Känslor

Tankar

2013-10-08 10:11 #0 av: pernillaa

Skriver nog mest detta för att lufta, få ur mig en massa tankar, eftersom jag behöver utrymme för annat just nu. Åtminstone hoppas jag att det är så, att jag inte ska behöva låta honom läsa det här.

 

Jag sitter och försöker utröna vad som egentligen händer just nu, var jag är idag och var han är. Försöker komma fram till vad som har hänt och försöker komma fram till ett accepterande av vad som kanske kan komma att hända.

 

Idag vill jag inte vara med honom.

Jag lever i en illusion.
En illusion där han är någon annan. Där vi umgås som en familj allihop. Där romantik existerar och en emotionell närhet skapad av båda parter, inte bara en. Där vi hjälps åt för att vi vill och bryr oss.
I min illusion vill han självmant göra saker för att visa mig uppskattning och omsorg. Inte för att jag säger åt honom. Men han gör det ju ändå inte när jag säger åt honom ens.
I min illusion är familjen det viktigaste för honom och han är beredd att offra allt för att få ha oss i sitt liv.
Jag önskar att det var så…
Önskar att han älskade oss tillräckligt....
Att han slutade leva i förnekelse och tog itu med sina problem istället för att förvänta sig att jag ska lösa dom. Jag som inte orkar. Jag som står inför en vårdnadstvist, som ska kämpa för mitt barn, min pojke som har haft det svårt nog ändå.
Jag önskar att han ville vara med honom, precis som med sin egen son. Att han behandlade honom jämlikt och slutade skylla allt på hur han beter sig.

Jag önskar väl egentligen…att han ville bli vuxen och sluta leva i det förflutna. Även han lever i en illusion.

 

Men det är bara min illusion. Verkligheten har jag blundat för, som om jag stod på kanten av ett stup med ett vattenfall nedanför. Precis som i ”Den oändliga historien”. Han står där och vet att enda vägen hem, enda sättet att komma ifrån den hemska platsen och det han upplevt där, var att hoppa. Att våga. Att släppa allt och bara låta det hända.
Jag ser det här vattenfallet men vill vara säker på att det inte finns någon annan väg innan jag hoppar. För när jag väl hoppat kan jag ingenting göra åt det.

 

Jag vet att det sista som överger människan är hoppet. Det har jag upplevt alldeles för många gånger. Och kanske är jag mer naiv och tålmodig än genomsnittet. Kanske är jag för snäll och omtänksam. Jag vill ta hand om alla och tycker synd om alla. Jag vill ge alla en till chans, och en till, och en till, och en till…. Ja ni fattar.
Men kanske har jag mjölkat den här kon nu på den sista droppen. Jag vet inte. Kanske var det jag som tog livet ur förhållandet. Kanske försökte jag för mycket och slet ut oss med alla krav. Kanske borde jag ha låtit honom komma själv eller bara invänta hans val att gå.
Jag bara önskar att han hade pratat med mig.
Nä jag älskar inte den han är idag.

Jag vet inte var vi står idag men jag vet var jag inte vill hamna.
Jag vägrar bli en robot och leva ett kärleksfattigt rutinmässigt liv som hans föräldrar. De som bara stannar för att de inte vet något annat. De som bara utbyter hårda ord med varandra. Går i sina egna smärtor, utan att dela någonting annat än ytan vid middagsbordet.
Jag vill inte vara den som alltid plåstrar om förhållandet, plåstrar om honom, plåstrar om barnen och mig själv. Jag är stark men mina axlar klarar inte den bördan.

Jag vill inte inse det men vi har redan hamnat där. Utan min omsorg av den här familjen, om jag inte plåstrar om och ger lite mer av mig själv, skulle vi inte vara en familj.
Jag har mer att ge, men nu vill jag inte ge det. Åtminstone inte till honom. Det vore ett svek mot mig själv och mina barn.
Jag har redan gett för mycket nu och ger jag mer till honom orkar jag inte ta hand om mina barn. Det är till mina barn jag ska ge egentligen. Sjukt nog har jag jagat hans uppmärksamhet så desperat så jag inte orkat ge barnen den uppmärksamhet de behöver.

 

Nä, nu har jag släppt bollen och det är upp till honom att fånga den eller åtminstone plocka upp den. Jag orkar inte hålla den längre. Mina fingrar har blivit krokiga och vitnat, tappat sin styrka och sin skönhet. De har även tappat sitt syfte.
Min hand behövs till någonting annat. Den ska stryka mina barn över håret, den ska bre smör på mackor som ska ätas av mina barn, styra vagnen, byta blöjor, stryka dom god natt på kinden och bara ge allt den kan ge till mina barn.

 

Jag hoppas att bollen inte blir liggande, men jag kan inte göra mer nu. Jag måste sörja, acceptera och gå vidare, för nu har jag förnekat och varit arg länge nog.
Det hjälps inte, vi har dött…

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2013-10-08 13:39 #1 av: pernillaa

Har bestämt mig för att vi ska vara särbos ett tag, prova på. Så ska ta upp det ikväll. önska mig lycka till!

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2013-10-08 15:42 #2 av: Sarah

Lycka till! 

Anmäl
2013-10-08 16:16 #3 av: Hera

Ja lycka till!

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2013-10-08 16:27 #4 av: PennyScarlett

Du är i exakt samma sits som min mamma...det gör så ont att se. Lycka till! Att vara ifrån varandra är det bästa du kan göra just nu för dig och din son! Sätt alltid ditt barn först. Sålänge du tar beslut som alltid gynnar ditt barn främst, så vet du att du tar rätt beslut.

Massa styrkekramar till dig <3

Anmäl
2013-10-09 09:31 #5 av: pernillaa

Tack ska ni ha.
Jag valde att inte ta upp det igår.
Kanske löjligt för dom som inte tror på det jag tror på. Men jag fick ett tydligt tecken från andevärlden igårkväll att det inte var dags än.
Jag har ett viktigt möte med min äldre sons pappa på skolan idag.
Jag ska vänta och se hur det går först, innan jag tar upp det.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2013-10-09 09:40 #6 av: PennyScarlett

Oj jösses...min mamma medium och transmedium, så andevärlden har varit en stor del av min uppväxt sen jag var 10 ungefär. Det är fint att ha med sig, men glöm inte bort det jordiska, för det är trots allt det du har här och nu. Världarna är separerade av en anledning.

 Du är inte löjlig, men i såna här lägen anser jag att man ska prioritera sitt jordiska jag. När det kommer till kritan så är ju allting trots allt precis som det ska vara. Det kan alltså aldrig vara fel. 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.