Upphävde du din rätt som far till din son? :)

Har du försökt möta honom, tillsammans med någon som kan medla (som är insatt i din sida av saken och kanske även hans sida av saken?). Hur gick du tillväga för att få umgås med barnbarnet- gick du till din son direkt eller gick du till någon instans och krävde umgängesrätt? :)

Kanske det är sårande öfr din son- som kanske upplevt att du övergett honom, att du visar intresse att lära känna hans barn nu? Du borde fokusera på att försöka lappaihop det med din son, inte genom bråkutan genom lugna samtal. Kanske även vara beredd att säga din sida av sanninge också- även om man kan tycka att det är hemskt att baktala de döda så bröt ju din ex-hustru ert avtal om vårdnaden.

Han är vuxen, inget barn och inte på något sätt tvungen att ha någon relation med en pappa som han aldrig lärt känna.  Att lära känna varandra är ju bara möjligt om det finns ett ömsesidigt önskemål om detta. Två vuxna människor emellan.

Hans mamma har han däremot vuxit upp med och förmodligen älskat som dom flesta gör med sin mamma och helt naturligt finns hans loyalitet därför också med henne.

Förstår att det är smärtsamt, sorgligt mm, men tvinga sig på kan alldrig fungera och om han till o med har bett dig låta bli ta kontakt och hotat med att polisanmäla då har han tydligtvis tyckt det var jobbigt att bli kontaktat av dig och då kan du nog inte göra något bättre än att respektera hans önskemål.

Får jag fråga varför du anser dig behöva vara del av din sons liv just nu? Är det bara för att få träffa barnbarnet? Hade min far som inte varit med mig under hela min uppväxt börjat bete sig som du gjort hade jag sagt ett och annat och bett han fara dit pepparn växer. Respektera din son.

Så jobbigt allt låter för dig. Jag vet inte hur du ska göra. Om du ska försöka få kontakt så kanske det kan vara bättre att skriva brev. Telefonsamtal och sms kan upplevas som ganska påträngande. Ett brev kan man läsa i lugn och ro och ta sig tid att fundera över. Du kanske kan be honom skriva tillbaka och förklara varför han är så avigt inställd mot dig. Ge honom en chans att förklara. Blanda inte in barnbarnet eller din sons sambo. Låt det handla om dig och sonen. Du får visa att du respekterar dem och deras zon.

'Jag kan förstå att det är sorgligt för dig att inte ha någon kontakt med din son. Men vill han inte ha kontakt så måste man respektera det. Han är vuxen och förhoppningsvis kapabel till att fatta sådana beslut.

Att försöka få kontakt med honom trotts att han tydligt har sagt nej kommer inte att göra att han känner sig mer benägen att återuppta kontakten. Snarare är det så att ju mer man pressas att göra något man egentligen inte vill, desto mer stretar man emot. Kanske är det bättre att låta honom vara och låta honom ta kontakt när han är redo för det.

Jag kan känna med din son då jag för tillfället har en halvsyster som är närmast besatt av att försöka skapa en relation med mig (mycket extremare än dina försök). Trotts att jag flera gånger uttryckligen bett henne att inte ringa/smsa osv så fortsätter hon och nu har det kommit till den punkten att jag aldrig skulle gå med på att träffas eller ha kontakt för hon har inte respekterat mig för fem öre.

Bara för att man är släkt är man inte familj och bara för att det finns blodsband så behöver man inte ha en relation. Du upplever relationen (eller saknaden där av) med din som som att du var offret, du fick inte trots att du ville. Men din son har förmodligen en helt annan bild av verkligheten. Han kanske upplever att du inte fanns där som ett svek, kanske känner han att du väljer att ta kontakt nu när det passar dig. Att allt ska vara på dina villkor (jag säger inte att det är så, bara att det kan uppfattas så av någon som har blivit sårad). Som barn till en pappa som inte var där så kan jag berätta att det inte spelar någon roll varför han inte var där, man känner sig sviken och oälskad oavsett. Kanske inte hela tiden, men i perioder.