Annons:
Etikettfamilj
Läst 4155 ggr
[Signenummerett]
2013-11-11 16:56

Jag går sönder inuti

Jag bara måste skriva av mig, jag har ingen att prata med och jag känner mig verkligen som jordens största skitstövel…

För att dra min livshistoria väldigt kort:

Jag är född och uppvuxen i en medelklassfamilj, uppväxten har varit trygg och "allting har gått bra". Gått ut gymnasiet med godkända betyg, provat på lite av varje av jobb och resor och "allt sådant man gör efter gymnasiet" och idag är jag 26 år och har ett fast jobb, egen lägenhet och bil. Jag är singel och har varit det rätt länge nu.

När jag tänker tillbaka på min uppväxt så är det alltid mamma som har varit där. Pappa är egen företagare och har alltid jobbat extra på storhelger tex. Det var alltid mamma som "fanns där" under uppväxten. Väldigt många månaders av bråk tills dom skiljdes när jag var 13 år. Jag flyttade med mamma och brorsan bodde kvar med pappa men till slut flyttade även han till mamma.

Pappa har alltid hållit oss med pengar. Han är ingen känslomänniska utan köper allt med pengar och har givit mig och min bror allt vi pekat på. Det var han som betalade mina ridlektioner och brorsans fotboll och hockey, men alltid mamma som skjutsade oss, för pappa jobbade ju. Jag vet att jag är bortskämd men ju äldre jag blev ju mer ville jag tjäna egna pengar och jag har bara efter 23 års ålder bett om pengahjälp om det verkligen har krisat.

Men ja, lägenhet, bil, häst och hästtransport när jag höll på med det osv… Allt fick jag av honom.

Efter att mina föräldrar skiljde sig har båda levt ensamma. Pappa började åka till Thailand flera gånger per år, sa att han hade kompisar där. Jag fattade nog hela tiden att han åkte dit för att sätta på thailändskor eftersom han inte kan hitta en kvinna här i Sverige då han inte kan ta kritik och tillsägelser från Kvinnor (läs min mamma, det var därför det tog slut).

Jag har valt att inte tänka på det. Tills han för två år sedan tog med en thailändska hem, 25 år yngre än han själv. Han verkade glad och tjejen jättegullig. Men jag har fortfarande svårt att acceptera det. Det är enbart en enda av mina kompisar som jag berättat för att min pappa har "tagit hem" en thailändska.

Min mamma säger att det säger mer om mig än om honom, att jag tänker så. Och det gör det kanske men det är så jag känner. Jag ser honom som den gamla gubben som åker och hämtar en thailändska som inte har nåt att säga till om.

Droppen kom här om dagen. Tjejen är gravid. Mitt liv rasade totalt. Jag tycker det är så jävla äckligt. Pappa säger lättsamt att "det var en olyckshändelse men hon vill behålla barnet".

En olycka?? Jo tjena, tjejen är strax över 30, har hittat en gubbe som försörjer henne och vet att barnet kommer få gå i skolan…. Klart det inte var en olycka från hennes sida.

Jag går omkring med tankar nu att jag hoppas hon får missfall eller åtminstone kan åka hem till Thailand och stanna där. Jag vill inte ha med ungen att göra, jag vill inte se hennes mage växa, jag vill inte veta vad ungen ska heta eller någonting. Jag hatar verkligen det här och så fort jag tänker på det här så gråter jag.

Samtidigt känner jag att jag borde inte ta så hårt på det, det är ju inte mitt problem egentligen. Jag vill bara inte ha ett "syskon" som är nästan 30 år yngre än mig. Jag verkligen hatar det här och jag har mått illa sedan jag fick veta det här för några dagar sedan.

Jag har ingen att prata med och även om jag hade det så tycker jag det är skitsvårt att prata om. Jag vill bara att allt ska vara "som vanligt" men det kommer det aldrig bli nu.

Jag funderar på att säga upp kontakten med min pappa pga detta. Eller åtminstone om vi ska ses i framtiden så får det bli hemma hos mig, hon får inte vara med och jag vill inte att han pratar om det.

Jag vet att detta kommer att krossa honom totalt…

Han är själv varken glad eller ledsen för barnet. Han rycker på axlarna och sedan betalar han. Som han alltid gjort….

Annons:
Sjöstjärna
2013-11-11 17:12
#1

Jag förstår att du tycker detta är svårt och det jag säger nu är förmodligen inte det du vill höra, men det är i all välmening.

Det är dags för dig att växa upp och inse att dina föräldrar är människor precis som alla andra. Ja, din pappa är din pappa, men han är också en man som vem som helst. Han är som någon av dina kompisar kanske kommer att vara när de är i hans ålder. Han känner sig ensam och har hittat någon som tycker om och behöver honom, och kanske finns där till och med kärlek? Det som vore förskräckligt är om kvinnan vore här mot sin vilja, men så verkar ju inte vara fallet. De har båda fått det de vill ha och behöver och är uppenbarligen lyckliga i sin situation. Den enda som inte verkar trivas är du och det är ditt ansvar, inte din pappas eller hans nya kvinnas.

Jag föreslår att du tar ett allvarligt samtal med dig själv om vad det är som gör dig så upprör, är det att kvinnan är nästan i din ålder eller är du rädd att hans pengar ska gå till dem istället för dig?

Om det är åldern och du får någon sorts incestkänsla för att hon nästan är jämgammal med dig, så kan jag lugna dig med att hangaranterat inte ser det så. Ålder är nästan helt oväsentlig när det kommer till kärlek, medan blodsband däremot sätter en klar och tydlig gräns, så det behöver du inte ens fundera på. Och att du får ett syskon som åldesrmässigt kunde vara ditt eget barn är inget ovanligt i dessa tider när många gifter sig både tre och fyra gånger. Är det din mamma du är orolig för, att hon ska känna sig ensam, så prata med henne om det. Hon klarar sig säkert bättre än du tror.

Nej, det här är någon form av "nojja" eller problem som du har byggt upp helt på egen hand och som du också kan riva ner på egen hand, du måste bara ta reda på vad det egentligen handlar om. Det viktigaste borde vara att din pappa mår bra, är glad och har ett tillfredsställande liv. Tänk om han istället suttit ensam och varit deprimerad och sjuk, var du glad att han vill leva sitt liv och inte lägger någon skuldbörda på dig att ta hand om honom för att han är ensam och eländig.

Kommer du över den här tröskeln så kan du få en jättebra och väldigt givande relation med din pappas nya familj och ditt lilla nya syskon, sumpa inte den chansen!

/Sjöis

"Sat Chit Ananda - Varande Medvetande Salighet ❤️"

[Signenummerett]
2013-11-11 17:27
#2

Jag kan säga på en gång att jag aldrig kommer acceptera barnet som ett syskon.

Till saken hör ju också att jag inte gillar barn och skulle aldrig kunna tänka mig att ha barn själv.

Jag tycker det är bra om han är glad över situationen. Men jag vill inte vara en del i det och jag ser inte hur vi kan ha en enkel relation fr o m nu, pga det.

Han kan göra vad han vill med sina pengar. Jag har ingenting som binder mig till honom idag utom tacksamhetsskuld för att jag haft förutsättningar som andra inte haft i sin uppväxt. Men idag är jag helt självgående i mitt liv och mina intressen.

Jag gillar bara inte läget att vi aldrig mer kommer kunna umgås som förut…

Honestyisdead
2013-11-11 18:20
#3

Jag förstår inte riktigt din avsky? Hon är yngre, men det kan vara riktig kärlek. Din pappa verkar vara lycklig igen, det är ju något bra. Barnet blir ditt halvsyskon genom blod. Självklart behöver du inte kännas vid honom, men ärligt talat känns det väldigt omoget av en vuxen människa. Barnet har inte gjott dig något, inte din pappa heller vad jag kan se. Och att önska att någon får missfall är hemsk. Tycker du måste bete dig vuxet och vara glad för dom och inte önska andra olycka.

pyromanen
2013-11-11 18:38
#4

Kan förstå att det känns väldigt märkligt att ens egen pappa får ett nytt och annorlunda liv och barn igen utöver ni syskon. Ni har ju varit "själva" om den här pappan länge.  Men du är 30!  flyttat hemifrån för länge sedan. Och det är ännu längre sedan din pappa "flyttat hemifrån".

Inget fortsätter vara som det är, life goes on. Ibland tar det oväntade vändningar.

Det mest konstruktiva du kan göra är att försöka gilla läget så mycket det går. Lära känna hans nya fru lite kanske? Möta en ny människa?

Du önskar henne hem till Thailand eller till o med att hon ska få missfall.  Du är svartsjuk och det är destruktivt. För inte med sig något positivt alls.  Att din första reaktion blir så kanske är mänskligt, men vill du ha det så bra som möjligt med din pappa framöver så behöver du jobba bort din svartsjuka och möta hans nya familj med respekt.

[Signenummerett]
2013-11-11 19:22
#5

Det är säkert sant allting som ni säger. Jag önskar att dom båda flyttar till Thailand och inte kommer tillbaka.

Han får gärna ha ett nytt liv men jag vill inte vara delaktig i det. Jag tror jag skulle klara mig utmärkt ändå, han har ju aldrig funnits där i min uppväxt förutom med sina pengar. Men jag har egna pengar idag.

Jag tror han kommer bli väldigt mer ledsen än jag. Men jag ska väl inte behöva acceptera saker för att vara snäll? bara för att man är familj?

Då skulle ju JAG må dåligt av det och ska jag gå och låtsas tycka det är okej när jag inte tycker det.

Honestyisdead
2013-11-11 19:28
#6

#5 Det är ju det som är konstigt. Vad är det att acceptera egentligen? Att din pappa har ett liv? Att han inte längre är ensam?

Jag tror faktiskt att du kan komma förbi olusten om du har öppet inne och ger det en chans, istället för att såra din pappa.

Annons:
Sjöstjärna
2013-11-11 19:29
#7

Jag har mycket svårt att förstå hur du kan se så lite värde i relationen med din pappa, även om dina föräldrar var skilda under en del av din uppväxt så har han alltid varit din pappa och kommer alltid att vara det. Att du är beredd att ge upp att få ha din pappa i ditt liv bara för att du inte accepterar hans nya familj är helt obegripligt för mig som förlorat båda mina föräldrar. Vad jag inte skulle göra för bara en enda dag till med min pappa eller min mamma…

Tänk dig för innan du bryter relationen för dagarna som går kommer inte tillbaks och även om du inte tror det nu så kommer du med all sannolikhet att ångra dig en dag.

/Sjöis

"Sat Chit Ananda - Varande Medvetande Salighet ❤️"

PennyScarlett
2013-11-11 19:38
#8

Jag förstår att det måste vara en märklig känsla och jag utan problem föreställa mig att första reaktionen blir just ilska och avsky när ens pappa skaffar en ny familj…lite "andra gången gilt!" kanske. Tillåt dig att känna så, just nu, men du får sedan ta dig i kragen och se att problemet ligger hos dig och dina känslor är enbart ditt ansvar och ingen annans. Ingen annan ska därför bli lidande för det. 

Jag kan ge dig en alternativ verklighet. Min pappa är sjuk…väldigt sjuk. Bitter och hatisk. Han är olycklig och en narcissist utan dess like. Han plågar mig, min mamma och min lillebror på 4 år dagligen med sina utbrott, orättvisor och sitt maktmissbruk. Han har velat kasta ut mig på gatan. En gång lyckades han. Det har också förekommit fysiskt våld emot mina småsyskon. Allt detta, för att han är psykiskt sjuk och stressad till en nivå ingen kan föreställa sig som inte varit där. Dessutom har han hjärnskador där det inte gynnar honom att ha en stor familj ( vi är 6 syskon). Just nu är han glad och har varit det i kanske en vecka. Han kommer till och med och ruffsar om mig i håret och igår kallade han mig för hans "bedårande dotter", något han aldrig kallat mig innan. Vi i familjen har svårt för att ta honom till oss eftersom han har sårat oss så djupt. Han har sagt att han inte har några barn, att han inte har något att leva för osv. 

 Det enda jag önskar min pappa är att han ska vara lycklig. Jag önskar min mamma att få vara lycklig. Pappa kan ha förstört alla chanser till att ha hela familjen samlad, men en ny kvinna skulle kunna komma in och se pappa för den han är och den han vill vara. Vem skulle då jag vara som 19 år och "vuxen" att straffa honom för att skaffa sig en ny kvinna? Så länge hon är trevlig och visar respekt och hänsyn för att det finns barn och fru sedan innan, så finns det väl inget att gå runt och sura över? Om inte mina föräldrar kan rädda deras äktenskap så hoppas jag verkligen att pappa stöter ihop med någon som älskar honom för den man han är idag. 

 Vill du verkligen vara den som bestraffar en annan mans familjelycka? Du ska veta att det inte finns något som krossar en man så mycket som när hans dotter inte längre vill veta av honom. Det finns i deras värld inget större misslyckande och inget mer förnedrande än det och han kommer att tillbringa dagar och nätter med att plåga sitt sinne svart för att hans dotter inte vill ha med honom att göra på grund av några mänskliga val han har gjort. Ditt hat gynnar ingen. I synnerhet inte dig själv.

Vi gör alla så gott vi kan utifrån våran kunskap och erfarenheter

[Signenummerett]
2013-11-11 19:45
#9

Det är ju verkligen moment 22, antingen blir han ledsen eller jag.

Jag rår inte för att jag känner som jag känner? Att gå runt och låtsas tycka något är okej är ännu värre, det är min mamma ett levande bevis för. Det kraschar ju tillslut det med.

Jag kan inte förstå hur ni säger att man bara kan välja att gilla läget eller inte, jag är ingen maskin?

Jag säger ju att han får gärna ha sin nya familj och om han är glad i det. Men jag vill inte vara delaktig i den. Jag har accepterat att hon fanns där, varit hos dom och det har vart trevligt. Samtidigt har jag inte berättat för någon om att han är tillsammans med en thailändska, jag har undvikit att hamna i sådana situationer där det skulle kunna komma fram.

Eftersom jag ser honom, i den biten, som en sliskig gubbe som gillar små tjejer som inte säger emot!

Det är mina fördomar och dom står jag för om jag måste men jag undviker att prata om det.

Sjöstjärna
2013-11-11 20:09
#10

Där har du svaret på din fråga, det är dina fördomar som ställer till det för dig. Fördomar är inte sanningar utan en vinkling av sanningen som du har valt att ta till dig. Och ja, du kan välja att jobba bort dem också. Det är ingen som kräver att du ska ändra din inställning över en natt, men visst går det att ändra sin syn på saker och ting, bara man vill. Så ditt första steg är att vilja ha en relation med din pappa och att vilja lära känna hans nya familj och att vilja lära dig att tycka om dem. Det räcker bra så länge, för om du bara vill och har ett öppet och förstående sinne så kommer resten av sig själv. Men med inställningen "Jag kan inte ändra på mig" kommer du inte långt för vad du egentligen säger där är att du inte vill ändra på dig.

/Sjöis

"Sat Chit Ananda - Varande Medvetande Salighet ❤️"

PennyScarlett
2013-11-11 20:11
#11

Ingen säger att du ska vara en maskin, bara att det skulle gynna relationen om du arbetade med dina tankar och känslor. Sånt går att ändra på. Det är ju uppenbarligen något annat inne i dig, i din själ, en knapp som din pappa har fått tryckt på som utlöser dom här känslorna och tankarna i dig. Och det är faktiskt ditt ansvar att ta reda på vad det är och sedan jobba med det. Det går visst att se att det kan vara till det bättre att vara delaktig och tillföra något. 

Jag hade en tjej i skolan som kallade mig för emo och fitta. Hon sa att jag inte passade in i skolan och att jag skulle gå och skära mig någon annanstans. Hon var JÄTTEELAK mot mig och jag i min tur gjorde ingenting för att förbättra det hela. Jag fick vredesutbrott och skulle minsann ta livet av mig på grund av henne, DÅ skulle hon minsann få se! Jag vägrade att på något vis delta i att stämningen mellan oss skulle bli bättre när vi vistades i samma lokaler. Men med min psykologs hjälp växte jag mig stark. Jag fick ett "vuxet" sätt att tänka och mognade radikalt mellan 17-18 år. Sista året på gymnasiet så satt vi jämte varandra i klassrummet, pratade om hästar, gick och åt på McDonalds (that came out wrong… xD), hon kom och rådfrågade mig när hon visste med sig att hon betett sig dumt emot någon….Genom att då släppa taget kring gamla tankesätt och släppa vårat bestämda hat gentemot varandra som skapades just på grund av fördomar, så kunde vi tillsammans bidra till många trevliga stunder och jag kunde nästan kalla henne vän. 

Off topic, men min poäng: Du KAN ändra på dig eftersom känslorna är DITT ansvar. Det handlar bara om att vilja och hur mycket värde du lägger i att vara hatisk och äcklad kontra hur mycket värde du lägger i att ha en god och sund relation med din pappa där ni båda trivs och mår bra. Detta ligger återigen hos dig och i ditt intresse. Inte i hans

Vi gör alla så gott vi kan utifrån våran kunskap och erfarenheter

Honestyisdead
2013-11-11 20:14
#12

9 det är dags att du arbrtar bort dina väldigt felaktiga fördomar. Thailändskor brukar vara allt annat än tjejer som inte säger emot. Sluta se henne som ett offer. Ingen har sagt att det bara är att gilla läget. Ingen har sagt att det är lätt. Däremot kan man jobba på det, lära sig att acceptera. En bra början är att ta reda på varför du känner som du gör. För problemet ligger hos dig. Du känner avsky och vill bryta kontakten med din egen far bara för att han ska ha ett barn.

pyromanen
2013-11-11 20:34
#13

Du är vuxen och din pappa är vuxen. Ingen av er är tvungna att ta del av varandras liv om ni inte vill. Om ni ska ha en bra relation framöver behövs det ömsesidig respekt. Man måste inte gilla allt hos sitt barn eller sin förälder, alla människor har sidor man tycker bättre eller sämre om. Man får liksom ta hela paketet ändå… Sällan man kan göra om andra människor, därför jag skrev det med gilla läget.  Jag menar inte du måste gilla allt han gör eller tycker, men acceptera att såhär ser det alltså ut nu, han har en ung fru och de väntar barn. Och försöka göra det bästa av det. Att fastna i svartsjuka, självömkan och fördomar är inte att göra det bästa av det.

Man/någon skulle kunna se samma situation med helt andra ögon. T.ex. Vad härligt för dom att ha hittat varandra och kärlek!  Hans unga käreste har förmodligen betydligt fler sidor än att hon är "ung och inte säger emot", spännande att lära känna!, att hon hamnat i släkten kan bli en ingång till att lära känna en annan kultur, ni kanske kommer resa i Thailand och lära känna människor på ett sätt man inte gör som vanlig turist? (Du kanske kan inspirera henne till att lära sig säga emot :) )

Annons:
[Signenummerett]
2013-11-11 20:36
#14

Han har frågat om hon inte ska ta bort barnet men det är hon som vill ha kvar det och det är han som får acceptera det läget.

PennyScarlett
2013-11-11 20:50
#15

Han kommer troligtvis inte älska barnet mindre för det…man älskar inte de planerade mer än de oplanerade.

Vi gör alla så gott vi kan utifrån våran kunskap och erfarenheter

[Signenummerett]
2013-11-11 21:01
#16

Jag tänker inte kräva någonting av honom, han får göra som han vill. Jag vet att han inte har planerat det här däremot tror jag inte det är en "olycka" från henne. Då hade det hänt för två år sedan liksom…

För honom hade hon lika gärna kunnat ta bort barnet men nu vill hon inte det och då är det som det är. Han säger varken bu eller bä för han kommer inte ta hand om barnet i alla fall mer än att försörja det.

Och med ta hand om menar jag saker som att gå upp mitt i natten när ungen skriker, byta blöjor, mata och senare följa till dagis/ skolan, gå på klassmöten, engagera sig….

Gör han det så fine, då har hon lyckats göra honom till nån form av människa men jag har väldigt svårt att tro att han skulle göra det. Det lär dom märka sen…

Han kommer att vara 70 år när ungen är dryga 10, inte är det barnet man tänker på i alla fall om man skaffar barn när man är 60

Honestyisdead
2013-11-11 21:12
#17

16 man kan faktiskt bli oplanerat gravid 10 år in i ett förhållande. Det märks att du bestämt dig för att det inte är kärlek.

[Signenummerett]
2013-11-11 21:15
#18

Lär det vara det om han frågat om hon inte ska ta bort barnet? Det är nog kärlek men ett barn hade han inte planerat, det har han ju sagt.

Däremot har jag svårt att tro att hon inte har planerat det, annars borde det hänt tidigare. Antingen skyddar man sig eller så gör man det inte.

Sjöstjärna
2013-11-11 21:19
#19

Din pappa kunde också ha skyddat sig om det var viktigt för honom.

/Sjöis

"Sat Chit Ananda - Varande Medvetande Salighet ❤️"

Amorell
2013-11-11 21:19
#20

För mig verkar det som att du har ouppklarade problem med dina känslor gentemot din pappa, som kommer till ytan mer nu när han har sin "nya familj". Om jag var du skulle jag försöka fundera över det och sedan ta upp det med din pappa istället för att potentiellt förstöra din relation till honom, hans tjej och ditt nya halvsyskon. 

Man får rannsaka sig själv, och fundera över om man har känslor med god grund eller om de kommer från en mer självisk plats och kanske får fel yttringar. Dina känslor gentemot ditt nya halvsyskon kan ju inte vara "befogade", att önska något ett missfall exempelvis.. Fundera över om du verkligen vill vara en människa som tänker sådana saker och som inte kan överkomma sina egna problem utan ta ut dem på fel sätt och på fel mål.

~ Ysmn

Annons:
Honestyisdead
2013-11-11 21:20
#21

18 man kan bli gravid även med skydd. Hade hon gjort det med mening hade det varit troligare att hon blivit gravid tidigare. Förstår inte ditt tänk. Det är ologiskt för mig. Det är inte alla som klarar abort, trots att barnet är oplanerat.

PennyScarlett
2013-11-11 21:35
#22

Hon kan vara aktivt religiös och därigenom inte vill genomgå en abort eller så är hon bara glad över att vara gravid. Känner du ens den här kvinnan? Det låter inte så eftersom du gör väldigt många antaganden med enda grundresonemanget: "Hon är thailändska"

Vi gör alla så gott vi kan utifrån våran kunskap och erfarenheter

Honestyisdead
2013-11-11 21:39
#23

Både 19och20 skriver kloka ord.

[Signenummerett]
2013-11-11 21:46
#24

Mina fördomar grundar sig i att jag kan räkna upp 5st i min pappas närhet (alla gubbar 60-65+) som "tagit hem thailändskor" där dom inte ens kunnat kommunicera annat än med teckenspråk och charader. Är det kärlek?

Det var faktiskt en tjej som efter 3-4 år lämnade sin gubbe och flyttade ihop med en annan man hon träffat på svenskakursen, månne det varit hennes lärare?

Nåja, den gubben hade en ny "fru" efter 6 månader… Jag undrar hur mycket kärlek det är.

Jag tyckte min pappa var lite bättre ändå, hans tjej kunde engelska, är utbildad och hade ett jobb innan han tog med henne hit för två år sedan. Hon har inte jobbat sedan dess.

När det kommer till skydd och mina antaganden så är det ju ändå 50/50. Antingen har jag rätt eller så har jag det inte.

Angående om hon är religös eller inte rör mig inte i ryggen. Jag har fördomar om folk som lever sina liv efter religösa mått också. Dessutom gillar jag inte barn i allmänhet, inte ens de barn jag är faster åt. Alla miljöproblem vi har idag beror på att jorden är överbefolkad, det föds fler barn och man håller folk vid liv längre idag. Individer som naturen skulle ha sållat bort för längesen ynglar av sig i sin fulla rätt i samhället idag. Enbarns-regel för hela världen enligt mig. Eventuellt att man kan betala extra skatt om man vill ha fler barn.

Men detta är ju en helt annan diskussion, men däri grunnar sig också mitt avtagande från barn - alla barn!

Honestyisdead
2013-11-11 21:52
#25

Kanske är det lika bra för barnet och dinpappa och hans tjrj att ni slopar kontakten. Duverkar vara full av fördomar och negativa sådana. Barnet blur nig bättre utan sådant i sitt liv.

[Signenummerett]
2013-11-11 21:56
#26

Barnet kommer jag aldrig hälsa på. Och om det betyder att jag inte träffar min pappa heller så får det bli så och jag får leva med det.

Jag vill inte att min pappa ska behöva välja, jag kan tänka mig att träffa honom men i så fall bara honom och så pratar vi i framtiden om sånt som inte rör barnet. Det vore okej för mig.

Det är ju därför jag skriver här, jag läser vad ni skriver och jag svarar direkt utifrån hur jag känner. Det är inte direkt att jag känner mig som en bättre människa när jag läser vad ni skriver. Jag håller allt det här inom mig för att jag VET att det anses fel att känna och tycka såhär.

Men jag vet inte hur jag någonsin ska kunna ändra uppfattning, eller känslan jag får av det kommande barnet. Jag vill kräkas.

Är det ingen som kan förstå det? Är jag verkligen så rubbad som jag läsar mellan raderna att ni tycker?

Amorell
2013-11-11 21:57
#27

Varför är det barnet du vänder ilskan mot?

~ Ysmn

Annons:
[Signenummerett]
2013-11-11 21:58
#28

Det är den hela idiotiska situationen som aldrig skulle varit sådan här om det inte vore för barnet.

Honestyisdead
2013-11-11 22:00
#29

Verkar handla om svartsjuka på ett ofött barn.

Amorell
2013-11-11 22:00
#30

Men det är inte barnets fel. Det är väl snarare din pappa och hans tjej som inte skyddat sig? Du har ju uppenbart känslor kring det här, speciellt mot din pappa, vad sägs om att faktiskt prata ut med honom så inte hela relationen går åt skogen? 

Att ha en sådan kontakt utan att han kan nämna eller diskutera sin "andra" familj vore inte hållbart i längden, vilket jag tror du förstår.

~ Ysmn

Sjöstjärna
2013-11-11 22:02
#31

Jag tror inte du är rubbad, däremot tror jag att du bär på någon form av djupt rotad rädsla eller fobi som du inte riktigt är medveten om och som får dig att resonera i konstiga och onaturliga banor. Jag läste i en annan tråd att du inte vill ha barn själv bland annat för att du är rädd för alla sjukdomar de kommer att medföra och kanske en del av svaret ligger där men jag tror inte det är allt.

Som jag förstår det måste det vara väldigt jobbigt för dig att gå omkring med så starka obehagskänslor mot något som är så vanligt förekommande i livet som barn, och jag vill seriöst rekommendera dig att överväga att ta hjälp av en psykolog för att försöka reda ut vad det här handlar om och hur du kan bli av med den bördan.

/Sjöis

"Sat Chit Ananda - Varande Medvetande Salighet ❤️"

[Signenummerett]
2013-11-11 22:03
#32

29: Förklara gärna mer. jag försöker själv förstå men kan absolut inte

30: Vems fel? Enligt henne är detta inget fel, enligt pappa är det vilket som och jag tycker hela situationen är oerhört jobbig

Amorell
2013-11-11 22:07
#33

Det är inte barnets fel att det ska bli fött till er familj, du riktar ilska mot ett halvsyskon till dig om absolut inte har med situationen att göra. Beslut att behålla barnet/inte skydda sig ligger hos barnets föräldrar, är du arg så var arg på dem. Fundera över ifall dina känslor är rationella och rimliga.

~ Ysmn

[Signenummerett]
2013-11-11 22:09
#34

jag vill inte ha ett syskon, jag tycker inte det är rimligt att skaffa ett till barn nästan 30 år efter det senaste!

Annons:
Honestyisdead
2013-11-11 22:11
#35

Eller så är du orolig att barnet kanske får det du saknade/saknar. Du vill inte kännas vid barnet för att det kommer leva med DIN far.

Amorell
2013-11-11 22:13
#36

Nej det kanske det inte är enligt dig, och nej du kanske inte vill ha ett syskon. Men din pappa och hans tjej har ett eget samliv, och de har rätt till sina egna beslut. Det kan kännas förjävligt, och svårt, och obehagligt, men att vända sin ilska mot barnet, vägra träffa hen och hoppas på ett missfall är inte rationellt. 

Har du problem med deras beslut, ta upp det och dina känslor med din pappa på ett moget sätt. Så du kan rädda eran relation, och inte försaka relationer du kanske önskar att du behållit sedan.

~ Ysmn

MsSofieG
2013-11-11 22:17
#37

Min pojkvän ska få en lillebror nu när han är 20. Ibland hittar folk bara rätt lite senare i livet.

[Signenummerett]
2013-11-11 22:19
#38

35: Jag har ju redan skrivit att jag inte bryr mig om dom flyttar till thailand. Att behålla barnet är hennes beslut. Så det är ju vad det är. Jag tänker inte träffa barnet, dom kan inte tvinga mig till det, det är mitt beslut.

Olika beslut ger olika konsekvenser, så är det ju alltid. Det är min pappa som hamnar i kläm.

Pga mig pga barnet

Jag vet att jag är i chock fortfarande, jag har inte ätit eller sovit sedan i lördags. Jag grinar i sängen varje kväll jag lagt mig, jag grinar när jag skriver varje inlägg här. Jag hatar mig själv men just nu kan jag inte tänka mig någonting annat.

Jag vill inte ha med detta att göra och jag kommer att ta konsekvenserna av det. Jag är bara så ledsen över att jag vet att min pappa kommer bli mer ledsen än jag över det. Och inte ens det kan få mig att ändra mig, jag känner mig verkligen som jordens största skitstövel

Sjöstjärna
2013-11-11 22:22
#39

Där tror jag att du lurar dig själv mer än du inser, det är inte bara din pappa som blir lidande utan det är i högsta grad du själv också. Läs mitt förra inlägg igen (#31) och fundera på om det inte är läge att ta ta hjälp av ett proffs.

/Sjöis

"Sat Chit Ananda - Varande Medvetande Salighet ❤️"

Amorell
2013-11-11 22:24
#40

Tro mig när jag säger att det bara är p.g.a. dig som din pappa hamnar i kläm. Barnet blir bara fött till den här världen och tar inget beslut själv om det här. Du är den enda som kan påverka dina egna beslut, så skyffla inte över det på barnet eller flickvännen.

Ibland hamnar man i situationer där andra människors beslut påverkar ens liv, man får då bestämma sig för att hantera sina känslor och vara den större människan eller om man vill fästa sig vid sin olycka och ta ett beslut utifrån endast sina egna känslor.. När det handlar om välmåendet av någon du älskar borde det inte vara så svårt som du gör det till. Hantera det du känner, identifiera varför och diskutera det sen med din pappa. Du verkar ha bestämt dig för att det bara finns en enda utväg.

~ Ysmn

[Signenummerett]
2013-11-11 22:24
#41

39 du har förmodligen helt rätt men jag kommer aldrig att gå till en psykolog. jag pratar inte ens med mina vänner om annat än ytliga saker som egentligen inte betyder något.

Ännu mindre skulle jag öppna mig för en helt främmande människa.

Just nu är att skriva det enda jag kan tänka mig. Tro mig, jag läser era inlägg och försöker känna något. Men det går inte..

Annons:
[Signenummerett]
2013-11-11 22:26
#42

men jag skulle inte känt såhär om det inte vore för barnet

Amorell
2013-11-11 22:28
#43

Du skulle inte känt såhär om det inte vore för din pappas och hans flickväns beslut att behålla ett barn och din egna ovilja att hantera dina egna känslor. 

Barnet har inte någon skuld, att du påstår det visar att du inte funderar över dina känslor rationellt. Gör ett försök.

~ Ysmn

Sjöstjärna
2013-11-11 22:29
#44

Det är därför psykologer finns, för de ämnena som är för svåra att prata med sina närstående om. Det är sånt de har utbildning på och är tränade i och de kan göra stor skillnad.

Det verkar mer och mer som om du håller hela världen på armlängds avstånd och är rädd för att överhuvudtaget interagera med människor i verkligheten. Fortsätter du på den vägen kommer du att bli djup olycklig. Även om det är svårt att göra något för att ändra på det nu så kommer det att bli ännu svårare ju längre du väntar. Om detta är ett mönster hos dig så måste du verkligen göra allt du kan för att bryta det och börja hitta vägar ut, för detta är inte hälsosamt för dig.

/Sjöis

"Sat Chit Ananda - Varande Medvetande Salighet ❤️"

Honestyisdead
2013-11-11 22:31
#45

44 +1

Gur4m1
2013-11-11 22:44
#46

Jag är i exakt samma sits som dig TS.

Ett år efter att mina föräldrar separerade, när jag var 28, fick jag genom ett telefonsamtal (jag ringde hem till min bror som bor hos min pappa) höra en kvinnoröst som rpatade dålig engelska. Jag blev skogstokig- trodde pappa tagit hem en postorderfru från ryssland)för det lät som så när hon rpatade) men det visade sig vara en thailändska.

Jag sa upp kontakten över mail och vräkte ur mig allting till honom. Hans reaktion var, ovanlgit lugn. För likt din pappa så har han adlrig funnits där annat än när något behöver fixas, med pengar. Ingen känslomänniska alls.

Men han sa som så, "Det gör du som du vill, men det gör mig ledsen och det är synd" (Detär de enda känsloyttringar jag lyckats klämma ur min far, någonsin!).

Den lång avarianten är många arga, långa mail från mig, och sedan svar från min far och eftersom jag kan skilja på mina känslor och vad som är _rätt_ så har vi idag löst det.

Jag gillar inte att han är med en kvinna som bara är 4-5 år äldre än mig, eller att han gift om sig med en kvinna som aldrig kommer att kunna försörja sig själv eller tillföra någonting ekonomiskt (trots detta var något han ofta gnällde om när det kom till min mor- som var både utbildad och jobbade hårt). Jag kommer aldrig att gilla att han dålde henne för oss så länge och sättet jag fick kännedom om henne. Jag kommer heller aldrig att förstå att en så ung och söt kvinna kan se någonting annat än dollartecken när hon tittar på min pappa, och hon kommer att vara otrogen och säkerligen vara jättejobbig den dag han dör och vi ska dela på något existerande arv…

Men han är en vuxen person, han har gjort sitt som min pappa, jag klarar mig utan honom. Jag rannsakade mig själv inför VAD som gjorde mig så arg och äcklad. Jag insåg att det till viss del berodde på att han är precis som de män jag alltid fnyst åt och tycker är vidriga. Att han UTNYTJAR den här thaikvinnan. Men där är de båda helt öppna med: Thailändsk kultur är annorlunda. synen på äktenskpet och relationer är annorlunda. Man gifter sig och är med en man som kan ge trygghet (eknomisk sådan) inte enbart en man man finner som attraktiv. Kärlek så som i har det i Sverige som kvinna, ses som en lyx.

Pappa "utnytjar" henne precis lika mycket som hon "utnytjar" honom, ingen av dem lever i någon illusion. Nu plockade inte min pappa upp en stackars barflicka, utan en ogift kvinna utan barn i nån by på landet, med jobb och ställning. Men kna tänka mig att det är ännu värre för en ung kvinna som lever i städerna och kanske behövt sälja sin kropp. Då är en svensk man ett riktigt kap.

Jag gillar det inte, men skulle min far få barn med denna thailändska så är det mitt syskon,oavsett vad jag vill och oavsett hur det stämmer med min bild av hur ett perfekt liv ska vara :P  Ett syskon kommer det att vara och det är upp till mig om jag ska vara en del av dens liv eller bli en fiende eller främling. Jag kan tänka mig in i hur det barnet skulle undra och känna inför ett syskon som hatar en eller inte vill ha kontakt, det vill jag inte utsätta någon för. Man får skilja på personer helt enkelt.

Kan bara säga att….väx  upp. Du säger att din värld rasar samman men detär snarare din perfekta bild som fått sig en törn och nu får du samla ihop bitarna och lägga om pusslet.

Men rent krasst…så har du ingenting du kan vara arg på din pappa för, anser jag. Han vill inte leva ensam, han är som min far- en man ingen sund, svensk kvinna född efter 50-talet skulle orka dejta :P Kan du inte försöka unna honom ett liv i tvåsamhet på äldre dar eller ska han behöva leva i ensamhet? 

Jag väljernog hellre min pappa med sin thailändska i så fall, hur du gör får du nog fundera över. Men ajg tycker att du låter väldigt egoistiskt men så är du också väldigt arg och schockad. Lås dig inte i det. Våga vrida och vända och se det från fler håll.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Gur4m1
2013-11-11 22:51
#47

När jag mailade min far var jag först ävldigt arg och han förstod det. Det hjälpte en hel del att få höra hans sida av saken, att förstå vad han vad ute efter och hur han såg på relationen och det han gör. 

Arg kan man bli när män åker till Thailand för att sätta på småbarn eller barflickor medan frun sitter kvar hemma i Sverige, ovetandes. Att Män söker sig "likasinnade" Kvinnor i länder där det är lättare, kan man inte egentligne hålla mot dem. Jag tror min pappa och hans fru tycker om varandra, även om jag själv aldrig kommer att kunna förstå relationen fullt ut. Jag måste bara acceptera och respektera det, inte förstå det.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Anna4077
2013-11-12 01:24
#48

Jag har inte läst alla kommentarer men kände att jag va tvungen att skriva något till dig. Du säger att du aldrig kan ha en relation med din far. Inte vill veta något om hans nya eller barnet som är påväg. Du anser att hon bara ärtute efter pengar och "blivit så smällen" för att hålla fast i din far? Du vet nog, lika väl som jag att det är allas ansvar att skydda sig. Ville din pappa på kunde han använt gummi. Han är lika ansvarig i barnet som kvinnan ifråga. Deras relation angår faktiskt inte dig Men till min poäng. Vad gör du om din pappa dör i morgon i en bil olycka? Hur skulle det kännas? Att det sista din pappa får höra är att du inte tål att han gått vidare och "importerat" en kvinna eftersom han inte kan få ett vettig kvinna. Jag förstår att det är svårt men jag tycker du har fel perspektiv. Du är väldigt ego i ditt tänkande och faktiskt sjukt kränkande gentemot din far. Varje samtal kan vara det sista. Du gör vad du vill men jag tycker du ska bortse från dig själv. Du behöver inte gilla det eller berätta om det för dina vänner men din far förtjänar lite respekt för även om han inte varit där och kanske världens bästa pappa så har han iallafall varit lite i närheten och försökt. Det är inte alla som har det. Är du svartsjuk för att han kanske kommer vara mer närvarande för det nya barnet än för dig? Va glad att din pappa hittat lyckan. Är det via en köpt kvinna eller äkta kärlek så är det hans ensak. Ditt jobb är att stötta eller iallafall låta han göra sina egna val i livet. Han är vuxen och kan ta sina egna beslut.

Anna och taxen Max

Annons:
Katrin999
2013-11-12 09:12
#49

Hej på dig!

Jag stöttar dig fullkomligt i dina känslor och du har rätt att känna så som du känner.

Varför känner du så? Har du frågat dig själv? Din pappa har inte funnits där för dig som person som skall stötta dig med sin kärlek, goda råd, han har aldrig varit en förälder, en förebild för dig. Han har bara inte funnits där för den lilla pojken som du var. Du som behövde din pappa för att berätta, dela glädje, sorg, problem. Han var i närheten men inte närvarande. Inte konstigt att du är arg på situationen.

Och för dig är det lättare att vara arg på den thailändska tjejen och hennes ”mage” För någonstans, som du kanske inte medveten om själv, är du rädd att den lilla människan kommer att få något du inte har fått, alltså din fars känslor. Och det gör ont och gör dig svartsjuk. 

I själva verket har verken hon eller barnet med saken att göra. Jag tror inte han har berättat för henne vilken sorts far han har varit, eller varför har han skilt sig eller att han inte har funnits där för hans son.

Hon, som alla vi människor, har en överlevnadsinstinkt. Hon ser sin möjlighet att fly från eländet, och jag tror det hade vi alla gjort. Din pappa har nog känslor, men kan inte visa dem, för det var hans föräldrar i sin tur som inte visade känslor för honom, så hur skulle han lära sig att ha känslor?

Du har ju också ärvt av din far att inte dela dina känslor med andra. Och för att inte vara som honom så kanske du behöver gå till någon att prata i alla fall. Men det är inte enkelt att hitta rätt psykolog. Jag själv har varit hos så många innan jag hittade rätt. Min pappa har inte funnits där för mig en minut, när jag uppsökte honom (jag var ca 18 år vid detta tillfället ) frågade han vem jag är om jag hade pass med mig så jag kunde identifiera mig. Och han har aldrig betalat för någonting.

Du behöver ta ett snack med din pappa och säga allt du känner och tycker om honom. Var inte lat och ta et stycke papper och skriv ned allt som du känner mot honom. Det är mellan dig och din far och ingen annan. Det är han som skall ge dig svar för hans handlingar ingen annan. Fråga honom rakt ut varför var han inte närvarande? Säg att det inte handlar om pengar just nu.

Den thailändska kommer nog att tycke till om några år när hon får ett bättre självförtroende och bättre självkänsla. Varför tror du din far vill ha en fru, för han vill ha kärlek.

Framförallt är det din far som behöver gå i terapi för öppna upp och kunna börja visa sina känslor.

Lycka till

Gur4m1
2013-11-12 11:13
#50

Alltså, något folk måste förstå- Dessa thailändska Kvinnor är precis lika bra och vettiga som svenska Kvinnor, de kan ävne ha ENORMT gott självförtroend eoch självkänsla även om de väljer att gifta sig med en "gammal svensk gubbe". De har helt enkelt helt andra värderingar än den generella svenska/västerländska kvinnan (men det finns Kvinnor som lever efter samma metod även i vårt land- ekonomisk trygghet= all is good). Men ja, när de levt i Sverige ett tag och "lär sig vårt sätt" och våra regler, och kanske även får svenska vänner så kommer de såklart att påverkas och kanske leva på ett annat sätt- eller så inte. Det där är väldigt olika. Efterosm min pappa är gift med en thailändska så umgås vi med en del familjer där männen har thaikvinnor och det är såklart väldigt blandat- en del är jättkeära i sina män, andra verkar inte riktigt lika nöjda  :P

#49 håller med dig där, spot on. Min pappa har funnits närvarande ibland men är som en mur. Jag konfronterade honom men det går inte, han skyller bara ifrån sig eller blir arg eller det värsta- tar upp saker JAG gjort, som avrit dumt, när jag var liten. Kan vara allt från utåtagerande beteende när jag var 5-12 år gammal till någon skitsak jag gjort när jag var 17. Jag hoppas TS pappa har lättare att lyssna och ta till sig det hon har att säga.

TS: Många har delade fmiljer, se det som en utökning av din familj. Nu får du en större familj. Så länge din far inte misshandlar henne och hon far runt och är otrogen mot din far, så länge de gör varandra glada, så får du nog acceptera hans val att leva, eller stiga åt sidan- men då är det faktiskt ditt val, inte din pappas fel.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

medmänniska
2013-11-12 11:21
#51

Jag förstår att du tycker det är jobbigt att din pappa har en ny kvinna som är mycket yngre än honom, som knappt kan språket och som nu är gravid. Men tyvärr finns det inget du kan göra åt hans/deras beslut. Du kan välja att ha kontakt med dem eller att avstå att ha kontakt bara.

Sarah
2013-11-12 13:45
#52

Hur vet du att de inte älskar varandra? Hur vet du att han inte, äntligen, hittat ngn som han kan öppna sig för helt och hållet? Hur vet du att den här kvinnan inte är hans själsfrände? 

Jag hade liknande känslor för min pappa tidigare och det gick ut över min halvbror. Mina föräldrar skilde sig då jag var 10 och pappa flyttade till andra sidan jorden med sin nya fru. Snart därefter föddes min halvbror som är 12 år yngre än mig. Han fick ju, trodde jag, allt det där jag inte fick. Växa upp med pappa bla, och jag missunnade min bror det. 

Jag bröt kontakten med pappa då jag var runt 20, jag var enormt bitter och dessutom förbannad över hans stela sätt att förhålla sig till känslor och samtal. Men, det första jag var tvungen att inse var att jag inte fick låta mitt agg mot pappa gå ut över ett barn och kvinna som faktiskt inte har med saken att göra. Pappa sa det själv, du kan hata mig, men låt inte din lillebror lida för det (vi hade en relation då). Efter ett tag och efter många samtal med en klok vän insåg jag att min ilska mot pappa inte hade med hans nya familj att göra alls. Jag tog tag i det och har nu en bättre relation med pappa än jag haft under min uppväxt. Jag älskar min lillebror och pappas fru. De är min afrikafamilj och jag unnar min far att vara lycklig. 

Den bitterhet du känner, släpp den och välkomna istället fler människor in i ditt liv och hjärta. Ni har alla ngt att vinna på det.

Sarah
2013-11-12 13:48
#53

Ang oplanerade barn, det kan hända vem som helst när som helst i en relation. Kanske åt hon p-piller, kanske gick kondomen sönder. Det vet du inte. Det är fruktansvärt jobbigt att gå igenom en abort och jag tror att få Kvinnor med stabila liv skulle göra det när de kommer upp i 30-års åldern, oavsett om det var planerat eller ej.

[rosetten]
2013-11-12 15:52
#54

Tycker verkligen du ska gå till en psykolog även om det tar emot.

Du låter som du har fastnat i ett barn/tonårings mentalitet och jag tror du behöver hjälp att reda ut dina känslor och tankar kring många fler saker än just detta.

Att känna hat mot ett ofött och helt oskyldigt barn eller att tro att kvinnan har planerat att lura din pappa är bara att förstöra dig själv. Prata ut med din pappa istället.

Aleya
2013-11-12 17:20
#55

Ts. Jag är det barnet du hyser agg mot.

Min far(som aldrig funnits där) fick mig med min mamma. Han hade dock redan en familj(orkar inte reda ut allt nu) och där fanns mina halvsystrar. En som var 19 vid tillfället och den andra var 11 när jag föddes.

Jag vet inte hur alla egentligen reagerade, men det jag har hört är att den äldre brydde sig som inte, men den yngre kände tydligen svartsjuka emot mig.
Att vår far skulle älska mig mer eller något. Jag vet inte vad som gick i hennes huvud.

Men han fanns ju aldrig där utan han ansåg att han kunde inte vara pappa till mig.

Men nu är vi alla vuxna och jag har då inget agg mot någon. Jag har ingen agg hur min far har gjort. Ingen agg mot mina systrar eller deras mamma. Och ingen agg emot mamma heller.

Det som är gjort är gjort. Jag har haft en bra uppväxt. Visst att jag hade velat vara mer närvarande i min fars familj då jag har en systerson som inte är så mycket yngre än mig.

TS: du tar ut agg på ett barn som inte ens bett om att bli fött, varför det?
Jag förstår om detta väcker känslor som du kanske aldrig funderat på innan. Men din ilska hamnar på en oskyldig person.

Prata med din far.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Annons:
Upp till toppen
Annons: