Förhållande

Jag har rädsla att gå från särbo till sambo

2013-11-12 11:51 #0 av: Ove-D

Jag och min särbo har varit ihop sedan våren 2009. Han är lugn, trygg och ordningssam. Hans pussar är helt underbara och det är helt underbart att somna intill hans varma sida.

Vi har tyckt att det varit skönt att ha var sitt kryp in. Nu har vi börjat titta på hus. Jag har gjort det mest för det är roligt, inte för att meningen är att flytta ihop. Min särbo har antytt att han vill flytta ihop för det blir billigare än att ha två bostäder. För mig är det inte en orsak nog att flytta ihop, särskilt inte om båda vill ha mycket egentid och integritet. Jag har tillräckligt bra ekonomi för att inte se det som nödvändigt att flytta ihop av den anledningen. Samtidigt drömmer jag om att bo i hus, ha hund osv.

MEN jag vet av mina tidigare erfarenheter att jag blir mer krävande som sambo än som särbo. Jag vill att hushållsarbete och ansvar ska delas på. Min särbo vill inte ta något större ansvar över mitt barn (13-åring med Asperger och minnesproblematik). Vi har varit överens om att ingen av oss vill ha (fler) barn. Han är inte direkt barnkär eller engagerad i barn, men ställer upp vid behov, mest att fixa middag när jag jobbar sent.  

Särbon vill göra saker för sig själv som jag inte får vara med på. Jag vill få med honom på saker jag gör men han vill inte följa på mina släktträffar. Han har ingen diagnos men har helt klart problem med sociala sammanhang. Om/när vi blir sambo vill jag dela detta med honom. Är jag för krävande som vill umgås mer om vi är sambo än särbo?

Anmäl
2013-11-12 11:57 #1 av: Gur4m1

JAg känner mer att som sambo umgås man mer naturligt, mer.. så då kanske det planerade umgänget blir ännu mindre? Just för att det är skönt att få vara själv ibland?

:D

Jag och min särbo går i samma tankar, men där är jag den som vill flytta ihop pga ekonomin, vi har båda dålig ekonomi och för mig är det något bra att vi skulle få bättre om vi bodde ihop + att när man jobbar och pluggar så mycket som vi gör, som särbos så träffas man inte så ofta- bor man ihop så skulle jag kunna krama och prata med honom varje dag, mer eller mindre :)

Men han är rädd om sin egentid och integritet, och detär jag med. Vi båda uppskattar vår egentid och vårt eget väldigt mycket. Svårt det där. Det där med din son, kommer ju bli mer närvarande då ni bor ihop.

Anmäl
2013-11-12 13:29 #2 av: [elmaek]

Men om man bor i hus så är det oftast större än lägenhet, behöver inte men kan vara. Då har ni väl rum att gå in i och vara just själva? Läsa böcker, lyssna på musik, spela tvspel eller vad ni nu gillar att göra. Och man kan fortfarande göra saker för sig själv utanför hemmet även om man bor tillsammans. Bara för att man blir sambo betyder det inte att man ger upp sitt egna liv för att vara med sin partner 24/7 liksom.

Sen som sambo så ser ni ju varandra vaaarje dag. Då umgås ni i alla fall på kvällarna, har morgnarna tillsammans och dylikt? Men det är viktigt att ha ett eget liv också, det får man inte glömma. Och om din partner inte vill följa med på släktträffar så kan du inte tvinga han heller, oavsett om ni är sambo eller särbo :) Vill han ha sitt liv på sidan om så ska han få det, enligt min mening.

Men alla ser vi det olika. När jag blir sambo vägrar jag ge upp mitt privata liv som jag blivit så mån om (dvs umgås med vänner, gå på filmkvällar med dom, teckna, lyssna på musik i hörlurar i timmar, bada ensam, läsa böcker med tända ljus under en filt osv osv). Jag kommer vilja bo med min partner men inte ge upp mitt privata liv :)

Anmäl
2013-11-12 13:31 #3 av: Sarah

Jag är oxå inne på att man umgås mer naturligt och därför måste planera in egentid på ett annat sätt när man är särbo. Det är viktigt. Jag vill inte rucka på det jag gör ensam bara för att vi råkar bo ihop. Jag vill inte ha ngn som gnäller då jag är i stallet, eller då jag vill hålla på med mina estetiska projekt osv. Min kille fyller sin tid idag och det får han fortsätta med då vi flyttar ihop. 


Anmäl
2013-11-12 23:45 #4 av: Gur4m1

#2 jag missuppfattade dig kanske, lite OT men jag måste fråga: läser du böcker med TÄNDA ljus UNDER en filt? är inte det en otroligt stor brandrisk? Funderar

Jag levde ihop med en kille när jag var yngre, och jag fick till slut be honom sluta komma in i duschen och liknande. Nu duschar jag alltid med min pojkvän, när vi umgås. Men vi bor inte ihop, så jag har gott om duschar ensam. Man måste respektera varandra, inte bara anta att det är okej att braka in i den andres sfär. t.ex, jag målar och ritar, då vill jag fokusera på det. Detta vet min pojkvän så han stör mig aldrig då, om det inte är viktigt. Det fick jag ju göra klart för honom ganska tidigt, samma sak om jag läser något- han tenderade att försöka småprata med mig, som om man MÅSTE fylla tystnaden med något och jag bara "Men du, jag LÄSER! :D Så jag har inte lut att prata om vädret eller fundera på vad det blir för extraprisvaror på ICA till veckan...(Icke-konversationer)". Sånt där man kanske börjar störa sig på när man flyttar ihop, eller kanske blir bättre.


Anmäl
2013-11-13 00:46 #5 av: Anna4077

Jag bor ganska trångt med min sambo men vi får fortfarande en del egentid. Jag har större behov av det än han även om han fått mer behov av det på senare tid. Man kanske, om man har hus och tillräckligt med rum, har var sitt "hobby-egentid" rum. Det som får mig att tänka är just din son. Kanske tycker din särbo att det blir jobbigt? Vet ju inte hur stora problemedet är med hans diagnos men vet hur krävande det kan vara eftersom jag har egna diagnoser. Det är något ni verkligen borde se över om ni flyttar ihop. Resten löser sig nog bara man kommunicerar och respekterar varandras utrymme utan att ta behov av ensamhet som något personligt.

Anmäl
2013-11-13 07:13 #6 av: Ove-D

Nu bor vi i var sin 3a + förråd. Och tittar på hus som är 4-5a. Att flytta ihop våra saker skulle aldrig få plats i samma bostad utan måste göra oss av med en hel del. När vi pratat om möblemang känns det som om han tycker att han ska inte behöva göra sig av med något men jag ska göra mig av med största delen av mitt möblemang. Jag tycker det känns orättvist.

Vi ses 5 kvällar i veckan som särbo. Vi går inte upp samtidigt då vi har olika arbetstider. Att bo sambo blir inte så stor skillnad. Men anledningen till att det är två nätter som vi inte sover ihop är att särbon vill ha det så. Han vill ha egentid. Och det handlar inte om att få läsa en bok eller få umgås med kompisar, för det gör han ändå.

När vi träffades städade hans mamma hos honom!!! Vi har lite olika syn på hushållsarbete. Han kan gå in med skorna på när det är nystädat och att han skulle gå på ett föräldramöte finns inte med i bilden oavsett om jag jobbar eller inte. (Sonens pappa finns inte i närheten).

Nu är det jag som ser till att det finns middagsmat hemma mm. Om vi blir sambo vill jag att vi delar på ansvaret och jag gillar inte att det skulle bli en massa hamburgare och pizza för att det går fort att "fixa". Jag har gått upp en del i vikt sedan jag träffade särbon. Då hade han bara öl, ketchup, chokladsås och vitt bröd hemma i kyl och frys. Han har ändrat sig, till viss del.

 

Anmäl
2013-11-13 07:34 #7 av: [elmaek]

#4 Såklart jag menar att jag har tända ljus i rummet och ligger under en filt och läser en bok! Jösses.

Anmäl
2013-11-13 07:49 #8 av: Gronstedt

#6: Det låter som om ni har olika syn på saker och då kan det bli svårt att jämka ihop. Dina rimliga krav på delat ansvar och att båda ska kunna begära och få egen tid och eget utrymme kan komma att framstå som stora och gnälliga om de stöts mot en partner med helt andra åsikter. Om jag var som du skulle jag inte skynda för fort med att flytta ihop, utan jobba mer på att ni är ense om hur det ska fungera i det gemensamma boendet innan ni gör slag i saken. När man väl sitter där med hus och fasta kostnader är det inte lika lätt att ändra på saker.

Anmäl
2013-11-13 12:16 #9 av: Gur4m1

#7 självklart, jag skojjade bara lite  :) För det lät så när jag läste din mening snabbt. "...läsa böcker med tända ljus under en filt osv osv)" <- den meningen. Lät så brandfarligt.

Jag kan bara säga att jag måste hålla med #8. Att dela lika kan ses som en självklarhet men är sällan det och man måste hitta ett sätt att mötas där båda blir nöjda med hur det är.

Anmäl
2013-11-13 13:27 #10 av: [elmaek]

#9 Skämtar

Anmäl
2013-11-13 19:36 #11 av: Ove-D

Just nu är jag ju "ensamstående förälder" och då begär jag inte att sambon ska hjälpa till med läxor, fixa inför friluftsdagar, vabba, gå på föräldramöten osv. Men om vi bor ihop så skulle jag vilja att han hjälpte till med detta. Är det fel när det trots allt inte är hans barn? Jag tänker lite på en tråd där en sambo har hundar som hen vill att sambon ska hjälpa till med men sambon gillar inte hundar... Nu är visserligen inte hundar och barn samma sak, men jag kan ändå dra vissa paralleller...

Anmäl
2013-11-13 20:44 #12 av: Timmorn

Jag kan tycka att det inte är en självklarhet att han ska gå på din sons föräldramöten läxor etc. Han har ändå inte funnits så länge i din sons liv (enligt mig)
Din son är så pass gammal ändå även om han har en diagnos,  är din son hjälpa till att laga mat eller tränas upp till det? 
 Däremot mat, kanske att hämta efter fritidsaktiviteter tycker jag är mer godkänt. Men det handlar ju också från familj till familj hur man vill göra. 

Däremot krav att båda hjälper till lika mycket i hushållsarbetet, betalar osv. Samma sak med möblemanget varför ska du göra dig av med mer? Det är ju en grej om hans är i bättre skick, men annars varför? Då blir det ojämn fördelning från första början, skulle något hända behåller han mest grejer om det tar slut osv. 

Jag skulle tänka igenom vad jag har för krav och funderingar på om jag och min pojkvän skulle bli sambo och diskutera igenom det hela. Är han verkligen beredd att göra det du säger? Kan ni kompromissa på något sätt?

Sedan, just att din son ändå har en diagnos är han OK att ni flyttar ihop? Sedan ska ju inte din son få stå ivägen för din lycka men det många gör fel om jag minns tillbaka till mina tonår är att deras föräldrar diskuterade inte ens igenom och berättade hur de kände till sin särbo innan hux flux vi ska flytta ihop. 

Sen igen, vi är alla olika, och så länge du känner dig bekväm med situationen :) 

Anmäl
2013-11-14 18:35 #13 av: Ove-D

Min son gillar min särbo. De har liknade intressen och det skulle nog bara bli positivt för min son. Min son vill gärna bo i villa (nu bor vi alltså i lägenhet). Min son fixar lätt ett mellanmål men eftersom han ibland bara äter knäckebröd i skolan till lunch så vill jag att han får en riktig middag, inte hamburgare och pizza 2-5 gånger i veckan.  

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.