Annons:
Etikettallmänt
Läst 919 ggr
Djurälskaren87
2013-11-13 22:19

måste skriva av mig angående min pappa,långt!

hej! jag försöker berätta allt kortfattat.

Pappa och mamma skildes när jag var 14 och min syster 17. Manna lämnade pappa för han började spela upp pengar och han blev tyvörr spelmissbrukare. När mamma lämnade pappa så kände han sig misslyckad och han tyckte synd om sig själv samt att han hatar ensamheten. Han började dricka och spela och hamnade i massa skulder och tillslut kronofogden. Min storasyster fick tyvärr både ta hand om pappa och delvis mig när jag bodde där,hon fick hjälpa pappa betala hyran i tid samt plocka upp ölburkar osv. Detta har såklart tärt på familjen och det blev inte bättre av att jag hittade självmordsbrev hemma hos pappa. Han sökte hjälp och han blev bättre, han träffade en underbar kvinna och jag kunde på bra mycket länge pusta ut och känna att pappa nu är lycklig och trygg. Han slutade dricka,spela och började betala av sina skulder, han började ta ansvar och blev en bättre faderfigur och någon jag ser upp till. 

Pappa och hans nya har varit ett par i 11 år nu,tills igår…

Pappa ringer mig och berättar att dom skall separera, en panik kommer i min kropp, att pappa blir ensam och börjar dricka,spela,samla på sig skulder igen. Jag blir även ledsen då hans tjeje betyder väldigt mycket för mig och varit som en extra mamma. Pappa säger att det är gemensamt beslut och att dom är absolut inte ovänner, men detta är något dom har kommit fram till.Men det som gör att jag tycker något inte stämmer är att dom kollade på hus förra veckan,för dom ville sälja sitt hus och flytta närmare oss men nu vill han vara ensam?

både jag och min syster trodde att han kanske bärjat spela igen men vågar inte säga något till henne därför lämnar han, men han säger att det inte är så.

 Jag ringer även hans tjej som säger att dom inte är ovänner och att dom alltid haft roligt ihop även efter 10 år och att hon själv tycker det är tråkigt,då hon hade kunnat tänka sig kämpa eller att dom blir särbo ett tag men, att hon har svårt att komma nära pappa så det måste dom jobba på  och öppna upp sig(precis som jag,jag är lik pappa) Men att hon ändå är villig att kämpa och försöka få det bättre, men pappa vill inte, han vill vara ensam. Han har äntligen blivit nykterist,inget spelmissbruk samt betalat av alla sina skulder och är helt skuldrfri och han känner att han nu vill vara ensam? Han har aldrig varit ensam och lycklig och han vill nu uppnå det, och lämnar alltså kvinnan som stöttat honom i över tio år och som var hans trygghet. Men jag får acceptera det. Försåtr ändå inte om han nu har allt han vill och dom ändå trivs ihop varför lämna? fattar inte:(

Han och hans tjej var hemma hos min syster idag och hon sa till pappa allt hon kände och har känt genom åren, att hon fick vara hans mamma när han var ensam pch att hon är så orolig att han kommer hamna där igen när han inser att ensamheten var inget han ville. Men pappa säger att han är en annan person nu och att det är detta han vill, han vill bärja ta hand om sig,aktivera sig, jobba med volontärarbeta,resa ensam osv.

Han har liksom bara mig, syster och hans nuvarande. Jag vill tro honom men det gör ont i mig att tänka att han sitter ensam i en lägenhet och inte har någon vän:( sitter ensam på helgerna, jag vill tro att han har ändrats och att han inte kommer dricka mer, men har en dålig magkänsla och har ångest och är så ledsen. Samtidigt säger pappa att han kan aldrig lova att han inte hamnar där igen men han vet att han är en bättre människa nu och det är detta han vill. 

Mamma lämnade ändå honom och det ville han inte därför bärjade han dricka osv, men enligt honom är det han som vill vara ensam, hans kvinna vill ju kämpa men han vill inte för han känner att han inte kan ge det hon söker.

behöver era tankar och råd, för just nu är jag vilsen och har ångest.

Älskar min pappa och stöttar honom.

Annons:
[rosetten]
2013-11-13 22:45
#1

Vad tråkigt. Har inte några större råd, någonstans kanske du måste försöka lita på din pappa om det är detta han vill. Å andra sidan kanske ni borde ha lite koll, men ändå utan att förstöra eller tränga sig på.

Gur4m1
2013-11-13 22:48
#2

Förstår din oro men ta int eut något i förskott. Mycket hinner ändras hs en person som verkar ha gjort en resa som din pappa, på 11 år. Ensamhet är ingentingfarligt, han kan nog hantera det nu när han självväljer det- det är en helt annan ska när man är ensam mot sin vilja, som när han blev lämnad av er mor.

Vem säger att han är ensam utan vänner? Om han vill resa och syyslar med volonätrarbete så låter det som att han kommer att få många vänner och möta många nya människor och upplevelser. Så måla inte fan på väggen ^_^

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Djurälskaren87
2013-11-13 22:50
#3

jag försöker lita på honom men med den bakgrunden han har blir jag orolig samtidigt osm det ändå var över tio årsen sist och både han och hans tjej säger att dom inte är ovänner och att det är mer pappa som vill detta och det gör ju de hela tryggare. Samtidigt kanske det leder tlll något gott detta att jag och min pappa får bätttre relation då han söker lägenhet i närheten va där jag bor men jag har ändå en klump i magen för vill inte se min pappa skriva självmordsbrev igen:(

Djurälskaren87
2013-11-13 22:54
#4

2# tack för dom orden, efterosm jag och pappa är väldigt lika så försöker jag förstå honom varför han gör detta och jag vill och hoppas att han faktiskt vill detta själv, han känner också att han vill hitta sig själv mer men det vill han göra ensam för han kan inte ge det som hans nuvarande söker just nu, hon vill att han skall öppna sig gällande allt och pappa har alltid haft svårt med det och det har jag ärvt.

Men som sagt jag dömer inte honom men har ju ändå en orokänsla i kroppen:(

Paimon
2013-11-14 11:08
#5

Spontana tanken jag får är väl att berätta dina oroskänslor för honom?

Förklara för honom hur du känner, oroar dig och försök ha ett ärligt och öppet samtal. Eller skriv ett brev om de är svårt att prata.

Gur4m1
2013-11-14 11:24
#6

#5 jag tycker inte att TS ska berätta om sina oroskänslor. De är ju henens problem egentligen och om hon redan oroar sig för att han är så SKÖR att han ska braka ihop igen, som efter hans förra skilsmässa, så ser jag itne varför man ska tynga honom med sin egen oro(att  man i princip öppet säger att dig kan man inte lita på, vi utgår redan från att du inte kan hantera dett-" ?.

Vad ska han säga mer än det han redan sagt åt hennes oro? Problemet är ju att hon inte litar på honom (vilket man kan förstå) men man kan bara låta honom leva livet så som han vill och försöka vara där som ett stöd. Att säga "Det här kna du inte, du klarar dig inte ensam" är däremot inte att visa sitt stöd, utan ett tecken på misstro…tycker jag :)

Barnen är vuxna, hade varit en annan sak om barnen bott hemma och på så sätt var utsatta.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Annons:
Djurälskaren87
2013-11-14 15:19
#7

5# Jag skall träffa pappa nästa tisdag och prata, vi har bara pratat över telefonen men vill även träffa honom live. Min syster träffade honom igår som sagt och hon sa exakt vad hon kände och tänkte gällande allt hon burit på tex att hon är orolig att han kommer hamna där igen osv, jag kommer nog inte säga det då jag redan vet pappas svar eftersom han svarade henne igår;) men kommer nog mer hjälpa honom gällande lägenhetsökande och prata lite mer om hur han mår nu.

6#förstår din poäng men jag har inte sagt till pappa att jag inte litar på honom ,jag litade inte på honom tidigare men jag ger alla en chans och som min syster sa till mig: är det så att pappa nu trivs ensam och allt går jätte bra är jag oerhört stolt över honom och detsamma gäller mig. Jag smsade pappa igår och skrev: jag säger det inte ofta men jag älskar dig och jag stöttar dig i detta. han svarade: det behöver inte sägas ofta, jag känner det hela tiden och tack för stödet.

Självklart kommer jag finnas där för min pappa men jag känner ändå en viss oro, men jag kommer ge honom en chans, han är inte dödsdömd,jag har själv begått misstag och jag skulle bli ledsen om alla känner misstro gällande mig hela tiden som min mamma och syster faktiskt gör, det är jätte jobbigt så jag förstår pappa, blev bara chockad att han lämnar denna underbara kvinna.

Gur4m1
2013-11-14 15:40
#8

#7 ja mitt inlägg var riktat till #5, eftersom hen tyckte att du skulle berätta hur du känner  och du litar ju uppenbart inte på honom (vilket är förståerligt såklart, med er historia) men det är onödigt att belast honom med DIN oro om han redan är belastad. Blir en ond cirkel, är det jag menar. :)

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Djurälskaren87
2013-11-14 15:48
#9

8# jo men samtidigt skall man ju vara öppen med vad man känner kring detta, men min syster har redan sagt hennes oro till pappa så jag behöver inte också göra de;)

Gur4m1
2013-11-14 22:32
#10

mm men ibland är ens oro (och hur ma hanterar det) självuppfyllande- dvs att oro t.ex (eller brist på tillit) är det som provocerar fram just det man är rädd för.

Sen är det ok att hålla inne lite ibland. Att inte vara öppen om allt är inte att vara oärlig, ibland är det också att bry sig. Annans oro kna vara ett ganska tungt ansvar att bära runt på. Om man själv inte är i balans eller så, tänker jag, så behöve rjag inte känna att andra oroar sig och i sin tur gör att JAG msåte oroa mig över dem, och även kanske börja tvivla på mig själv- eftersom de oroar sig över mig 🤪hoppas du förstår hur jag menar, för jag gör det knappt.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Djurälskaren87
2013-11-14 22:34
#11

10# jo förstår dig, ibland måste man inte säga allt om det sårar folk.

pappa och dom skall fota huset i helgen och han söker lgh,såhär går de undan…

Gur4m1
2013-11-14 22:37
#12

#11 han har säkert tänkt på detta en tid och ni får kanske inte veta allt som pågått mellan de två :) Den som gör slut kan såklart också bli ledsen och sörja men det är oftast lättast för den som tog initiativet att snabbt gå vidare till någonting nytt, för den personen har ju "gjort slut", dvs kunnat ta känslomässigt avtånd långt före man faktiskt gjort slut. Drför upplevs det som snabbt för er som tittar på utifrån, han kan ha gått och funderat kring detta i fler amånader och "får äntligen göra det".

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Anna4077
2013-11-14 23:49
#13

Ibland när man mått/mår dåligt kan man behöva ensamhet. Att vara bekväm med att vara ensam och visa för sig själv och andra människor att han kan ta hand om sig själv. Men jag förstår din oro. Jag lever i psykisk ohälsa och i början gick hela släkten i upplösningstillstånd varje gång jag fällde en tår. Ge honom utrymme att utveckla sig själv. Men ja det är fruktansvärt svårt.

Anna och taxen Max

Annons:
Upp till toppen
Annons: