Att leva tillsammans

tomhet o panik

2013-11-20 15:07 #0 av: sökaren84

Hej, har under många år levt med en man som behandlat mig mycket illa vi har två fina barn tillsammans.

Han har alltid varit mycket dominerande och känslan av att inte vara luft värd har jag kämpat med i alla år. min självkänsla var dålig redan före vi träffades och nu är jag vekast i världen känns det som.

Efter många år av att blivit kallad allt från värdelös till hora och dum i huvudet så gråter jag inombords.

Under tidigare år gjorde han mig även illa fysiskt men jag hade aldrig mod att lämna honom.

allt blev bättre när vi fick barnen men nu börjar hans beteende komma tillbaka och när vi bråkar hotar han mig, som att slå in mitt pannben eller slå sönder mitt ansikte. och jag blir totalt livrädd för jag ser ilskan i hans ögon.

jag har äntligen efter alla år vågat säga ifrån att jag inte älskar honom och att jag vill att vi gå isär. jag har även vågat berätta för ett fåtal personer i min närhet vad jag har gått igenom det jag försökt mörka under alla år, i hopp om att få stöd då jag är helt livrädd för att ta steget själv så jag är kvar trots hjärtat blöder. vi går nu i familjeterapi.

Det jag fick tillbaka från de jag berättat för va allt annat än förväntat. Att han kanske ändra sig, ni har ju barn, du borde kämpa lite till ni går ju och får hjälp nu!!

KÄNNER MIG HELT ENSAM!!! OCH MAKTLÖS!! känner skuld och börjar fundera på att stanna trots jag vet det är helt galet. KÄNNER MIG HELT TOM OCH VÅGAR EJ TA STEG ÅT NÅT HÅLL!

Finns det någon som har några tankar kring min situation??? För känner mig helt ensam :( Hur kan detta anses som ¨normalt¨ ¨fixbart¨

Familjerådgivaren sa fixbart..........???!!!!

Anmäl
2013-11-20 15:13 #1 av: Gronstedt

DU har rätt här och inte de fåntrattar som säger att du ska stanna. Varken du eller barnen har någon glädje av en man som terroriserar och hotar dig. Gå din väg medan du kan och orkar! Tyvärr finns det gott om folk i världen som anser att det är bättre att ha ett svin till man eller far än ingen alls. Men det är FEL!

Du förtjänar att slippa terror och hot om värre terror. Dina barn förtjänar att slippa se ett sådant avskum i aktion. Stå på dig och sök hjälp från sådana som har erfarenhet och kunskap, till exempel en kvinnojour. De kan hjälpa dig att gå vidare och komma loss.

Och naturligtvis kommer han inte att ändra sig med mindre än ett mirakel, och sådana inträffar ytterst sällan. Han har inget skäl att ändra sig och han kommer knappast att göra det.

Anmäl
2013-11-20 15:13 #2 av: Maria

Varför går ni i familjeterapi? Är det hans idé?

Själva tanken med familjeterapi är ju att försöka förenas i ett slags samförstånd så då är det ju inte så konstigt om man får det rådet med en gång..

Du verkar ju bara vilja ha kraft för att lämna honom och då är det ju en helt annan sak.

Hur gamla är barnen?

/Maria

 

Anmäl
2013-11-20 15:26 #3 av: sökaren84

#2 Jag har sagt att jag vill gå och prata med någon för att jag mår så dåligt, men han ville att vi skulle gå tillsammans. han har total panik nu när jag sagt vad jag vill....  min anledning att gå är att försöka göra detta till det bästa för barnen skull, vi kan inte prata med varandra på ett ¨normalt¨ sätt känner jag och jag följer med i hopp om att både hans och min panikkänsla ska lugna ner sig och jag kan tänka klart för just nu kan jag knappt andas känns det som Storgråter

Anmäl
2013-11-20 15:31 #4 av: sökaren84

vågar inte ta steget...vågar inte... vet inte varför det skrämmer mig så. suck vill inte känna så här vill kunna vara stark för barnens skull. men känner mig helt tom...

Anmäl
2013-11-20 15:33 #5 av: pyromanen

Prata med en kvinnojour kanske?

Anmäl
2013-11-20 16:43 #6 av: OlgaMaria

Usch så jobbigt du har det! Har ni någonstans att ta vägen? Ni kanske kan bo hos någon en vecka eller så för att få komma undan. Det kanske kan vara bra för er båda. Förstår att det kan vara ett för stort steg att bara bryta allt, men då kanske du kan fokusera på något mindre som du klarar av. Om du flyttar ifrån honom för en kort tid förstår kanske människor omkring dig också att det är på allvar. 

Tycker absolut ni ska gå och prata med någon så som ni påbörjat. Oavsett vad som händer med er kan ni ha nytta av det. Även om ni skulle gå helt skilda vägar så kan ni behöva stöd. Ni kommer ju alltid ha barnen tillsammans.

Jag tror också det är så att när man berättar för sina närmaste för första gången att man har det tufft i relationen, från att inte ha pratat så innan, så blir det en chock, och alla vill ju att ni ska klara av detta och kunna fortsätta tillsammans som familj. Deras första reaktion blir att ni ska klara detta… men prata igen.. de kommer nog kunna lyssna bättre och ta in din situation mer efter hand.

Kram!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2013-11-20 18:05 #7 av: [rosetten]

Det låter som du bör gå ur denna relation så fort som möjligt. Jag tror inte att han ändrar sig, kan han kanske göra, men då får det bli med någon annan känner jag, du ska inte behöva ta mer skada än såhär.

För barnen är det bättre med skilda föräldrar än med två föräldrar som bråkar och misshandlas. Värdera dig själv och barnen högre än vad din man gör.

Anmäl
2013-11-20 19:14 #8 av: [silkesnosen]

Usch jag blir rädd för vad den här mannen kan göra mot dig. Jag skulle ta skydd så fort jag bara kan.

Anmäl
2013-11-20 19:55 #9 av: PennyScarlett

Snälla, jag vädjar till dig som är i samma position som dina barn är. Min mamma har blivit psykiskt misshandlad i flera år utav min pappa, han har dock aldrig slagit henne, vad jag vet om, men han har slagit båda mina småsyskon...Vi har bönat, bett och gapat på mamma om att hon ska lämna honom, sagt att vi är lyckligare utan honom men ändå har mamma valt att ställa sig hos pappa så att jag och mina syskon fortsätter att fara illa. Det är hemskt när ingen av ens föräldrar tar ett vuxet ansvar och ingen av dom tänker på barnen och INGEN av dom sätter barnen först! Sätt ALLTID dina barn först så kommer du alltid veta att du fattar rätt beslut! Och var stark...jag ser hur min mamma kämpar för att stå emot pappa men han har henne i ett järngrepp. Jag kommer alltid att älska min mamma hejdlöst och jag kommer aldrig att klandra henne för detta. Hon kommer alltid vara min fina lilla förvirrade mamma, men jag önskar så mycket att hon hade lyssnat på oss...gör inte om hennes och många andra kvinnors misstag. Hjälp dig själv och hjälp dina barn. 

Anmäl
2013-11-20 23:02 #10 av: [rosetten]

#9 Bra förklarat, jag tänkte så, men kunde inte få ner det så bra.

Anmäl
2013-11-21 00:14 #11 av: Kimji

Jag kan bara hålla med #9. Har själv växt upp under liknande omständigheter och det har tyvärr format mig på ett sett som jag gärna hade sluppit. Min mamma lyckades dock tillslut samla styrkan att lämna honom även om det tog allt för många år. Hon har numera ett fantastiskt liv med en man som älskar henne och är väldigt lycklig. Men hon grämer sig ännu att hon ödslade så många år av sitt liv på honom och inte lämnade honom tidigare.

Du förtjänar bättre. Ingen förtjänar att bli behandlad på det viset. Det var väldigt tråkigt att höra din omgivnings reaktion på det hela. Dom kan helt enkelt inte ha förstått vad det handlar om och hur illa det är. Lyssna på dig själv. Du vet ju vad som måste göras.

Anmäl
2013-11-21 10:39 #12 av: Gur4m1

Föräldrar kan säga idiotiska saker, vänner kna komma med ännu dummare saker och relationsrådgivare kna vekrligne ta priset- så man får såvra agnen från vetet ibland. DU vet vad DU känner och orkar med, DU är dne som levt och utstått denna relation- lita på DIG själv.

Min egen mormor, världen bästa mormor, uppmanad emin mor att stanna med min pappa när jag var liten. Detta har jag otroligt svårt för- fick veta det här om dagen. Min mormor som varit i minst tre förhållanden där hon lbivit misshandlad av alkoholmissbrukande "machomän" och själv blivit väldigt illa behandlad av sin pappa- övertalade min mamma att stanna hos sin man trots att hon ebrättad eom övergreppen, våldtäkt, och den verbala misshandeln han utsatte henne för. de städniga bråken, missbruket och totala frånvaron som far i hushållet. Min mormor är som sagt världens bästa mormor men hon rådde sitt eget kött och blod att stanna hos sin man- tänk på barnen. Vad ska folk säga?

Samma sak, exakt samma råd fick en väninna till mig när hon lämnade sin man som hon har ett barn med. "tänk på ditt barn".

Det bästa ett barn kan få i hela världen är en lycklig och glad mor. Jag lovar. Det är tungt att flytta, det är tungt att kanske få sälja aker eller inte kunna ha äst, hund, bo i hus, kanske inte kunna få allt man är van vid- men jag hade bytt ALLT det mot att få de föräldrar jag har idag- när de ÄNTLIGEN har skiljt sig. De är helt andra människor, så lyckliga, min elation med båda har förbättrats avsevärt nu när jag inte behöver ta ställning, och man inte har föräldrar som bara går runt med irritation och dåligt humör. 

Så skit högaktningsfullt i vad dinman vill, vad dina vänner tycker och...allt annat. Man lever bara en gång och du verkar ha slösat bort alldeles för mycke tid på honom. Är det inte dags att få leva lycklig?


...tänk på era barn.

Anmäl
2013-11-21 11:17 #13 av: Sarah

Du förtjänar bättre, gå så fort du bara orkar! Varken du eller barnen viner ngt på att du stannar. 

Anmäl
2013-11-22 07:54 #14 av: sökaren84


Tack för era svar <3

Känslan inom mig är svår att förklara i ord men känner sådan skuld till att det är jag som vill nått bättre... och även tankar att tänk om jag ångrar mig tänk om det inte blir bättre, då har jag förlorat min familj, och det är mitt fel....

Jag känner mig så svag både fysiskt och mentalt just nu, vill bara att nån håller om mig och säger att allt blir bra... men känner mig ensamast i hela värden nu. med gråten i halsen konstant.

och nu när han vet vad jag känner så står han på bara knän och ber mig att stanna, han vill hålla om mig och trösta mig... jag är så vek känslomässigt just nu så risken är att jag faller tillbaka för att ¨lugna stormen¨ trots jag vet att det bara löser den värsta paniken just nu.

och nu är det snart jul och barnen längtar.... och så gör jag så här. kan inte med ord beskriva hur jag känner mig.

fått rådet att ta ett steg i taget så ska du se att du löser det här....

men när ¨bena inte bär¨ för att ta första lilla steget..... :( Eller jag har tagit första steget i och med att jag vågat berätta för min sambo vad jag känner. men sen då, vad är nästa steg???

Ska också säga att jag jobbar i hans företag tillsammans med hans familj..... så jag kommer inte ha jobb, vet inte hur/var jag ska bo, och inte en krona på fickan... och ansvar för att barnen ska få det bra... känns det som steget är enormt!!

Känner mig tom inombords......... StorgråterHur ska jag få tillbaka min självkänsla och kraft igen?? känner mig helt blockerad.

Anmäl
2013-11-22 08:00 #15 av: sökaren84

vet att hans beteende är helt fel!! och att jag inte kan leva så här...

Han kommer troligen få en ADHD diagnos fastställd, men även om det kan vara en förklaring till sådant beteende han har. kan det inte skruva tillbaka tiden och få allt ogjort.

Alla säger att nu är medveten om sitt handlande och tar tag i sitt liv så borde jag stanna och ge honom tid... men hur ska jag kunna göra det när jag blöder inombords?!!

vet varken ut eller in...

Anmäl
2013-11-22 10:41 #16 av: PennyScarlett

Nu är jag tuff mot dig, men det är enbart för att försöka hjälpa.
Du och din man är inte viktiga i det här längre. Er relation och era viljor ät ganska irrelevanta. Särskilt hans. Som man bäddar får man ligga.
Nej, dom det verkligen handlar om är barnen kära vän. Dina små, dina änglar som är dom som kommer få dig att stå ut med alla livets orättvisor. Jag hoppas du inte tror att dom inte vet eller märker något. Dom vet mer än du vill att dom ska veta och dom i sin tur far illa på grund av att varken pappan eller du tar ansvar för dom och deras välmående.

Skit i allt praktiskt. Sånt löser sig alltid. Du och dina barn ska vara trygga. Vad kan möjligtvis vara viktigare för en mamma än att veta att hennes barn är säkra och lyckliga? Mamma och pappa skrev på skilsmässopapper igår och jag lovar att min pappa kommer vara satan själv i ett par månader. Men skulle hon låta oss lida ytterligare två månader bara för att julen närmar sig?? Sluta hitta ursäkter. Vet du vad som fick mamma att ta steget att lämna pappa???
Min syster ringde och sa att om mamma inte gör något så får hon inte träffa varken henne, hennes son, eller pussa på bebisen som är i magen. För min syster vill inte stå där som ett fån när våra småsyskon kommer och frågar om hon gjorde allt hon kunde för att hjälpa, och behöva säga "nej, men jag gav dig en extra kram när du var ledsen".

Att gå som katten kring het gröt hjälper inte. Tänk på dina barn! Och tänk vad din man lär barnen. Hur han lär dom att man får behandla kvinnor. Har ni döttrar så är det troligt att hon/dom kommer få en kille som behandlar henne illa, för mamma har visat att det är okej och att man ska finna sig i det.
Gör något. Packa. Fly. Ring släktingar/familj, kvinnojouren vad som helst! Men stanna för Guds skull inte!

Anmäl
2013-11-22 10:58 #17 av: Sarah

#16 bra rutet!

Anmäl
2013-11-22 11:05 #18 av: OlgaMaria

Fortsätt prata med dina närmaste. De kommer kunna lyssna och stötta bättre efter hand och du kommer behöva deras stöd oavsett vartåt det barkar. 

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2013-11-22 12:01 #19 av: Gur4m1

Det kommer alltid att vara opraktiskt att lämna en make när man har et tlvi ihop- kvinnor är ofta, dessutom, som i ditt fall- ekonomiskt beroende av sin partner på ett annat sätt. I detta fall att de är din arbetsgivare. Men att ni separerar (för skiljer man sig så tar det väl ett halvår eller år innan skilsmässna går igenom när man har barn?) så måste du kanske inte sluta direkt? Kanske de kan ge dig tiden att söka någonting nytt?

Kanske det är en chans för dig att starta eget, sätta dig i skolbänken igen eller följa någon annan dröm?

Som #16 skriver så handlar det om barnen nu. Julen blir inte förstörd pga er skilsmässa, den blir däremot annorlunda. Eller så är ni vuxna och kan skjuta det åt sidan och bete er som en "familj" unde rjulen och skiljer er nästa år?

Mina föräldrar bråkade städnigt, min mamma var väldigt nedtryckt av min pappa och detta har påverkat mig massor. Min mamma gjorde _allt_ för att vi barn inte skulle veta något om pappas brister men som ¤16 skriver- Barn VET, man känner av det. Man vet kanske inte detaljer men det finns i luften, i det undermedvetna, i ert kroppsspråk, allt som sägs och inte sägs. Min mammas beskyddande mot oss barn, och henens feghet att lämna har gett mig en kronisk oro bland annat. Jag har också ADHD(tänkte skriva "lider av ADHD" men ajg lider inte av det, det är en del av mig) och jag kan delvis försåt att folk menar att han nu kan ta ta gi sitt liv helt annorlunda när han vet om sin diagnos- men man blir inte en helt annan människa. Han kan förstå mer varöfr och hur han fungerar men han kommer fortfarande att bli arg för samm saker- det kanske rent av blir så att han bara får en sak att skylla på när han beter sig illa mot dig/er.

Det är inte alltid lätt att leva med någon med ADHD, det är nog så svårt för oss själva ibland. Kanske ni kan försöka, om det är vad du vill- men jag skulle ändå uppmuntra dig att separera, att stå upp på egna ben och stärka det självförtroende som du släppt taget om. En mor utan självförtroende och självkänsla har svårt att ge sina barn det. Värt att tänka på.

Jag hade blivit jätteledsen om mina föräldrar skiljde sig, när jag var ung, men nu när jag är vuxen och sitter med facit i hand- med en mor som valde att stanna så är jag bara bitter, arg, ledsen, och har fått kämpa hela mitt vuxna liv med att reparera det deras relaton utsatt oss barn för.

Så väljer du att stanna, tro inte att det är för barnens bästa.

Anmäl
2013-11-23 18:33 #20 av: annajohannan

tänkte bara att jag skulle berätta hur jag upplevde mina föräldrars relation och separation, så kanske det kan vara till någon slags "hjälp": jag växte upp med en mor och far som ständigt bråkade. min mor blev mindre och mindre, räddare för var dag, och min far han fortsatte slå och misshandla, både fysiskt och verbalt. den dagen då min mor flyttade är den lyckligaste dagen i mitt liv. jag levde med så mycket oro och en känsla av att hela tiden behöva se efter henne. när hon sedan flyttade var hon i mina ögon trygg och hon har blivit en mycket lyckligare människa på de här åren som gått. separationen blev det bästa som kunde hända både henne och mig!

Anmäl
2013-11-26 17:40 #21 av: obstitant

Ring Kvinnofridslinjen! De kan vara bollplank och hjälpa dig att vända och vrida på dina tankar och känslor och farhågor.

020-505050

Anmäl
2013-11-26 18:11 #22 av: -Cissi-

Lämna din hemska man, en del kvinnojourer har skyddat boende för utsatta kvinnor och barn, dom hjälper med rehabilitering, stöd och ekonomin. Kolla upp vad som finns där du bor, dina barn kommer må mycket bättre utan en så kontrollerande pappa som hotar att skada sin mamma.

Medarbetare på Chinesecrested ifokus. What is it that love does to a woman? Without she only sleeps: with it alone, she lives .

Anmäl
2013-11-26 22:16 #23 av: Anna4077

Min enda känsla när jag läser allt är "run and never look back!" Kan inte annat än att hålla med om att du måste skydda dina barn. Om han behandlar dig så, vad hindrar han från att göra samma mot dom? Det är så lätt att säga "spring" men oj vad svårt det måste vara. Tyvärr är allt jag kan säga att ta dina barn i famnen och spring. Visst han kanske ändrar sig, det kanske blir bättre. Men vill du riskera att han behandlar dina barn som han har behandlat dig? Är du villig att ta den risken

massor av kramar till dig. Du är stark och minst lika mycket värd som alla andra i världen. Du är inte bättre och absolut inte sämre än någon annan. Heja dig!

Anmäl
2013-12-02 12:00 #24 av: sökaren84


Vill tacka alla för era kloka ord och ert stöd.

Nu har vi kommit så långt att vi turas om att va i huset med barnen. så att vi delar barnens vardag men inte varandras. men eftersom vi jobbar så måste vi ju ses på jobbet. Detta har varit en ren panikåtgärd för att lugna situationen. Barnen tar det bra och vi bråkar inte framför dom. vi träffas hos en psykolog och samtalar med varandra där...

har blandade känslor, svårt att vara ifrån barnen. men nu finns tillfälle att andas lite och kunna börja tänka klart, för att få ork att planera en framtid.

Men är glad att jag tog ett steg åt något håll!!!

Anmäl
2013-12-02 12:11 #25 av: PennyScarlett

#24 Det är framförallt ett steg åt rätt håll! Fortsätt så, så ska du se att allt löser sig allteftersom. Det är tufft innan man tar sig igenom det, men när man väl står där på andra sidan av allting och kan ta djupa andetag och skratta igen...då kommer det att vara värt det!

Anmäl
2014-01-29 19:42 #26 av: teardrops

Lämna honom! Han kommer aldrig att ändra sig,kanske kommer han gråta,han kommer antagligen trycka på alla dina knappar.Jag hoppas att du har några stöttande vänner eller kan få det.Prata med kvinnojouren,skriv upp allt han gjort mot dig så du kan läsa det när du kanske ev kommer att tveka.Män som misshandlar psykiskt kan ändra sig i perioder,nån vecka el nån månad men sedan kryper det gamla fram igen.OM du har levt med honom flera år har han garanterat fått för många chanser redan.

Jag gick ifrån en kille som jag hade över 3 år tillsammans med.Han misshandlade mig psykiskt,manipulerade mig,använde mig som hushållerska,barnpassare m.m Han har puttat mig,slagit i väggen bredvid osv.
Jag har varit totalt på botten för nåt år sedan,vännerna var påväg att försvinna och jag kände ingen glädje i livet.Det har gått några månader sen jag lämnade honom och han försöker fortfarande styra mig/förstöra/störa mig.

Ekonomin löser sig,själv lever jag på sociala och har det inte alls saftigt,men det är bättre nu när JAG kan styra min egen ekonomi utan att han ska bestämma allt.Går du till nån kurator ensam? Ta stöd av omgivningen,hitta ett boende.Har du ingen släkt på nära håll som kan hjälpa? Du är värd BÄTTRE! Man klarar mer än man tror,klart det kan ta tid innan du mår bättre,det får du räkna med.Men en sak i taget! Fixa dom praktiska sakerna med boeende flytt och allt,titta/hör dig för kring andra jobb.Kanske borde du byta stad?Hjärta


Anmäl
2014-01-29 20:19 #27 av: Sweelin

Livet är för kort för att vara olycklig, osäker och räddHjärta Och i Sverige så finns det alltid hjälp att få. Så du kommer inte hamna på gatan Glad

Anmäl
2014-01-30 05:49 #28 av: Hera

Hur har det gått?

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2014-02-03 19:59 #29 av: Djurälskaren87


undrar också hur de gått?

min mamma har läst tråden och hon är chef på kvinnojouren och hon råder dig att ändå kontakta en kvinnojour i din komun trots att ni nu "löst" saken med att vara i huset varannang¨ng så är inte hans beteende okej,och har han varot dum mot dig kan han även vara det mot barnen.

Anmäl
2014-02-03 21:20 #30 av: _Fisken

Fråga dig själv vad nyttan ligger i att du stannar i hans närhet. Är det för barnen? De lär sig hur ett förhållande ska vara. De präglas. Avbryt det. Han kan ju heller inte må bra av att visa sin dåliga sida? Då är det bättre att skaffa en partner som lockar fram det bästa hos dig. 


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.