Barn

Längtar efter bebis, men är inte mentalt redo

2013-11-22 20:02 #0 av: PennyScarlett

Alrighty then. Jag gillar verkligen er här inne på forumet, man får mycket bra stöd och goda idéer, så jag vänder mig till er, ännu en gång då jag har lite brist på förstående vänner i det här ämnet. 

 Jag är ju ung...ynka 19 levnadsår här på jorden är inte mycket att skryta med och jag kan vara ganska oansvarig när det gäller vissa bitar, t.ex ekonomi. Jag betalar alltid det jag ska och det betalas alltid i god tid, men jag är dålig på att hålla i resten eller att faktiskt spara något. 

 I min mognadsutveckling och personliga utveckling så har jag givetvis gått och blivit bebissugen och har varit mer eller mindre i ett par månader nu. Sedan mars ungefär började jag längta efter bebis och tanken var att jag och mitt ex faktiskt skulle sätta igång när vi båda fått fast jobb och han fått tillbaka sitt körkort och att jag även kommit igång med mitt. Det förhållandet bröts upp och jag träffade min nuvarande pojkvän, som i sin tur också går och längtar efter att bli pappa. Men eftersom förhållandet är färskt och ingen av oss har någon direkt inkomst så vore det absolut inte på sin plats med en knodd nu och jag ska dessutom studera nu i 4 år. 4 år måste vi vänta innan vi kan börja planera något...frustrerande men nödvändigt. 

 Insåg dock för några dagar sedan att jag kanske inte är en av dom som är lämpade att bli förälder. Vissa är mer gjorda för det än andra, så enkelt är det ju. 

 Bl.a så har jag ett handikapp som troligen kommer föras vidare till barnet och på grund av mitt handikapp så är det generellt sett opraktiskt med barn och jag är rädd att min fysiska kropp inte ska orka. Sen har jag ett obefintligt självförtroende och jag trackasserar och mobbar mig själv konstant, dygnet runt och trycker ner mig själv ända ner till botten. Detta leder då till nästa grej: Jag är galet utseendesfixerad när det gäller mig själv. Jag står knappt ut så som jag ser ut nu, vare sig med min kropp eller ansiktet som jag helst vill lämna hos skalpellen. Det är INGEN bra förebild för ett barn! Vad ska min dotter/son säga när hen ser bilder från min skoltid och undrar varför min näsa är mycket mindre nu?? Eller det att jag behöver en timme på badrummet för att lägga en catwalk-makeup? 

 Som sagt, jag trivs inte med mig själv och min pojkvän får redan höra mycket gnäll om att jag inte tycker om mitt utseende. Och med tanke på hur mycket ens kropp förändras till det sämre efter en graviditet så lär jag ju driva honom till vanvett med min fixering över min kropp! Jag är ju inte ens mogen nog att bära fram barn eftersom detta är något som verkligen stör mig och det får mig att känna ångest över hela grejen! Kan inte ens garantera att min utseendesfixering kommer att gå över och vad gör jag då? Inga barn? Jag vill ju ha barn och jag vill vara mamma och vara gravid och ha gravidmage, men jag vill slippa alla skavanker O_O och det går ju inte! Min pojkvän säger att jag kommer hinna mogna och släppa det tänker tills dess att det är dags för oss att börja försöka bli gravida...men tanken på att SLÄPPA att vara rädd om mitt utseende, det enda pyttelilla som får mig att känna mig värd något och värd lite kärlek, skrämmer mig något otroligt...

Växer man ifrån sånt här? När vet man att man är redo och att det är dags? Jag LÄNGTAR verkligen efter min tur att få babylycka och så har jag denna problematiken...det krockar verkligen. Jag vill jättegärna höra olika tankebanor både från folk med och utan barn eller dom som väntar barn om någon här gör det? :) 

Anmäl
2013-11-22 20:09 #1 av: PennyScarlett

Såg nu att det låter som att jag har plastikopererat mig...jag har INTE opererat näsan x) Inte än iallafall...

Anmäl
2013-11-22 20:21 #2 av: [silkesnosen]

För det första om det är du på bilden , så är du ju uppenbart söt... Sedan, hm ärligt talat satsa de närmsta åren på att utveckla ditt jag. Kanske behöver du gå och prata med någon? Du är ung och jag hade verkligen noll självförtroende när det gällde utseende i den åldern och tja trodde egentlige  inte mkt om mig själv, så var den duktiga flickan. Nu är jag en bit över trettio och att ta sig över den tröskeln gjorde underverk för mig. Dels så spenderade jag mina tjugo på att reda upp mig själv, men jag blommade faktiskt ut först efter trettio och det handlar inte bara om utseende, utan om att jag faktiskt gillar mig själv, med allt knas :)

Anmäl
2013-11-22 20:34 #3 av: Hera

Jag tror också på att du ska utveckla ditt jag först. Det är ju ingen brådska. Du blir säkert en bra mamma när det är dags.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2013-11-22 20:35 #4 av: Gur4m1

Låter som att du har en del att jobba med hos dig själv-inte bara mognad, utan även detta med att du ser hela ditt värde i ditt utseende. Jag har en vän som fungerade så, hon fick ett barn som mycket ung, då tänkte hon i de banorna och mådde väldigt dåligt. Idag, 10 år senare gjorde han valet att bli mamma igen och det var inte alls samma sak för henne- för hon har funnit ndra saker i sitt liv som gör henne värdefull. Är jättebra att vårda sit tutseende, att man vill se bra ut ser jag inget fel på- men när man sätter stt eget värde som person på det, då känns det som någonting man behöver arbeta med.

Jag har ADHD och är därför väldigt orolig inför om jag kommer att klara av, orka, ha småbarn. Vissa dagar har jag nog svårt att hantera min egen vardag hur ska jag då kunna sköta ett barn och ge den allt som den ebhöver? Men samtidigt har jag ju sett hur mina väninnor klarat av det galant. Det var inte lls så självklart, tyckte jag när de började sätta barn till världen men de klarar av det och verkar oftast rätt nöjda, glada och stolta över att ha barn. Jag är fler aår äldre än dig, men strävar fortfarande efter att utforska och utveckla mig själv och finna en tillvaro där det känns som att ett barn passar in i bilden. Jag VILL ha barn, men jag vill känna att jag klarar ansvaret. Sen kommer man till en punkt där man bara måste "Just do it". Man kan planera en resa i flera år och ändå aldrig komma iväg (eller bli missnöjd). Många får barn utan att planera det alls och det fungerar jättebra- vissa skaffar barn fast de inte borde få vara nära ett barn.

Jag tycker du verkar tänka mycket runt det och är medveten om dina brister så det är i mina ögon ett gott tecken. Du "mognar" inte med åren automatiskt, den här självbildne du har, är något du måste jobba aktivt med (det kanske du redan gör, misstänker jag?). 



Anmäl
2013-11-22 20:55 #5 av: OlgaMaria

Många kvinnor (inklusive jag) känner sig mycket vackrare som gravid. Och man får en slags nåd med sin kropp. Tänk att den kan skapa något så fantastiskt som en liten människa! Det kan det den ska kunna. Då blir det mindre viktigt med alla utseendenojor. Jag har aldrig känt mig så stolt över min kropp som när jag varit gravid. Och även efteråt så har man ju inte samma kropp, men jag känner mig i alla fall mer nöjd med mig själv ändå. Jag är mamma, fru. Jag är värdefull för andra och det är dags att släppa mina egna nojor.

Roligt att du längtar efter bebis tycker jag. Och att du har en pojkvän som vill bli pappa! Men ni har ju många anledningar att ta det lite lugnt. Planera. Starta ett gravid-sparande. :) 

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2013-11-22 20:56 #6 av: pyromanen

Plugga ett tag först är nog inte så dumt! Både du och eran relation är unga. Att försörja en familj går väldigt mycket bättre om man har utbildning och jobb man trivs med.

Även om du skulle vänta fyra år med barn är du ju fortfarande ung. Tror inte du behöver vara rädd för att du kommer stå o titta dig jättemycket i spegeln när väl dagen kommer och du fått streckmärken på magen och hängtuttar Tyst. Dels så har du inte tid...  dels så får man lite andra perspektiv på vad som är viktigt i livet.  Det lär nog lösa sig Glad

Jag trivs väldigt mycket bättre i min kropp nu än jag gjorde då jag var 19. Tror det har mer med mognad att göra än med hur kroppen faktiskt ser ut. Rent sakligt var jag söt, smal och vältränat då jag var 19 (och full av komplex över mitt utseende och gick o gömde mig i stora lösa kläder), nu är jag 45, några kilon tjockare, tränar lite för lite och 4 graviditeter och livet för övrigt har satt sina spår (och jag trivs i min kropp).

Anmäl
2013-11-22 21:11 #7 av: PennyScarlett

#2 Ja det är jag på bilden...så jag tackar för komplimangen och försöker ta den till mig. 

För att besvara er alla: Jag har tidigare gått hos psykolog och pratat mycket om det här med utseende och jag hade äntligen fått grepp om det! Sen sa det bara PANG och så kom det bredare höfter, större bröst, mer mage, någon valk, stora lår och celluliter och bristningar...och där sabbades allt igen. Helt plötsligt hade jag en ny kropp som jag skulle lära mig tycka om och jag har inte lyckats med det än även om jag haft den här kroppen i lite över 1 år. 

Men jo...jag är ju väl medveten om problematiken jag har och jag vet att det inte är sunt att jag värderar mig själv på hur jag ser ut. Har lite svårt med just konkreta saker jag kan göra för att hjälpa mig själv. Att mogna kräver ju att man engagerar sig i att bli en bättre människa både för sig själv och för sina medmänniskor och jag har slitit som ett djur med detta i 5 års tid och nu känns det som att utveckligen går bakåt istället. Jättejobbigt verkligen! 

Min syster är gravid nu med, två av mina klasskamrater har bebisar och en annan väntar en liten son och en annan bekant har också precis fått barn och hela min facebook vägg är full med bilder på bebisar och gravidmagar! Är så avundsjuk...men jag vet också att om jag skulle bli gravid nu så blir det snarare babykatastrof än babylycka. Min familj tycker att jag bör vänta minst 2 år, med betoning på MINST och min pojkväns familj vill inte att han ens funderar på det förrän om MINST 10 år, allra helst inte alls...hade varit så tråkigt att kläcka fram en sån underbar nyhet och den inte blir glatt emottagen...det är också en anledning till varför jag vill vänta. Jag kommer bara få ännu en stämpel som ansvarlös, spontan i negativ betoning och få höra att jag inte tänkt mig för...Och när jag försöker prata med mamma eller min syster om min längtan efter en liten så lyssnar dom knappt...som om dom inte tar mig på allvar...

Anmäl
2013-11-22 21:21 #8 av: Gur4m1

#7 det viktiga är att du och din pojkvän vet vad ni vill och vet var ni har varandra. Se fram emot det, använde tidne fram tills dess på ett bra sätt. Planera och utveckla er. skola osv.

Konkreta tips på självutveckling är ju att stärka dig själv. Gå kurser, ta plats, intressen osv. Men även att våga möta sig själv, reflektera osv över varför saker är som de är och vad som skulle kunna ändra på det. Samtal med andra om sina problem kna ge andra infallsvinklar osv.

Att plastikoperera sig är jag så himla kluven inför, det känns som en "snabbfix", precis som Gastric bypass. För vissa är det en räddning, för andra blir det en katastrof eller enbart onödigt lidande som inte egenltigen förändrar någonting i det långa loppet. Jag har en vän som opererade magen (plastik) och hon talade alltd som att DET var vad som skulle göra henne _nöjd_ men när det var gjort så hittade hon bara nya saker att avsky och att förändra "för att må bra".

Ja själv är ju född med en viss kroppsform, jag har alltid ogillat hur min kropp ser ut, magen är helt enkelt för stor i proportion till min övriga kropp- hur mycket jag än går ner i vikt. Men med åren har jag lärt mig att acceotera mig själv, även magen.

Du ser riktigt snygg ut på din profilbild så att du pratar om plastikoperationer pga "stor näsa" och annat, känns hemskt! :D

Du får jobba på din självbild! :)

Anmäl
2013-11-22 23:39 #9 av: PennyScarlett

#8 Ja, du har nog rätt i vanlig ordning :) Jag har faktiskt börjat läsa en bok som heter "Pippi power" som ska vara bra för att stärka sig själv. Tror även att mamma har fler liknande böcker. 

Min pojkvän längtar ju efter barn mer än allt annat. Är det något han önskar sig så är det att ha en alldeles egen familj att älska och ta hand om och älskas av och det ska bli riktigt roligt när vi väl bestämmer oss för att bilda familj. Han kan sitta med sina egna småsyskon i knät eller med mina och man ser hur han bara önskar att det var hans egen och han har fantastiskt god hand med barn! Rak, rättvis, engagerad och lekfull. Bästa ingridienserna till en bra pappa om man frågar mig! Det gör mig också trygg. För jag vet att om *tvi tvi* det inte skulle hålla, så vet jag iallafall att mina barn alltid har en bra pappa och två vuxna som älskar dom och tar ansvar för dom. Det betyder jättemycket! 

Men ack, vi har båda saker att ordna upp i våra liv innan det är dags och vi har båda saker att jobba på med oss själva. Vårat förhållande är väldigt bra och stabilt fastän våra livssituationer är så instabila det möjligtvis kan bli. Vi har en bra balans mellan att stötta varandra och samtidigt ta hand om oss själva. 

Ska se om jag kan prata med mamma eller min syster om min problematik. Tog upp lite smått med mamma igårkväll och hon vart jätteförvånad när jag sa att jag har dåligt självförtroende. Men hon var ändå förstående och sympatisk när jag pratade om hur jag kände angående min kropp och hur fixerad jag är vid den och det var skönt. 

 Kanske borde testa att skriva en lista på mina positiva egenskaper, enligt mig själv...? Kan det vara ett steg på rätt väg? 

Anmäl
2013-11-23 00:11 #10 av: Anna4077

Har inte läst alla kommentarer men oj vad jag känner igen mig. Har haft en fysisk längtan i 4år tror jag. Den blev riktigt stark för 2 år sedan. Så där mycket att det gör ont vid varje bebis jag ser. Är inte heller "redo" i mitt liv även om jag är redo. Jag tror jag skulle bli en bra mamma. Ganska övertygad om det men har mycket mer att önska i mitt liv. En arbetsförmåga tex. Tyvärr kan jag inte ge några mer råd än att fokusera på det som behöver förbättras innan bebis planeras. Det gör jag. Har så gott som skrivit en "detta borde jag uppnå innan bebisplaner" lista. Och nu fokuserar jag på att uppnå detta så jag kan satsa på att bli gravid.

Min familj är orolig för min psykiska hälsa och uppmanar till tankar om "borde du verkligen skaffa egna barn" vilket gör mig ledsen. Men jag har sagt som det är, berättat min lista och sagt att jag förväntar mig en positiv reaktion ;). Jag vet att dom skulle bli glada bara jag va lycklig. Och eftersom jag skulle bli överlycklig så skulle dom blir glada, bara jag mådde bra och satte barnet i första hand. Har redan planerat hur jag ska berätta det :) dom vet också att vi skyddar oss men att om det skulle hända en "olycka" (eller lycka) så kommer vi bli glad och behålla det utan tvekan.

Så tips, skriv en lista och jobba på den. Även om läget aldrig kan bli perfekt så kan man ändå ha en minimum lista :)

Anmäl
2013-11-23 00:13 #11 av: Anna4077

Glömde skriva att man får låna andras barn med :) det gör jag jämt :p

Anmäl
2013-11-23 03:14 #12 av: [blixten123]

Jag har med barnlängtan men jag vet att jag inte är redo då jag med har liknande problem som dig! Jag har bestämt mig för att ta tag i mina problem ..genom hela min uppväxt hatade jag en viss del på mig själv och jag har verkligen försökt att acceptera den delen och tänka på andra positiva saker hos mig själv och försökt framhäva det jag själv gillar men ibland är det oerhört svårt att acceptera hur man ser ut. För andra går det att accepter sitt utseende medan för andra går det inte. Jag tog beslutet efter många funderingar att ta och göra något åt det jag mår så dåligt över för man blir tillsist trött på att försöka övertala sig själv att man kan acceptera sina brister. Så operation kommer det att bli och jag ser verkligen fram emot det. Försökt att accepter det i ca8år men funkar det inte så får man göra det som känns bäst för en själv. Men man ska vara 100%säker innan man bestämmer sig.

Tips till dig är att skriva mål du har att uppnå inom en vis period. Jag har massor med saker jag ska börja jobba på hos mig själv och ta itu med innan jag kan "starta mitt liv" gifta sig, barn och allt det. Innan barn ens är dags att skaffa vet jag att jag själv måste vara en stabil person vilket jag inte är nu.

Anmäl
2013-11-23 11:42 #13 av: PennyScarlett

#11 haha jaa jag har ju småsyskon på 2 och 5 år och en systerson på 1,5, sen har pojkvännen en lillebror på 1,5 han med, så småbarn att "öva" på finns det gott om :) Men det blir ju något helt annat när det är ens egna! 

#12 Ja, min moster opererade näsan för flera år sedan och hon är jättenöjd! Hon har alltid blivit mobbad för sin näsa i skolan och så och det jag har märkt är ju det faktum att man inte alls ser henne på ett annorlunda sätt bara för att hon opererat sig. Hon är fortfarande min goa glada moster liksom. Men alla säger till mig att jag är fin och söt som jag är och att min näsa inte alls är stor..är det verkligen jag som ser så skevt som tycker det? :O Ne jag vet inte...jag kanske borde vänta med att bestämma mig för plastikoperation...man kommer ju trots allt ändå finna något annat man inte gillar...

Anmäl
2013-11-23 11:50 #14 av: PennyScarlett

Tänkte dela med mig lite av listorna jag har gjort...Behöver självklart inte läsas om det är ointressant, men ja :) I brist på vänner så...

Vad jag ska uppnå innan jag planerar barn: 

  • Göra klart mina studier
  • Bli trygg i mig själv
  • Acceptera att jag inte ser så dålig ut
  • Skaffa eget boende
  • Ta körkort
  • Skaffa bil
  • Lära mig att ta ansvar för min ekonomi
  • Ha en stabil inkomst

Positiva egenskaper hos mig själv:

  • Jag bryr mig mycket om andra
  • Jag är ganska fördomsfri och ger alla en chans
  • Jag är kreativ
  • Jag tål väldigt mycket motgångar utan att få panik
  • Jag är väldigt pedagogisk
  • Jag är duktig på att föra mig i tal och skrift
  • Jag säger inte nej när någon ber mig om hjälp
  • Jag tar mig alltid tid när någon behöver mig

Inte så mycket kanske...men en bit på vägen! :) 

Anmäl
2013-11-23 13:54 #15 av: Sarah

En vacker yta gör inte så mycket gott för det verkliga självförtroendet. Jag ser bra ut och det är jag visserligen glad för och jag vårdar det. Men, Vad har det egentligen gett mig? Det har gjort att många idioter velat ha mig som en docka på armen, det har gjort att killar velat ligga med mig en natt. Det enda som har kommit av mitt utseende har helt enkelt varit kortsiktig attraktion. Det som ger mig styrka är det jag själv åstadkommit. Jag är smart och har jobbat hårt, jag klara mig själv och kan alltid stå på egna ben. Jag har rest mycket och lärt mig saker. Jag har läst mycket och format åsikter jag kan stå för. Jag arbetar aktivt för det jag tror på och jag är älskad för den person jag är, inte hur jag ser ut.

Ingen människa blir älskad på riktigt för hur de ser ut.

Vi lever i en förvirrad värld...

Anmäl
2013-11-23 14:19 #16 av: PennyScarlett

#15 Kloka ord! Det blir intressant och se om/när jag kommer till samma insikter...

Anmäl
2013-11-23 16:20 #17 av: Sarah

Funderat mycket på utseendet sen jag skrev förra inlägget :) eller snarare, varför är det viktigt att vara vacker i samhällets ögon? Vad vinner man på att vara vacker? Man blir inte en bra människa av att vara vacker, man blir inte snäll, man blir inte klok, man blir inte empatisk, folk blir inte kära i en osv. Att få bekräftelse för sitt utseende är bara en liten kick. Som att röka en cigg, lika förödande och skadligt, men en kick för stunden. Tror man att utseendet är det viktiga så missar man det som verkligen är viktigt, vilken sorts människa man är och kan vara. Under perioder då jag mått dåligt har kicken av bekräftelse för mitt utseende varit som en drog som gjort mig till en sämre människa. Jag vill inte vara den personen. Visst är utseende viktigt då det kommer till attraktion, men det är inte samhällets norm som säljer Vad som är vackert i mina, eller dina ögon. Det är vi själva. Jag vill ha min kille fräsch och hälsosam/ vältränad, för att för mig är det viktigt att man ser ut/är hälsosam, men det betyder inte att det är det alla vill ha. Bilden som syns i media skapar bara olycka då folk tror att det utseendet skulle ge lycka. Det är en omöjlig ekvation eftersom ingen blir lycklig av att vara snygg på ett bestämt sätt. Man blir lycklig av att göra saker som man själv är nöjd med och av bra människor / djur i sitt liv.

Anmäl
2013-11-23 16:25 #18 av: OlgaMaria

#17 Kloka ord!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2013-11-23 17:42 #19 av: Gurky

Enligt min erfarenhet har ett bra utseende i många fall varit negativt då det brukar kunna hämma/göra människor till sämre medmänniskor. Om man värderar en människa efter ytliga kvalitéer så har man en kass människosyn. För övrigt kommer alla(en majoritet förhoppningsvis iaf) att bli gamla, få grått/vitt hår och se ut som russin en dag.
Jag skulle gärna ha fått vara lite fulare då mitt utseende har gett mig fördelar som har haft en negativ påverkan på min personliga utveckling.

Ang. att studera och ha barn så går det alldeles utmärkt. Känner flera som är i en sådan situation och en är tom ensamstående med två småttingar. Fast alla fungerar vi olika så det känner du nog bäst själv om du skulle kunna med det.

Anmäl
2013-11-23 18:16 #20 av: OlgaMaria

#17 och #19 Blir så uppmuntrad att läsa dessa inlägg! Vi lever verkligen i ett utseendefixerat samhälle. Det är så viktigt att värdera fina egenskaper högre än ett fint utseende.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2013-11-23 21:22 #21 av: PennyScarlett

Jag är ett sånt lysande klantarsel....Nu är jag och min pojkvän osams på grund av min envishet och ovilja att ta åt mig av hans komplimanger och mitt förbannade surande så fort han börjar sätta lite press på mig. Great...Vad gör jag nu? Kändes verkligen som att han fick nog och började ställa frågor om det verkligen är sunt för mig att vara i ett förhållande och om jag behövde paus osv...Jag ringde för att försöka prata men han var hos sin kompis så det var ju olämpligt och vi ska prata mer imorgon...ingen sömn inatt. Usch vilken ångest....ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!!!

Anmäl
2013-11-23 22:48 #22 av: [blixten123]

#17 kloka ord, Men oftast handlar det inte om vad andra eller samhället tycker för dem som mår riktigt dåligt över sitt utseende utan det handlar om den bilden man själv skappat av hur man vill se ut.  För en del handlar det nog om vad samhället tycker. men för ex. mig som alltid fått höra hur söt och vacker jag är handlar det inte om vad andra tycker om mig utan om vad jag själv känner och vad för bild jag har av mig själv. Om det nu var samhället som fick mig att känna såhär för mig själv, det tvivlar jag på, då jag vet att jag är vacker och söt i samhällets ögon. Men i mina ögon och vad jag själv känner om hur jag ser ut, det är det som spelar roll för mig och inte vad andra tycker eller anser. Det är inte viktigt att vara snygg i samhällets ögon, utan för ens egna ögon är det viktigt. Jag har aldrig fått en kick av killar eller andras komplimanger för jag behöver ingen bekräftelse av andra för att själv känna mig vacker. Det man behöver är bekräftelse från sig själv. 

Det jag tror många inte förstår är att det är inte samhället som skappat bilden av hur man vill se ut för så lättpåverkad av vad andra tycker hoppas jag inte någon är.

Operationer anses av många vara en dålig sak men jag tycker de som opererar sig är oerhört modiga som vågar ta ett sådant beslut för sin egen skull och gå emot alla fördomar om det. Jag tycker inte att man ska operera sig om man själv inte vill det.

Man är även en stark person om man kan börja acceptera och älska sig själv för hur man är skappad.

#19 "fula" människor har inte ett finare hjärta eller insida. Utsidan gör dig inte till vem du är som person. Utan det är en själv som väljer vem man ska vara som person.  Att skylla att ens personliga utveckling har inte varit så bra pga att man är vacker det är inte begripligt. "fula" människor kommer alltid ha personer som tycker de är 10poängare.

Vad som är vackert ligger i betraktarens ögon. Någon som är snygg i dina ögon kan vara "ful" i någon annans ögon. 

Det finns inga fula människor, glöm aldrig det.


#21 Det låter precis så som jag och min pojkvän kan tjaffsa om. Det gäller att prata med han. Jag har sagt till min att jag har svårt att ta emot hans komplimanger men att jag jobbar på det. Jag vet att en tjejs osäkerhet kan ta ett förhållande till bottnen och dra ner pojkvännen för han mår inte bra av att höra sånt som han själv inte håller med om, det är inte kul att veta att sin flickvän inte kan ta emot komplimanger och att hon ex inte tycker om hur hon ser ut. Men allt går att lösa med communication :)

En sak på din lista kan vara att ta emot hans komplimanger utan att säga emot eller vad du nu säger:)


(är jätte trött, hoppas jag inte skrev något som låter konstigt)

Anmäl
2013-11-24 07:17 #23 av: pyromanen

#22  Att det skulle finnas människor 2013 vars ögon inte är påverkade av utseendeidealen som samhället/medier/reklam/filmar o.s.v. skapar tror jag inte på alls. Det skulle i så fall vara någon som vuxit upp i en pygmé-stam i regnskogen helt avskilt från alla bilder.

Det handlar inte om att vara "lättpåverkad". ALLA påverkas garanterat!  Om inte reklam påverkade oss skulle ingen bry sig om att göra reklam. 

Jag tycker det är sorgligt när människor vars kroppar är fullt friska och välfungerande och inte extrema alls i sitt utseende väljer att operera sig för att bli "finare".  Den enskílda människa som är olycklig över sin näsas form eller bröstens storlek kan jag känna empati för, det är synd om personen att hen inte är lycklig.

Men när det handlar om att allt fler tycker de behöver operera sig då blir det sorgligt på samhällsnivå i mina ögon. Det är ett tecken på ohälsosam utseendefixering. Jag tycker också det är osmakligt och sorgligt att vi lägger resurser på att operera friska människors yta samtidigt som det finns andra människor som skulle behöva operationer för sin överlevnad men inte får det.  

Pengarna som en näs-justering eller läppförstoring kostar skulle kunna rädda en hel drös med Afghanska kvinnor från att dö i samband medsina förlossningar t.ex. 

LYFT BLICKEN FRÅN SPEGELN!

Anmäl
2013-11-24 08:15 #24 av: OlgaMaria

#21 Jag tror verkligen du behöver bestämma dig för att alltid ta emot hans komplimanger och aldrig säga emot. Du kan tänka vad du vill i ditt huvud men säg inte emot. Säg tack eller "du med" eller nåt. Du måste ge honom rätten att tycka något om dig utan att bli emotsagd hela tiden. :) tror det kommer bli en jättebra övning för dig! :) Och varför inte, nu när ni bråkat, så kan du säga - "förlåt att jag inte tagit emot dina komplimanger. Jag har bestämt mig för att inte säga emot mer så nu är det fritt fram" ;-)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2013-11-24 09:43 #25 av: [silkesnosen]

#22 Jag tror verkligen man ska passa sig  för att tro att vissa människor är vackra och därmed ej mött motstånd eller utvecklats till fina personligheter och att inbilla sig att ngn som kanske ej vårdar sitt yttre per automatik skulle vara en trevlig person. Där är vi eniga.

Jag har alltid känt mig som den fula ankungen, men upplever plötsligt efter trettio att jag har hittat rätt både till det yttre och det inre (vilket troligen handlar om både biologi men framförallt inre lugn).  Jag har varit med om att människor har sagt till mig att jag är en sådan man inte borde tycka om som person för att jag ser bra ut, öh ke??? Det är viktigt att man går på magkänslan vid möte med en person och de flesta som inte är illvilliga är ju just fina som personer. En del "klickar" man med och en del inte. 

#21 Du säger förlåt och upplyser honom att det ligger hos dig och att du har bestämt dig för att arbeta på det. 

Anmäl
2013-11-24 15:28 #26 av: [blixten123]

#23 för en del människor skapas inte vad som är vackert/fint/attraktivt efter media/film m.m. 

Det finns flera bevis på det. För andra är tjockhet vackert och det mest attraktiva någon vet m.m. För andra är deras stora näsa något de älskar och tycker sätter prägel och gör dem vackra. För andra är deras lilla näsa det de hatar. Alla är faktiskt inte så lättpåverkade av media. En stor del av befolkningen påverkas av media men det finns dem som inte påverkas. Det handlar om vad man själv anser är vackert och mår bra av. 

Det med att operationer är fel om man redan är lycklig etc.. Håller jag inte med om .Det är exakt samma sak som de som lägger pengar på andra skönhetsprodukter så som ögonfransar/nagellack/ansiktsbehandlingar/laser hårborttagning eller hårplastik för de som blir flintiga. De som lägger stora summor på kläder är med slöseri på resurser om man ska tänka så. Jag tycker att det inte gör något som helst om någon vill operera sig, snarare bra för dem att de vill göra något som får dem att må bra. Jag tror inte det är någon som opererar sig om dem inte mår dåligt över något på sin kropp. Det finns en sorts "svartsjuka" bland tjejer har jag märkt när de får höra en tjej ska operera sin bröst. Kan det handla om att de får fastare bröst och folk då känner att de fuskar till sig det, lite fel enligt andra kanske men de som gör det har oftast en orsak. Det är deras pengar de får väl spendera det på det dem vill. precis som vi andra spenderar våra pengar på andra "onödiga saker".

Det som är nödvändigt i dina ögon kanske är onödigt i andras ögon.


Anmäl
2013-11-24 15:34 #27 av: pyromanen

#26. Självklart är det så att vi har olika åsikter om vad som är viktigt att lägga resurser på. Jag tycker det är sorgligt att så många inte ser mycket längre än sin egen spegel. De missar så mycket av livet och världen och verkar inte må särskild bra alla de som fastnar i utseendefixering.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.