Känslor

hur skulle ni klara det här?

2014-01-03 00:32 #0 av: MichelleLindh

Jag skulle vilja veta vad ni skulle gjort i den här situationen. Vill helst inte ha en massa negativa svar.

Jag är 18 år, fyllde för två månader sen och jag har bott själv i egen lägenhet i över ett år. Flyttade två dagar efter att jag fyllt 17. 

Mitt liv har känts som kaos sedan 2009 ungefär. Då gjorde min mamma och min dåvarande låtsaspappa slut som varit tillsammans sen jag var bebis. Då började jag skolka och byta skola och så vidare. Jaja allt det där är inte det viktigaste men jag har ett jättesvårt förhållande med både mamma och min pappa. Båda dom är väl rätt unga, 38 år är dom båda just nu. 

Tex min pappa beter sig väldigt ungdomligt av sig, han har druckit alkohol sen han var 14, 15 och dom säger att utvecklingen kan stanna upp och ibland tror jag att det är så i hans fall. Nej, han är inte alkoholist eftersom han dricker aldrig på en vardag och bara ibland på någon helg, kanske 2,3 lördagar eller fredagar i månaden men det har stört mig hela mitt liv. Han har aldrig kunnat ta hand om mig, har bara bott hos mamma tills jag blev äldre då fick jag bo hos honom varannan helg. Vi har alltid haft bråk och alla säger att vi bråkar som två syskon. Han har slagit mig en gång fast då provocerade jag honom för att se hur långt han skulle gå (ja jag gick i sexan då och det var omoget), han har spottat mig i ansiktet och dragit mig i armarna så att dom varit blåa. Innan jag flyttade hemifrån kastade han ut mig i en vecka och vägrade släppa in mig fast jag sov i hans källare då.
Vi bråkar inte varenda dag eftersom vi inte träffas men det är väldigt tröttsamt. Han argumenterar som en femtonåring skulle göra. Han har kastat ut mig säkert 30 gr under hela mitt liv eller sen jag började bo hos honom. Ingen i min släkt vill pratat med honom på min mammas sida längre. Han hotar med att kasta ut mig från min lgh minst en gång i månaden (han står på kontraktet). Och nej jag var inte den som tjatade om att flytta. Han skulle flytta ihop med en ny tjej som hade två ungar, jag fick inte plats, han skaffade lägenhet åt mig. 

Sen min mamma och jag har nog haft större problem. Hon är elak, kall och väldigt långsint. 
Hon har skämt ut mig och varit så elak att jag funderat allvarligt på att sluta ha kontakt med henne. En gång gick det så långt att det kom till rätten där hon ville sätta mig på behandlingshem, hon hade egentligen inga konkreta svar till varför så hon sa bla att jag misshandlat hennes djur. Att jag slagit hennes två hundar som är av rasen dogo argentino, att jag dragit av klor från mina kaniner.. Jag fick höra det första gången i rätten och jag vart så chockerad att jag fick inte fram ett ord. Det var så sjukt att jag kunde inte kolla på henne utan att vilja spy. ALLA som känner mig vet att jag är världens största djurmänniska och det var verkligen som ett slag under bältet. Det lades iallafall ner då hon inte hade bevis alls på det utan hon påstod bara det och sen inget mer. 

Nu när jag fyllt arton så har hon även börjat prata med mig som om jag vore hennes bästis. Det är väldigt störande för mig då jag inte vill veta hur full hon var när hon var fjorton. Det berättade hon här om dagen. Hon berättar privata saker som jag inte vill veta i vilken ålder jag än är i tyvärr. Men om jag säger vad jag tycker så slutar hon prata med mig. 

Jag har pratat med soc, familje psykolog osv sen jag var 14 men allting har lagts ned. Grejen är att hur skulle ni reagera i min situation. Det har hänt mer saker som jag inte nämnt men inlägget blir extremt långt just nu. Jag är inte desperat och söker tröst eller nått sånt. Har heller inte någon diagnos då det gjorts utredning redan. Men det känns som om jag aldrig kommer kunna slappna av, jag känner mig ensam ofta och har svårt att vara på bra humör. Är inte så deprimerad att jag tänker ta livet av mig eller skära mig för så långt kommer det aldrig gå. Men mina föräldrar säger att jag bara gnäller över allt och inte kan se hur bra jag har det. Det gör ont när ingen kan se hur jobbigt jag faktiskt har och haft det i flera år. Min farmor är det enda som jag kan prata ordentligt med. Men det suger att mina föräldrar är som dom är. Jag känner mig inte bekväm med dom alls. Jag känner mig bara väldigt illa till mods. Speciellt efter att mamma kommenterar mitt utseende också väldigt mycket. jag äär inte tjock men min mamma får mig att känna mig som om jag platsar i typ Biggest loser.. 

Pinsamt långt inlägg men iallafall vad skulle ni göra i min situtation och har ni några tips på hur jag kan vara mer positiv och glad? 

Och ursäkta om inlägget låter gnälligt.

Anmäl
2014-01-03 00:45 #1 av: Calcifer

Jag tycker absolut inte du gnäller. Du är deras barn, och har blivit behandlad fel och nu behandlas du snarare som en kompis eller en irriterande lillasyster än en dotter. Du har all rätt att vara upprörd över det. Får jag fråga vad du gör? Om du går i skola och så. Om du fortfarande går gymnasiet men kommer sluta nu i sommar och sedan funderar på universitet så är faktiskt mitt största tips att du väljer ett som ligger lite längre bort, tar CSN, och börjar försörja dig själv helt och hållet. Och då menar jag alltså att du väljer en lägenhet som står på dig så ingen kan hota att kasta ut dig. Och lev ditt eget liv. Det är jättetrist att du har så pass omogna föräldrar, men du ska inte behöva ta det längre. Jag säger inte att du nödvändigtvis behöver bryta kontakten, men OM du väljer att börja studera på annan ort och ha egen lägenhet och ta CSN så finns det liksom ingenting de kan göra för att hindra dig då du är 18, och de har ingen hållhake på dig längre. Då skulle jag säga ifrån, säga allt du sagt ovan, att du inte är deras bästis eller lillasyster, utan deras dotter. Kan de inte behandla dig som en sådan så får det vara. Sen skulle jag ta en paus ifrån dem helt och hållet på ett tag. Inte höra av dig, och verkligen visa att du kan klara dig själv och du vill göra det också. Då finns chansen att de ser att de inte längre kan kontrollera dig och således väljer att ta kontakt på dina villkor istället.

Liksom, jag tycker det är helt okej om en mamma vill ha en mer kompisrelation till sina barn när de växer upp. Jag och min mamma är väldigt ofta mer som vänner nuförtiden, och det trivs vi båda väldigt bra med. Men när jag behöver henne, när hon behöver vara min mamma, då är hon det. Då ställer hon upp till 100% och stöttar och vägleder eller bara lyssnar när jag behöver prata. Så det behöver inte vara helt av ondo att ens föräldrar är lite mer som ens kompisar, men det ska ju inte vara så att man far illa av det eller känner sig obekväm med vad de berättar.

Sorry för lååångt svar. xD

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2014-01-03 01:05 #2 av: MichelleLindh

Tack det var ett jättebra svar! 

Jag ska söka till högskolan så fort jag är klar med gymnasie utbildningen. 
Jag har inte heller emot att min mamma är lite mer av en kompis när man blir äldre men vissa saker vill man bara inte veta. hon är väldigt kall av sig annars och jag har aldrig känt att jag kan få stöd eller bara få prata med henne. Hon rynkar oftast på ögonbrynet eller säger bara kort hm. 

Jag är väldigt pratig av mig och vill ha folk att prata med och min mamma är raka motsatsen och om jag är själv länge och sen träffar henne så kan jag ha mycket att berätta om men då blir hon tvär och säger rakt ut att jag bara ska hålla tyst. Jag tycker det är ganska otrevligt då vi inte träffas väldigt ofta. Hon svarar inte heller när jag ringer, skyller på att det är fel på hennes mobil (fast den funkar när alla andra ringer). 

Det känns som om jag slösat bort hela min tonårstid på att vara nervös och orolig. Jag var så spänd ett tag att jag hade migrän och spänningshuvudvärk varenda dag. Uppsökte läkare utan att det blev bättre. 

Jag tycker själv att jag är ganska snäll och brukar aldrig säga något elakt rätt ut och det känns som om jag gör allt för min mamma hela tiden men hon har ingen tid över för mig. 
Jag köpte jättemånga julklappar till henne för att göra henne glad, när det tog slut mellan henne och hennes ex, så ringde jag varenda dag, erbjöd henne att sova här, JAG gav henne mat fast jag inte har någon inkomst över huvudtaget. Det känns som om jag anstränger mig väldigt mycket och det känns inte som om hon bryr sig. Jag vill kunna bara strunta i henne och vara glad och inte illa till mods för det är jobbigt att gå hem till min lägenhet och vara själv, då känner jag mig verkligen illa till mods. Förhoppningsvis blir det bättre men det suger och jag vill bara vara glad nu

Anmäl
2014-01-03 01:17 #3 av: Calcifer

Jag förstår det. Grejen är ju att man ska egentligen kunna luta sig mot sin mamma. Visst att vänner är bra att ha, eller partners, men ens föräldrar är ju något speciellt. Något alla människor förtjänar. Så jag förstår att du försöker extra mycket att göra henne glad, så att ni ska kunna få det slags förhållande som du förtjänar. Tyvärr kommer det förmodligen inte att fungera. 

Så mitt tips är att försöka, även om jag förstår att det är svårt, att acceptera att du och din mamma nog inte kommer ha den relation du skulle vilja, och söka vänskap och sällskap på annat håll istället. Jag har ingen kontakt med min pappa, t:ex, och har inte haft det på över tio år. Det är hemskt tråkigt, men samtidigt är han nog väldigt lik din pappa. Han är väldigt omogen och hade liksom ingen koll på vad man som förälder bör eller inte bör göra. Så jag släppte det, för det kunde aldrig leda dit jag ville. Nog har jag gråtit många, många gånger för jag inte fattat varför andra människor kunde berätta om hur deras pappa lärt dem cykla, läst för dem, eller lekt med dem. För min pappa gjorde ju aldrig det, och jag trodde länge att det var mitt fel. Men det var det inte. Det är inte mitt fel. Och det är inte ditt fel att dina föräldrar är som de är.

Jag tycker du ska fokusera på dig själv, på vad du behöver, på det som gör dig lycklig. Försök hitta vänner i din egen ålder som gärna lyssnar när du vill prata av dig. Gå din egen väg, och tänk på att en dag i framtiden kommer du ha din egen familj och ändå få den där "myskänslan" som man borde få från sina föräldrar. :)

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2014-01-03 01:20 #4 av: MichelleLindh

Tack för att du tog dig tid att svara, det var jättebra svar och jag ska försöka göra som du skrev, det låter klokt. :)

Anmäl
2014-01-03 01:21 #5 av: Calcifer

Inga problem, glad att mitt mumlande kunde vara till hjälp. xD

Bara att säga till om det är något annat du funderar på!

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2014-01-03 10:09 #6 av: [silkesnosen]

Jag arbetar med unga och jag blir ofta upprörd, då flera har föräldrar som faktiskt brister. En del är helt enkelt allt för självcentrerade för att vara föräldrar. Det är fruktansvärt sorgligt, men så är det. Mitt bästa råd är att du ser till att ha en samtalskontakt, så att du läker och reflekterar, så att du kan få ett bättre liv och att du kan bli förälder utan att upprepa deras misstag. Det är vanligt att man annars fortsätter, utan reflektion. Satsa på dina studier, ta dem på allvar och satsa på högskolan och arbeta hårt, så att du skapar din egen väg. Jag förstår att det är en sorg, men du kan inte ändra dina föräldrar, bara hur du hanterar situationen!

Anmäl
2014-01-03 11:28 #7 av: Kristall

Man måste inte ha någon kontakt med sina föräldrar.

Jag bröt all kontakt med min far för lite över ett år sedan, och jag är så glad att jag gjorde det. Lite synd är det väl, att om jag får barn någon gång kommer de inte att ha någon kontakt med sin morfar, men hellre det än att ha en sådan avskyvärd person som han i sitt liv.

Jag tror du borde satsa mer på dig själv. På din text så låter det som att du lägger ner en massa energi i att försöka glädja dina föräldrar och hålla relationen till dem vid liv, men så som situationen ser ut så får du inget tillbaka och då är det bara destruktivt mot dig själv. 

Anmäl
2014-01-03 11:59 #8 av: MichelleLindh

Ja jag förstår det. Kommer vara skitjobbigt eftersom jag Inte är långsint alls. Men jag ska försöka lägga min fokusering på annat som gör mig glad istället! Tack för svaren :)

Anmäl
2014-01-04 13:12 #9 av: Praefatio

Det låter som att du har haft det väldigt tufft, en sån där person som fått kämpa extra mycket i livet.

Min spontana känsla blir precis samma som Bellatrix:

Försök att, så snart som möjligt, flytta till ett alldeles eget boende med eget kontrakt. Studier är kanon om du inte är alldeles skoltrött. Tänk på att många av de större studentstäderna har dåligt med lägenheter och att det kan vara bra att titta på utbildningar i mindre städer! Jag slår ett litet extra slag för folkhögskoleutbildning om du inte riktigt vet vad du vill göra än. Folkhögskolorna är kända för att vara väldigt sociala, öppna och mysiga med härlig stämning. De har ofta lite "unika" estetiska inriktningar, finns t.ex. smide, folkmusik, visor... men det finns också riktiga yrkesutbildningar. På min skola kan man bli färdig fritidsledare, t.ex. Har man känt sig lite ensam är folkhögskolan väldigt bra. Jag har, liksom du, haft det tufft i livet, och har verkligen funnit mig själv på folkhögskolan.

Har du möbler och sånt som du känner är dina? Spontant tänker jag att när du flyttar till eget kontrakt sedan, så är det skönt att sakta men säkert känna att man blir fri från "skulder" så att säga, att man har sina egna grejer.

Slutligen så tror jag verkligen, verkligen att det lättaste är att försöka gå vidare. Alltför trasiga relationer läker inte hur som helst. Du kommer troligen inte kunna ha en vettig relation med din pappa just nu, och då är det bättre att bara släppa den. Om du bryter kontakten med honom nu, så kommer hjärtat kännas lättare! Kanske läker tiden alla sår, kanske når din far något slags insikt efter några år, och då kan ni kanske ha en fungerande relation igen. Men vet du vad, man får lov att bryta med sina föräldrar. Speciellt om det finns hot och psykiskt våld bakom.

Vad gäller din mamma... Det låter som att du ändå vill ha kontakt med henne. Då gäller det kanske att sätta upp spelregler, bestämma vad som är okej och vad som inte är okej att prata om. Man får göra så med sina föräldrar när man är vuxen! Jag har fått göra så, trots att min mamma och jag har en bra relation. Man får lov att säga "Jag må vara vuxen, men jag är fortfarande ditt barn och jag vill inte se dig full, höra om dina fyllor eller lyssna när du pratar om ditt kärleksliv. Jag älskar dig men vill att du är min mamma i första hand, och min vän i andra hand."

Hoppas, hoppas att det reder ut sig för dig. Jag blir lite berörd faktiskt. Behöver du prata någon gång så får du gärna PM:a.

Anmäl
2014-01-04 18:18 #10 av: MichelleLindh

Jag bor i Borlänge så det är en liten stad. Alla möbler är mina som jag själv sparat ihop och köpt förutom vissa saker som jag fått när jag fyllde år av släktingar. 

Min pappa är väldigt negativt inställd till att jag ska gå i högskolan, vilket jag tänker göra iallafall eftersom det bestämmer jag själv. Men det är tråkigt när folk omkring en är så negativa. Vilken förälder vill inte att ens barn har högre utbildning? Han tyckte att det är onödigt om jag ska plugga flera år till och det är inte säkert jag får bättre jobb för det och så vidare. Det tyckte jag var väldigt konstigt sagt. 

Ja ''skulder'' vill jag inte ha. Jag har även ett arv på 12 000 kr som jag skulle få när jag fyllde 18 eftersom min gammelmorfar dog (pappas morfar) för några år sen. Självklart har min pappa använt slut på dom tolv tusen redan första året Egil (gammelmorfar) dog.. Pengarna sattes nämligen in på ett konto som han kommer åt. Det är också en jättetråkig grej! Dom där pengarna har jag planerat att betala körkort för och nu finns det inte ett öre över! Och pappa har inte råd att betala igen det heller. Min farmor tycker att jag ska anmäla det men samtidigt känns det inte okej att anmäla min egen förälder. 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.