Förhållande

Åldersskillnad på 27 år

2014-01-04 23:02 #0 av: lillaliljan

Jag är en 21årig tjej som är kär i en man på 48 år. Vi har känt varann i ett år ungefär och det var aldrig meningen att vår kontakt skulle bli så djup som den blev. Attraktionen fanns där från början och jag kände saker jag aldrig gjort tidigare. Jag trodde inte att jag kunde bli kär men så blev jag det... i någon jag inte kan få.

Han säger att han skulle välja mig även om vi skulle få utstå både blickar och kommentarer. Men jag å andra sidan.. För MIG kvittar åldern, men det är just omgivningens reaktioner. Min familj och mina vänner... Vad ska de säga? Han är liksom bara ett år yngre än min mamma! Min familj skulle acceptera om jag tog hem en tjej, men någon "gubbe" tvivlar jag faktiskt på att de skulle acceptera. Och mina vänner sen då, med deras jämnåriga pojkvänner. Det känns som vår relation är menad att dö.

Jag tror inte att detta är mannen jag blir gammal med (även om det känns så nu), men jag vill ju kunna ha ett förhållande med den jag älskar. Precis som mina vänner har pojkvänner vill jag att han ska bli min. Men jag vet inte hur.

Behöver lite råd.. Jag har ingen annan att prata om detta med. Ska jag ge upp oss eller strunta i andras reaktioner? Hur mycket skit får ett sånt här par som oss egentligen? Känns som att många skulle se ner på mig.. Åh det är jobbigt det här :(

Anmäl
2014-01-04 23:10 #1 av: Calcifer

Jag tror frågan snarare är om det är värt det. Ni har förmodligen helt andra prioriteringar i livet, och sen måste du nog tänka på honom också. Grejen är den att du är 21. Du kanske vill gifta dig och skaffa barn i framtiden - men du har rejält med tid innan du måste börja tänka på sådant. Du kan ha ett förhållande nu med den du älskar fast du vet att det inte kommer hålla för resten av livet. Du har ju gott om tid på dig att träffa en annan man efter detta, även om ni skulle vara tillsammans i säg 9 år, så har du ändå 10 år till efter det innan du ens är 40.

Han däremot, är 48, och har inte den tiden. Inte om han vill ha barn, till exempel. Om ni är tillsammans i 9 år, så är han 57 när ni gör slut. Sedan kanske det tar honom 5-6 år att träffa "rätt" igen. Så vi ponerar att han är 61-62. Ska det bli dags för honom att skaffa barn då?

Personligen tycker jag det kvittar mycket mer om man är yngre, att ha ett förhållande som kanske inte kommer hålla i längden. Mest för att... ja men, man har så gott om tid att hitta rätt. Är man äldre har man inte samma tidsrymd att leka med. Naturligtvis kan man gifta sig tills man är 100 år gammal, men skaffa barn är inget du kan göra tills du fyller 90 direkt.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2014-01-04 23:43 #2 av: lillaliljan

Hela barnfrågan är inget problem då han inte vill ha några. Han har valt annat istället, en annan livsstil än familjelivet.
Jag å andra sidan vill inte alls ha barn utan tänker satsa på karriär och vill ha friheten att kunna resa runt jorden. Dessutom kan jag inte få biologiska barn. Jag vill bara vara lycklig. Det tog så lång tid innan jag blev kär, vem vet hur många år som hinner gå tills nästa gång.. Jag menar folk i min ålder har redan haft minst ett förhållande bakom sig, så trots att jag är ung är jag ganska sen med att bli kär.

Nä men det är svårt det här. Vore det inte för mina starka känslor hade jag ju helt klart brutit med honom.

Anmäl
2014-01-05 10:50 #3 av: Sjöstjärna

Men ge det ett seriöst försök då tycker jag. Gör er relation och era känslor offentliga och se vad som händer. Lev i kärlek med varandra så länge det känns bra och fungerar, eller så länge ni står ut med att lyssna på vad omgivningen eventuellt säger. Med tanke på att barn inte är aktuellt så har ni ju egentligen inget att förlora, inget som ni inte kan reparera genom att avsluta relationen och gå vidare. Kanske får ni ett fantastiskt år tillsammans, kanske 10, kanske 40! Sånt vet man aldrig och om du inte ger det ett försök är risken stor att du ångrar dig. Kärlek växer inte på träd...

Anmäl
2014-01-05 13:13 #4 av: Gimbergsson

Det skiljer 27 år mellan min mamma och låtsaspappa. De träffades när min mamma var 25 och har varit tillsammans i 15 år nu, har två barn tillsammans. Det fungerar för dem.

Det får mig att tro att så länge kärleken finns där så finns alla möjligheter att det ska fungera. Så varför inte försöka? Framtiden kan se ut hur som helst, men tänk om det är han du ska spendera livet med? Det vill du inte missa :)

Anmäl
2014-01-05 17:51 #5 av: Gräshoppa

Tror inte att jag kan hjälpa så mycket, men jag är i en liknande situation själv. Jag är 24, han är 55. Äldre än båda mina föräldrar med flera år. Vi har känt varandra genom jobbet flera år och jag har alltid litat på honom och varit trygg med honom. Den dagen vi träffades privat så hände något och nu träffas vi så ofta vi kan. Är då bara hemma hos honom, i sovrummet.

Och ingen annan vet! För vad kommer folk att tycka? Jag har inte ens sagt något till min allra bästa vän och det har hållit på i månader nu. Det känns, som du säger, att det skulle vara lättare att komma hem med en tjej än med en så här stor åldersskillnad. Inte ens jag vågar erkänna för mig själv hur mycket jag tycker om honom. För samtidigt som det känns så rätt, så känns det fel rent logiskt. Och ju mer jag tycker om honom, desto värre känns tanken på att det inte kan vara för alltid. För det tror jag inte. Det kommer ta slut en dag.

Jag tror att vi båda vet att det här inte är för alltid. Det här är nu. Och det är bra så länge det varar.

Det är svårt. Jättejobbigt. Och jag har inga råd att ge. Men ditt inlägg fick mig att känna mig mindre ensam med den här situationen. Så det är nog det jag vill säga: Du är inte ensam!

Men det är jobbigt :(

Anmäl
2014-01-07 12:08 #6 av: lillaliljan

Tack för svaren, jag önskar att fler var lite mer accepterande gällande det mesta som faller ur normen för hur relationer ska se ut...

Jag känner att jag måste komma fram till något beslut snart, innan det blir ännu jobbigare att eventuellt behöva säga hejdå. Vad jag vill är solklart, men frågan är om jag orkar/vågar vara med honom och utstå kommentarer och blickar etc. Det kommer helt klart göra det rätt obekvämt i familjen, även om de blir tvungna att acceptera läget. Får se hur jag gör.

Tack för svaren i alla fall :)

Anmäl
2014-01-07 12:11 #7 av: lillaliljan

#5: Känner igen mig väldigt mycket av det du skriver. Det är jobbigt det här :/ Och det är så synd att det ens ska behöva vara ett problem.

Jag har inte heller berättat något för min bästa vän, ingen vet alltså. Det är min egna hemlighet. Suck. En liten tröst att veta att man inte är ensam åtminstone..

Anmäl
2014-01-07 13:29 #8 av: Snovit79

Min mamma var 24 år då min lillebror föddes - och brors far var 49 år. Och han hade tre vuxna barn i mammas ålder och började få barnbarn samtidigt. Det funkade bra åldersmässigt, de hade andra problem som gjorde att det inte höll istället.



Anmäl
2014-01-07 18:23 #9 av: Gur4m1

Skit i vad andra tycker, kör hårt. Ni verkar vara kära och känna varandra. Var däremot beredd på att du kommer att få pikar, fårgor och kanske även påhopp- så var bara redo för det, ta inte åt dig av det. Låt det rinna av, ha ett bra svar tillbaka- men allra helst, visa dem att ni två passar ihop genom att låta dem lära känna honom. Jag har vänner i alla olika åldrar, iofs inga som är 27 år äldre. Man måste inte vara jämnåriga. Så enkelspårig är inte kärleken. Om du avrit 15 och skrivit denna tråd så hade jag däremot bett dig att avvakta men du är 21, om än ung- men du verkar veta vad du vill i ditt liv. Så skit i vad de andra tycker- du är vuxen, du gör dina val.Det är ditt liv, du som ska leva med det. Utgå därifrån. Är han värd blickar och frågor? :) Jag tror det.

Anmäl
2014-01-11 23:47 #10 av: [poppy91]

En släkting blev kär och ihop med en cirka 20 år äldre man när hon var i övre tonåren. Jag minns att det var kämpigt för henne, för de båda två naturligtvis. De har varit ihop ända sen dess, gifte sig förra året och har barn och hela grejen :)

Att vara med den du är kär i kommer göra dig lyckligare än vad att hålla omgivningen nöjd kommer göra. Tänk på det. Kör på. Vad har du att förlora egentligen? Sen är väl omgivningen mkt mer toleranta mot tjejer med äldre pojkvänner än killar med äldre flickvänner, så det är ju till din fördel :) 

Btw att aldrig ha varit kär vid 21 års ålder, är det verkligen så sjukt ovanligt...? Tror jag inte alls. Menar bara att du behöver inte oroa dig för att det aldrig kommer hända igen, du är jätteung fortfarande :)

Lycka till, hur du än gör!

Anmäl
2014-01-12 13:23 #11 av: Tjeja

Kärlek är allt för sällsynt! Ta vara på den om ni har samma önskningar i livet och drar åt samma håll!

Tänk vad mycket underbart ni kan hitta på tillsammans om ni båda är inriktade på att inte skaffa barn. Passa då på att njuta av varandra!

Jag tror däremot att du kanske kan komma att ändra dig med åldern, innan 25 är ju hjärnan inte helt färdigutvecklad. Men planerar ni ändå inte familjebildning någon av er tycker jag ändå att ni ska passa på att njuta av varandras kärlek oavsett vad andra tycker!

Det är ju NI som ska leva ert liv och ingen annan oavsett vad de har för åsikter.

Så länge ni får varandra att må bra så kör på tycker jag! 

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2014-01-12 20:09 #12 av: lillaliljan

Alltså tack för era kommentarer, ni har faktiskt hjälpt mig att komma fram till beslutet att välja honom, oss. Klart man ska välja det som får en att må bra - inte vad som får andra att må bra och en själv olycklig.

Nu har det hänt en del sedan senaste inlägget; hela min familj vet nu (oops). Det var nämligen så att han var hemma hos mig i onsdags, och på kvällen ringde plötsligt min syster på. Hon hade tänkt komma över dagen därpå för att lämna en grej men tydligen hade det kört ihop sig med jobb så hon tänkte komma kvällen innan istället och samtidigt överraska mig..... Jag försökte avleda henne lite men hon blev ju såklart nyfiken och undrade varför jag inte ville släppa in henne, om jag hade någon där. Hon kom i alla fall in och ja.. Jag fick lov att berätta för henne om vem han var. Hon verkade ganska chockad men hon sa ändå att hon accepterade det, att hon är glad att jag funnit någon osv. Jag bad henne att hålla tyst om det då jag inte berättat för någon annan än.

Meeeeeeeen några timmar senare fick jag arga telefonsamtal från min mamma (och min moster ringde även en gång och skällde ut mig). Min mamma är förkrossad säger hon, arg, och allt däremellan. Sedan dess har hon ringt flera gånger. Hon undrar vad hon gjort för fel, att det är min pappas fel, att det är sjukt med mera. Helt bisarrt. Mina föräldrar är skilda men hon hade telefonterrat honom med, och tillslut hörde även han av sig till mig. Han sa att han tyckte det var äckligt och att "vad tror du alla kommer att säga? De kommer ju tro att jag har en hora till dotter". Alltså låter inte detta helt sjukt?? Jag visste att de skulle ha svårt för det men jag trodde inte att de skulle bli såhär dramatiska...

Jag är även ganska besviken på min syster som skvallrade för mamma, även om hon har bett om ursäkt och sa att hon 'råkade'. Mina bröder verkar dock helt okej med detta och tycker själva att mamma och pappa överreagerar, samtidigt säger de att jag måste förstå deras sida.

Jaja det var väl lite av det hela. Inom en snar framtid lär hela tjocka släkten få reda på detta och chockeras - även om ingen lär reagera så starkt som just mina föräldrar. Och i veckan tror jag att jag ska berätta för mina vänner, om de inte hinner få reda på det innan då... Förhoppningsvis ändrar sig min föräldrar, om inte får det väl vara så då. Kan de inte acceptera att jag är lycklig är det ju deras förlust.. Jag är ganska omtumlad och utmattad efter de senaste dagarna, men samtidigt mer lättad än någonsin. Nu behöver jag inte ljuga längre.

Tack hur som helst!

Anmäl
2014-01-12 20:17 #13 av: Tjeja

Åh Lillaliljan, Lycka till vill jag bara önska dig massor! HjärtaBlomma


Stå på dig mot alla fördomar du möter! Precis som du så klokt skriver, det är ni som ska må bra av er relation, inte andra.

Klart att dina föräldrar reagerar och blir chockade, men det kommer lugna sig med tiden! Speciellt om dem ser att du mår bra av relationen! För det är förstås deras absolut största oro i grunden, att du ska fara illa! Men när de ser att du mår bra kommer det lugna sig! Även om din mamma i värsta fall aldrig kommer acceptera honom helt om du har otur, kommer hon ändå lugna sig!

Vist är det en oerhörd lättnad och frihet att bara få vara öppen och ärlig med folk i sin omgivning!? Det du upplever nu är nog lite likt vad många HBTQ människor kan få uppleva ibland när de kommer ut!

Inte alla dina vänner kommer acceptera er, men som du skriver, det är deras förlust! Ni kommer få nya vänner om accepterar er ska du se!

KRAM! Blomma

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.