Annons:
Etikettjobbet
Läst 1327 ggr
Dumpuck
2014-01-29 09:28

Jobb

Jag ska försöka skriva det kortfattat… Jag vet inte ens var jag vill komma med det, skriva av bara.

Anledningarna till varför jag inte kunnat behålla jobb har varit på grund av ryggproblem och depression, enligt sjukgymnast så ligger rygg/nackproblemen i mina muskler, dock fick jag ingen direkt hjälp mot detta. En annan sjukgymnast har sagt ungefär detsamma men att det då berodde på att jag var stel och har muskelknutor över nästan hela ryggen/nacken och har haft detta sedan jag var cirka 10år. Jag är begränsad i rörelserna, får ofta ont och det blir ofta att det bränner i hela ryggen och nacken. 

Min pappa noterade redan när jag var runt 3år att jag ofta var orolig och stressad, detta noterade han då jag ofta hade en orolig blick, sov väldigt oroligt och vaknade för absolut ingenting, han pratade med läkare om detta men de viftade bort det hela. När jag var cirka 7år fick jag börja hos BUP och har gått där i 10år, vid 8år så uttryckte jag min första dödsönskan och sedan har det eskalerat. I lågstadiet har jag mer frånvaro än närvaro, i mellanstadiet är det 50/50 ungefär och i högstadiet har jag mer närvaro och likaså 1an i gymnasiet. I tvåan kanade det ner och i 3an blev jag i ett möte tillsammans med rektor, kurator, BUP och lärare, sjukskriven på 50% och fick enbart göra G uppgifter vilka jag klarade nätt och jämnt.
Depression och ångest låg i grund till detta.

Efter gymnasiet fick jag jobb, något som gjorde mig överlycklig, men som jag fick sluta på tack vare ryggproblemen, jag klarade inte av alla lyft. 
Jag fick året efter arbetsträna 4 dagar i vecka och 3 timmar per dag, jag blev överlycklig även om jag inte fick betalt och stor trivdes då jobbet handlade om djur men detta rann sakta men säkert ut i sanden, efter 4 månader fick jag avsluta arbetsträningen då jag fick sådan ångest, blev så stressad och depressionen gjorde sig återigen påmind. Blev sjukskriven av läkare i två omgångar á två veckor, var alltså sjukskriven i 4 veckor totalt. Fick även återigen remiss skickad till vuxenpsykiatrin, de fick jag tid hos efter 9 månader av jagande… Så nu har jag nyligen fått kontakt där och ska på 3e mötet i morgon. Det ska utredas om bland annat bipolär.

Har pratat med min pojkvän om detta en del gånger, jag mår jätte dåligt av att gå hemma, skäms över att behöva gå hos soc och inte kunna säga att den här lönen har jag minsann jobbat ihop till och jag förtjänar den! Att jag tycker det är jätte jobbig att jag inte ens kunde ha kvar den där arbetsträningen där jag dessutom trivdes, jag är 20år jag borde/ska klara ett arbete på 100%, det där var typ 40%… 
Han förstår mig då han var arbetslös i 4år av liknande anledningar, han mådde inte heller bra psykiskt, idag jobbar han 100%, jag är inne på mitt 2a år nu som arbetslös. Men häromdagen kom han med att jag ställer ju ändå bara in mig på att det ska gå skit, hur kan det gå bli annat? Han tror att bättre matvanor och sömn ska hjälpa och att jag måste skärpa mig med de.
Han har rätt, men det gjorde ont att han sa det då han vet hur mycket jag kämpar med sömn och mat… Han har däremot ingen förståelse alls över min stress då jag inte har något att vara stressad över, men jag är ändå det.

Saken är den också att den bakgrund som jag nu skrev upp här, den har jag heller aldrig dragit upp för min pojkvän eller någon alls då det gick upp för mig häromdagen då vi pratade att jag har aldrig klarat av en 100% aktivitet. Det har alltid slutat med depression, ångest och många sömnlösa nätter. Pappa var den första att notera detta.
Gällande maten och sömnen så har jag, enda sedan jag var liten, haft problem med både sömn och mat. Fått hjälp med båda men inget som faktiskt hjälpt något, trots mediciner så mår jag dåligt och kan mycket sällan sova. Jag har perioder där jag knappt äter något och perioder där jag äter helt bra. Jag fick epilepsi som 7åring och därefter har jag varit brutalt noga med att försöka få till både mat, stress och sömn då detta påverkar antalet och graden av ett ep.anfall. 
Blev dock friskförklarad som 13åring men håller fortfarande på det här med att försöka få sömn, stress och mat i shack. Har dessutom svimningsproblem och svimmar mycket, har svimmat 8ggr inom 7 dagar och även detta påverkar mig psykiskt, läkarna vet inte vad det beror på trots utredninar. Jag är jätterädd för att gå på affären själv, åka buss själv eller något. Jag har dessutom mycket problem med att vara bland folk, och det hjälper inte de dagar jag känner mig fysiskt ostabil.

Jag vet inte ens vart jag vill komma med det här inlägget, skriva av mig kanske eller kanske för att det tog lite hårt på mig när pojkvännen kom ifrån ingenstans och sa att jag ändå bara ställer in mig på skit åh de…? Jag vill ha jobb, jag vill få en lön in på kontot och känna att jag har minsann jobbat ihop den där och jag förtjänar den. Jag vill känna mig behövd och duglig och det gör jag inte när jag går hemma.
Jag VILL ut och jobba, det är inte där problemet sitter…

Annons:
KimE
2014-01-29 09:47
#1

Prova skaffa ett djur så kanske du kan minska stress och ångest. Motionera ordentligt så du tränar upp kroppen och blir mer avlappnad när du ska sova.

Dumpuck
2014-01-29 10:59
#2

#1 De råd du gav mig gör jag redan, tyvärr.
Jag är född och uppvuxen med djur och har haft de omkring hela tiden, även nu då jag bor själv så har jag fyra djur samt två akvarium. 
De dämpar lite.

Fysisk aktivitet är också något jag gjort hela livet, sprungit, ridit, tränat med hund, kört cross/skoter, tagit långa promenader och styrketränat.
Idag tar jag promenader och styrketränar lite lätt just för att hålla igång med något och för att kroppen ska slappna av.
Enligt sjukgymnasten så är det tack vare träningen som jag inte har så ont som jag egentligen skulle ha haft även om jag har väldigt ont vissa dagar ändå.

Praefatio
2014-01-29 12:22
#3

Vet inte riktigt om det jag skriver hjälper, men du är långt ifrån ensam. Jag, och många andra, sitter i din situation. Jag har liksom du haft svår ångestproblematik sedan ung barndom och haft stora problem med sömn och mat. Klarade åk 1-6 bra, mest för att skolan var tryggare än hemmiljön, men i högstadiet var det mycket skolk och sjukskrivning samt tung medicinering. I gymnasiet var jag sjukskriven långa perioder, i trean 100% och sedan hamnade jag till sist på sjukhus… Är 25 och har som mest jobbat 50%. Det gick i två år, sedan gick jag rätt in i väggen och nu är jag sjukskriven sedan 2010. Har arbetstränat på halvtid och gått arbetsterapi men det har inte fungerat, ångesten och tvången har blivit för stora. Det dåliga samvetet har gnagt hela tiden och jag har verkligen känt mig som en andra klassens medborgare. Har rent av avskytt mig själv. Självkänslan har varit på botten. Men vet du vad… Idag mår jag ganska bra. Vet du varför? För drygt ett år sedan började jag prata om den där skammen med mina nära och kära. Jag började skriva om den och bearbeta den. Jag började titta på vad jag klarade istället för vad jag inte klarar. Det här låter enkelt men det tog många månader. Det sjuka var att för första gången var bearbetningen och funderandet positivt. Istället för: blä, jag klarar ingenting, så var det: jag klarar ju det här och det här! Insåg att allt handlar om balans, att hitta rätt väg för just mig. Jag nådde den något smärtsamma insikten att jag kanske aldrig kommer kunna jobba 100% och kanske alltid kommer ha mina problem, men insåg att det inte var hela jäkla världen. Funderade över vad som var viktigast, och kom fram till att jag vill göra någonting på deltid för att "komma ut i samhället" och träffa folk, men att det viktigaste för mig är att orka det där andra: ta hand om mitt hem och mig själv, vårda mina relationer och må bra. Sova, äta och framför allt vara lugn och ångestfri. Kan jag leva så, så är det bra nog för mig. Att må bra är nog för mig. Började plugga på folkhögskola i höstas för att "komma igång", det kändes som en lagom utmaning eftersom livet runt omkring blivit stabilt med välstädad lägenhet, rutiner osv. Gick tre ämnen, ca 50%, i rent terapisyfte samtidigt som jag är sjukskriven. Och plötsligt blev livet kaos igen. Vad gjorde jag? Jo, jag tog bort ett ämne. Direkt kom balansen tillbaka. Ett enda ämne var skillnaden mellan balans och kaos. Det är ofta så med oss känsliga. Nu går jag mina två ämnen, mår ganska bra och klarar framför allt av livet runt omkring. Det är härligt. Får jag fortsätta må då här så är jag lycklig. Visst är det min önskan att jobba sedan, åtminstone 75%, men just nu är det ingen möjlighet utan det viktiga är att jag tar mig framåt psykiskt och får leva utan ångest. Försök fundera i samma banor. Det din pojkvän nog menar är att du hamnat i en negativ tankespiral och att det hindrar dig. Inte från att jobba men från att må bra. Vad är viktigast för dig? Vad är ditt drömmål i livet, och vad är viktigast just nu? Var skulle du vilja befinna dig om ett år om du ska vara realistisk men positiv? Vad tror du är ditt bästa sätt att finna balans? Vad är viktigt nu, vad kan vänta? Kan du få hjälp på något vis, sjukskrivning mot din ångest, hjälp hemma (jag har boendestöd)? Vad måste du göra själv för att må bra? Du har rätt till ett liv utan ångest och smärta. Så enkelt är det. Ditt jobb är inte att ha ett yrkesarbete just nu utan att jobba psykiskt (och fysiskt?) mot att må bra.

Dumpuck
2014-01-29 12:42
#4

#3 Ditt inlägg hjälpte. Just det här att se att man faktiskt inte är ensam, det hjälper och det är lugnande. Tack att du delade med dig!

Jag har många gånger hindrat mig själv från att göra vad jag vill, jag har alltid varit den som alltid ställer upp för andra men som slår undan mig själv från det jag skulle vilja göra och inte. 
Jag vet att min pojkvän menar väl, det han sa var ganska ordagrant att jag "bara ställer in mig på att det ska gå skit" trots att jag faktiskt aldrig sagt något om att det kommer gå skit eller att jag är direkt rädd för det. Rädd är jag, rädd för att misslyckas, men inte så det tar övertaget. Det som var jobbigast att höra var nog det här påpekandet med maten och sömnen, jag har, liksom du, fått en hel del medicinering men för mig har hittills inget fungerat utan jag har mått betydligt sämre med medicin och sömnmedicinen har aldrig fungerat mer än att jag blir jätte orkeslös men kan ändå inte sova utan har istället fått ångest. 

Jag har pratat en hel del om detta med de som står mig nära, men jag har inte fått någon bra respons. Min pappa var väldigt snabb med att påpeka att jag är värdelös som slutar ett jobb på grund av "lite rygg/nacksmärta" trots att det var han själv som skickade iväg mig till sjukgymnast från första början då han såg hur ont jag hade. Han anser att jag är lat, att jag aldrig kommer få ett jobb och att om jag inte får ett 100% så kommer jag aldrig klara något. Bara för att nämna något av vad han sagt. 
Pappa har värsta synen på mig av de jag pratat med, men de övriga är inte så mycket bättre och det har resulterat i att jag vågar knappt säga något längre. Vågar inte säga att jag skäms, att jag mår dåligt, vågar inte försöka öppna mig och prata. Inte ens för min pojkvän, även han har varit rapp i munnen vissa gånger. Om man säger så.

Jag sitter och tänker emellanåt på vad jag vill och inte.
Ska tänka lite mer.

Tack återigen att du delade med dig, det uppskattas!

Gur4m1
2014-01-29 21:46
#5

#4 du är itne ensam och du är vakrne lat eller dum som inte klarar av det "alla andra" tycker att du borde klara av. En så mycket bättre värld vi skulle ha om folk kunde inse att vi är alla olika- både när det kommer till det inre och det yttre. Jag har också jättelätt att känna stress, och det var faktiskt värst när man var arbetslös!  :) Folk fattar inte att stress inte måste vara att man harr tusne saker som ska ske _nu_. För en del är det stressande att inte ha någon rutin, att inte ha något utom detdär jätteviktiga mötet mitt i veckan som man måste, måste, måste gå på osv. Eller alla jävla papper man msåte hålla reda på och skicka in varje månad om man lever på soc eller får från försäkringskassan (gjort båda- och ärligt, det är ingenting att skämmas för för dessa bidrag finns just för människor som oss, som Behöver det).

Idag har jag långsamt jobbat mig upp till lite över deltid, tog ettår att komma hit men jag kan äntligen säga att jag inte brutit ihop, att jagjobbat för samma arbetsgivare i ett år och aldrig varit ens nära att "sabba det" med att få depression, eller stressas osv.

Jag har ADHD, så jag har försökt se på vad som passar mig- Jag har ett litet batteri och behöver därför anpassa min vardag på ett annat sätt än t.ex mina vänner. Så jag måste välja- mitt välmående eller mina vänners behov av att umgås med mig? Och välja bort vännerna ibland, till förmån för att vila upp emellan jobbpassen.

Man får ingenting av att snegla på andra. En dle är VD för företag och vunnit Olympiskt guld när de är 25, själv är jag 30+ och JÄTTEGLAD och stolt över att ha min första fasta anställning i ett år…i hela mitt liv! :) Utöver det har jag dessutom fått ansätllning på två andra företag, där jag sköter mig bra. Innan detta, var jag mer eller mindre arbetslös i 4 år, med små ströjobb här och där, innan. Jobb som ofta for ut i sanden pga att jag inte orkade mer. Började först mentalt, som sedan tog sig uttryck fysiskt.

Så nej, du är inte ensam. Skärma av dig från de negativa kommentarerna, vik dig inte för deras förväntingar och press på hur du bör vara. Du är någon annan, helt enkelt. Vi är också människor och har rättighet att finnas till, att vara dem vi är och kunna leva livet utan att man ska önska sig själv död.

Så… *pepp*

Ta ett steg i taget i din egen takt, se över vad _du_ vill och vad som passar dig som person, så når du dit du vill. Så småningom.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Dumpuck
2014-01-30 11:33
#6

#5 Tack så jätte mycket för ditt inlägg!

Jag försöker att tänka positivt och tänkte faktiskt höra av mig till en bekant som jobbar i ett travstall, tänkte höra med henne hur det är, vad man gör och lite sådant då det finns ett travstall här i närheten som jag kan tänka mig att vara på. Jag mår jättebra av att ha kontakt med djuren, det blir på en helt annan nivå då. Och det här med att jobba med ett djur, det är något jag älskar.

Efter att min pojkvän frågat ett antal gånger igår om vad det är så började jag faktiskt prata lite om det här med jobbet, jag sa vad jag kände och det slutade med att jag halvt bröt ihop inför honom. Jag började gråta väldigt mycket och det var otroligt jobbigt och känslosamt laddat för mig, jag fick ur mig ungefär hälften men det är bra mycket mer än vad det varit tidigare i alla fall! Så jag känner mig lite lättad såhär efteråt men är fortfarande mycket nedstämd till det här med jobb. Min pojkvän fick även en annan syn på det hela, han såg hur jobbigt det var och blev själv rörd av det då han inte riktigt klarar av att jag gråter på det där viset. Normalt gråter jag tyst med någorlunda lugna andetag, man ser oftast bara att det rinner tårar men sen är det inget mer. Igår skaka hela kroppen och jag…ja, jag grät faktiskt.
Som sagt, känns rätt skönt.

Tack återigen för att du dela med dig, liksom #3 så hjälpte även ditt inlägg mycket. Båda era inlägg har varit nyttiga för mig och gett mig nya riktningar på hur jag ska tänka och inte. Tack!

Annons:
Gur4m1
2014-01-30 12:09
#7

#6 bra att ens egna erfarenheter kommer till någon annans glädje ;) Min fmailj är väldigt oförståend einför min "person". Som min syster sa: Du blir trött så fort. Trots att jag är en person med ungefär tusen olika intressen ;D

Då har jag ändå "tränat upp mig" och klarar av mycket mer idag- under ne dag, än vad jag gjorde för två år sedan. Men jag har brutit ihop, nån dag, när jobbet blivit FÖR mycket och jag mått ådligt över att behöva säga nej. Jag har en förstående pojkvän, han har aldrig dömt mig utifrån min situation, även om han är orolig för hur vår framtid kommer att se ut. Tex- om vi någonsin kommer att _orka_ ha barn? Eller hur det blir om vi bor ihop och liknande saker.

Skönt att din pojkvän börjar förstå hur du känner, ge inte upp på den fronten. Men att övertyga andra, är svårare och även om man älskar sin fmailj och de är guld värda på många sätt så kan ju även de vara inskränkta och lite svartvita när det kommer till vissa saker ;)

Bland äldre generationer är det mycket svårt att hitta förståelde för de arbetslösas situation idag, ännu svårare att få dem att förstå problematiken med "osynliga sjukdomar" och problem- som T.ex depressioner, ADHD, Bipolaritet och liknande. Min mormor förstår men min pappa och hans jämnåriga och många av mina gna jämnåriga verkar helt….blåsta på området, om de inte själva varit med om det.

Man kan se någon och tycka att denna är slarvig och lat, tills man själv hamnar i samma situation där man på grund av sjukdom- faktiskt inte klarar lika mycket. Själv vill jag inte leva för att jobba, jag jobbar för att kunna leva det liv jag vill leva. Resa, bo fint, ha mat, fina, rena kläder… så jag fokuserar på de positiva sakerna som kommer ut ur ett jobb.

Jag jobbar med städning förresten, för det passar mig ypperligt. Jag kan ju _aldrig_ jobba på kontor tillexempelt.  Jag jobbar på kontor ibland, blir helt galen efter någon timme och aretspasset blir OUTHÄRDLIGT.  "så du är städare" kan en del tycka lite nedvärderande, men för mig är det banne mig ett drömjobb. Jag får sätta statusjobb åt sidan coh skita i vad folk tycker, se till mitt eget välmående främst.

Att jobba i travstall är fysiskt tungt men inte lika känslomässigt krävande (förutom att man älskar djuren och har kollegor!), då man mest är bland djur och gör "sin grej" och man lär få sova gott efter en dag i stallet. Så om du är rastlös och en orolig person av naturen så önska rjag dig lycka till. Låter som ett bra jobb, om du vänjer dig vid det långsamt ;) så du får tid att vänja dig med det.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Dumpuck
2014-01-31 11:58
#8

#7 Du har rätt i det du säger, och det hjälper mycket för mig då det är vissa saker som jag inte riktigt tänkt på samt saker som jag tänkt på men som jag inte riktigt lyckats figurera ut HUR jag ska tänka på - på vilket sätt.

Återigen tack! =)

Upp till toppen
Annons: