Annons:
Etikettförhållande
Läst 4534 ggr
eliiinnaa
1/30/14, 8:41 PM

Flytta ifrån varandra

Jag, 20, och min pojkvän, 28, har varit tillsammans i snart 3 år och de första ungefär 1½ året hade vi ett distansförhållande på ca 75 mil. Vi träffades regelbundet under mina lov, då jag fortfarande gick skola, pratade och hördes av varje dag. Så när tog studenten valde vi att bli sambos så jag flyttade ner till honom i oktober 2012.

Vi bodde där i ca 7 månader innan vi valde att flytta upp till mina hemtrakter, då jag inte hade mått bra under tiden jag bott där. Nu har vi bott här i ca 8 månader och nu är det hans tur att inte må bra.

I början på månaden kom han fram med att han vill ta en paus och flytta hem. Paus för mig = göra slut, medan det inte alls är det för han. För han är det mer att komma ifrån varandra ett tag, få tid för oss själva och för att känna efter hur vi känner.

Jag är kär och älskar han så mycket. Medan han fortfarande älskar mig, men har tappat lite känslor och inte tror riktigt på oss just nu. Dock så tror han på oss framöver.

Jag har försökt att få fram hur han vill att den här ”pausen” ska vara och hur länge, men har inte fått några riktiga svar då han inte riktigt vet själv. Men som det verkar så är det samboendet som han vill ta en paus ifrån då vi inte riktigt fungerar så bra där. Våran kommunikation till varandra har inte varit den bästa och vi har sett lite olika på jobbsituationen vi haft (han har jobbat i orten vi bott och jag haft jobbat 7 mil utanför). Förutom det har vi det bra och trivs tillsammans.

Så just nu är jag ett vandrande nervvrak. Jag förstår att han mår dåligt och vill hem, då jag känt likadant. Till en början hade jag väl lite svårt att acceptera det, då det känns så drastiskt med en flytt på 75 mil ifrån varandra igen. Men nu har jag gjort det och kan hålla med om att lite tid ifrån varandra kan vara nyttig. Jag vill gärna tro på Oss, men det som får mig att känna mig osäker är att han tappat lite känslor.

Jag vill inte förlora honom, men det känns precis som det är det jag håller på med. Så på ett sätt känns som att ska jag göra det så vill jag göra det nu och inte om några månader. Men helst av allt så vill jag ju inte det i huvudtaget.

Ska jag tro på oss och ge oss lite tid, eller hur bör jag göra? Någon som har eller har haft liknade situation?

Annons:
Gur4m1
1/31/14, 2:33 PM
#1

Bara frmatidne kna utläsa- om du själv är säker på dina känslor så, även omd et såklart är smärtsamt och jobbigt- bör du kanske chilla och lyssna och ta till dig det han säger. Menar du att du vill göra slut, varför? för att vara först? Vara den som dumpar? :) Eller för att det blir utdraget och smärtsamt för er båda?

Ni hade distansförhållande förut, så nog klarar ni kanske några månader igen? Däremot skulle jag fundera över varför det inte har fungerat så bra för er att bo ihop. Förr eller senare vill man ju bo i samma ort, för det är både dyrt och tidskrävande att resa fram och tillbaka över så stora avstånd. 

Vad pause innebär bestämmer ju ni ihop.

Jag, när jag har haft paus- har behövt ladda mina batterier, slippa ifrån pressen jag lätt kan uppleva i en relation- att man ska bry sig om någon annan och visa en massa hänsyn osv. Då har jag kunnat säga "okej, den här veckan ses vi inte" för jag vill bara umgås med mig själv eller mina vänner.

Det betyder inte att jag inte älskar honom eller vill göra slut, eller dejta andra. Det betyder att jag behöver tid för mig själv med fokus på mig själv och kanske även reflektera över relationen och vad jag vill med den (måste inte stå mellan att fortsätta eller göra slut- kan handla om VART vill vi/jag med den? bra och dåliga saker).

En del menar att de får dejta andra under en paus, andra ser paus som ett "snällt sätt" att låta relationen rinna ut i sanden, ett sätt att göra slut. Men oftast, tror jag, så är det vad man kommer överrens om. Behöver ens partner vara ifrån och som du beskriver det- han har inte mått bra nu senaste tiden, så skulle jag försöka ge honom det. För att dämpa min egen oro skulle jag försöka att ägna mig åt mig själv och mitt arbete och även ta tid att fundera över vad jag vill och vad man kan förändra i relationen för att få det att fungera.

Det är lätt att man får panik och blir superklängig eller får smått ångest när man är isär, att det känns outhärdligt. Men om du vill ha en chans här, och inte bara låta det ta slut- så skulle jag ge honom lite tid för sig själv att tänka och känna hur han vill göra med allting. De flesta problem ahr lösningar så länge man är redo att geomföra det och känner att det är värt det, att relationen är värd det. Ingen ska behöva må dåligt i relationen, eller hur? Önskar dig och honom lycka till, hoppas ni kommer fram till något gemensamt.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

eliiinnaa
1/31/14, 3:18 PM
#2

Ja, på ett sätt känns det som det skulle vara bättre att göra slut nu istället för att dra ut på det och göra det smärtsammare. Men jag vill ju helst av allt inte det, jag vill ju så gärna att det ska fungera så hur jobbigt de än känns nu till en början så ska jag försöka ge det en chans.

Visst vi hade ett distansförhållande tidigare och det funkade bra till en början, och säkert kan göra det igen. Dock är vi lite oense om hur länge den här "pausen" ska pågå. Det är vårt att säga ett datum rakt upp och ner, så jag antar att det är tiden som får visa det.

Men jag känner mig så maktlös när jag lagt alla kort på bordet om hur jag känner och tycker, medan han inte kommit med så mycket mer än att han vill hem. 

Vi är båda överens om att det kan vara bra för oss båda att få komma ifrån varandra och få lite egentid, då vi gjort oss alldeles för beroende av varandra hela tiden. Vi har i stort sett inte gjort något för oss själva för att just jag/han velat det, utan gjort det mesta tillsammans. Vi har även varit dåliga på prata med varandra om hur vi känner och tycker, dock något som vi ändrat på de senaste veckorna då vi pratat mer än under nästan hela tiden vi varit tillsammans. Så lite har vi pratat och kommit överens om vad vi ska göra annorlunda om vi skulle ge oss på ett till försök.

Men känslan av att inte veta något tar död på mig.

Gur4m1
1/31/14, 6:51 PM
#3

Ge honom dne tid han behöver. Att du känner såhär är väl för att du älskar honom? Så vad skadar det att ge honom det han säger att han behöver. Som det gamla talesättet om att släppa fågeln fri och återvänder den så är det kärlek? :)

Behöverinte sätta datum, han kommer tillbaka när han är redo eller så tar det slut mellan er när någon av er får nog. Men du måste våga backa lite ch ge honom utrymme om du nu vill satsa på er relation. Det finns ingenting annat du kan göra i nuläget.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

mimåne
2/1/14, 12:01 AM
#4

Jag förstår att det kan vara påfrestande för dig att berätta hur du känner om allt men inte få mer svar från honom än att han "vill hem". Men jag tänker också att om han får åka hem en tid så kanske han kommer underfund med vad han vill och sina känslor. Att få tankarna till det rätta kan vara svårt för honom nu när han längtar hem till familjen. 

Det finns ett talesätt som säger att "Ibland behöver man vara ifrån varandra för att inse hur mycket man älskar varann"

Jag tycker att du ska ge honom denna tiden och se hur det känns ensam under tiden. Ingenting behöver ju betyda endera fortsättning eller slut. En paus för att tänka på framtiden och vad ni egentligen vill.

Medarbetare på akvariefisk ifokus

AnnaMariaK
2/2/14, 9:15 PM
#5

Jag kan föreställa mig att det känns svårt för dig just nu. Men tänk så här i stället: är det äkta kärlek kommer den att må bra av en paus. Kommer ni ifrån varandra för gott då får det bli så.

Under tiden ta hand om dig själv, känn efter, finns det något som du kan göra själv att må gott av. När man lever ett tag i en tvåsamhet förlorar man en del av sig själv, anpassar sig till den andre, ändrar på sådant som var äkta. Till slut finns det risk att ingen riktigt trivs eller utvecklas.

Se det här som din chans att hitta tillbaka till dig själv och utveckla de sidor som du kanske håller igen.

Du är så ung och har hela livet framför dig.

Styrkekramar <3

Sarah
2/3/14, 10:34 AM
#6

Det där med att tro på relationen fi framtiden men inte nu är en varningsklocka för mig. Tror man att det ska funka i framtiden om man inte är beredd att ta fighten nu? Jag förstår visserligen känslan av att vilja flytta isär. Det behöver inte vara att göra slut. Men, en paus = slut. Jag och min kille gjorde slut och flyttade isär. Sen ett halvår senare eller ngt började vi träffas igen och nu är vi förlovade och särbos. Vi behövde komma ifrån varandra för att reda ut vad vi kände, men vi gjorde slut, båda träffade andra och sen träffades vi på nytt och blev tillsammans igen.

Annons:
Gur4m1
2/4/14, 6:06 AM
#7

#6 man kna ju ha olika behov, och därför olika orsaker för pausen? Ni träffade andra och kanske därför uppskattade varandra på ett annat sätt efter ett halvår? Jag tog en paus från min pojkvän (vi bodde inte ihop men vi sov hos varandra varje natt) i 2-3  månader och jag var inte med någon annan under den perioden, inte han heller av vad jag vet. Ärligt hade jaginte brytt mig just då om han träffat någon annan- trots det älskade jag honom när vi blev tillsammans och jag älskar honom idag. Jag älskade honom då också men det var andra känslor i vägen. TS sambo, om han blivit depreimerad och det dessutom inte flutit på smidigt mellan paret, kan jag mycket väl förstå att det "blivit för mycket" och man måste komma bort för att kunna "känna". Ha tid för sig själv. Lite som att man bör skaffa jobb innan man köper hus, eller att man prioriterar att kissa framför att läsa en bok. Vi har ju vissa basala behov och går det nog långt så blir man egoistisk utåt sett för man måste kämpa med sig själv så mycket (eller med sin partner).

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Sarah
2/4/14, 11:22 AM
#8

#7 visst, det är rimligt att det är så för några. Men, för de flesta som säger paus tror jag att det handlar om rädsla för att göra slut men att det eg är det man vill.

Gur4m1
2/4/14, 1:11 PM
#9

#8 ja, så upplever jag det med, men bland "flickvän/pojkvän". Tonåringar eller folk som inte bor ihop :)

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

mimåne
2/4/14, 1:41 PM
#10

#8 Jag tror inte att det behöver vara så. Jag kan absolut se att man blir förvirrad ibland och behöver stanna upp för att se vart man är påväg egentligen.

Medarbetare på akvariefisk ifokus

eliiinnaa
2/4/14, 11:33 PM
#11

Nu har det gått 5 dagar sen han tog sitt pick och pack och for. 5 dagar som har varit mindre lätta för mig, men desto lättare för han. Nu börjar det dock kännas lite bättre så länge jag inte tänker på honom så mycke och sysselsätter mig med annat. Impulsköpte en systemkamera som ska få min lediga tid att gå.

Jag har gjort klart för han att jag inte kommer höra av mig, så vill han och när han vill att vi ska ha någon kontakt så kommer han att få höra av sig först. Då hela det här var hans idé, och jag vill ge han den tid han behöver. Eller iallafall försöka ge han det även om det är svårt i nuläget. 

Jag vet inte heller än hur det här ska fungera, men vi får ta det när han känner sig bättre och kanske faktiskt vet något. Så fram till dess kan jag väl inte mer än hoppas på att det ska fungera och lösa sig?

AnnaMariaK
2/5/14, 7:30 PM
#12

Oavsett hur det går med honom se till att göra sådant som du mår bra av. Systemkamera är en bra början (jag har själv en sådan och lyckades få in foton i flera miljökalendrar). Finns det något du vill lära dig gör det. Danskurs, språkkurs, hantverk eller annat som drar in dig och gör ditt liv intressantare. Vem vet, du kanske upptäcker så småningom att prinsen var en groda. Som sagt du har hela livet framför dig. Du kan bli det du vill.🌺

[gosedjur3]
2/19/14, 10:43 AM
#13

Jag är nästan i samma situation själv :/ fast jag har inte varit tillsammans lika länge förstås. Jag och min pojkvän har varit tillsammans ett par månader nu och sedan var jag tvungen att flytta ner till Skåne med familjen.  Kan ju nämna också att vi båda är arton och att han går ut skolan nästa år och jag gör det om ett o ett halvt. Han har sagt att han kommer att flytta ner till mej om sådär ett halv år och jobba här medan jag går i skolan och att vi sen flyttar tillbaka till Stockholm. men då känns det som att jag ber om alldeles för mycket. Jag älskar ju honom och så och vi umgicks varje helg innan jag flyttade (han går på internat skola) och när jag var tvungen att göra det kom det lite som en bomb, men i alla fall så umgås vi inte lika mycket och jag tycker själv det är asjobbbigt men distans förhållande. Det är trots allt 55 mil mellan oss just nu innan var det ju bara tio minuter att gå. Han är världens bästa och jag skulle göra allt för att inte vara ifrån honom så mycket som jag behöver. Jag har aldrig haft ett seriöst förhållande förrän nu och jag vill att vi ska typ bli starkare av det här men det känns som att det bara tär på mej att behöva vara ensam. Och jag har ju också ett ganska hetsigt humör vilket inte gör det bättre:( För varje gång jag ringer och han inte svarar blir jag sur och när jag hör att han är med våra gemensamma kompisar blir jag så jäkla lessen för jag känner mej så ensam och inte kan vara det också. Sen är det ju det där med tjejkompisar, jag HATAR hans tjej kompisar kanske jag är otroligt svartsjuk men han säger att jag inte behöver bry mej om det. Fast det känns så och vi har ju bråkat några gånger om det men vi har alltid löst det på något sätt trots att det varit lite svårare på sånt här avstånd. Fast dom flesta av mina killkompisar kanske jag också borde tilläga då också. Jag litar på honom för det mesta men efter jag blivit ett antal gånger innan har jag svårt att lita på någon alls. Men samtidigt som jag vill vara med honom vill jag kunna vara med min familj asso det inget fel på hans familj och så jag tycker jättemycket om dom men man älskar ju alltid sin egen mest. Men i alla fall så känns det sjukt jobbigt att sakna honom så mycket. Ibland känns det som om jag skulle vilja ta en paus i ett halvår men jag skulle nog inte klara av det heller för då skulle jag inte ha någon att prata med utom min mormor när min familj inte förstår. Jag saknar honom varenda dag och någon gång fick jag till och med ledigt från skolan bara för att kunna träffa honom. Men visst distansförhållande kan vara jätte jobbbigt men jag är inte emot det eftersom jag sitter i den sitsen själv just för stunden. Det som får mej att hålla mej kvar och inte tar en paus eller något trots att det tär som fan är mest att vi planerat hela vår framtid känns det som. Typ att han flyttar hit i ett år sen och att vi samlar tillräckligt med pengar för att flytta tillbaka och jobba i Stockholm. Sen vill han ha barn någon gång och jag kanske vill det någon gång i framtiden och efter det allt det där andra typ bo ihop såklart och sen det där andra typ förlova oss och sådär. Det skulle kännas jättebra om det bara funkade så. Jag vill lixom hålla fast vid allt det där nu. Trots allt det andra. Men just nu vet jag inte och låter ödet visa vägen som sagt. Ibland funkar det ibland inte. Men något av det absolut jobbigaste i nuläget är nog att han åkt till Italien en vecka och vi kan inte prata då eller jo på sms och så men det känns i alla fall sämst. Vi planerar just nu en kryssning eller resa någonstans men jag vet inte om den blir av än?

Kramar till er alla// Från Elin och min fluffiga hamster :)

Annons:
Upp till toppen
Annons: