Annons:
Etikettpsykologi
Läst 3635 ggr
[MissRottweiler]
2014-02-12 23:12

Separationsångest?

Hej, "M" heter jag, är 19 år gammal och bor tillsammans med min fästman. Nu i början av året hade vi en väldigt tuff period, jag har ljugit om saker han frågat om då jag varit för rädd att han skulle lämna mig. Men tillslut kom allting ut, vilket var otroligt jobbigt för oss båda men ändå väldigt skönt. Men trots mina idiotiska lögner så stannar han kvar hos mig, -vilket inte många alls skulle göra (inga små lögner). Men till det jobbiga. Efter det jag ljugit om och dolt från honom så var det en tid jag ifrågasatte om jag verkligen älskade honom eftersom att hur kan man göra något sådant mot den person man älskar över allt annat? Sen att han har accepterat det jag dolt och ljugit för honom + att han förlåtit mig för det då jag hade min anledning (att jag var rädd att han skulle lämna mig). Så har jag nu börjat ifrågasätta hur han fortfarande kan vilja ha mig efter allt, det känns som att det är en annan tjej som ska sitta här istället för mig, som att jag inte är värd honom. Han är helt perfekt men jag känner mig så liten, så värdelös efter det jag undanhållit från honom. Nu efter allt känns det jobbigt att vara ifrån honom, bara han går på badrummet eller in till köket mår jag dåligt, börjar tänka negativa tankar och hela dagen kan bli förstörd. Snart ska jag börja jobba också och han med (har ej jobbat något då vi studerat på distans), det är väl det som känns så otroligt jobbigt. Att vara utan honom, hela dagar, inte kunna ringa när som helst. När allt var som värst i helgen så fick jag sova över på akutpsyk, allt hade svartnat och jag ville inget annat än försvinna från jordelivet, visste inte alls vart jag hade mig själv, vem jag var eller någonting. Jag är rädd för att somna för jag vet att jag kommer vakna dagen efter och vet inte vad som väntar, hur kommer jag må, kommer allt kännas tungt eller kommer allt vara bra? Det känns jobbigt när jag inte sitter tillräckligt nära honom men jag vet inte varför, börjar må dåligt och vill bara gråta ibland. I tidigare förhållanden har jag fått mycket skit om man kan uttrycka det så, blivit nästintill tvingad till saker jag inte velat osv. Som liten ville jag inte följa med kompisar hem då jag ville vara hos min mamma och det dåvarande hemmet. I skolan hade jag inga direkta vänner och har aldrig haft heller. Trodde jag hade en väldigt bra killkompis men det visade sig att han var kär i mig. En av de få saker jag vet och verkligen är säker på är att jag älskar "J" och att det är honom jag vill vara med och göra allt med. Men är så orolig över hur det ska bli när vi börjar jobba och allt, är rädd att det ska hända honom något eller att jag kommer börja tänka negativt, som på det vi gått igenom och hela mitt förflutna. Går till en psykoterapeut och pratar någon gång i veckan och ska även påbörja en utredning om add/adhd. Är det separationsångest jag har och i så fall hur gör jag för att sluta oroa mig för att tänka negativt och kunna vara glad en hel arbetsdag utan honom?

Annons:
mytolino
2014-02-13 06:38
#1

Jag tror att ni behöver prata med varandra. Att du behöver prata med honom om hur du känner. Kommunikation är viktigt i ett förhållande. Om han förlåtit dig för att du har ljugit för honom så älskar han dig också och fortfarande vill vara med dig.

[MissRottweiler]
2014-02-13 12:13
#2

#1 De är bara det att vi pratar hela tiden, har var till och med med och hjälpte mig att skriva. Inte det som är problemet. Jag vet att att jag älskar honom ingen fråga om det, men att det är jobbigt när han inte är i närheten

mimåne
2014-02-13 21:24
#3

Är din fästman en stor trygghet för dig, kanske känner du dig otrygg utan honom? Har man separationsångest så kan det finnas självkänsla som behöver byggas upp.

Jag tror att du kan hitta många svar i inlägget du skrivit. Om jag tolkar din text rätt så får jag bilden av att du inte har samma självkänsla längre sen dina lögner kom fram. Att säga att du inte känner att du är värd honom är ett ganska dåligt betyg att sätta på sig själv kan jag tycka. 

Det kan absolut vara bra att gå till en terapeut och prata om detta. En sak har jag själv lärt mig. När man mår dåligt så hjälper det att utreda grunden till det. Varför händer detta, och varför känner jag såhär. När man rett ut det och lagt sitt pussel kan det kännas mycket bättre. En utomstående som tex en terapeut kan hjälpa dig med det. Det kan ta sin tid och för att få hjälp måste du verkligen öppna upp dig själv med alla känslor och tankar du har kring detta.

Medarbetare på akvariefisk ifokus

OlgaMaria
2014-02-14 14:24
#4

Jag tror du behöver börja släppa paniken över att du är som du är. Du har separationsångest, och det är inte så bra, men nu är det så du är som person. Det kommer med allra största sannolikhet bli bättre med tiden. En vacker dag har du säkert växt bort ifrån det. Just nu är det en reaktion på saker du varit med om och den ångest du känner på insidan. Känslor är ok. Vi kan inte trolla bort dem. När du känner alla de där känslorna, få inte panik, tänk inte tusen tankar om hur du ska hantera dig själv, anklaga inte dig själv, tänk inte att du är värdelös. Försöka bara att slappna av och rida igenom stormen. Nya känslor kommer att komma. Nya dagar kommer att komma då allt kommer kännas bättre.

Vi har en massa känslor. Problemet uppstår när vi får panik pga alla känslorna. Du måste heller inte veta allt om hur det ska gå när ni börjar jobba osv. Ta en dag i taget. Du behöver försöka klara av det, men du behöver INTE veta på förhand precis hur allt ska gå till. Ta en dag i taget, eller en timme i taget. Det klarar du! :)

Du är ok! Dina känslor är ok! Du kommer att mogna och utvecklas i rätt riktning. Allt du behöver nu är att slappna av och ta dig framåt en liten bit i taget. :)

Försök också att fokusera mer på positiva saker i ditt liv och omkring dig. Ibland kan man prata FÖR mycket om sina inre problem. Man talar ut dem flera gånger om dagen och då kan det bli svårt att se andra saker. Om din kille t ex går in på toaletten och du får ångest, tänk att ångesten är ok, att den snart går över och att du lika gärna kan ägna stunden åt att tänka på något annat. Skriv en liten kärlekslapp till din kille under tiden t ex. Eller skriv ner något du är tacksam över. Eller googla något roligt, typ funniest cat in the world eller vad som helst, haha. :) Eller gå och gör något praktiskt som att ta hand om disken eller nåt sånt. Om du övar dig på att avdramatisera separationerna tror jag det kommer bli enklare med tiden.

Kram på dig!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

[Melizza]
2014-02-18 22:31
#5

För att inte skapa stora frågetecken nu så tog jag bort den gamla användaren och gjorde en ny istället.

#3 Han är en väldigt stor trygghet för mig, känner av ett stort som beroende av honom. Är han inte i närheten börjar jag direkt att tänka negativa tankar och må dåligt. 
Min självkänsla har väl aldrig riktigt varit på topp. Jag kan ofta avsky att se mig själv i spegeln, det påminner mig om den person jag tyvärr en gång var, trots att jag ändå ser bra ut så kan jag ändå må otroligt dåligt och ibland önska att jag fick ett helt nytt utseende.
I skolan hade jag knappt några vänner, har för mig att det var 2 eller 3 stycken, men jag ville gärna inte följa med någon hem, då jag var rädd att det skulle hända min mamma någonting, var rädd för förändringar, rädd för andras föräldrar, syskon osv. Så jag antar att redan där började separationsångesten, har mött dagisfröknar som berättat att jag grät, skrek och stampade varje gång jag blev avlämnad på dagis. 
I dagsläget känner jag mig fortfarande som ett litet barn, jag klarar ingenting själv, är inte alls så självständig som en snart 20-åring bör vara. Vill alltid ha någon med, är rädd att göra fel, rädd att vara ensam.
Ska prata med mig terapeut om allt det här imorgon bitti (:

#4 De är just det att jag vill kunna bli mer självständig. Som t.ex jag kan inte gå till tandläkaren själv (har inte tandläkarskräck). Just det att mitt självförtroende är för lågt för att känna att ''jag klarar det här själv''. Känner mig som ett litet barn som alltid måste ha någon bredvid sig. Mår dåligt över att min mamma nästan alltid fått följa med om jag ska någonstans. Hon ska inte behöva följa med sin snart 20-åriga dotter till tandläkaren för att hon är rädd att inte hitta parkering. 
Jag vill alltid veta allt i förväg, vilket håll en dörr ska öppnas, vart ingångar är till byggnader, hur det ser ut när man kommer innanför dörren om jag ska till ett nytt ställe. Så många småsaker, självförtroendet ligger verkligen på botten och att jag ljög för den person jag älskar mest av allt gör det inte bättre. Han har kunnat acceptera allt jag nu sagt, men det känns som att jag har fastnat i mitt förflutna, mår dåligt över många saker som jag ångrar stort och kan som inte riktigt gå vidare. Försöker leva i nuet men det är ganska svårt :/

Tack för att ni lägger er i 🌺

mimåne
2014-02-19 19:39
#6

Om jag får lägga mig i ännu mer så skådar jag nästan ett litet kontrollbehov här också.. Men det kan nog hänga ihop med ditt självförtroende. Har man självförtroende nog så behöver man ju inte kontrollera allt då man ändå klarar det vilket som. Måste vara mycket jobbigt det här för dig, jag önskar att du bara kunde släppa taget och kasta dig ut. Hittar du ingen parkering så får du väl ställa dig lite tokigt. Det gör inget. Det skadar ingen. Det finns alltid människor som stör sig på en men de människorna behöver inte lägga sig i alls. Dessutom är det inte ditt fel om det inte finns parkeringar nog. Och jag kan tycka att det ska väl synas då också att det behöver åtgärdas.

Jag tror att det är ditt självförtroende du behöver jobba på. Får du upp det och blir tryggare i dig själv så kommer antagligen annat negativt du känner att vissna ner.

Medarbetare på akvariefisk ifokus

Annons:
Malin688
2014-02-19 19:51
#7

Jag var precis som du förut, tog mig många år att bli den människan jag är idag. Åkte min sambo hemifrån, även om det bara bar till jobbet så fick jag panik och detta slutade ofta med negativa tankar om att jag inte dög, inte hade några vänner och så vidare.

Jag jobbade på detta med hjälp av min sambo och nu kan jag till och med sticka ut med mina tjejkompisar utan att ringa honom gråtandes och be honom hämta mig. Kan vara iväg ett flertal timmar nu utan att ens en liten gnutta ångest smyger fram. 

Det går bara man vill!

Blandad kompott är en bra kompott :)

Upp till toppen
Annons: