Familj

En enorm sorg över min familj

2014-03-06 22:27 #0 av: PennyScarlett

Hej...igen. Har inte varit aktiv här på länge, ursäktar för det..

Eftersom jag inte har bott hemma på ett par månader nu så har jag inte kunnat hålla koll på pappa och på hur han påverkar min mamma och mina syskon. Den enda informationen jag får är att han har fått ett jobb och därmed är gladare och mer tålmodig. 

Jag satt på mitt nya jobb när min syster ringde. Hon lät inte glad när jag svarade, vilket skulle visa sig vara berättigat. Mamma låg på sjukhus i kramper och betedde sig underligt. Min syster berättade att hon gömde sig under filtar, smaskade och försökte äta telefonsladdarna. 

Det blev alltså resultatet utav min fars brutala psykiska misshandel. Mamma har kollapsat. När jag kom till sjukhuset så låg hon och gjorde märkliga ljud och kunde inte hålla ögonkontakt eller prata. Den enda typen av kommunikation man kunde få från henne var att hon vidrörde min näsa, och sedan sin egen. Något jag tolkade som en ömhetsförklaring. Jag grät så mycket och höll hennes hand. Pappa satt jämte och drev med henne och skrattade. Han berättade att han hade filmat henne under ett av hennes anfall så att han kunde visa henne sen hur tokig hon har blivit. 

Det finns inga ord som kan beskriva vreden jag känner överför min pappa i dagsläget. Att han är den som driver min mamma till vanvett, för att sedan göra narr av henne, är för mig obegripligt. 

Jag sov hos mamma första natten. Hon var rädd för att vara ensam. Stundtals var hon helt klar i huvudet igen och vid minsta lilla stressmoment så började kramperna igen och försvann...varje gång det började på nytt började mamma gråta förtvivlat och sa att hon inte orkade mer. Det gjorde så ont att se henne ligga där, rädd och ledsen och det fanns ingenting man kunde göra för henne. 

När jag besökte henne andra gången hade hon gått i barndom. Hon krampade fortfarande, men inte lika våldsamt. Min syster hade köpt en nalle åt henne, eftersom hon så gärna ville snutta med något under sina kramanfall. Hon döpte honom till Paddington och satt och lekte med honom, som ett barn och gjorde blöjor utav hushållspapper till honom. Hon hade verkligen uttryck som en liten flicka, på 6-7 år. 

Min moster kom upp från Danmark och hämtade mamma. Psykiatrikerna rekommenderade att mamma fick ett miljöombyte. Mina småsyskon fick följa med. 

Alla mina syskon bor nu i Danmark, förutom min syster som har en egen familj nu som hon tar hand om och hon gör ett fantastiskt jobb. Min mamma bor i Danmark, pappa och jag pratar inte med varandra. 

Har även avslutat relationen med den äldre mannen jag nämnt i tidigare inlägg, på grund av att jag tröttnade på hans velande och att han skulle ha äganderätten på mig utan att jag skulle kunna förvänta mig någonting alls tillbaka. Så det blev hej då där med. 

Helt plötsligt känner jag mig väldigt ensam. Jag har ett jobb som jag älskar och trivs superbra med, har blivit väldigt tight med några kollegor som förgyller mina dagar, jag har påbörjat utbildningen utav min häst och börjat på ridskola. Men var är min familj? Var är min lillasyster, som precis lärt sig säga mitt namn? Eller min lillebror som alltid hoppar upp i min famn och säger att jag är den bästa storasystern i världen? Var är min andra lillebror, som alltid ska komma fram och klämma på min överarm för att han tycker att mitt extrahull är mysigt? Var är min storebror som alltid retas och som ställer upp dag som natt, oavsett vad jag ber honom om? Var är min storasyster som jag har kollat hela Desperate Housewifes med och som jag alltid kan prata om karlar med? Var är min mamma, som alltid skyddat mig och slagits för mig med näbbar och klor igenom ALLT? Var är min pappa som alltid stannade på McDonalds under sina nattskift när han körde lastbil när jag var med, för att han visste att det var höjdpunkten för mig att sitta där uppe i sovkupén och äta, medans han berättade om allt han sett och alla platser han varit på? 


Varför är allt det här borta? Är det någon som fattar hur jävla pissigt det är att enbart ha sig själv till att trösta en? Att enbart ha sin egna axel att gråta ut emot och att varenda dag behöva kliva upp ur sängjäveln och sköta sig själv, eftersom ingen annan kommer att göra det och man får ständigt själv se till att hålla huvudet kallt eftersom det inte finns tid eller plats till att sörja eller bli galen! 

Min högsta önskan är bara att få krypa tätt, tätt intill någon som är trygg, stark och som bara kan hälla välbehag över mig...och så vill jag stanna där...

Anmäl
2014-03-06 22:42 #1 av: mimåne

"Min högsta önskan är bara att få krypa tätt, tätt intill någon som är trygg, stark och som bara kan hälla välbehag över mig...och så vill jag stanna där..."

Det här låter kanske hårt och det är inte så jag menar det. Men något jag har lärt mig är att man måste finna den största tryggheten hos sig själv. Det är endast du, som kan ge, förstå och känna precis som du gör. Att vara stark i sig själv, är en otrolig trygghet som bara du själv kan ge dig. Du finns alltid där för dig, ställer alltid upp i alla väder.

Jag vill också beklaga för omständigheterna, jag kan omöjligt föreställa mig hur jobbigt det här är, mer än att mätaren skjuter i höjden. Försök att tänka på att något gott kan komma ur detta också, det här kan vara en punkt för dina föräldrar där det sker förändring till det bättre. Ta hand om dig och fokusera på jobbet och dina nya vänner så löser sig saker allt vartefter också.

Medarbetare på akvariefisk ifokus

Anmäl
2014-03-07 00:14 #2 av: Kimji

#1 Det lät inte hårt. Det lät däremot väldigt bittert. Självklart är det bra att känna sig trygg i sig själv men det betyder inte att man inte samtidigt kan luta sig mot och ta stöd av nån annan. Det ena utesluter inte det andra. Mitt intryck av PennyScarlett är att hon är starkare än de allra flesta.

Anmäl
2014-03-07 05:58 #3 av: GråttNyttHår

Men ensam är du ju inte om du tånker. Din familj lever men är utspridd.

Jag tycker nu penny att du tar tag i alla problem du verkar ha. Med pojkvänner som knarkar och håller på.
Du kanske måste vara ensam ett tag. Du kanske måste ordna upp ditt liv så du blir tryggare.

Anmäl
2014-03-07 08:48 #4 av: PennyScarlett

1# Jag förstår hur du menar, men jag är bara så trött på att jag bara har mig själv att lita till...det finns ingen som jag kan avlasta hos eller dela allting med...vare sig bra eller dåligt. Dåliga saker är det ingen som förstår eller så är det för jobbigt att lyssna på...bra saker vänds till att de flesta istället börjar prata om sig själva och jag får backa.

Senaste tiden har jag inte kunnat prata med mamma om någonting utan att hon ska prata om hur pappa beter sig, hur lite hon orkar med det och hur galet allting är. Och tro mig, jag har lyssnat, stöttat och gjort allt jag kan, men det är svårt att fortsätta när hon aldrig tar tag i situationen! Jag har varit arg även på henne, för att hon inte har agerat och nu är jag arg, för att jag har varit arg på henne..

2# Tack för dina ord..det var roligt att läsa! 

3# Ja dom lever, men dom finns inte där. Och vad menar du med "alla problem jag verkar ha"? Jag har ingen pojkvän, därav ingen pojkvän som knarkar och som texten mycket handlar om, så är jag just nu väldigt ensam. Mer ensam än vad jag någonsin har varit. 

Ordna upp mitt liv? Jag skriver i texten att jag har ett jobb som jag älskar, att jag har min häst som utbildas och att jag gör saker jag gillar. Mitt övriga liv är så gott som perfekt och allting ÄR ordnat. Jag betalar själv mina räkningar, själv för min häst, betalar mina skulder och för mitt egna nöje och för min mat. 

Ursäkta att jag slår ifrån mig, men det känns som att du har missförstått min text...

Anmäl
2014-03-07 09:35 #5 av: Devya

#3 Du verkar inte ha läst hennes inlägg om du skriver på det där sättet. Ts är verkligen en stark kvinna och verkar ha ordning på sitt liv mer än de flesta. 


Anmäl
2014-03-07 11:01 #6 av: [elmaek]

Är det någon som fattar hur jävla pissigt det är att enbart ha sig själv till att trösta en? Att enbart ha sin egna axel att gråta ut emot och att varenda dag behöva kliva upp ur sängjäveln och sköta sig själv, eftersom ingen annan kommer att göra det och man får ständigt själv se till att hålla huvudet kallt eftersom det inte finns tid eller plats till att sörja eller bli galen!
Ja, ingen annan kommer kliva upp ur sängen åt dig. Du är en vuxen människa som har det största ansvaret över dig själv, ett ansvar du inte kan lägga över på någon annan. DU måste kliva upp på morgonen. DU måste iväg till jobbet och sköta det för att klara dig ekonomiskt i DITT liv. DU måste sköta hand om DIG för DU har det största ansvaret för DIG SJÄLV.
Man måste lära sig att förlita sig på sig själv. ''Det som inte dödar en gör en starkare!'' brukar jag upprepa i mitt huvud de dagar jag bara vill falla ihop. För jag dör inte av lite motgångar och jag dör inte av att människor beter sig idiotiskt, det är tragiskt att människor beter sig svinit men det dödar inte.

Och ja, jag fattar hur pissigt det är att enbart ha sig själv till att trösta en. *Räcker upp händerna* ... Men vi har olika historier så kan inte jämföra alls mer än att jag vet hur pissit det är.

Du får sörja. När du kommer hem efter jobbet får du mer än gärna ligga och skaka på golvet och gråta tills du inte kan andas pga all snor i näsan. Det är behövligt på alla sätt som går att räkna upp. Behärska dig på arbetet, ramla ihop under ditt egna tak. Du anar inte hur nyttigt det är att ramla ihop och gråta ut sin smärta och sorg. Tårarna rensar på känslorna lite!
Det är många gånger jag suttit på bussen och tårarna tränger bakom ögonlocket, jag har skyndat mig hem och sen fallit ihop på sängen. Man får det. Jag har fallit ihop på badrumsgolvet och haft så svaga ben att jag inte kunnat stå upp, har fallit ihop på köksgolvet och bara fått ångest. Och det är okej. För man blir starkare när man rensar på sina känslor och sorg.

Min högsta önskan är bara att få krypa tätt, tätt intill någon som är trygg, stark och som bara kan hälla välbehag över mig...och så vill jag stanna där...
Bygg upp dig själv, alltså må bra i dig själv. Rensa på känslor och bearbeta din sorg innan du letar efter någon! Vet att det är lätt hänt att söka tröst hos andra bara för att det är enklare och för att man just är en människa som gärna söker omtanke och närhet i svåra stunder i livet, det är svårt att ta hand om sig själv när livet krisar. Men söker man efter någon enbart för att få tröst och omtanke, bara få slippa ta hand om sig själv för en sekund så blir det jätte fel. Sen vaknar man upp, ser bättre och hör bättre och har ett klarare psyke och inser att människan man sökt tröst hos är så fel det bara kan bli! När man söker människor när man mår dåligt får man alla dåliga människor, söker man människor när man mår bra drar man till sig bra människor! Glad

Va stark! Du är ju så fin! Blomma

Anmäl
2014-03-07 15:32 #7 av: GråttNyttHår

#4 det jag syftar på är att du tidigare haft ett förhållande som tärde på dig med en herre som hade knarkat och sen bröt ditt förtroende och började igen. Det är ett svek.
Det jag vill komma till är att det är mycket som skett i ditt liv och att jag tror att du dels borde börja ta och ta hand om dig och sluta lasta andras problem på dina axlar.

Man kommer möta människor i ditt liv som kommer säga att allt är blä och försöka få ner dig. Den enda som kan vända detta är just du.

Det är okej att sörja det man saknar. Men man måste ta sig ur negativa mönster med.

Anmäl
2014-03-08 10:09 #8 av: MrsGoldfire

Tuff situation och varför får man inte önska att få gråta ut mot en axel då?! TS har ju förlorat sin familj som var hennes tillvaro och hon har älskat sin pappa som har förvandlats till ett monster. Mamman har brutits ner till oigenkänlighet och alla syskon har förflyttats så pass långt bort att hälsa på dem inte är helt enkelt. 

Jag skulle också vilja gråta i någons famn i en sådan situation.

Jag hamnade själv i en situation där jag inte VILLE gråta hos någon, så jag vet hur det är att man bara har SIG SJÄLV att vända sig till i de svåraste stunderna i ens liv, men TS VILL ha någon där och känner att det är jobbigt att det inte finns någon som mäktar med hennes sorg.

Hon ÄR stark.

Anmäl
2014-03-08 10:29 #9 av: thessanh

Får jag fråga vad som hänt med din pappa TS? Du skriver i #0 :

"Var är min pappa som alltid stannade på McDonalds under sina nattskift när han körde lastbil när jag var med, för att han visste att det var höjdpunkten för mig att sitta där uppe i sovkupén och äta, medans han berättade om allt han sett och alla platser han varit på?" 


Jag undrar bara vad som hände när din pappa uppenbarligen var en bra pappa under din uppväxt men att han nu är en skitstövel som psykiskt misshndlat din mamma och satt hos din mamma på sjukhuset och drev med henne och skrattade åt hur hon blivit.

Hur kan han gått från att vara en helt normal pappa till att bli så? Hände det plötsligt? Har han någon sjukdom?

I vilket fall så upplever jag dig som stark och jag hoppas att allt kan ordna upp sig till det bästa

Anmäl
2014-03-08 12:10 #10 av: PennyScarlett

Tack alla för era fina svar, tuffa som sympatiska. 

Ja, jag önskar att jag hade någon att gråta ut hos. Det är inte så att jag bara vill tycka synd om mig själv och att alla andra ska ta hand om mig. Men ibland önskar man att det fanns någon där man bara kunde dumpa av allting och säcka ihop, bara för en liten stund, tills man samlat sig och kan fortsätta kämpa på. 

Jag kliver upp varje dag. Jag tar ansvar för mitt eget välmående och håller igång mitt egna liv och fyller det med sånt som jag vill ha i min ryggsäck. Men jag saknar min familj. Vi brukade vara den där familjen som andra var avundsjuka på. Mina föräldrar var alltid glada, lyckliga och hittade på saker med oss barn, dagarna i ända. Pappa har förvisso alltid haft temperament och varit dålig på att rikta sin ilska åt rätt håll, men han var levnadsglad och full med idéer och engagerade sig mycket i oss. Byggde trädkojor med min bror, köpte mig en ponny och lärde sig själv att rida eftersom läkarna sa att rida skulle vara bra för mig (de trodde jag hade reumatism), han spelade fotboll med min syster och lät min lillebror sova i vagnen med sin hammare..alltså pappas egna riktiga hammare. 

#9 Det är svårt att svara på exakt varför pappa har blivit den han är. Han har alltid varit glad för att arbeta och för att vara mannen som försörjer sin familj osv. Det får honom att känna sig viktig, behövd och manlig. Men han blev påkörd för 10 år sedan bakifrån utav en annan lastbil och fick av den olyckan nack och ryggskador...även kognitiva hjärnskador. Hur mycket de faktiskt påverkar hans personlighet vet vi inte eftersom ingen tog hand om honom eller följde upp honom efter olyckan. 

Pappa hamnade iallafall i krig med försäkringskassan angående utbetalning för arbetsskada. Någonting som i pappas fall hade handlat om miljonbelopp. Någonstans på vägen blev pappa besatt av att vinna, av att få rätt, av att bli rättvist behandlad. Han skulle ha sina pengar, kosta vad det kosta ville. Och det var mamma och vi barn som fick betala priset. Han blev bittrare, argare, sämre tålamod än vanligt. Bitterhet är verkligen en sjukdom i sig och pappa klarade aldrig av att ta sig ur det. Med bitterheten föddes hat och elakhet och en ny man började ta form. Jag märkte inte av det så mycket först...bara att han bråkade ovanligt mycket med min storasyster. Sen flyttade hon hemifrån, jag blev 13 och fick träda in som ny hackkyckling. Under de senaste åren har jag inte fått höra så mycket annat än hur ointelligent jag är, att jag är naiv och blåögd, att jag är bortskämd, självisk, att jag har ställt till mest problem i familjen utav alla barn, har fått höra otaliga skämt om min breda röv, fått skäll för något jag glömt eller inte fått gjort. Jag började ta hand om hästarna själv, för pappa var alltid så arg över att han var den som mockade och gav hästarna mat och det var alltid mig han var arg på, för att jag inte hjälpte. Jag var rädd för hästar då...Men jag tänkte att om jag tog hand om hästarna själv, så kunde pappa göra andra saker och kanske bli gladare och mindre arg på mig. Jag studerade heltid, skötte tre hästar själv och skötte om och uppfostrade min lillebror och började även springa och städa och hjälpa mamma inomhus för att även avlasta henne. Då har jag som sagt ändå mitt handikapp.  Pappa kunde ändå på kvällen skälla på mig för att jag hade kläder på golvet i mitt rum. 

Senaste året har han även börjat resa. Mamma har jobbat extra och sparat så att han ska kunna åka till cypern eller makedonien själv och även ha fickpengar. Ingen av oss har varit välkommen att följa med. Pappa skulle åka själv, utan några jävla ungar eller tjatig fru. Även när dom vann pengar, så åkte pappa utomlands, återigen själv. Mamma har inte sett röken av pengarna som kom in. Och det har varit vid flera tillfällen att pappa har fått in en större summa pengar, men mamma får aldrig någonting. Pengarna försvinner, pappa reser, sen är han arg och bitter på samhället för att han inte har några pengar över när han betalat räkningarna. Mamma får då återigen jobba extra och sticka till honom pengar. Och vad tackar han henne med? Att springa och hota om att ta livet av sig för "han har ingenting att leva för", med sex jävla ungar där den minsta är 2 år gammal och en fru som har slitit för det sjuka jävla aset i 10 år, SÅ HAR HAN INGENTING ATT LEVA FÖR?!

Min pappa är ett egoistiskt arsle och kommer så att förbli. Och det här sörjer jag. Och det här är varför jag vill vara hos någon som är trygg och stark som jag kan vara hos. För jag saknar en pappa...

Anmäl
2014-03-08 15:50 #11 av: [silkesnosen]

Fungerar det att skriva honom ett brev innehållande en del av det du skrivit? Kanske även till din mor? Finns det möjligheter att få din pappa till en terapeut?

Du får gärna sakna en famn att gråta i..tro mig det gör jag emellanåt med. Jag skulle vilja säga att det är högst mänskligt när livet är hårt emellanåt. Det gör en inte svag eller osjälvständig, bara mänsklig. 


Anmäl
2014-03-08 16:20 #12 av: OlgaMaria

Vill bara skicka en kram!! 

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2014-03-09 17:19 #13 av: [elmaek]

TS, jag menade inte att vara tuff som elak Glad Önskar själv någon tog emot mig vissa stunder i livet när jag knappt orkar själv... men antar jag bara ville ge lite.... jag vet inte, starkt-psyke-tips? Bara verklighet och ärlighet.

Hoppas verkligen du mår bättre snart! Hjärta

Anmäl
2014-03-09 23:11 #14 av: Anna4077

Jag avskyr det där uttrycket "vad som inte dödar gör en starkare". Vad ska man göra? Lägga sig att dö? Det går inte. Har provat under lång tid men likförbannat vaknade man vid liv. Inte levande men vid liv

Penny, du får mig att gråta! Så många kramar till dig som bara går. Väldigt förståeligt att du känner dig ensam just nu och händelsen med din mamma gav mig tårar i ögonen. Jag får nästan aldrig det här men du lyckas ofta. Erbjudandet om en fika och pratstund står kvar. Jag önskar så innerligt att jag kan göra något för dig på något sätt. Du har en vän i mig. Och så många kramar du behöver. Något som får mig igenom jobbiga saker är att ingenting förblir förevigt. På ett sett eller annat kommer situationen att förändras och förhoppningsvis till det bättre.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.