Jag känner igen mig väldigt väl. Nu har åldringskilona börjat ramla in så jag har inte samma problem längre men innan var jag alltid pinnsmal, inte nåt överflödigt hur jag än åt. 
Fick konstant pikar och indikationer på att "du måste äta mer", "vad lite du äter" (trots de var 3-4 poertionen), "Äter du aldrig nått"
De gick väl ann men drygaste var alla dessa "vad smal du är", "de skulle ju inte skada med några extra kilon", "du måste skaffa dig lite reserver" etc etc 

Även om man inte kunde göra nåt åt det, men sen ändrade jag ställning för mig själv, frågade varför ska jag göra nåt åt de? varför ska jag vara större när jag mår bra som jag är? varför ändra ett vinnande koncept? 
Jag började ifrågasätta andra varför de inte åt mer/mindre om de nu var så känsligt för dom, för de enda dom kan ändra är sig själva och inte mig. 

Nu har jag gått upp 10kg, de är inte alls mycket och jag ligger inom normalvärde. MEN jag har ont i ryggen, i höfterna, i knäna. Det var jättemycket för mig kropp så nu kämpar jag med att försöka gå ner till de där igen för de visade tydligt att min kropp inte alls klarar av det. Vänner och familj är nöjda för nu är man inom "normen" men till vilket pris?

Jag har det inte så, men jag känner folk som har det så. 

En kille var mycket smal, ända upp i vuxen ålder. Oavsett hur mycket han åt gick han knappt upp något. Han fick frågor om anorexi och blev ratad av tjejer som tyckte han var för smal. Det löste sig sen när han träffade sitt livs kärlek. Min gamla fröken berättade att hon blev mobbad för att hon hade superfluffigt hår men var smal som en sticka. Och slutligen hade jag en kompis som bara naturligt var lång och smal, så hon blev modell.

Jag är en såndär smal sak som aldrig går upp. Är gravid nu och äter och äter och äter men ändå har jag bara gått upp 10 kg och 8 av dem är ju beis liksom. 

Vant mig vid att folk ska kommentera och det är sällan jag stör mig mera men det är nog mycket tack vare älskade sambon och ett bra självförtroende sen barnsben. Tycker det är helt sjukt att folk anser sig ha rätt att kommentera smala människor hit eller dit. Fått höra på krogen att om jag inte börjar äta kommer jag dö och att min dåvarande man måste ta han dom mig bättre….

Kläder har jag sådär halvt problem med. Är lång och smal så det mesta sitter bra på antingen längden eller bredden. Som tur är har jag en ganska lätt klädstil med tröja och jeans.

Usch vad tråkigt! Folk borde fatta att de ska hålla sina onödiga kommentarer för sig själv, men tyvärr verkar det inte som det kommer ske. Jag är överviktig nu och har alltid varit, om inte tjock så i alla fall inte smal. Har också fått mycket kommentarer. Har säkert också sagt något a la det ni skriver men det var när jag var ung och mycket avis på smala människor och innan jag fattade att det var dumt. Det enda man kan göra är väl att konfrontera dem som säger något och att hålla sig stark i psyket.

Men det där med att folk inte kan låta bli att kommentera varandras utseende.. 

Dem är inte nöjda med sig själva. I detta fall ser dem dig, blir undermedvetet(eller medvetet) avundsjuka eftersom det dem strävar efter med dieter, räkna kalorier och skit kommer sig naturligt för dig. Lite som kändisavundsjuka. 

Och vanligtvis är folk inte medvetna om att dem gör andra illa med sina ord, utan är så inne i sitt eget huvud med egna problem att dem inte märker det.

#1 Du gjorde rätt i att ifrågasätta. Sån skit ska man inte behöva höra. Häpnar ständigt över hur folk tar sig rätten att kommentera andras kroppar. Lycka till med viktnedgången, hälsan är alltid viktigast.

#3 Wow att främlingar kommenterat min vikt har jag aldrig varit med om. Helt otroligt. Däremot fick jag alltid höra när jag växte upp att jag var äckligt smal och frågor om jag hade anorexi. Speciellt i skolan. Numera tolererar jag inte kommentarer från folk i allmänhet men det är svårare när det kommer från personer man bryr sig om.

Känns som att det blir nån slags skuldspiral. Jag har många vänner som är överviktiga och verkligen kämpar med det. Och jag vet att dom har det värre än mig. Så då känner jag inte att jag har rätt att må dåligt över mina problem.

#6 fast vi som är överdrivet smala har ju på ett sätt samma problem som de överviktiga. Våra kroppar kan ju vara lika sjuka inuti men man förväntas sluka fett och socker bara för att få lite kilon. Äter jag sallad en lunch så kollar folk.  Men jag förstår hur du tänker för jag har lite likadant.

#7 Det var inte hälsoaspekten jag tänkte på. Överviktiga blir i regel negativt särbehandlade i större utsträckning än oss smala. Vi ser ju trots allt ut som samhället i stort förväntar sig, även om enskilda individer blir provocerade. Det finns tex mycket forskning på att om man är överviktig antas man av omgivningen även vara dum, lat, sjuk, osv.

#8 ah du menar så. Då är jag helt med.

Folk kommenterar väldigt friskt när det gäller något man inte är själv. Då är det inte alltid enkelt att förstå att man kan ta illa upp av den kommentaren.

Folk som är långa kommenterar folk som är korta. Korta kommenterar de som är långa. "Grövre" kommenterar de som är smala, och inte så sällan tvärtom också. Osv! 

Antagligen menas inget illa med kommentarerna. Säg ifrån helt enkelt så kommer de lära sig att det inte är ok att kommentera allt.

Jag har fått höra mycket om att jag är för smal av både vänner och familj. Men det är också sant för jag gick ner alltför mycket i vikt för över ett år sedan. Jag gick ner från 54kg till 43kg. Jag började träna och äta mindre portioner för mitt ex skulle alltid skämta om min "stora rumpa". Sen då jag nådde 50kg så fortsatte jag att rasa i vikt fast jag ville inte gå ner mera.

Nu kämpar jag med att gå upp i vikt igen och ligger på 49kg men ser till att fortsättningsvis träna. Tyvärr så får jag ändå höra att jag är för smal och jag blir lite ledsen för jag kämpar så mycket så.

Det var inte roligt att höra att man var för smal då man redan avskydde att se sig i spegel eller att se ens egen reflektion i något fönster då man gick i stan. 

Jag måste dock säga att jag blir speciellt förbannad på en vän som jämt ska säga:"Fy vad du är smal." - speciellt då hans kära ex som är lika smal som jag (med mycket mindre höfter och mycket mindre bröst) är så perfekt i hans egna ögon.  -.- Jag vill bara svära åt honom de gångerna han kommenterar min vikt. Jag är ju ändå normalviktig just nu. Ska dock ändå gå upp ett par kg till - vill väga 53-54kg men se till att de hamnar på de rätta ställena med hjälp av träning.

#11 Nej det är verkligen inte lätt att vara nöjd med sig själv när alla har en åsikter om en. Om han återkommande kommenterar din kropp negativt (han har inget rätt att kommentera den alls) så ska du säga ifrån. Berätta att du tar illa upp.

Tyvärr så har folk alltid tid med att peka ut andras fel istället för att fokusera på sina egna så skit i vad de säger! Förstår att det är jobbigt men det är så dagens samhälle är, det är alltid någon som blir missnöjd vad du än gör och hur du än ser ut. Det viktigaste är att du mår bra och att DU gillar din kropp, men om du känner att för många påpekar det så säg till att det här är min kropp och jag gillar den, låt mig vara!

Jag är också trött på att få höra att "du som är så smal behöver äta lite mer", "ta en bulle till". Ingen verkar intresserad av hur jag egentligen mår, utan tar för givet att man automatiskt är hälsosam för att man är smal. Vet att jag borde börja träna regelbundet igen, vet att jag äter alldeles för mycket skräpmat och sover för lite. Men jag önskar att någon istället för "ta en bulle till" frågar "vill du hänga med och träna". Det är det som jag behöver, och inte en bulle. Jag skulle väl aldrig få för mig att säga till någon som har problem med att vara lite överviktig att säga "Nä, du behöver väl inte en bulle till". Vad är skillnaden?

Är också så gruvligt trött på att bli bedömd på ytan, dels efter att ha haft ett förhållande med en kroppsfixerad person som trånade efter andra snygga ytor mest hela tiden och som inte var så snäll, och dels eftersom jag aldrig har tänkt och känt på det viset själv. Förstår inte varför man dömer och bedömer andras yttre, när det inte kommer ut något bra av det. För mig är inte det avgörande för hur mycket jag tycker om eller attraheras av någon.

Det gäller väl inte bara utseende egentligen. Många håller på att mäta sig med andra mest hela tiden. Prestationer, prylar, utseende, pengar, yrke, status. Jag hoppas att kunna må bättre snart igen så att jag orkar stå upp för mig igen, och strunta i andras mätningar som inte gör mig gladare. Kunna njuta av att bara vara igen.

Det verkar på något konstigt vis vara hotande för andra om man är ok med sig själv. Det borde väl vara tvärtom logiskt sett?… För om man mår bra med sig själv så brukar man också kunna vara bättre mot andra. Nä, jag förstår inte det här. 🤪

Jag har altid vägt för lite. Redan när jag var 6 år så var jag lång och väldigt smal, vilket var början på det helvete jag fick stå ut med tills jag började gymnasiet. Det som började med ganska harmlösa glåpord som "pinne", "långbanan" mf.l eskalerade så till den grad att jag började självskada redan när jag var 12. 

Det är länge sen nu och jag mår bra numera (efter 7 ås terapi), men jag får fortfarande kommentarer om hur smal jag är. Främlingar, makens äldre släktingar, nya vänner och så vidare tar sig väldigt frekvent friheten att kommentera min kropp. Detta har lett till att jag i perioder varit besatt av att gå upp i vikt, något som inte är så hälsosamt i det långa loppet. I gymasiet skolkade jag alltid från idrotten eftersom att jag inte ville förbränna en enda kalori mer än vad som var nödvändigt t.ex. Men det hjälpte ju inte, och inte heller hjälpte det att äta mer.

Nu är det lite bättre eftersom att jag passerat 50 kg, vilket känns mer okej än att väga 45 kilo till 178 cm, som vuxen.

Känner igen mig, nu tycker jag inte att jag är jättemager, men har hela mitt liv fått höra "men ta en extra portion" "men äter du inte" "ska du bara äta det där?" 

Jag äter liksom tills jag blir mätt, oftast inte mer än så, ibland mer ibland mindre, äter dessutom väldigt onyttigt men det fastnar inte nämnvärt mycket! 

"roliga" var i skolan, under en lunchrast hände det att min lärare kom förbi bordet och "men du måste ju äta mer, du som är så smal så att du orkar!" mitt emot mig satt min bästa vän som är av de rundare slaget men inte ett ljud om "men, hörredu, du kanske skulle dra ner lite på portionerna" sjukt att man får pika en smal om att den är mager, men fy på dig om du säger "Men oj så tjock du är" till en som är överviktig.

Det känns som människor alltid måste klaga eller påpeka över något hos andra människor, människor påpekar till dig att du är smal. Jag tror du vet att du är smal, du behöver inte bli påmind om det hela tiden.    Jag är väldigt lång och får alltid höra kommentarer som ''Gud, vad lång du är'' men ibland får jag även höra nedlåtande kommentarer som ''Flaggstång, Jäkla långben''. 

Det är inte bara vi människor som inte är nöjda med oss själva, andra är aldrig nöjda heller, om man är mer ''smal'' så kallas man för benrangel,benget,pinne. om man är lite mer kraftig så kallas man för fetto,fettberg,köttbulle osv. Men om man är mittemellan så kan man kallas för svensson,för lagom osv. Det finns alltid något fel.

Folk klagar på dig för du är smal verkar det som, jag är mer mullig och kurvig och får jätteofta bemöta sårande och elaka kommentarer om det. Hur vi än ser ut så ska alltid människor klaga på oss.

Enligt mig är vi alla perfekta! :)

Skönt att läsa här och se att det inte bara är jag som haft det jobbigt i uppväxten för att jag varit för smal!

Jag har varit lång och smal hela mitt liv, var 51cm lång och vägde 2500gram när jag föddes. Men jag har alltid följt kurvan med viktuppgång och längd som man ska, även om jag alltid legat under normen. När jag var 5-6 år och precis börjat skolan fick jag för första gången höra "anorexiabarn". Jag hade inte en aning om vad det var då. Hade aldrig tidigare fått klagomål på att jag var för smal eftersom dom som kände mig innan skolan alltid vetat att jag ser ut så. Jag gick dock i väldigt bra klasser på lågstadiet och mellanstadiet så jag blev aldrig mobbad där. Jag frös väldigt mycket när jag var liten och jag fick alltid ha bälte i jeans så jag gick i mjukiskläder och ofta väldigt stora långärmade tröjor. Det var hur skönt som helst och det var aldrig någon som sa något om hur jag klädde mig. Sen började jag på högstadiet och allt blev annorlunda. Folk slängde kommentarer efter en när man gick. Jag gick i samma klass som min barndomsvän och hon försvarade mig bra i klassen när dom började tycka att jag är för smal och jag inte äter. Men vi gled ifrån varandra i 8an och jag blev bästa vän med en annan tjej i klassen. Hon var överviktig och jag väldigt smal så då blev kommentarerna ännu fler när vi kom och gick ihop.

När jag gick i 8an fick jag under en period gå till sjuksyster en gång i veckan och väga mig och prata mat. Hon tjatade mycket om att jag måste äta och är det inte god mat i skolan borde jag ta mig med en frukt eller något annat att äta. Jag förstod inte då att hon trodde jag hade ätstörningar men när jag berättade för mamma att jag gick dit ofta och vad hon sa osv blev hon allt annat än glad. Hon kontaktade sjuksysterns chef (som känt mig i många många år) som blev riktigt förbannad och sen jobbade inte den skolsystern kvar längre.

Jag testade väldigt mycket när jag var yngre för att gå upp i viktigt. proteinpulver bland annat men det hjälpte inget. Nu är jag dock inte så smal längre utan helt normal tycker jag. är 171cm lång och väger ungefär 64 kilo. Folk påpekar ofta fortfarande att jag är för smal dock och då blir jag allt annat än glad. "roligast" är väl när dom kommer och tar i runt handleden och utbrister "men guuuud vad smal du är!! du borde äta mer!!" Som om man har fett runt handlederna liksom?

Jag vet att folk klagade till mina föräldrar när jag var liten. De frågade dem sådär halvt på skämt om jag fick tillräckligt med mat hemma…

Jag är underviktig, hade bmi 16 när jag blev gravid, och vet om  precis hur farligt det är.  Min förra chef sa att om sjukvården (var tvungen att göra friskhetskoll inför anställning)  inte tror att jag äter så ska hon komma med och vara vittne. 

Nu när jag är gravid så försöker jag äta det dubbla i förhoppning om att nu, nu kommer det fastna några kilo. Och efter 8 månader så nog har ått fastnat för äntligen kan mina lår nudda varandra på ett ställe. Tänk att det finns folk som blir glada för sånt! 😂

#18 Då väger du tio kg mer än mig och jag är 1 cm kortare :) Visst kan det vara irriterande att folk påpekar att man är smal jämt och ständigt, men jag skiter i det och trivs med min vikt. Jag tränar mycket och äter hälsosamt. Dock tycker jag att det ändras lite när man blir vuxen, folk säger oftare att jag ser väldigt hälsosam ut istället för att jag är för smal. Bara under stressiga perioder då jag går ner lite som jag ser bedrövlig ut och då förstår jag att folk kommenterar på ett negativt sätt.

#20 Jag brukar inte heller bry mig så mycket, men när folk påpekar att jag är för smal blir jag faktiskt sur eftersom jag inte alls är för smal längre, jag är alldeles lagom. Jag tycker tillochmed att jag skulle kunna gå ner 2-3 kilo, eller iaf omvandla det till muskler men är man lat blir det svårt :) De som känt mig hela mitt liv säger också att jag ser normal och bra ut nu. Men jag har väldigt smal/liten benstomme och lite breda höfter så då tror jag det kan vara lite därför som många reagerar och tycker jag är väldigt smal eftersom framförallt armarna är väldigt smala typ.. Svårt o förklara men jag kan själv tycka att jag ser väldigt smal ut på bilder tex. 

Huvudsaken är ju att man mår bra! Jag behöver träna mer eftersom mina leder inte alls mår bra med för lite muskler. Min sjukgymnast sa att det var tur att jag inte var överviktig för det skulle mina leder aldrig klara, hehe..

Jag håller med om att folk kan hålla sina kommentarer för sig själva. Typ "du är för smal" "Ät mer" Äter du aldrig?" eller liknande…

Jag har under hela livet varit sådär äckligt smal dels på grund av olika mediciner och annat. Blir så trött på folk som säger att man "borde lägga på sig ett par kilo". Fattar folk inte? De e bara slös med tid ,ja kommer inte ändras bara för att någon säger att jag måste göra det.

Jag har till o med haft möjliget att bli modell men tackade nej för det passade inte i mitt liv just då. Jag älskar hur jag ser ut och skulle inte ändra mig. Dessutom så älskar min kille mej precis som jag är så varför skulle jag ändra mig. Folk kan vara riktigt iriterande ibland o förstår situationen. I och för sig, kläder e ju lite svårare men jag bryr mig inte så mycket om de faktiskt. Heldre för stort än att de sitter jätte tajt då ;)

Kram // Elin