Vänskap

Känner mig ensam

2014-03-27 18:08 #0 av: Praefatio

Ja, jag känner mig ensam. Det är inte logiskt. Har en fantastisk fästman, familj som bryr sig, roliga klasskompisar och en handfull vänner som jag träffar då och då och trivs med.

Egentligen vet jag var det beror på. Jag jämför mina nuvarande vänskaper med en vän jag saknar. Denna vän var min bästa vän i oerhört många år och vi var som ler och långhalm, extremt tighta. Hördes av många gånger om dagen och sågs minst ett par gånger i veckan.

Förra året hände dock en del saker. Hon sårade mig, behandlade mig illa, och jag krävde en paus. Efter ett par månader bad hon om ursäkt, visade att hon hade förändrats och vi blev vänner igen. I höstas hände det igen. Efter två månader med känslan av att inte vara värd speciellt mycket valde jag att avsluta vänskapen. Skrev ett mejl till henne (vi är inga telefonmänniskor) och förklarade varför. Kontakten bröts.

I början var jag arg och besviken på henne. Jag kände mig, med rätta, illa behandlad. Nu har det snart gått ett halvår och besvikelsen finns kvar, men mest av allt känner jag en enorm saknad. Jag saknar henne så sjukt mycket. Jag saknar att ha någon som jag kan prata med om allt, när som helst. Jag saknar att ha någon att umgås helt kravlöst med, på ett sätt som jag inte kan med någon annan vän. Hon var som en syster.

Men vad sjutton ska jag göra? Jag minns ju det som var underbart och härligt. Vill absolut inte ha tillbaka det där som gjorde mig så ledsen och arg. Jag tror att om jag tog kontakt med henne, så skulle hon be om ursäkt igen och säkert försöka förändra sig. Jag tror verkligen att hon saknar mig tillbaka. Det hon gjorde, gjorde hon inte medvetet för att såra mig, det vet jag. Det bara råkade bli så. Vilket är rätt skrämmande i sig.

Men jag vet inte om jag kan lita på henne. Vill inte bli så sviken igen som jag blev i höstas. Vill inte känna att jag får tillbaka en del av mitt hjärta, men inte veta om jag riskerar att förlora den igen. Jag vet framför allt inte om jag är beredd att ta första steget, kontakta henne och be om vår vänskap tillbaka. Hon har inte hört av sig eller bett om förlåtelse eller ens erkänt att hon gjort något fel. Det kan bero på att hon vill visa mig respekt genom att direkt backa när jag säger åt henne att göra det, men jag vet inte.

En del, som skriker starkare och starkare, vill bara skicka iväg ett sms och fråga om hon vill ses och prata. En annan del är så jävla rädd att ge mig in i något som gör mig ledsen igen. Ytterligare en liten, liten del är lite för stolt för att vara den som bryter tystnaden när det var hon som gjorde fel.

Många tankar. Någon input?

Anmäl
2014-03-27 18:20 #1 av: Toxics

Jag tror att utan allt det där underbara och härliga ni hade tillsammans, så hade det inte gjort lika ont när hon sårade dig. Så det onda kom med det goda kan man säga.

Men jag vet precis hur du känner. jag hade en vän, en alldeles perfekt, underbar vän men världen bästa personlighet. Vi gled ifrån varandra, och jag har nog aldrig ångrat någonting så mycket som jag ångrar att jag lät henne glida iväg. Hon var en del av mig. En stor del av mig, nästan större än mig själv. Och jag saknar henne, mer än vad ord kan beskriva. Hon sårade mig dock inte, så där är skillnaden. 

men ibland kanske det är värt att gå igenom det svåra för att det lätta och underbara, väger upp det svåra på något vis. 

Anmäl
2014-03-27 18:39 #2 av: Praefatio

#1 "Jag tror att utan allt det där underbara och härliga ni hade tillsammans, så hade det inte gjort lika ont när hon sårade dig. Så det onda kom med det goda kan man säga."

Det var klokt skrivet. Precis så är det såklart. Smällen blir tiofalt hårdare när man älskar någon innerligt. Själva sveket i sig var också av sådan karaktär att det inte hade varit lika stort om relationen inte var så nära. Jag hade troligen inte känt mig lika överkörd och bortprioriterad om sveket kommit från en annan vän, hade kanske till och med kunnat förlåta det rätt omgående... Men när det kom från henne blev det så oerhört starkt.

Det där funderar jag också på. Tänk om jag har överreagerat? Min känsla, min sorg och ilska kanske inte alls står i proportion till svekets natur, men just för att hon är hon och ett svek från henne gjorde så förbannat jävla ont, så kanske jag dömde henne alldeles för hårt? Att hon gjorde fel är det inget snack om, och min spontana reaktion var förmodligen rättfärdigad, men kanske var ett totalt bryt av relationen alldeles för mycket.

Anmäl
2014-03-27 20:30 #3 av: Jojaton

#2 Du ska ju inte behöva be om ursäkt för hur du känner. Dina känslor är bara dina och ingen annan kan säga åt dig hur mycket eller lite det ska/får kännas, eller hur lång tid det tar att läka. Kanske läker det aldrig, kanske känns det inte alls imorgon.

 Johanna - @mysheltiesam

Anmäl
2014-03-27 20:51 #4 av: Praefatio

#3 Nej, visst är det så! Känslorna är de de är, så att säga, och är/har varit starka och verkliga. Ingenting jag tänker be om ursäkt för. Däremot har jag under kvällen insett att jag kanske kan lägga det bakom mig. Att saknaden är mycket större och relationen viktigare än besvikelsen och ilskan.

Anmäl
2014-03-27 22:25 #5 av: Toxics

4# Jag tror, att vissa saker är värt att kämpa för. Om man verkligen känner att allt de där goda i en person är större och mer givande är det onda så suddas en del av de onda ut. 
Man kan känna sig sårad och besviken och arg, men i slutändan så gör saknaden ondare, Tycker jag iallfall. 

Du kanske ska jämföra lite hur mycket av de goda du mins och saknar med hur mycket av de onda du minns och känner av. Och sen ta ett beslut utifrån det. :)

Anmäl
2014-05-26 09:31 #6 av: Ellie1

Det avgörande här tycker jag är om du tror att din vän vill ha er vänskap tillbaka LIKA MYCKET som du. I annat fall tror jag det är dömt att misslyckas. Det är lite svårt att ge råd när man inte vet exakt vad vännen gjort dig.

En annan sak jag tycker du ska fundera över är hur din vän lever idag, är hon en person med många andra vänner? Då är också risken stor att hon kanske visserligen tänker på dig men inte alls så mycket som du själv gör och det säger jag inte för att vara elak.

Att du lägger upp olika strategier, så gör jag också, ska man säga upp en vänskap, ska man inte, ska man vara helt ensam. Viktigt är ju här om du tror att det svek du upplevde kan ske igen från den här vännens sida? Är hon ångerfull på riktigt eller ber hon om ursäkt för att hon inte vill gå in på djupet varför hon gör som hon gjorde?

När man ställer folk mot väggen på det sättet, när man själv är en person som har hög moral vad gäller vänskap, så är det tyvärr många som flyr. Flyr till andra vars födelsedagar kan glömmas, där man kan komma en timme för sent och där man inte behöver bry sig om en besviken vän så länge man har nästa vän att ta kontakt med.

Om det finns risk för att din vän är av den här sorten skulle inte jag bry mig att ta nån kontakt mer.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.