Vänskap

bara två vänner

2014-04-10 23:22 #0 av: [melowi]

Förstår inte vad jag gör för fel. Har aldrig haft några riktiga vänner och dom ''vänner'' jag hade visade sig inte vara någonting att ha kvar. Jag hjälper och stöttar men får sällan någonting tillbaks, har ofta mycket att skriva om osv, men har problem med att ta kontakt med folk och börja prata. 

Har nu två vänner inkl min fästman, förstår inte vad jag gjort för fel, känns som att jag ger men får sällan något tillbaks Ledsen
Hur inleder man en konversation? 

Anmäl
2014-04-10 23:33 #2 av: Hera

Är de vänner du har bra vänner? 

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2014-04-10 23:36 #3 av: [melowi]

#2 Extremt bra, så det är inte bara. Men hade gärna haft tjejkompisar igen :-/

Anmäl
2014-04-10 23:38 #4 av: Lia

#3 Usch känner samma sak. Jag har min kille och en killkompis. Skulle vilja ha någon tjejkompis jag med!

Söker du vänner? Klicka här!

Borderline & Depression & Goth & IBS & Social ångest & Vänskap Gapskrattar

Anmäl
2014-04-10 23:42 #5 av: [melowi]

#4 Bara skicka ett pm om du vill och har lust :-)
Dom tjejkompisar jag haft har bara kommit om dom behövt något, frågade inte hur jag mådde eller var stöttande. Handlade endast om dom. Såklart lite tråkigt men blev van ett tag tills jag insåg hur riktiga vänner egentligen ska vara :-)

Anmäl
2014-04-10 23:42 #6 av: Hera

Egentligen är det ju kvalitet som räknas och inte kvantitet. 

Men jag kan förstå om du saknar vänner av andra könet. Det är ssvårt att svara på varför det inte fungerat. Otur? Jag tror det.

Vet inte hur gammal du är.  Men jag fann riktiga vänner först vid 25 plus. Vänskaper som är mogna och utan krav.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2014-04-10 23:50 #7 av: [melowi]

#6 Kanske har med otur som du säger. Ser mig själv som en väldigt bra människa, omtänksam och stöttande så jag vet inte, är inte så komplicerad att umgås med om man känner mig väl. Är heller inte den som dricker vilket gör att jag inte går på fester om jag ej ska skjutsa..
Är 19 och blir 20 i år så fortfarande väldigt ung.
Men saknar som sagt att ha tjejkompisar..

Anmäl
2014-04-11 01:34 #9 av: Hanna

#7 Oj, är precis som att jag skulle skrivit den texten!

Anmäl
2014-04-11 08:07 #10 av: [silkesnosen]

#7 Mina bästa vänner, som jag har kvar idag fick jag i mina tidiga tjugo, så jag skulle vilja säg att det är nu möjligheterna finns och du kan finna andra personer som är mer samspelta med dig:)

Anmäl
2014-04-11 15:27 #11 av: thilda-

Jag har få vänner men dom är BRA vänner.. vi kan gapa å skrika åt varann ibland och kalla varandra för både de ena och de andra men förlåter snabbt <3

Anmäl
2014-04-13 11:06 #12 av: [cojjan]

Jag känner igen mig. Har min kille och 1-2 vänner, som dock inte är så särskilt pålitliga ändå, vi träffas inte så ofta. 

#7 beskriver mig bra :) bara att jag är tre år äldre.

Anmäl
2014-04-13 11:20 #13 av: Ove-D

Det är svårt att säga om det är "fel" på dig eller fel på dem som inte vill vara din vän. Men när förhållanden inte funkar kan det bero på så många olika saker:

* Vill den ena ha mer kontakt än den andra så som telefonsamtal, sms och ses eller vill ni lika mycket? Är den ena mer intensiv i kontakten?

* Hur är det när ni ses? Gör ni roliga saker tillsammans? Ses ni i grupp eller var för sig? Tycker ni lika om olika sätt att ses?

* Vad gör du för att hitta fler vänner? Vill du ha fler vänner?

* Vad vill du veta om dina vänner? Vad tycker du är roligt att lyssna på när dina vänner? Tycker dina vänner om samma sak? Pratar ni om samma saker, samma intressen?

Anmäl
2014-04-13 14:26 #14 av: [LadyK]

Har inga vänner och vill inte ha det heller... Har blivit sviken en gång för mycket av en sk vän sen dess klipper jag hellre banden än försöker böja mig efter någon annans vilja hela tiden. Har min man och två katter det räcker för mig.

Anmäl
2014-04-17 16:15 #15 av: [mr_mac]

tänk du har 2 vänner jag har inte ens 1:(


Anmäl
2014-04-17 16:23 #16 av: Hera

11 Det där har jag aldrig förstått.  Varför vänner bråkar.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2014-04-17 16:37 #17 av: Lia

#16 Är man riktigt bra vänner så vågar man komma på kant med varandra, för man litar på varandra och känner att man kan vara helt ärlig. Man kan helt enkelt vara sig själv. Till skillnad mot hur man kan vara med andra människor, man är helt enkelt inte lika ärlig mot alla, för man vågar inte det.

Söker du vänner? Klicka här!

Borderline & Depression & Goth & IBS & Social ångest & Vänskap Gapskrattar

Anmäl
2014-04-17 17:41 #18 av: obstitant

Jag är ärlig mot mina vänner, men vi bråkar inte för det. Man behöver ju inte ljuga för att säga saker på ett vänligt och respektfullt sätt?

Anmäl
2014-04-17 17:59 #19 av: Lia

#18 Det handlar inte om lögner. Jag är tex väldigt blyg bland människor jag inte känner lika bra som min närmsta krets. Därför vågar jag heller inte riktigt stå på mig i vissa frågor, eller säga som jag innerst inne känner, som jag kanske hade stått på mig eller sagt bland mina närmsta. Då leder det ju uppenbarligen inte till ett bråk. Men bland mina närmsta är jag trygg nog att våga säga som jag tycker och känner, vågar riskera ett smärre bråk. Då kan det mycket väl leda till det. Lika väl som alla någon gång har bråkat med sin partner. Varför gör man det? Jo det är samma sak. De känner kanske likadant, att de vågar riskera att det leder till en dispyt för de vet att vi är så bra vänner att vi inte förlorar vänskapen för det, för att vi säger som vi känner. Det kan man ju vara rädd för bland bekanta, att man förlorar kontakten vid ett mindre gräl bara för att man var tvungen att yttra sig. Och då låter man bli.

Det är nog svårt att förstå för människor som inte vet hur det känns att oroa sig för sånt, att inte vara lika självsäker. Skönt för er, men ni måste också kunna vara empatiska nog att förstå folk som inte är som er. Jag har väldigt svårt att tro att ni aldrig någonsin bråkat med er partner, och det är ju samma sak som att bråka med sina nära vänner.

Söker du vänner? Klicka här!

Borderline & Depression & Goth & IBS & Social ångest & Vänskap Gapskrattar

Anmäl
2014-04-17 18:24 #20 av: Devya

Angående bråka med sina vänner. Jag har aldrig bråkat med de vänner jag har fått i vuxenålder. Vi har alltid trivts så bra tillsammans och alltid kommit bra överens. Visst finns det vissa saker vi har olika åsikter om men det accepterar vi utan några problem. Jag har aldrig förstått vänner som faktiskt bråkar och käftar men det kanske har att göra med hur man är som person. Vi alla är ju olika. :)

Anmäl
2014-04-17 18:28 #21 av: Lia

#20 Exakt, det är nyckelordet: olika. Så länge alla förstår det och respekterar det så behöver vi ju inte heller tjafsa om det ens på den här sajten ^^

Söker du vänner? Klicka här!

Borderline & Depression & Goth & IBS & Social ångest & Vänskap Gapskrattar

Anmäl
2014-04-17 19:18 #22 av: obstitant

#19 Fast min poäng är att det finns ett tredje alternativ till att antingen vara konflikträdd eller att bråka och bli osams. Det handlar inte om att inte förstå hur det känns att inte våga säga vad man egentligen tycker till folk - himmel, så många år som jag har fått jobba med det!

Min bästa vän har jag känt i 25 år. Vi har gått igenom både det ena och det andra och mer än en gång blivit besvikna på varandra. Vi har rest runt tillsammans och velat olika saker och blivit skitless på varandras sällskap. Men vi har aldrig skrikit åt varann och vi har aldrig sagt omotiverade elaka saker till varann. Förstår du skillnaden?

Att hålla på och skrika och bråka och tjura och intrigera och bli sams igen är för mig något man höll på med på högstadiet. Jädrars vad osams vi kunde vara då! (Inte samma vänner, lärde känna min bästis på gymnasiet.) Jag skulle aldrig orka hålla på så nu. Nu om vi ogillar nåt den andre har gjort talar vi om det i lugn samtalston, och antingen kommer vi fram till en gemensam förståelse eller så märker vi att vi inte kommer att göra det och då släpper vi det.

När det gäller att lugnt och sakligt uttrycka åsikter till personer jag inte känner lika väl är det fortfarande något jag jobbar med, men jag är stolt över att ha kommit ganska långt på den vägen också, och känna att det faktiskt bär att säga "nej, så tycker inte jag" utan att behöva låta det gå så långt att man blir arg.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.