Det kanske hel enkelt är så att han bara dejtat men insett att de inte var något för honom? Så ist för att kasta sig in i ett förhållande så kanske han tar det lugnt och verkligen vet vad han vill ha? :) lite fundering bara.

Jag var väldigt sen…inget jag låtsades om men mina vänner visste. Ingen skulle någonsin ha kunnat ana det. Jg har alltid varit bra på mitt jobb, utåtriktad och ser helt okej ut. 

Jag har helt enkelt varit med om en hel del tungt i mitt liv, som gjort att jag instinktivt gömt mig så fort någon har försökt sig på att flirta med mig. Jag behövde få läka ihop först. 

Mitt första förhållande var kanske inte så lyckat, men helt okej. Jag skulle nog faktiskt hävda att min partner som hade haft flera långa förhållanden sedan tonåren var boven i dramat då han var obearbetad, men men…. Jag tror inte att det var varken bättre eller sämre än något annat. Mitt tips är att lära känna människan och gå på magkänslan:)

#1 Ja, så kan det absolut vara och den tanken har slagit mig. Det är nog mest att jag själv är en förhållandeperson som jag funderar på motsastsen! #2 Tack för ditt personliga svar! Faktum är att min känsla säger mig att det är något liknande som har hänt honom för han är även väldigt blyg allmänt. Så till den grad att jag inte ens är säker på att han kommer våga släppa in mig fast han egentligen vill. Känner honom inte så bra alls så det är läge att fråga rakt ut heller. Hur tror du med erfarenhet att man lättast vinner förtroende hos en sån person?

Försök att bara ta det lugnt. Gör roliga saker tillsammans så att han får känna att han kan göra sig sårbar och låt saker och ting ta lite tid. Just nu är han modig och försöker lita på dig. 

Sedan är han ju faktiskt vuxen, men nybörjare på förhålanden, så om han redan har varit modig och berättat att han inte har haft ett förhållande, så kan han säkert klara av lite rak kommunikation när det är dags för det, men ta några få steg i taget och låt känslorna komma:)

Jag var 27 och min kille var 28 när vi träffades. Ingen av oss hade haft förhållanden innan. Jag undrade ofta vad det var för fel på mig som aldrig kunde träffa nån. Det visade sig att jag bara inte hade träffat rätt kille. Det är inget fel på mig och min kille är helt underbar. Jag har haft sådan himla tur att ingen hade fattat vilket kap han är, så han var ledig när jag kom förbi :). 

Det jag kan tänka mig har varit någon orsak är att vi båda är lite blyga av oss och att vi bara inte hade hittat rätt person än.

Jag var 22 och min sambo 24 när vi träffades och ingen av oss hade haft förhållande innan. Vi hade väl bara inte träffat rätt innan. Och inte sökt så aktivt heller i och för sig.

En del är bara inte lika motiverade som andra. JAg har dejtat män som varit 25 och aldrig dejtat eller varit ihop med en tjej- det enda "udda" med denna man är att han var väldigt omtänksam, försiktig, och lite blyg. Inte en kille som tog initiativen eller fattade hintar och inviter men det var inga problem för jag är ganksa "på" så det löste sig- men om jag variten tjej som förväntad emig uppvaktning, flärdoch spännande uppvaktande och intensiv kontakt, och frmaförallt hintar, så hade jag fått vänta i 100 år och förmodligen mer. :P

Det enda negativa är att denna man har vantsig att leva ensam, är väldigt insatt i sitt mönster att leva. Det var lite jobbigtför honom att ställa om sig med att en ny person kom in i hans liv och behövde utrymme, att jag inte har samma syn på allting som honom (hur besticken ska vara, hur man hållerordning, vilkaprogram mans ka titta på- rutiner helt enkelt). Han var inte van att han ågon annan som "rörde om" i hans hem, inte van att visa hänsyn eller att kompromissa- men otroligt omtänksam. Tror inte detta är något som måste gälla alla som inte haft en partner men det är den upplevelsen jag haft och jag tycker att det känns som att det är något som kommitut ur att han levt så ensam, så länge.  Ensamheten har sin bekvämlighet och sina fördelar också.

Men ja, många söker bara inte, eller är dåliga på att snappa upp signaler när någon är intresserad. Den här killen var nöjd både med eller utan mig. Han blev ingen don juan efter vårt gförhållande, togflera år innan han hittade en ny tjej som han inledde enrelation med.

Själv har jag så mycket annat att göra och fokusera på, inte rädd för att varaensam med mig själv, men ändå har jag alltid varit drivande mot att ha en relation, jag gillar kärlek och närheten till en man. Så jag tror det är där skillnaden ligger ibland Hur driven, passionerad, och "modig" man är. Det är nog extra jbbigt för blyga killar och tjejer som proppsar på att männen ska vara de som alltid tar initiativen. Jag hade absolut gett en 29årig "forver singel" en chans.

För mig låter det mer sunt att en människa har haft väldigt få relationer eller inga alls än att ha haft måååååånga relationer och aldrig varit ensam 🙂 Det finns dock nackdelar med båda sakerna. En som alltid varit i ett förhållande kanske känner sig utmattad och behöver vara singel ett tag för att bygga upp sig själv och inser man det en bra bit in i en relation är det surt. Medan en människa med väldigt få relationer eller inga alls kanske inte riktigt vet hur det hela fungerar, det kanske blir krockar och denne hittar nya sidor hos h*n själv den aldrig insett innan. Fast personligen föredrar jag en människa med få relationer eller inga alls i bagaget än många 🙂 Känns som den är mer seriös då och verkligen vet vad den vill, en sådan människa (för mig) känns som den inte tvekar och byter partner titt som tätt utan letar seriöst och satsar. En person som haft många partners känns för mig rätt oseriös och inte vet vad denne vill ha, tröttnar lätt osv.

Själv var jag i stort sett singel fram till min 19-års dag, var tillsammans med den killen från 2009-2012. Träffade en kille senare under 2012, tog slut 2013 och sedan träffade jag en annan kille 2013 som tog slut i början på detta år. Det är för tajt och för krångligt för min egna del.. jag kommer absolut vara ensam i några år nu för jag orkar seriöst inte med förhållanden 😛 Att ha haft 3 olika killar på 5 år känns sisådär för mig (2009-2014).. men det är jag det!

Jag har haft över 10relationer men haft enoch samma pojkvän i över 6 år nu, så jagskulle säga att antalet partners/inga partners inte behöver säga ett skit om hur man är/kommer att fungera i en relation. Det finns som sagt både för och nackdelar. Tack vare alla mina många "oseriösa" relationer så visste jag vad som krävdes och vad jag sökte när jag hittade rätt. Om han är rätt för resten av livet återstår att se. Killen jag var med som inte haft någon innan 25 var snäll, men en annan i liknande sits var värsta psyk-killen och …jävligt störd. Man vet bara om man ger det en chans. Känns det fel från början så avstår man.

Tack för alla era kloka svar! Väldigt intressant och givande att läsa! Jag är också helt övertygad om att man kan klara sig utmärkt utan något förhållande i bagaget! Det där med att det blir svårt att ändra om sitt sätt att leva tror jag kan vara en av de största svårigheterna! Som jag har förstått så är den här killen väldigt omtänksam men så blyg att han blir näst intill helt passiv vad det gäller tjejer (förutom på fyllan). Det är tillochmed så illa att jag har hört via källor att han inte ens har besvarat försök till kontakt från andra tjejer (och som jag förstår det har det inte med ointresse att göra). Kan det vara så att man blir så fruktansvärt låst i sin blyghet att man inte vågar riskera att starta en konversation för att man inte klarar att hantera konsekvenserna? (Alltså att man vet att man inte kommer våra träffa personen i fråga fast man vill). Kan det gå så långt då att man hellre skippar kontakt helt och hållet? Nån som lyckats ta sig över en sån här barriär? Det är ju lätt att tappa intresset för en sån här person men man kan ju nånstans ha en magkänsla av att det är en oslipad diamant..

#10 Jag är väldigt blyg av mig.. att träffa en dejt för första gången gör mig illamående för jag tycker det är så jobbigt pga min blyghet. Jag är tyst och startar inte direkt konversationer, är lite för blyg för att ta sån plats så att säga. Och, enligt min personliga åsikt, så finns det en press på att man ska prata mycket och ge detaljerade svar (vad jag stött på så detta är en personlig erfarenhet) och då undviker jag hellre än känner av den pressen.
Mitt senaste ex kan jag ta som exempel. Vi kom JÄTTE BRA överens när vi snackade över nätet men när vi skulle träffas ställde jag in flertals gånger för jag vågade inte.. det var för jobbigt för mig. Allt pga min blyghet (men också privata saker) men också att jag inte ville känna av förväntningarna och pressen liksom (fortfarande personlig erfarenhet).

Jag vet en man som var över 30 när han hade sex med första tjejen och hade en relation. Innan hade han liksom inte intresset. Flirta och visa intresse kunde han. Han är lång och stilig och jag vet inte varför han var så sen i starten.

En annan fråga jag har till er som är av lite blygare natur :) Kan det vara så illa att blygheten tar över så till den grad att man helt enkelt är villig att offra lyckan med en person för att man inte vågar ta konversationen?

#13 Självklart att det kan vara så.. finns blyga människor som fungerar så sedan finns det blyga människor som inte fungerar så 🙂 Men allt är möjligt i denna värld, helt enkelt. Vissa är så blyga att dom absolut inte vågar, vissa är blyga fast dom vågar efter ett tag osv.

#13 Orsakerna till blygt beteende beror ju på olika saker. Men absolut. Man kan säga att en blyg person ofta har en "längre startsträcka" om någon alls.

Min pojkvän är väldigt blyg och rots att vi varit tillsammans i 6 år har han fortfarande lite svårt med vissa saker- speciellt inför mig för han är så orolig/nervös för vad jag tänker och tycker om vissa saker.

Jag blev kallad för blyg under min uppväxt men jag är inte blyg alls, jag orka bara inte ta så mycket plats. Så egentligen är det svårt att veta om en person gör ett val av blyghet (som kna bero på olika saker) eller bekvämlighet ;)

Jag var också väldigt blyg som barn. Upp till högstadiet/gymnasiet. Jag måste ju funka tvärt om alla andra men då blev jag mobbad och jag blev mer "självständig" och kände väl att jag ville vara mig själv och inte som alla andra ville att jag skulle vara.

Ja, ni kommer alla med väldigt vettiga inlägg! Som egentligen bara bekräftar det jag själv har tänkt i grund och botten :) Jag är bara så rädd att han kommer gå miste om något fint för att han är för svår att nå fram till. Det är liksom som att han hindrar sig själv från att våga försöka, på nåt sätt. Jag har absolut ingen avsikt att gå för fort fram för det finns det ingen mening med. Är bara så rädd att hans känslor för mig skrämmer honom och att han avvisar mig fast han egentligen inte vill. Och min magkänsla säger mig att vi hade kunnat få nåt väldigt fint ihop för det var klick vid första mötet.. Pust, detta är inte lätt :(

#17 Pratar med honom om just detta du nyss skrev? 🙂 Kan vara guld värt för honom om du tar initiativ och visar att du stöttar han i detta med hans blyghet, det kan ge han en liten trygghet att veta att du finns där och lagt märke till det så att säga.

#11 Jag känner igen mig i det #11 skriver.

Låt det ta tid och lirka fram saker allt eftersom. Jag skulle inte tvivla på honom för att han inte haft någon relation tidigare, utan testat och sett om det funkar eller inte.

Alltså, han har ju inte sagt själv att han inte haft nån annan utan det har jag fått veta via en gemensam bekant. Vi har hittils bara träffats två gånger på fest så vi har inte kommit så långt med varandra. Jag var bara tvugen att kasta ut frågan eftersom det är en ovan situation för mig. Vår bekant uttrycker honom som "väldigt blyg och passiv med tjejer". Jag vet ju fått höra att han tycker om mig och jag tar inte det personligt att han är så passiv eftersom jag vet hur historien har sett ut men jag har svårt att se hur det ens skulle kunna bli nåt om han är såhär blyg :( Och det är synd för han ser jättebra ut och vi har haft väldigt kul de två gånger vi har setts (vilket då "dessvärre" varit på fyllan)…

#20 Vill du inte ens ge han en chans? 😛 Han kan visa sig vara en dunder karl!

#21 Det är ju precis det jag vill, för jag känner något för honom och som jag sagt här tidigare tror jag att han kan va en oslipad diamant! Problemet är ju att jag inte är säker på att han vill ge mig en chans :-/ jag har försökt söka kontakt med honom men får liksom ingen respons så jag vet inte vad mer jag kan göra..

#22 Fråga rakt ut: ''Vill du umgås mer och se om vi kan bli mer än vänner?'' och svarar han ''Jag vet inte'' så säger du att du vill ha ett svar så du vet. Säger han nej så är det nej. Säger han ja så får du lista ut om du har orken och tålamodet att ge han den tid det kan ta för han att öppna sig och våga 🙂 Säger han däremot nåt som inte är ett Ja eller ett Nej så får man faktiskt lov att bara tacka för sig! 🙂

Ja, vi får se vart det leder helt enkelt :) vore ju väldigt synd om han missade en chans till kärlek bara p.g.a. rädsla. Och synd för mig också dessutom för han har verkligen etsat sig fast i mitt sinne :)

#24 Ja, blyghet kan verkligen ställa till det ibland! Jag håller tummarna för dig/er!

När du säger att han är blyg, menar du att han knappt kan prata med dig, eller handlar det mer om intimitet?  

Jag vet mycket väl hur jobbigt det är att vara blyg som kille. Jag pratar gärna med Kvinnor jag är intresserad av, bara jag väl kommer i kontakt med dem. Men jag begriper mig inte på hur man tar det ett steg längre. Jag lyckas inte ens hamna i det så kallade kompisfacket.

Vad jag har hört så ska han vara väldigt blyg med nya människor även i grupper där han känner folk är han väldigt lågmäld. Ännu värre ska det vara med tjejer. Mina kompisar tror att detta är anledningen till att han aldrig haft nån tjej, att det fullständigt blockerar honom. Första festen vi träffades var det mest bara blickar som byttes och kemin kändes genom rummet. Han pratade nästan ingenting till en början på andra festen heller, däremot var han väldigt pigg på att dansa och drog små skämt. Så vi hade väldigt kul. När alkoholen började tala så var han mer öppen och ville att jag skulle sitta i hans knä osv. Vilket jag snällt tackade nej till för att jag träffade en annan kille ytligt just då. Han hintade flera gånger om vad han tyckte men hela tiden med nerslagen blick. Däremot satte han aldrig igång nåt samtal själv. Så jag vet inte, han verkar egentligen inte ha svårt med närheten, för den var mer talande än vad han var.. Jag skickade ett oskyldigt mejl någon vecka efter men han törs liksom inte ens svara. Nu har det gått nästan 3 månader sen den festen så har han inte hört av sig nu kommer han nog inte våga göra det. Det lustiga är att han sa till en av våra kompisar att jag hade hört av mig och nåt i stil med "att han mådde dåligt för att han inte svarade"

Tilläggas kan också att jag sa klart och tydligt till vår gemensamma vän att jag inte är för stolt, att jag kan ta om han inte är intresserad. Varav jag fick som svar att "det är inte det det handlar om"

Jag förstår att det är en knepig situation att tolka. Nu har det dessutom gått så lång tid att han kanske inte vågar svara bara på grund av det?

Jag tror precis som #23 att du får ta och fråga honom rakt ut om ni skall fortsätta umgås för att se om ni kan bli mer än vänner. Annars är det risk att du får vänta länge innan du vet.

Jag har två förhållanden bakom mig. Ett på 4 år och ett på 8 mån samt min nuvarande sambo som jag haft i 3 år. Jag har haft singelperioder men är nog mer en förhållande människa, mest för att jag tycker livet som singel är väldigt tråkigt jämfört med livet i ett förhållande om det är ett bra förhållande såklart. Men jag tror detta är individuellt och jag är själv en känslomänniska som drivs av bl.a. kärlek och har ett stort behov av att känna det för att må bra. 

Det är för och nackdelar att ha haft förhållanden innan. Min sambo har inte haft någon innan mig och jag har helt klart en hel del ärr sen mina tidigare förhållanden men också mer erfarenhet. Men det fungerar ju bra ändå och jag är väldigt lycklig med honom :). 

Jag tycker inte man behöver stoppa folk i fack jämt och undrar varför man måste döma någon efter antalet förhållanden och hur många singelmånader man haft? Alla har sin historia och alla är olika och trivs därmed med olika situationer och det varierar med olika perioder i livet. Jag är inte rädd för att vara själv, jag trivs med egentid t.ex. och har ganska stort behov av det men föredrar förhållanden men jag har kanske haft tur som träffat en bra kille också :). Jag tror de som är singlar väldigt länge kan nästan fastna lite i att vara ensam och då kanske steget blir större att inleda ett förhållande, men det är bara en teori. Vissa har svårt att bli kära, vissa har lätt. Alla är helt enkelt olika och bär på olika historier.

Jag blir alltid lite ledsen/uppgiven då folk anar ugglor i mossen då nån varit singel länge. Det för att jag själv var det. Ju längre tiden går utan att man får nån lyckad kontakt med det motsatta könet, desto svårare blir det att ta kontakt, och samtidigt sjunker självkänslan på den fronten.

Ingen tjej vill ju ha en oerfaren kille, det vet ju alla. Eller hur? Jag var en av de olyckliga som aldrig hade något förhållande eller ens nåt one night stand förrän jag var närmare 30 (om man bortser ett halvår i 26-årsåldern med en tjej som dock var djupt religiös vilket i högsta grad påverkade relationen och samlivet). En sen pubertet och massiv mobbning under speciellt högstadietiden lade djupa s(p)år, och i kombination med ett annat psykofysiskt problem jag har, som inte märks utåt på nåt vis vid normalt umgänge med folk och som knappt nån känner till, gjorde att jag kände mig som värsta nitlotten.

Problemet ifråga är dock på väg bort tack vare yrkeshjälp, men min flickvän accepterade mig direkt ändå trots problemet ifråga, och vi har ett mycket bra samliv. Vi är nu förlovade sedan i vintras och väntar faktiskt tillökning vilken dag som helst nu… 🙂

Kan ju säga det också, att hon ser mig verkligen inte som nån nitlott, snarare tvärtom. 😎Motgångar i livet gör människor starkare och ödmjukare, och all tid som jag spenderat som singel har gett mig mycket annat och format mig till den jag är idag. Spåren från mobbningen finns kvar, men jag låter det inte vara nåt problem längre. Jag vill inte vara nån annan än jag den jag är, och är bekväm med mig själv fast jag kanske i vissa ögon kanske är lite konstig ibland. Men jag bjuder på det. Är otroligt glad att jag hittat henne nu att dela livet med. Jag som på riktigt trodde jag skulle få leva ensam livet ut.

TS: Om du är intresserad av mannen ifråga, gör en uppoffring och ta kontakt på nytt. Du kan hitta världens guldklimp i honom. I alla fall tycker min flickvän att jag är det för henne (vill inte skryta, men hon berättar ofta hur otroligt glad och lycklig hon är för att hon hittat just mig, med två relativt långa förhållanden bakom sig som inte var alls lika bra). Jag är också evigt glad och tacksam för att hon tog kontakt med mig trots att hon enligt egen utsago var otroligt nervös då hon gjorde det. Hon förstod inte varför hon var det ens… Jag skulle inte ha tagit kontakt, då jag ju såg mig mest som en nitlott som ändå ingen på riktigt ville ha. Men jag gick från att vara nitlott till guldklimp.. kan hända mycket på ganska kort tid. 😉

Jag har också några kompisar med liknande historia som jag själv, men som inte hittat någon ännu trots att de är väldigt fina människor. Dock känner jag många nitlotter som lever/har levt i förhållanden, men som har vänsterprasslat eller på andra vis behandlat sina flickvänner som skit. Såna är det nog viktigare att man ser upp med än såna som av en eller annan orsak saknar "bagage".

**JazzBass:
**Missförstå mig inte, för det är verkligen inte så att jag har förutfattade meningar om folk som är "sena" in i förhållanden. Däremot erkänner jag att den första tanken som slår mig oftast är "vad beror det på?". För att jag själv aldrig hade klarat mig i 30 år utan att vilja dela allt med någon, men sån är ju jag :)

För mig är det absolut ingen nitlott att träffa en kille som inte har haft några tidigare relationer OM han ändå visar på mognad och är beredd att våga prova att vara två. Det allra viktigaste är ju viljan att försöka och att engagera sig. Jag kan verkligen innerligt förstå hur en sak som mobbning kan påverka en som person, och allt som kommer till. Beklagar verkligen att du var tvungen att genomgå nåt sånt, men jag är också glad att det bevisligen har gjort dit till en ödmjuk och stark person :)

Jag kan också säga att jag hade accepterat alla fel och brister som skulle kunna komma av en sån här grej. Om ni bara visste hur många som har sagt till mig att skita i honom för att "en som är så passiv vill man ju ändå inte ha". Och ärligt, passiviteten är ju inget som är lockande precis, men det är däremot det som kanske gömmer sig bakom den, under ytan. Jag tror att han är värd det, frågan är bara om han själv kan förstå att han är det. Jag vet ju inte vad han har varit med om, och det känns tyvärr inte som att jag kommer få någon chans att prata med honom om det om han rymmer.

Jag önskar verkligen att det hade varit så lätt som att ta kontakt igen, men jag vill ju inte skrämma honom, han har liksom gjort ett aktivt val känns det som. Kan ju inte göra mer egentligen även om jag verkligen verkligen inte vill att att det ska sluta här. Hade han velat ha kontakt hade han väl hört av sig liksom, han har ju mitt nummer. Hade gärna satt mig ner och pratat med honom men då krävs det ju att den situationen uppkommer. Vår gemensamma vän har dessutom precis flyttat utomlands så jag vet inte riktigt var jag ska lyckas råka stöta på honom nu..

Plus att det finns en oro inom mig kring en människa som börjar såhär. Och det är att man kanske inte riktigt kan räkna med dom sen heller, om dom bara kan "avvisa" en sådär utan att ens ge det en chans..

Kan du inte vara bjuda ut honom? " jag har lust att ses. Ska vi ta en kaffe på …..cafeet?"

#32 - Nej jag missförstår dig inte, ville bara poängtera saken så där generellt. Det är ju inte första gången man hört nånting om att nåt måste ju vara fel om han aldrig haft ett förhållande. Tvärtom har man hört det till lust och leda. Och visst kan det finnas fog för misstankar men det behöver inte vara nånting värre än i mitt fall. För egen del kan jag ju inte direkt kalla mig passiv heller, utom då det handlat om att skapa kontakt med andra könet. Mina förhållanden har alltid börjat med att tjejen tagit initiativ.

Om du bara visste hur jag känner igen mig i hans beteende förresten. ;-) Man är så blyg, vet inte vad man ska svara och allt låter dumt.. I ens egna öron iaf. Plötsligt har det gått en massa tid och ju längre tid det går sen man fått mailet desto fånigare känns det att svara. Gör som #34 föreslår, och föreslå en kopp kaffe nånstans nån dag, då det skulle vara kul att träffas. Sånt har åtminstone jag nappat på. ;-)

#32 Alltså bara skicka ett sms och fråga om han vill ta en sväng och fika eller spela minigolf. Berätta att du tycker att han är någon du vill umgås med!

Det känns som om du problematiserar det här mer än nödvändigt just nu. Jag har varit i en hel del situationer, där människor låtit bli att fråga och jag har haft för dåligt självförtroende för att tro att de vill ha mig, så med det sagt..vad har du att förlora på att ta kontakt? Tänk om han tänker något liknande…ibland måste man våga hoppa!

#35 du är en perosn med ett litet bagage, och du var lyg, det finns folk med bagage som itne är blyga och det finns blyga som levt hela liv utan mobbing eller något jobbigt i backspegeln. Är så olika, men klart man undrar över varför en person inte varit lockad tidigare? Däremot att en kvinna vill ha en erfaren man, sexuellt, är ju mest en myt, Samma myt som att alla män enbart vill ha en oskuld ;)

Kul att läsa att du blivit framgrävd, guldklimpen! :)🥳🎂Och grattis till tillökningen!🎈

TS: Man får acceptera hur folk är. Han är passiv och du får vara modig och ta kommandot till att ses, testa. Ett förslag är att be dina vänner som sammanförde er till att börja med, gör om bedriften :)

Jag uppskattar att ni alla uppmuntrar mig! :) MEN om jag redan har skickat ett mejl och en tid där efter skrivit ett sms och jag vet att han har fått båda, då får man väl ändå tolka det som att han avstår. Jag kan ju inte åka hem till honom och dra ut honom :) Man kan ju inte jaga nån som inte visar nåt gensvar alls, då blir det ju stalking istället haha. Och då kanske jag skrämmer honom för all framtid istället. Jag tror att han egentligen önskar att han hade vågat men att han är så pass blyg att han inte kommer våga träffa mig på en fika ens (säkert inte så blyg med folk han känner men med nya kvinnliga kontakter). Han borde väl ha fattat vid det här laget att jag är intresserad, annars hade jag ju inte kontaktat honom. Men man ska väl inte behöva jaga någon så heller, känns ju inte riktigt bra

Allt hade varit mycket lättare om jag inte hade hört så mycket bra om honom, då kunde jag släppt honom ;-/

#37 - Tack så mycket! Det är skönt att ha kommit vidare i livet och lämnat alla de där tankarna om att inte duga bakom mig. 🙂

#38 - Lita inte för mycket på att han förstår att du är intresserad om du inte uttryckligen skrivit det. Vi män förstår inte alltid "hintar" eller vågar lite på magkänslan om det bara kommer antydningar. 🤓😃 Skicka gärna ett nytt mail/sms och lägg med nån komplimang också. Lossnar det inte då så kanske det är bäst att söka vidare.

En sak att tänka på, som säkert påverkar honom du är intresserad av, är rädslan att förlora en del av det liv man har och har vant sig vid. Sin egna comfort zone. Som långtidssingel med all frihet det innebär kan det kännas både främmande och skrämmande att börja dela sitt liv med nån annan, speciellt om man aldrig gjort det tidigare. Själv har jag gett upp ganska många aktiviteter jag sysslade med för att ha tid med det här förhållandet, men allt har sin tid. Kände att det var en bra tidpunkt att gå vidare nu, och bara ha kvar det jag tycker mest om, från att ha varit fullbokad så gott som varenda kväll tidigare. Hur verkar han du är intresserad av, är han mycket upptagen av diverse fritidsintressen?

Fast just nu behöver du väl knappast vara rädd för att skrämma bort honom eftersom han ändå inte hör av sig. Prova att fråga rakt ut om han vill ta en fika eller nåt och föreslå en tid och plats. Om han inte svarar då får du nog se honom som antingen ointresserad eller alldeles för seg för att komma någon vart med.

Det du kan göra är att sätta upp en form av gräns eller hur jag ska kalla det. Välj t.ex. att du ska göra ett försök att kontakta honom och var då tydlig med vad du vill, det är allt för många som tror att andra kan läsa deras tankar :P. Och bestäm dig för hur du ska gå vidare t.ex. om du inte får någon respons då ska du strunta i honom. Det är bara ett litet tips. Jag grillade nog min sambo lite i början och sa tydligt till honom vad jag är ute efter och om han inte är med på noterna tycker jag inte vi ska fortsätta ses som vi gör och det var väl kanske lite hårt men för min del så hade jag en hel del saker bakom mig och var väldigt rädd för att bli sårad och hade ingen lust att lägga ner min energi på någon som inte är seriös eller för tveksam. Jag kan även tillägga att jag och min sambo hade känt varandra i ca 6 månader innan vi blev tillsammans så jag ansåg att han borde veta om han tycker om mig eller inte. Det var lyckat för oss och kanske blev så bra för att jag var tydlig. Han har själv sagt att det var lite hårt men att han visste vart han hade mig och att det ändå var skönt för honom :). 

Det jag försöker komma fram till är att det kan vara bra att sätta upp lite begränsningar eller mål (vet inte hur jag ska sätta ord på det) och har man inte kommit till en viss punk som kan vara respons eller liknande efter en viss tid och vissa ansträngningar så kanske det är bättre att gå vidare. Det är något du måste avgöra själv. Allt är någon form av kompromiss mellan att vilja ha någon och vad man är beredd att lägga ner för att få personen. Själv brukar jag tänka att om vissa saker inte känns bra efter en viss tid t.ex. så är det förmodligen inget jag vill ha i längden. Någonstans måste man mötas på mitten. Men återigen, var tydlig. Har du varit tydlig och sagt vad du vill så ligger bollen i hans händer sedan tycker jag, men som sagt det är du som avgör vad du är beredd att satsa :).

#40 Tror du slog huvudet på spiken där! Har funderat sådär också. Har man varit ensam så länge så blir det nog svårare och svårare att vänja sig vid tanken att låta nån komma in i ens liv och röra om. Man vet ju inte vad han har för tidigare erfarenheter av sånt. Ängslighet inför det och en otrolig blyghet och osäkerhet - ingen bra kombo. Som jag har fattat det så är det mycket kompisar, bil och motorcykel och träning. Inget av detta är nåt problem för mig för jag är själv sportintresserad och har stort behov av egentid. Hur som haver vet jag inte om jag bara får och ta och förlita mig på att "ödet" kastar samman oss igen nånstans. För min magkänsla säger mig att det inte är läge att höra av sig ännu en gång. Även om det inte gör nåt att jag skrämmer bort honom då, som ni säger, så har vi ju genensamma bekanta som jag inte är så sugen på att få en "intensiva-kvävar-tjejen" stämpel av.. :) Min stora frågeställning hela tiden har egentligen varit vad det är som gör att man väljer att va själv så länge, och inte vågar ge något en chans. För jag tror han vet lika väl som jag att om han någon gång skulle vilja träffa någon så är jag en kandidat som står högt upp hos honom. Han kanske tråkigt nog inte är redo och mottaglig än, och kanske aldrig blir. Tycker bara att det är så synd att en fin människa ska gå miste om kärleken. Och kanske vet han inte ens vad det är han går miste om, om han nu aldrig har fått uppleva äkta kärlek :) Får nog helt enkelt vänta och se, släppa honom och hoppas att han en dag inom snar framtid kanske får en uppenbarelse och en nypa mod? ;)

#42 Ja, det där med gränser är nog ganska klokt som du säger. Egentligen tror jag att jag gjorde det omedvetet när jag skickade smset. "Om han inte svarar på detta heller så får det vara". Tycker ju inte att man ska behöva jaga någon. Intresset och engagemanget borde ju komma från båda håll kan man tycka. Jag känner mig ju inte så smickrad av att bli "dissad" precis :) Som jag skrev tidigare så är han kanske helt enkelt inte redo. Eller i alla fall inte än, hade vi fått pratat och börjat umgås lite oskyldigt kanske allting hade släppt, men som sagt - det är lite svårt att jobba i motvind. Hade jag inte haft sån dragning till honom hade allt varit mycket enklare. Men jag har verkligen svårt att släppa honom, det är trist!

Jag tycker att du ska skicka ett sista sms till honom. Skriv att du tycker han är intressant och att du vill gärna träffa honom för att se om det kan bli något.

Tror att ha behöver ha en "spark" i rumpan för att få fart, var noga med att säga att det är det sista du skriver och om han inte hör av sig, så anser du att han är helt ointresserad och du går vidare.

Han måste nog pressas lite till att ta ett beslut och förstå att tiden börjar rinna ut.

Det har gått 3 mån. så då finns det ingen anledning att vänta längre, framförallt så får du ett besked, d.v.s. antingen eller

Lycka till

"Min stora frågeställning hela tiden har egentligen varit vad det är som gör att man väljer att va själv så länge"

Det är nog inte alls säkert att det är något man bara väljer. Jag har i princip inte heller haft något förhållande, beror säkerligen på att jag är väldigt introvert och trivs bäst under min egen korkek. Det ska väldigt mycket till för att jag ska släppa någon så nära inpå som krävs för ett "normalt förhållande". 

Jag undrar dock om den här killen du snackar om ens har fattat tycke för dig, i så fall är det ju inte så konstigt om responsen uteblir…

Kravlistan som dagens tjejer har på dejtingsidorna är är ju utom dess like så jag förstår att många killa ger upp och får finna sig i att leva ensam.

Tjejer som har kravlistor på sin profil är ju antingen inget att ha ändå, eller så ebhöver de lite tid att växa upp…

sådana gjorde man väl när man hade Lunarstorm…och var 12-18? :D

Men ja, alltås "krav", man kna ha önskemål- ju mer man känner isg själv, med lder blir "krav" mindre viktiga men däremot vet man också bättr evad man faktiskt söker. "blå ögon blont hår är så attraktivt!" byts ut mot "Får han mig att skratta och uppmuntrar mitt skrivande så är jag hans". Som ett väldigt genrellt exempel alltså.

Man SKA vara lite kräsen och inte alls känna att man måste ge alla en chans. Speciellt som kvinna så är det många nålar att rota runt bland i höstacken. Jag tror kravlistor i en presentation är för att sålla bort folk- men lite som i en jobbansäkan så kan man alltid visa sitt intresse och hoppas på det bästa ändå.

#48 Kravlistan sitter i kvinnornas huvuden och inte på deras profilsidor.

Klart man kan vara kräsen, finns ju oändligt med singlar så det är ju bara vraka och välja men det medför också att många inte får någon kontakt alls med tjejerna där.

Men… man får faktiskt ha precis vilka krav man vill. Om vissa egenskaper är så viktiga för en att man hellre lever ensam än med någon som saknar de egenskaperna, då är det så. Jag kan väl inte bli ihop med någon som inte är rätt för mig bara för att det annars är synd om honom som inte får nån tjej?

#50 haha, ja precis! Dessutom lär väl de som har jättemånga och svåruppfyllda krav få svårt att hitta nån som matchar.

#51 Precis. Men då är det ju upp till en själv att fundera över om man kan omvärdera några av sina krav, eller om de sakerna verkligen är så viktiga att man hellre fortsätter vara ensam än att vara med någon som inte uppfyller kraven.

Var nog mest männen som inte lyckas få någon kontakt jag tänkte på och inte kvinnorna. Aja, de kanske har det lika svårt?

Helt ot.

Jag var medlem på en dejtingsida när jag vägde 102kg.

INGEN skrev.

Sedan testade jag ett medlemskap ett år senare när jag vägde 65.

Många skrev.

Båda gångerna saknade jag bild. Båda gånger samma text.

Så dom som påstår att utseendet inte spelar någon roll.  Tja, har dom rätt eller fel?

Klart att utseendet spelar roll, det vet alla feta, fula och flintskallar!

Tjejer är ju dessutom extremt utseendefixerade. Tonvis med hårvårdsprodukter, hårfärg, smink och spackel. Hur många tjejer går ut osminkade? Det har dessutom lagt någon sorts utseendestandard med en minimimängd smink. Få tjejer som är riktigt snygga osminkade.  De flesta är ju rent av fula osminkade.

#55 Du har ett konstigt ideal om du bara tycker tjejer ser bra ut sminkade. Det verkar vara så att båda de som inte uppfyller vissa standard krav och de som ställer dem får leva ensamma. En hög utbildningsgrad och bra jobb för Kvinnor medan många män inte har samma vilja att utbilda sig. Ett eftersläp av ideal gör att Kvinnor vill ha män som tjänar mer och har statusjobb.

Var har jag skrivit att jag bara tycker tjejer ser bra ut sminkade?  Jag föredrar dem som ser bra ut utan smink. Men naturlig skönhet är rätt ovanligt tydligen. När en del tjejer målar upp sig så man inte ens känner igen dem omålade så börjar man ju fundera. Hos vem ligger utseendefixeringen, hos en själv eller hos den målade tjejen?

#54 jag fattar nog inte helt. Du hade inte bild på och ändå dömde folk dig på dit utseende? Eller skrev du vikten på din profil?

TS, hur ha det gått?

En del människor tycks hamna utanför "förhållandevärlden" så att säga. Jag var på en dejt en gång med en kille som var 35 år. Han var social, rolig och charmig och såg trevlig ut. Han hade aldrig haft ett förhållande berättade han. De flesta i den åldern har ju haft något förhållande men vissa inte och vissa har ju valt själva att ha det så.

Nu blev det bara en dejt för oss då han blev lite jobbig och sms:ade ibland på natten när han var full och ville komma hem till mig och "hälsa på". Det ville inte jag så jag bad honom sluta. Men det är en annan historia 😃

#60 kanske också en orsak till varför han är och förmodligen lär förbli singel? :P

#61 Precis! 😂

Hej! Tyvärr så har det varit väldigt lite respons och liksom fortsatt strul från den här killens sida, vilket givetvis är väldigt synd. Jag känner dock inte att jag skulle vilja eller våga inleda något med en person som är så velig och ointresserad, så jag har lagt ner för tillfället. Skulle han sen komma och säga att han kommit till insikt eller nåt är jag inte den som är den.. Men för nu får det vara känner jag :) Vill inte behöva tvinga mig till en plats i någons liv..

# 64 Han är väl inte intresserad och det får man respektera.

Andledningen till att jag alltid har varit singel än så länge är följande

1. Ganska dåligt självförtroende

2. Inte haft behov av att ha en partner

3. Petig

4. Dålig på att förstå att ngn är intresserad

5. Varit intresserad av ngn som inte är intresserad av mig. Och hakat på mig på honom

Status quo?

#66 Gärna svenska eller engelska på ett svenskt forum ;)

Ts har tagit bort sig.