Annons:
Etikettkänslor
Läst 3327 ggr
[Anonym321123]
2014-05-02 13:56

Jag hatar kärlek

Hej! Jag vet inte riktigt vad min poäng med detta inlägg, men jag måste skriva av mig!!! När jag var liten ( 5 år ) så var jag alltid ensam. Jag tyckte jag inte om människor. Sen plötsligt flyttade en familj hem till mitt hus. Den familjen bestod av fyra barn, två flickor o två pojkar. Och jag föll pladask för den äldsta killen, han är ett år äldre än mig. Jag träffade honom varje dag. Men han var aldrig intresserad av mig, men jag kunde inte släppa tanken av honom. Något år senare så tillät inte våra föräldrar att vi träffades o jag såg nog inte honom alls, men älskade fortfarande honom. När jag var 10 år så blev han äntligen intresserad av mig. Vi umgicks mycket o han o jag hade det sååå kul tillsammans. Men hans mamma avskydde mig o pratade skit om mig. Hon visste hur mycket han betydde för mig o hon visste att jag skulle bli fördärvad om hon fick honom emot mig. Ändå gjorde hon det. Nu 2 år senare så älskar jag fortfarande honom, o jag kan inte tänka mig att älska någon annan. Jag lider av ångest o mår allmänt dåligt. Och han är den ända som gör allt bra igen. När jag är med honom så är allt perfekt, men han älskar inte mig:( Jag är så trött på att vara förälskad!! När jag var fyra så skilde mina föräldrar sig. Sedan då när jag var 5 år så träffade min pappa någon ny, denna killens mamma, som avskyr mig. Vilket gör killen till min "bonusbror". När jag var 9 år så flyttade jag till min mamma på heltid( det var varannan vecka innan) då jag inte klarade av att bo med hans mamma. Därför att hon behandlade mig orättvist. Därför avskydde hon mig. Nu är jag 12 år o har älskat honom i 7 år!

Annons:
[Anonym321123]
2014-05-02 13:56
#1

Förlåt för rörigt inlägg!

Honestyisdead
2014-05-02 14:11
#2

Jag tror du blandar ihop känslor.  Man blir inte kär som femåring. 

Däremot kan man tycka om någon som familjemedlem.

Om det är så att du är kär nu så kommer det gå över när det inte är besvarat. Du kommer hitta fler du blir kär i.

Maria
2014-05-02 14:17
#3

Jag blev fruktansvärt förälskad när jag var 7 år i Johan med de blåaste ögonen och ljusa lockar. Det höll i sig i många år och han var den första killen jag fick en kyss av som nybliven tonåring.

Nu så här många år senare så vet jag att det var en slags "barnkärlek". Du kommer med all säkerhet över detta och du kommer träffa andra att bli förälskad i och minnas honom med ett stort hjärta.

Det är svårt att ta in när man är mitt uppe i alla känslor men livet är långt och kärleken trevande och "föremålen" växlar😉

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

jara3
2014-05-02 14:17
#4

du hatar inte kärlek, du hatar nog att känna dig oälskad snarare.

De flesta upplever ''olycklig kärlek'' nån gång i livet, det låter inte som en stor tröst kanske, men det betyder också att man kommer över det även om det inte känns så just DÅ

respektera dig själv och inse om han inte gillar dig, det betyder inte att du inte är älskvärd och du är såååå ung det kommer många fler chanser för dig.

Han är säkert din första förälskelse så jag förstår det känns tungt, men de flestas första förälskelser ledde inte till livslånga relationer tyvärr, det är sällsynt, och ända har de lyckats ta sig vidare i livet och hittat nya att få relationer med som de hittar nån de skapar en familj med

ha tålamod, nånstans ute i världen i din framtid finns nån som du kan älska som älskar dig tillbaka som behandlar dig BRA och en viktig bit på vägen dit är att lära sig respektera och tycka om sig själv, jag menar inte narcissism, utan att se att man är en fullgod människa värdig kärlek, och att man har många positiva egenskaper som folk villa ha, och även om man inte är perfekt så är man inte sämre än nån annan, först då blir man öppen att attrahera bra människor som behandlar en som man visar att man tillåter sig behandlas

är man osäker och söker bekräftelse drar man ofta till sig typer som drar nytta av ens svagheter, tyvärr, de lixom känner det på ens doft

om din styvmamma avskyr dig för att hon fann dig ''besvärlig'' är hon barnslig, hon är vuxen i situationen och kan inte skylla på dig. många ogillar styvföräldrarna, så du är knappast ensam jag förstår inte varför hon förväntade sig perfekt beteende direkt från nån som ser henne ersätta sin riktiga mamma, orealistiskt tycker jag

ge inte upp

lycka till//jara

Gur4m1
2014-05-02 17:07
#5

Att mamman inte vill ha er "ihop" har nog inte med dig att göra, hon gör det knappast för att såra dig- men jag kan säga själv att jag nog skulle vilja hålla min son borta från en så ung tjej, om man misstänkte att det fanns känslor där. Ni är nämligen bara barn och dessutom "bonusyskon". 

Försök lägga det bakom dig, snart är ni båda vuxna och han kan göra sina egna val, kanske kan du försöka ta ny kontakt med honom då?

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Upp till toppen
Annons: