Annons:
Etikettpsykologi
Läst 2050 ggr
socialt handikappad
5/14/14, 4:20 PM

Svårt med den sociala biten

Hur får man hjälp att bli bättre på att umgås socialt? Jag har verkligen STORA problem. Att umgås två och två har jag jätteproblem med. Det går bättre när vi är 4-5 st. Då håller dom andra låda medan jag flikar in någon kommentar nu och då. Men är det bara jag och en person till så flyter inte samtalet. Inte med NÅN. Det blir några meningar om några ämnen jag tänkt ut i förväg. Men sedan blir det tyst, man harklar sig, skruvar besvärat på sig och letar febrilt i hjärnan efter saker att komma på att prata om. Som jag sa så är det såhär med alla människor. Därav har jag aldrig haft en nära vän. Ingen känner mig på riktigt.

Jag umgås i en grupp av 5 personer och när v alla är samlade går det bra. Då får jag vara i skymundan som jag är van. Men skulle merparten av gruppen försvinna så vi tex blir tre st kvar så pratar de två med varandra och jag sitter tyst. Skulle bara jag och en annan person bli kvar så märker jag direkt hur hen också blir väldigt stressad, skrvar på sig, harklar sig, biter på naglarna och ser väldigt obekväm ut. Det syns liksom lång väg även på hen jag umgås med att även hen tycker det är obekvämt att vara ensam med mig och komma på saker att säga.

 Tvärtom vad man kanske kan tro så har jag mycket lättare att prata med HELT okända människor. De som jag träffar för första gången. Då kan man fråga de allmänna frågorna om jobb, familjesituation osv. Men så fort man pratat några gånger så tar samtalsämnena helt slut och det finns inget att säga längre.

Ringer jag någon så skriver jag en lapp med stödord på vad jag kan fråga om, tex jobb, gjort i helgen? osv När jag tagit upp allt på lappen så står det still i huvudet på mig

Vad är det för fel? på mig?

Annons:
dododdordoden
5/14/14, 4:32 PM
#1

Det är inget fel på dig i detta. Varför ska man prata hela tiden?

socialt handikappad
5/14/14, 4:34 PM
#2

Jag har inte sagt att man ska prata hela tiden. Du tycks inte förstå. Det här är verkligen ett problem för mig

dododdordoden
5/14/14, 4:37 PM
#3

Du kanske skulle försöka hitta klokare människor. Såna som inte blir besvärade när det blir tyst - utan istället blir intresserade!

socialt handikappad
5/14/14, 4:40 PM
#4

Så du blir intresserad när du träffar nån som sitter tyst? Jag menar ju inte att det blir tyst 1-2 min. Jag menar  precis det jag skrev. Jag säger några förutbestämda fraser, sen står det still. Jag kommer inte på något mer, inte om 1 minut och inte om 20 minuter. Det är inte naturligt att vara så.

dododdordoden
5/14/14, 4:54 PM
#5

Som du beskriver dig skulle jag bli intresserad.

dododdordoden
5/14/14, 5:03 PM
#6

Jag menar såsom du beskriver dig i inlägget.

Annons:
Honestyisdead
5/14/14, 5:53 PM
#7

Det är inget fel på dig men jag förstår att det är jobbigt när du verkligen vill. 

Jag är likadan och har accepterat det.

[Russinflarn]
5/14/14, 6:14 PM
#8

Men ställer dina vänner inga motfrågor? Det är ju inte bara du som har ansvaret för dialogen - även om även jag kan känna igen mig i det du beskriver. Det har genom åren gjort mig fruktansvärt stressad, men jag har lärt mig lite mer nu att själv slappna av i tystnaden, alternativt så pratar jag faktiskt om själva tystnaden - typ oj så tyst det blev nu, höhö. 

Men de gånger jag nuförtiden upptäcker att det är svårt att hålla igång ett samtal är när motparten svarar enstavigt eller fåordigt. Om jag frågar om det är bra med hen och hen svarar "ja" - jahapp, då finns det liksom inte så mycket mer att säga. Ibland skämtar jag om det med, typ "ja det var ju utförligt ;) " 

Vad jag tänker är: om du får en motfråga, svarar du enstaka ord, eller kan du utveckla dina svar lite mer? Och detsamma gäller givetvis dina vänner. Och en liten magisk nyckel kan också vara att de flesta brukar tycka om att prata om sig själva. Ibland känns det kanske som en jobbintervju, men om det är vad som krävs så… 

Men återigen - det är inte bara ditt ansvar att samtalet ska flyta. Jag kan bli skitirriterad på folk som faktiskt inte frågar tillbaka. Nu är jag en nyfiken jävel, så jag kan fråga på rätt mkt, men det är ju heller inte kul om den andra personen inte är ett dugg intresserad av mig och vad som händer i mitt liv. 

Ett annat tips kan vara att ställa fler… Pja, öppna frågor. Typ: vad händer i livet? Har du nåt på gång (jobb/relationer/resa/plugg) och så kan man relatera till det den personen pratar om. "Jamen det där har jag också varit med om, för mig var det si och så, och det där hände - hur var det för dig?" 

Ursäkta "manualen" - inte alls säkert att det var något ditåt du efterfrågade, och inte heller säkert att det hjälper. Men det var vad som dök upp i min skalle. Sedan har jag också märkt att ju fler år som passerar i livet, ju lugnare och tryggare blir jag med mig själv. Rätt bekväm både med att hålla tyst och hålla låda. 

(Ibland frågar jag också vad personen tänker på, när hen är så tyst. Häh.) 

Hoppas det blir bättre för dig och att du kan börja känna dig bekväm med den du är.

socialt handikappad
5/14/14, 6:27 PM
#9

#8 tyvärr är det nog så. Jag svarar ganska kort och enstavigt. Inte för att jag vill det men det bara blir så. Min hjärna har så fullt upp med att fundera ut hur nästa mening ska se ut och hur jag ska fylla tomrummen så det inte blir tyst för länge. 

Det är klart att den andra personen också har 50% ansvar för att konversationen fortlöper och den biten gör dom också men sen så dör det ändå ut på ett fåtal minuter då jag aldrig klarar aav att vara spontan och improvisera.

För mig är det handikappande då ett förhållande är uteslutet. Jag har dejtat (frän nätet) men det blir samma problem där. Konversationen dör ut efter "standardfrågorna" och vi avbryter kontakten.

Inte ens med min egen mamma (som ändå är den person jag har bäst kontakt med) kan jag prata sammanhängande i 20 min. Det blir obekvämt efter några minuter om inte en tredje person dyker upp som lättar upp stämningen.

dododdordoden
5/14/14, 6:29 PM
#10

Om det är okej för den du är med att du är tyst, är det då okej för dig?

socialt handikappad
5/14/14, 6:31 PM
#11

#10 ja men det kan bli svårt att lära känna varann riktigt av att sitta tysta

[Russinflarn]
5/14/14, 6:41 PM
#12

Det låter lite som att du stressar upp dig så av din oro för vad du ska säga att du låser dig. Och så går det runt, liksom. Blir en ond cirkel. 

Terapi, kanske? Någon att prata med för att kunna hantera den stressen och den oron för att så småningom kunna slappna av mer? För det är väl först när den stressen släpper som man kan slappna av och det som följer är att man har lättare att prata. Det "flödar" mer i hjärnan eller hur jag ska uttrycka det. 

Det finns både psykologer och terapeuter som kan hjälpa. Mindfullness kan också vara något. Finns en del bra böcker. Men det bästa är nog att prata med någon (ironiskt nog) (ja, professionell tänker jag mig).

dododdordoden
5/14/14, 6:51 PM
#13

Man kan observera varandras ickeverbala beteende och inse en hel del om varandra genom det, och så kan man ställa konkreta frågor till varandra som baseras på något man vill göra med den andre. Vill man inte göra något med den andre har man inga frågor att ställa. Men om man inte vill göra något med den andre - varför träffar man personen? (Att bara vara med varandra är också att göra nånting.)

Annons:
dododdordoden
5/14/14, 6:57 PM
#14

Vad vill du ha människor till?

Kalli
5/14/14, 7:55 PM
#15

Jag tror att man blir bättre genom övning. Men då måste man ju vilja och våga träna. Själv har jag inte lyckats. Terapi är antagligen också ett verktyg, KBT kanske? Jag kan förstå att det är fruktansvärt handikappande. Jag har inte alls lika stora problem men det är ändå begränsande. Hoppas verkligen att det löser sig för dig.

Gur4m1
5/14/14, 9:30 PM
#16

#13 vad man vill göra med människor? :) "jag vill gnugga ig mot mitt lår"- har jag iofs aldrigråkat ut för.

Men ja, TS du verkar stressa upp dig och jag uppmuntrar att  "söka hjälp" för det ^_^

för man måste inte prata hela tiden- det måste inte alltid komma n ny mening just här och nu, man kan vara tyst och komma igen med något när man funderat ut det. Jag blev lite sådä förut men nu har jag börjat slappna av. blir det tyst så blir det tyst, och sen ser jag något roligt och kommenterar det. Man måste helt enklet VÅGA bjuda på sig själv. Försöka bli mer psontant och inte så planerat så att säga.

Så du måste hitta ett sätt att bli mer avslapppnad och ha mindre press på dig att styra och leda samtalet. Sen skulle jag hellre söka samtalsämnen mer spontant än att sitta och planera med lappar. Känns som det kan bli väldigt stelt och opersonligt. En person är säkert mer intresserad a att berätta om tatueringen som du ser på henens arm som är förjävla snygg, än lappen du planerade att prata om- vädret eller senaste IDOL.

Jag brukar ge komplimanger för smycken/kläder och fråga var de hittat det- sen rullar det automatiskt på runt var man aksnke bruka rhandla, vad man föredrar, senaste kapet osv. Ungefär…efter en halvtimme kanske vi sitte roch rpatar om dinosaurier för det är dit tråden i samtalet allt eftersom fört oss….helt spontant. Sen är det bara så att vissa människor emellan har svårare att prata tillsammans för man har helt enkelt mindre gemensamt. Men i grupp kna man fortfarande ha jättetrevligt ihop! ^_^

Du låter osm en väldigt social person, försök jobba med pressen du har på att få samtalen så intima och rulla på, för jag tror det är vad som sätter käppar i ditt hjul.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Intehärutandär
5/14/14, 11:31 PM
#17

Jag har social fobi, så det kan bli lika för mig. Tar aldrig första kontakt, om det inte finns gemensam nämnare. Nya grannen t ex. Vi har lite lika stil (utseende o hem), små hundar och barn. Men har hon vänner hemma som är nya för mig, så blir jag tyst och svarar bara på tilltal. Tar lång tid för mig att bli varm i kläderna bland nya. Men alla vänner har gemensamma nämnare, så det finns alltid att tala om. Man kan förändra tystnad med träning (kbt). Nr 1 är att erkänna för den man talar med. Sedan kan man ha olika stödord med sig på olika ämnen. Jag som har fobi har accepterat att jag är tyst i nya sammanhang och kan numer säga det öppet också, så de slipper tro att jag har tråkigt bara för jag sitter tyst i ett hörn.

_Fisken
5/15/14, 6:09 AM
#18

Är det inte också gemensamma intressen? Eller gemensamma problem? Det gäller väl att skapa en diskussion runt nåt speciellt som bägge har anknytning till. Hår. Naglar. Bilar. Föräldrar. Vänner. Skola. Fobier. Böcker. Musik. Filmer. Mat. Sport. Sen grenar varje sådant samtalsämne ut sig i under-samtalsämnen. Vissa människor måste man dra ur orden. Vissa andra spelar man ping-pong med, dvs samtalet flyter på lätt. Här kommer frågor in. Det är bra att fråga.

Så istället för att prata om samtalämnen så låser det sig åt dig och du funderar på varför du inte lyckas hitta nåt samtalsämne. Kan det vara så?

dododdordoden
5/15/14, 11:44 AM
#19

TS, du skriver att det är okej för dig att vara tyst om det är okej för den du är med. Vill du ha dina bekanta som sällskap och underhållning, men blir stressad av att de förväntar sig att du ska prata?

scheindel
5/15/14, 11:44 AM
#20

jag tycker som andra också har sagt att det verkar som om du har kommit in i en ond cirkel. det här med att inte ha något att säga verkar ha blivit en stor grej för dig vilket gör dig stressad och blockerad och så kommer du på ännu mindre att säga… prova att slappna av mer och inte bry dig om det blir tyst. det är kanske inte lätt, men man lär sig. sök hjälp om det känns helt hopplöst. 

skaffa upplevelser tillsammans med andra. istället för att bara sitta och hänga med vännerna, hitta på grejer. gå på koncerter, spela spel, åk på cykelutflykt, kör go cart eller vad som helst. då får ni hela tiden nya saker att prata om; roliga minnen, äventyr och planer. 

vad gör du på fritiden? vad har du för intressen? finns det någon som du är väldigt engagerad i, t ex politik, sport, inredning, historia, någon specifik knypplingsteknik? sök dig till personer som är lika nördiga om ditt favoritämne som du själv är. två nördar har alltid något att prata om :)

Läs ev Susan Cains bok Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns. Även om du inte betraktar dig som introvert så kan den få dig att känna dig bekvämare med att inte prata hela tiden.



Annons:
socialt handikappad
5/15/14, 12:06 PM
#21

Det här kommer ni tycka är jättekonstigt men så är det

Jag är med i en teatergrupp och jag älskar att stå på scen. Jag tycker det är jättekul! Men det går bra för att på scenen spelar jag en roll och jag behöver inte vara mig själv. Jag har inövade repliker.

Sedan när jag tillsammans med samma människor tar en fika på stan så är jag knäpptyst och vet inte alls vad jag ska prata om. Då måste jag vara mig själv och det blir helt plötsligt jättesvårt.

socialt handikappad
5/15/14, 12:13 PM
#22

Likadant är det förresten på jobbet. jag jobbar som försäljare och jag är duktigt på att prata om mina produkter jag säljer. Det lyckas jag bra med. För då går jag också in i en roll och har många inövade repliker. 

 Men på fikarasterna vill jag helst gå och gömma mig istället för kallprat med kollegerna. Jag kommer helt enkelt inte på något att säga.

Gur4m1
5/15/14, 12:19 PM
#23

#21 ja alltås jag skulle inte ta sig som en tjej med social fobi eller att du är blyg :)

Jag ses alltid som den "tysta blyga tjejen" men jag är väldigt social men pga t.ex min aDHD problematik (skyller på min adhd i detta sammanhang då många med ADHD upplever liknande problem)  är att jag lätt tappar fokus, det är svårt att hänga med i samtalsämnena och i vad som sker- och "ta plats" innan "ögonblicket är förbi" i större grupper, så då väljer jag oftast att bara vara tyst (om ajg itne hamnar i en diskussion jag vekrligne brinner för men då ses jag oftare då istället som framfusig och ohyffsad!).

På tu man hand har jag sällan problem att "hålla låda". Problemet blir först när någon tycker att tystnaden är obehaglig,eller ger korsta svar när mn försöker kicka igång ett samtal (och därmed skjuter ner samtalsämnet). Eller att man inte har något gemensamt- i samtalsämne. Jag kanÄLSKA att umgås emd en tjej som är jättekul och härlig i grupp men på tu man hand är hon kanske inte lika kul (för mig). Men jag tycker fortfarande om henne och uppskattar när vi umgås.

Kanske fundera på att ta på dig en roll även bland människor? Vet att många gör så.. :) Som ett sätt att bli mer bekväm. Men kanske svårt, då det omöjligt kan finnas färdiga repliker för verkligheten.Men det är kanske så du får se på dig själv och andra i din omgivning- alla har sina roller- starka coh svaga sidor. Intressen osv. Människor reagerar gnerellt likadant- man gillar att prata om saker som man "brinner för", intressen osv, saker som engagerar en. På tu man hand kan man även prata om både lättsamma saker men kanskeäven de tyngre sakerna. Ibland är tystnad och attlyssna en styrka! Om någon behöver prata ut osv.

Efteroms jag togs som en tyst, blyg tjej i skolan så har jag fått höra mer än jag "signed up for" ;) Jag var tjejen alla kom och biktade sig till, ungefär -_-

Så att kunna vara tyst, kan även upplevas som något bra av många. Är man tyst är man nog även bra på att lyssna. :)

Du får försöka med KBT för att hantera stressen du uppenbart känner runt samtalet när du står i fokus och måste improvisera.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

scheindel
5/15/14, 12:28 PM
#24

hur har du det med att släppa kontrollen i allmänhet? det verkar ju som om det går hur bra som helst så fort hur kan förbereda och öva in, eller när du kan lita på att någon annan sköter snacket, men när det är en situation som du inte har något "manus" för, när du inte kan förbereda eller förutse, så får du det svårt. 

du verkar ju inte ha något problem med självförtroendet, men hur är det med självkänslan?

det är kanske sådana saker du behöver jobba med utöver att inte stressa upp dig i sociala sammanhang och bli "rädd" för tystnaden?



Upp till toppen
Annons: