Jobbet

Fröken duktig syndromet o den hårda väggen (långt)

2014-05-21 15:31 #0 av: silverhuldra

Måste bara få gnälla lite. Jag liksom många andra kvinnor lider av fröken duktig syndromet. Man ska lösa och fixa allt, speciellt på jobbet. Någon har ett problem och en annan svara jag fixar det eller jag löser det. Att man sedan redan sliter som ett djur spelar ingen roll orden bara bubblar ur en ändå.

Jag har nu jobbat ett år på mitt  jobb, jobbet är givande men kan ibland även ta på krafterna. Egentligen är det inte eleverna som är jobbiga utan de är ju som de är och tja det är bara att jobba med det man har. Problemet har varit kollegorna..... En period jobbade jag med en kollega som gapa och skrek lika mycket som ungdomarna - på samma nivå. Arbetsdagarna gick ut på förutom undervisning att göra tillvaron så bra som möjligt för eleverna. Sen byttes personen ut mot en som inte fixade det den skulle.... efter jul fick jag en ny kollega som var där i 4 dagar..... Suck, då stod jag där som ensam ordinarie med förutom mina egna ämnen även ämnen jag inte var behörig i. Och som vanligt sa jag, jodå jag löser det, jag fixar det..... efter några månader blev jag dock befriad från extraämnena. Underbart, dessvärre har frånvaron bland pedagogerna varit hög och tja naturligtvis så löser ju jag det. Att jag hos mig går kort på personal spelar ingen roll - jag fixar ju det och jobbar för två istället..... 

Någon som känner igen sig tro?

Nu har dock kroppen och hjärna börjat få nog, tröttheten, och tårarna är nära vid vissa motgångar. det har resulterat att min nya braiga chef har beordrat mig arbetstidsförkortning den här veckan, nästa vecka är ju kort. Allt för att jag ska få vila lite och återhämta mig utan att behöva riskera lång sjukskrivning. 

Nu till gårdagskvällens ångest attack. En kollega på annan enhet kom sent igår kväll på att hen inte kunde jobba i em, För min del var det redan klart att jag skulle gå hem tidigt idag. Och vad händer? jo sent på kvällen kommer ett meddelande som jag tolkar ( och flera med mig) som en förtäckt vädjan om att jag ska erbjuda mig och jobba för denne. Jag höll på att bryta ihop, ångesten, tårarna och ilska blandade sig som ett inferno. Jag ville inte veta, jag ville inte bli inblandad, det fanns ingen mening för mig att veta då jag inte skulle vara där ändå. Det var inte min sak att lösa. Mitt svar blev " du får meddela chefen"

 Jag klappar mig själv på huvudet idag och ger mig själv beröm då jag tänkte på mig själv och inte svarade " ingen fara jag löser det" på den där förtäckt vädjan om hjälp. Dock kostade vädjan både en del ångest,och tårar i går kväll för att inte tala om svordomar. Den lilla ork och glädje jag fått efter en bra dag på jobbet försvann på ett kick. Frustrationen har fortsatt idag och " fröken duktiga" har behövt få bekräftelse av andra kollegor på att hon gjorde rätt. Det är helt otroligt så lite det krävs från fel håll för att man ska stå där och gunga på kanten ner till stupet. 

Det konstiga i kråksången är trots att jag vet att jag har gjort rätt, att det inte är/var min uppgift att lösa det problemet som var och att jag är beordrad ledigt i em så känner jag ändå viss dåligt samvete för att jag inte sa, "jag fixar det" i går kväll....... Hjärnan är bra lustig ibland och fruktansvärt svår att programmera om från att  vara "duktig" till att sätta sin egna hälsa främst.


Anmäl
2014-05-21 15:51 #1 av: pyromanen

Känner igen detdär hur mkt som helst. För min del gick det ut över hälsan så illa att jag var " berta" från jobbet i 10 månader. Låt det inte gå så långt!!!
Att du faktiskt är medveten om att du behöver bli bättre på att säga nej är bra! Och att du även pratat om detta med chefen är bra! Ge dig beröm för det! Kanske kan det även vara bra att ta en prat med företagshälsovården om ni har nån sån, för att ha en kontakt där som följer upp hur det går med .
Det finns en norm där det är hög prestige att ha mycket att göra och ett hemskt tecken på svaghet att behöva vila.
En "fuling" fast egentligen inte som jag använt mig av ibland är att säga nåt i stil med "ögonblick så ska jag kolla min almanacka bara" och sen tyvärr, jag är upptagen då eller har bokat in annan då redan. Och det jag bokat in kanske i själva verket är en skogspromenad med mig själv. Några personer har av någon anledning mycket lättare för att acceptera att man är upptagen än trött.
Och!!! Se till att faktisk reservera tid för sånt som laddar dina batterier. Vad det är varierar från person till annan, du vet säkert vad det är för dig, om inte så leta! Att ladda batterier har mycket hög prioritet!

Anmäl
2014-05-21 16:20 #2 av: silverhuldra

Jo tack jag vet att det kan vara en lång väg tillbaka då man varit utbränd, jag har ju också varit där själv en gång för några år sen nästan ett halvår tog det att komma tillbaka. Det luriga är ju att har man en gång varit där så är det ju så himla mycket lättare att hamna där igen. 

Jag var på väg redan i höstas, men sjukskrev mig en vecka och kom hyfsat igen. Eller gjorde jag det?, det är kanske snarare så att jag sköt fram problemet lite till. Att ta bort arbetsuppgifter på jobbet är liite svårt då jag är lärare och vissa saker bara måste göras av mig, dock så måste jag lära mig att jag inte ska göra andras uppgifter utan att det får räcka med mina egna. Men här ställer ju fröken duktig till det för mig.

Egen tid och något som fyller på energin är a och o tyvärr har våren varit lite fattig på ev energipåfyllnad så det är något som jag måste jobba på. Nu är ju våren och sommaren snart här och då blir det kanske lite lättare att hitta något som kan fylla på depåerna lite grann.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.