Allmänt

Drar mig för att prata

2014-05-21 15:57 #0 av: Dumpuck

Sedan ett antal år tillbaka så har mitt minne försämrats betydligt, från att minnas allt i minsta detalj till att inte minnas vad jag gjorde för fem minuter sedan. Ja, det kan vara så illa.
Ofta minns jag små, små delar ifrån någon specifik dag men inte tillräckligt för att pussla ihop hela situationen.

Detta har gjort att när jag och sambon pratar så kan jag glömma vad han sa för två minuter sedan likväl som jag kan glömma det jag själv sa, detta gör att jag såklart måste fråga vad det var han/jag sa. Samma sak om han säger att jag gjort en sak eller tvärtom så är det otroligt sällan jag minns det och måste fråga, han vet om detta redan innan vi träffades att mitt minne är otroligt dåligt.

Men saken är den att även om han säger att han inte blir irriterad när jag frågar så ser jag att han blir lite putt vissa gånger, speciellt om vi har ett mer allvarligt samtal som kanske även gränsar till bråk. Då kan han bli så irriterad när jag frågar att han går iväg.
En annan sak är det att om jag väl minns något vi pratar om så kan han säga att så var det inte alls, jag är då helt säker på att jag faktiskt minns men när han blir så säker på sin sak så blir jag såklart fundersam och inte alls lika säker längre.
En sak som jag VET att jag minns har han sagt att det minsann inte var så och han ger sig knappt men har ändå backat tillslut, detta får mig att känna att han kanske också utnyttjar mitt dåliga minne till sin fördel.
Vilket han hävdar att han inte gör, han är dessutom dålig på att ljuga så jag tror han av den anledningen. Han vet också att jag mår riktigt dåligt på grund av detta med minnet och att jag skäms otroligt över att behöva fråga, han vet också att jag börjar bli rädd för att fråga för jag är rädd för hans reaktion.
Han vill såklart inte ha det så och mår själv lite dåligt av det.

Jag drar mig för att prata nu, när jag väl försöker och om det då blir fel så blir det ett slag i magen för mig. Jag mår så dåligt när det blir fel, tack vare mitt minne.
Jag vågar inte säga ifrån längre, vågar inte riktigt stå på mig vid vissa saker och vågar heller inte ta upp saker och ting just på grund av osäkerheten på om jag minns rätt eller inte.

Enligt psykolog så beror min minnesförlust på depression, nedstämdhet, ångest och stress. De tror att minnet ska komma tillbaka bara jag mår lite bättre psykiskt.

Vet inte riktigt var jag vill komma, antar att jag vill skriva av mig mer.

Anmäl
2014-05-21 17:07 #1 av: Gur4m1

Det är ju så...att precis som du itne rår för ditt tillstånd så rår inte din pojkvän för att han faktiskt kan bli frustrerad för det här är inte en normal situation. Att prata med någon och sedan behöva förklara saken om och om igen och man själv kanske redan är irriterad (för ni "bråkar" ju). Så jag tycker han hanterar det rätt gneom att gå iväg istället för att fortsätta bråka, för det är ju inte ditt fel. Men att kräva att han inte får eller kna bli sur kan man inte heller, den här situationen är ju svår för er båda, men nog svårast för honom. För dig är det ju ett normalt tillstånd, det hemska för dig är ju om du inte blir accepterad. Han verkar göra sitt bästa för att acceptera dig som du är. Alla har dåliga dagar.

Låter som att du/ni behöver hitta strategier för att få ordning på detta (då ni ibland mins saker olika och han kan också- precis osm du, säkert minnas fel ibland). T.ex att ni skaffar en rutin att skriver ner viktiga överrenskommelser- så inte du eller han behöver oroa er för att du inte mins dem/att han utnytjar ditt dåliga minne, sen om du eller han (kanske mins fel) eller din prtner inte följer er överrenskommelse.

För mig har det hjälpt att börja skriva i min fickalmanacka som jag alltid har på mig. JAg berättar även saker åt folk och ber dem påminna mig, för mig är det strategier som idag är rutiner osm får min vardag att fungera. I min almanacka hamnar allt från vad jag ätit eller gjort den dagen till möten och information som jag behöver veta. Nu rymmer dock inte en fickalmanacka så mycket men ....sätt upp postitlappar osv. Jag vet inte exakt vad ni brukar bråka om, men jag tänker listor på saker man kommit överrens att göra och när och liknande saker. Nu menar jag även att han ska skriva lappar om det är saker du ebhöver minnas, de tär alltså inte bara du som behöver ändra taktik i relationen, han accepterar dig, då måste han också anpassa sig lite till ditt tillstånd som på sätt och vis gör dig lite handikappad. Om du förlorade dina ben skulle han väl hjälpa dig genom att ta bort trösklar och sänka skåpen, nu är det ditt minne som är anorlunda än hans, jag hoppas ni hittar ett sätt att hantera det här tillsammans :)

Anmäl
2014-05-22 11:33 #2 av: Dumpuck

#1 Du har rätt i det du säger, han gör helt rätt som går iväg istället för att få något utbrott. Tur nog är det otroligt sällan som vi är ens i närheten av att bråka. Jag kräver dock inte av honom att han inte får bli frustrerad eller irriterad över det att jag inte minns, förstår honom mycket väl då det är som du säger - han får förklara om och om igen vissa gånger. För mig är det inte normalt även om så kan tyckas, jag finner det inte normalt att jag inte minns något och gör allt jag kan för att inte behöva fråga. Vilket ofta resulterar i att jag istället är tyst.
Däremot blir jag nedstämd när han blir tydligt irriterad och nästan arg över att jag blir tyst eller då jag frågar något och då frågar jag väldigt försiktigt också, han vet också hur dåligt jag mår över att behöva fråga.
Jag får inte bli tyst men får heller inte fråga, vissa gånger. Men säger jag något så är det ändå fel.

Jag menar absolut inte att sätta han i dåliga dager, jag vet att han tycker det är jobbigt att det blir som det blir. Han är absolut ingen elak person och skulle inte utnyttja mig medvetet, det är han för snäll för.
Men minnet gör det problematiskt för oss båda.

Vissa gånger när vi pratat har jag också skrivit ner direkt efter vad som sagts och inte, ändå har han sagt att så var det minsann inte. Detta gör att jag tvivlar just för stunden men annars litar jag på honom.
Jag tvivlar både på han och mig själv, minns jag verkligen rätt eller utnyttjar han mitt dåliga minne?
Jag blir helt enkelt kluven.

Jag skriver ner det viktigaste, händelser och möten. Men vissa gånger tvivlar jag på hur det egentligen var och då brukar jag ta hjälp av sambon, vilket brukar gå bra. Jag går igenom saker om och om igen för att vara säker på att minnas i alla fall en större del, vilket inte alltid lyckas så bra.
Postit lappar, noteringar, händelser, möten och "att göra listor" skrivs, men det är bara jag som gör det då han är alldeles för bekväm av sig. 
Han gör saker och ting men då måste jag be honom först, sedan är det också jag som får skit vissa gånger om jag inte minns det eller det.
Vilket gör att jag känner mig ännu mer osäker och hellre står tyst, detta är totalt tvärtemot den person jag är. I normala fall är jag inte den som man sätter sig på, jag sätter ner foten och visar var jag står.
Men inte nu.

Anmäl
2014-05-22 12:26 #3 av: Gur4m1

#2 jobbig sits och det är ju inte heller okej att han inte är mer konsekvent, han behöver kanske ocks fundera lite över varför han blir arg och vad han vill, hur han vill ha det.

Eftersom jag själv kna sätta mig in i att man kan bli irriterad när en perosn blir "undernådig", dvs när du börjar "fråga snällt" så blir det en provocerande handling också, för då känner man sig själv dum/elak osv. Man blir sur, instinktivt när någon aldrig mins något, man förstår intellektuellt problemet men det går inte ihop med känslorna man får inför att alltid behöva förklara, och sedan när perosnen dessutom blir "liten och snäll" mot en, som om du itne vore jämlik, som om den du pratar/frågar vore dum eller så. Förstår du hur jag menar nu? :)

Så ja det bir ju en dum cirkel som går runt och runt för han reagerar på ett sätt, du motreagerar med att bli mindre, tystare, osäker, och det provocerar honom vidare...

Så börja stå upp även i den här frågan, eller fråga honom hur han vill lösa ert ptoblem. För det här är faktiskt ERT problem, om ni tänkt leva ihop. Det är du som har åkomman men det är ni båda som lever med det och han får nog allt sluta vara så bekväm och börja anpassa sig lite han med.

Och du ska sluta "fråga snäll". Det är den här du är, och det är snällt att han ställer upp och man ska alltid vara trevlig men du är inte en SÄMRE eller MINDRE värd människa på grund av detta. Han VET din situation, så låt honom bli irriterad och gå sin väg när "det blir för mycket" men du bör också stå på dig, tycker jag nog. På ett respektfullt sätt såklart.

Låter det vettigt?

Anmäl
2014-05-22 14:43 #4 av: Dumpuck

#3 Tack för ditt svar!
Förstår vad du menar på, även om det inte är min mening att "krypa ihop" så kanske det är just det som blir omedvetet i hans ögon. Han vet hur jag egentligen är och det blir nog en liten krock för honom när jag helt plötsligt blir osäker då jag normalt är väldigt säker på min sak och, som sagt, inte är den man försöker sätta sig på. 

Har pratat med honom om det och han tycker inte att jag blir liten på något vis, han märker mycket väl att det är ren osäkerhet som gör att jag lägger fram frågan på det vis jag gör. Däremot är han orolig över mig då han, som sagt, vet hur jag egentligen är.
Jag är inte respektlös/otrevlig men jag låter mig inte köras över heller, normalt, och det är det han är lite orolig över också. Jag låter mig köras över helt plötsligt.
Men kan tänka mig att även om han inte tycker jag kryper ihop på något vis så blir det ändå en omedveten frustration för honom som sedan går för långt och då kommer allt i en "bomb" som gör att han går iväg istället. 

Jag har börjat fråga mindre, men som jag nämnde tidigare så resulterar det i att jag blir tyst istället. Vilket jag får jobba på!
Och han måste få sig en liten spark i baken, så att säga.

Anmäl
2014-05-22 17:13 #5 av: Gur4m1

Osäkerhet är ju att "bli liten". Om du normalt är "rätt fram" säker och trygg så blir du ju en annan person. Så ja, det som "oroar" honom provocerar honom, det här är alltås inget man tänker "åh vad jag blir sur!" utan mer en reaktion. Lite som att man reagerar mot en dålig/god doft med äckel/hunger osv.

Ja..sparka på ;) Det här är något ni bör jobba med tillsammans, kan jag tycka.

Anmäl
2014-05-23 08:48 #6 av: Dumpuck

#5 Tack för dina svar! De har varit till stor hjälp =)

Anmäl
2014-05-23 12:12 #7 av: [Regnfru]

Men kan inte läkaren förklara varför du har så dåligt minne?

Anmäl
2014-05-23 16:35 #8 av: Dumpuck

#7 Nej, de tror det beror på det att jag mer eller mindre lever med omedveten stress och oro 24/7. På det har jag också perioder med djup depression och djup nedstämdhet samt väldigt mycket ångest.
Har varit såhär nu de senaste 3-4 år sedan, började för cirka 4 år sedan men blev riktigt påtagligt för 3 år sen och nu är allt borta.
Majoriteten av min barndom är borta, minns inte de viktigaste delarna i mitt liv. 

Anmäl
2014-05-23 17:21 #9 av: Gur4m1

Stress och t.ex "utbrändhet" som hete rutmattningsdepression(?) är ju ett exempel på när folk brukar uppleva svårigheter med minnet. Speciellt under stress (och då är man dessutom känslig förstress och kna upplevasaker som en frisk människa inte alls tcker är "något att stressa över"). Människans kemi i kroppen är fantastisk men så skör... :7

Hoppas du kryar på dig TS. Eller lär dig att leva med ditt nya tillstånd.

Anmäl
2014-05-23 20:23 #10 av: Dumpuck

#9 Precis.

Tack, ska göra mitt bästa! =)

Anmäl
2014-05-25 15:50 #11 av: Urhasten

Minner hör ihop med en individs hälsa, av min egen erfarenhet. I sin helhet. Låt oss säga att du är en osäker person och inte litar på dig själv, har låg självinsikt, självförtroende och litar därmed inte på människor runtomkring till fullo. Det resulterar ofta att vi frågar igen, ber folket upprepa sig, man blir osäker, analyserar omedvetet 10 gånger vad personen säger istället för att endast ta vad som sades och hantera det utifrån det. Hur den här osäkerheten bildas är otroligt olika. Kan vara allt från sin uppväxt/uppfostran till att man är obekväm med sig själv under perioder som man försöker identifiera sig själv som människa och individ. 

Sedan tror jag också att minnet påverkas av hur den fysiska hälsans tillstånds punkt står till. Trötthet, depression, olika åkommor, negativa känningar, symtom för sjukdom, vätskebrist, näringsbrist, mineral-, protein- och övriga brister, ovanor, negativa rutiner i vardagen, obekväma relationer till släkt, andra närstående, människor generellt sätt. 

Sedan gör bara den situationen du berättar om att ditt minne kan brista - för det låter tyvärr väldigt ohållbart. Ni måste kunna prata, du måste kunna känna att du kan möta upp honom oavsett om du vill höra han berätta igen eller inte. Friheten i att kunna lita på sig själv och att våga tala är ganska prioriterande här i livet, naturens egna lagar.

Du nämner att du har haft dåligt minne en längre tid, även när ni började träffas, etc. Det betyder att du förmodligen har ett svagt minne i naturen, men dessutom att (som sagt) obekväma situationer, psykisk- och fysisk ohälsa bidrar till extremt svagt/svagare minne. Det är inget konstigt, alla människor reagerar på ett individuellt vis när något inte är som det ska. 

Probipet - en mage i balans ger friska hundar och katter Hjärta

Anmäl
2014-05-26 14:10 #12 av: Dumpuck

#11 Som jag också nämnde i texten så har jag extremt bra minne i normala fall, har alltid kunna återberätta dagar, veckor, månader och år i detalj. Saker som hänt när jag var tre år kan jag berätta i detalj.
Vet inte riktigt vad det är du syftar på med att jag har "svagt minne i naturen"?


Anmäl
2014-05-26 14:38 #13 av: Gur4m1

Hälsa (?), osäkerhet osv-hör inte ihop med minnet. Man föds däremot med olika bra minne, en dle har ju "turen" att ha fotografiskt minne.

Är man osäker i sig som person, har dålig självkänsla och därför ständigt frågar saker för att försäkra sig om att man gör rätt, att man inte gör fel- det är ett peronslighetsdrag- det är inte en fysisk åkomma. Stress påverkar däremot hälsan och kroppen, som en fysisk åkomma. Minnet är i hjärnan och är en kroppslig funktion, men påverkas även /av psykets hälsa.

Men osäkerhet gör en inte glömsk...detskapar perosnliga drag. Jag tycker itne det stämmer ihop med Ts eskrivning, hon verkar inte osäker i övrigt.

Stress, depressioner- har bevisats påverka närminnet.  Det som du, TS, verkar lida av. Varöf rud har dåligt minne tycker jag itne är märkligt och du vet om orsakerna- problemet är ju det som uppstår mellan dig och din sambo på grund av detta. 


Anmäl
2014-05-26 21:23 #14 av: Urhasten

#12 Oj, jag kanske missförstod dig, men utgick ifrån "Sedan ett antal år tillbaka så har mitt minne försämrats betydligt" och "Samma sak om han säger att jag gjort en sak eller tvärtom så är det otroligt sällan jag minns det och måste fråga, han vet om detta redan innan vi träffades att mitt minne är otroligt dåligt."

Fast jag tror att dåligt minne påverkas av osäkerhet i sig själv med. Att man inte litar på sig själv och det medmänniskorna säger till en, generellt sätt. Den där tilliten till vad en själv/andra menar med det de säger. Jag själv har varit sådan, ni vet. Det kom i perioder då självförtroendet varit lägre än vanligt och då har man inte varit säker på vad jag själv eller omgivningen menar, hör inte allt, minns inte allt, det blir en stress att inte må bra, mår man inte bra påverkar det minnet. Så om jag själv råder TS till att träna minnet eller bota det som verkligen rotar problemet, skulle jag rekommendera att blicka över sig själv och börja där. Exempelvis det som psykolog nämner ang. depression - det kan absolut vara boven till det mesta. Rätta mig gärna om jag verkar ha fel, menar verkligen inte att dra någon slutsats utan försöker bara finnas till hands utifrån min egen erfarenhet! :)

Probipet - en mage i balans ger friska hundar och katter Hjärta

Anmäl
2014-05-27 08:29 #15 av: Dumpuck

#14 Ingen fara! =)
Det började för cirka 4 år sedan men blev påtagligt för cirka 3, har under tiden pratat med både kuratorer samt psykologer och alla säger samma sak. Dock är det ingen av de som lyckats hjälpt mig något!
Jag har kommit längre på egen hand än när jag fått hjälp med det.

Jag tror inte osäkerheten i sig bidrar till det utan det är snarare biverkningarna av det, detta beror också på hur man är som person. Osäkerhet bidrar till både stress och, mer eller mindre, omedveten oro. Detta leder i sin tur till att något i kroppen tar stryk, i vissa fall minnet medan det hos någon annan kanske istället gör att man äter mindre/mer. 
I mitt fall är jag säker på att det dåliga minnet beror på depression/ångest/nedstämdhet m.m. Osäkerheten har kommit det senaste året när jag varit med min sambo, minnet var lika illa redan innan men jag var inte osäker då utan snarare väldigt frustrerad och mycket nedstämd över att ha glömt bort så pass mycket av mitt liv.
Jag minns inte ens hur min och sambons hund var, detta försvann den första veckan efter att vi fått tagit bort honom p.g.a sjukdom hos han.
Detta var vår första egna hund, sådant glömmer man inte i första taget.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.