Känslor

Onormal/rädd/jobb

2014-06-09 11:05 #0 av: [limitedZ]

Ska förklara min situation då jag tidigare gjort en tråd på kvinna.ifokus om detta, men då med min användare heyliii blev borttagen av misstag.

Jag har fått ångest av att gå till jobb, skola i flera år. Inte varje dag, men någon dag i veckan. Det är som att jag inte kan hålla motivationen uppe mer än 3-4 dagar i rad. Inte sett någon mening alls med det, inte kunnat se att det är viktigt för mig att går, pengar överväger inte dessa tankar, ingenting. Det hela har nu eskalerat på det jobb jag är på nu. I höstas började jag faktiskt plugga, men visade sig vara fel linje så jag slutade vid jul. Jag grät ofta, vaknade på natten och grät, kände mig så fel och onormal som inte klarade utbildningen/som inte ville gå dit, jag började hetsäta och hoppade slutligen av efter att ha haft en panikattack med mycket gråt några dagar innan skolstart igen efter jul. Jag vet dock att detta också hade med att göra att det inte var rätt utbildning, för jag vill inte bli det jag studerade till känner jag nu i efterhand.

Till jobbet jag är på nu då. Jag jobbar heltid. Så som det alltid är med mig på nya grejer så är jag supertaggad och supermotiverad de tre första veckorna ungefär. Jag ställer flest frågor i gruppen, skapar bra kontakt med alla, har alltid en bra relation med min chef osv. Jag är väldigt social och bra på att ha att göra med människor. Sedan händer det någonting. Jag går och lägger mig på kvällen och får stor ångest inför morgondagen. Vaknar möjligtvis på natten och börjar redan där överväga om jag verkligen ska gå. Jag mår ju uppenbarligen inte bra av det. Jag vaknar på morgonen och får en stor klump i magen som gör att jag mår så illa. Det mentala smittar av sig på det fysiska. Många mornar tar jag mig inte iväg och känner oftast stor ånger vid slutet av dan för att jag inte for ändå. Nu har det dock eskalerat mycket mer än så.

Oftast har det varit så, på vilket arbete och i vilket sammanhang jag än har varit, att jag är borta kanske en dag varannan vecka. Åtminstone om det handlar om heltid, eller så gott som heltid. Då ljuger jag om att jag är hemma med min mage för att jag har haft problem med den innan. Det verkar fungera som en godtaglig anledning och det blir inte större bekymmer än så. Ibland är det som att jag inbillar mig att det handlar om magen också då jag faktiskt FÅR ont i magen och mår jävligt illa av tanken att gå till jobbet eller skolan. Det uppstår ett krig i mitt huvud och jag mår så fruktansvärt dåligt av detta fenomen "måste-gå-till-varje-dag", heltidsjobb, heltid, som befinner sig i mitt liv. Och eftersom jag förstår att det inte är så vanligt att man känner såhär, sabbar ens liv såhär, känner jag mig ännu sämre och straffar mig själv otroligt. Detta har eskalerat i självskadebeteende och hetsätning. Självskadebeteendet är att jag klöser mig själv hårt. Främst på armar, bröst och i ansiktet. Vid några tillfällen har jag slagit mig själv i ansiktet.

Detta har som sagt eskalerat mycket nu och jag har gått hos kurator ganska länge. Sist jag var där förra veckan berättade jag att det bara känns värre för mig. Min självbild är inte heller så bra och alltihopa blir en enda röra. Hon tyckte i alla fall att jag skulle kontakta VC för att se vad de kan göra åt min situation. En sjukskrivning på 50-20% till att börja med kanske. För att det ska lösa upp sig för mig och för att jag ska kunna klara ett vanligt liv med jobb. Kanske då att en sådan som jag inte klarar ett heltidsjobb för att resten ska fungera. Jag vet inte än.

Jag är ganska hoppfull och ska till VC på onsdag. Idag är jag inte på jobbet och jag har pratat med min chef om vad som pågår. Hon är jätteförstående och det känns bra. Men jag känner mig fortfarande otroligt fel och avskyn till mig själv växer bara i och med frånvarograden och att jag inte klarar det andra klarar. Jag är jätterädd för vad mina kollegor säger om mig, jag är rädd för min framtid och hur jag och min sambo ska klara oss ifall jag blir utan jobb ett tag, eller längre tag. Han tjänar förvisso rätt bra men vi ska snart flytta och det ska hända massa roliga saker - men jag känner inte att jag förtjänar allt det här roliga längre. Hur kan man förtjäna roliga och lyckliga saker då man inte går till jobbet och inte "sköter sig och sitt liv"? Känner nästan skam mot mig själv. 

Bättre blir det inte då jag försöker prata med mina föräldrar som jag alltid haft en öppen och bra relation med. Jag försöker förklara så sakligt jag kan och förklara att det inte har med att jag är "ung och lat" att göra eller någonting. Men de vill inte riktigt ta mig på allvar. Deras kommentarer är ofta "ja, det finns ju tyvärr inget val än att jobba. det måste alla göra" "många ungdomar känner säkert som du, men man måste härda ut i alla fall" "du måste ju lära dig prioritera. det är viktigt att ha ett jobb och det är så livet ser ut" "jobba måste man, och tänk på de som inte HAR något jobb!" Detta trycker ner mig ännu mer och får mig att känna ännu mer förakt mot mig själv. Jag HAR ju ett jobb, jag HAR det bra ställt, jag HAR en fantastisk pojkvän och ett fantastiskt socialt liv. Jag HAR ju inga problem. Men ändå mår jag såhär dåligt??!! Det står inte rätt i mitt liv och tyvärr blir jag väldigt påverkad av mina föräldrar.

Väldigt lång text. Ställ gärna frågor om det är något du inte förstår. Jag känner hopp mot att jag ska få hjälp, men främst är jag rädd för vad det här kommer ge för bild av mig hos andra och hur vi ska klara oss jag och min sambo. Jag känner inte att jag förtjänar ett så lyckligt liv vi är på väg att få, mycket i och med flytten, för att jag stannar hemma från jobbet, är en dålig anställd och bara _är_ dålig. Mitt mående har inte gått ut över vår relation och jag tänker inte låta den göra det. Det känns bara som att mitt egna mående går mer och mer åt pipsvängen, och skulle jag till exempel bli sjukskriven vore det ju konstigt om jag mådde bra av det eller hur? Är man sjukskriven ska man väl vara sjuk och må dåligt och inte känna sig lycklig? Jag är nämligen rädd för att jag personligen skulle känna mig lyckligare om jag fick jobba mindre. Men utåt sett kan man väl inte se lycklig ut i en sådan situation.

Tack för att du orkade läsa! Ber om ursäkt för att det blev så långt. Hoppas någon vill ge mig ett hjälpande ord. Detta är alltså en seriös, destruktiv situation och jag vill inte höra något om att jag är lat. Jag har kämpat med det här i så många år.

/Bee

Anmäl
2014-06-09 11:21 #1 av: [limitedZ]

Kan vara värt att tillägga att jag misstänker att jag har någon slags ADD-problematik. Både pojkvän och vänner ser utifrån som att det kan stämma. Mycket med det här med de starka känslorna (åt båda håll! lycklig som förtvivlad), bristande motivationen, ouppmärksamhet, impulsivitet osv. Jag är väldigt impulsiv på de flesta plan. Detta kommer jag förhoppningsvis få berättat för mig på VC om det nu kan vara så i alla fall. Skulle vara skönt att få bekräftat att jag har en diagnos eller problematik, om det ändå är så att jag har en liksom.

Anmäl
2014-06-09 11:43 #2 av: Emelie-E

Jag känner igen mig en hel del. Jag har aldrig arbetat "på riktigt" just pga att jag känner så här. De gånger jag har haft praktik på obestämd framtid så har det alltid slutat med att jag en dag inte klarar av att gå längre. Ångesten blir för stor! Jag har testat olika praktikplatser men det blir alltid likadant.
Jag har gett upp att försöka. Bara tanken på att ha ett jobb att gå till varenda eviga dag ger mig ångest. Jag klarar det helt enkelt inte..

Jag har för övrigt ADD som diagnos, så jag vet inte om det kan hänga ihop? I så fall känner jag att det är skönt att det finns en anledning till att man känner och mår som man gör..

Anmäl
2014-06-09 11:52 #3 av: [limitedZ]

#2 Hur menar du med att du har gett upp? Du jobbar inte alls?

Jag fick höra i min förra tråd att det kunde ha med ADD att göra. Och några medlemmar som hade ADD kände igen sig, och menade på att för dem hade det att göra med deras ADD-problematik. 

Anmäl
2014-06-09 11:58 #4 av: Emelie-E

#3 försöker arbetsträna någon dag i veckan iaf. Men det är inte alltid det går heller. Dock så beror det inte så mycket på ångesten att det inte går, utan mer att jag inte har så mycket att göra där att jag hellre stannar hemma och mår bra än att sitta där och känna mig värdelös.

Där ser man. Jag har inte satt mig in så mycket i det här med ADD:n, vet bara att jag har hyfsat svårt att koncentrera mig och hänga med på grejer. Men det är skönt att veta att detta kan bero på ADD iaf.

Anmäl
2014-06-09 12:59 #5 av: [limitedZ]

#4 Förstår precis vad du menar med att hellre stanna hemma än att vara där och känna sig värdelös

Anmäl
2014-06-10 05:59 #6 av: Gur4m1

JAg har ADHD som ajg berättat förut, och jag mistänkte ADD (Jag har nog en kombination eller ADD men ganska fungerande) och bara att veta det har gjort att jag "cut me me some slack". Att få en diagnos förenklar allt, även att bli sjukskriven delvis osv- du kan kräva ett annat stöd från AF och så också.

Men.. du kan inte gå till vc och tro att DE säger åt dig att du har ADD. Det är något du själv måste pusha på om att det är en möjlighetoch du vill göra en screening. Ok? :) Fåprata med en psykolog osv.

Jag gick första gången 2009 till psykologen på  VC men han skrattade mest åt mig när jag sa "det är något mer, hela mitt liv så länge jag kna minnas är påverkat av något som gör mig "onormal" i andras ögon". Han skyllde på min familj, min barndom osv- som iofs inte är helt okomplicera. Han såg inte helheten, att depressionen jag sökt för inte var den enda, eller de sista, tyvärr. Jag sökte åter igen kontakt med en psykolog men denna gång via privat psykiatri som jobbar för landstinget, efter att vänner påpekat för mig om ADHD. Detta var året 2012. nu 2014 har jag ADHD (har ju alltid haft det men nu är det på pappret). När jag väl var där och fått göra en screening, ett litet test, så var det inte ängre något jag behövde "pusha". Det var tydligen ganska uppenbart. Men jag är 30+ och har hittat strategier för att klara vardagen men det är ändå en "rollercoaster" och jag har nu, för första gången haft ett och samma jobb i ett år. Förut har det blivit som du beskriver, förr eller senare ligger jag där med ångest som en stor klumpi magen, kan inte sova pga det, samtidigt är sova allt jag verkar vilja göra periodvis. När man stannat hemma en dag, blir det nästan bara värre. Jag har adrig misstrivts på ett jobb, är absolut inte lat, men det blir svårt.

Att leva ett liv utan att få diagnos och behandling därefter (eller iaf sluta slå ner på sig själv genom att jämföra sig med andra) ger ofta "följdsjukdomar". som t.ex ångest och depressioner. Ofta, som i mitt fall, blir symptomen behandlade men orsaken förblir ett "mysterium". Många tjejer med AD(H)D får utmattningssyndrom, kanske just för att vi kämpar så hårt att "vara normala" och uppnå normen- men det är svårt. Och såklart de med ADHD som lätt tar på sig mer än de egentligen kan hantera i längden.

så boka tid nu, gör det bara :) Finns ingen anledning att vänta till imorgon eller nästa vecka, eller hösten osv. Ta bara tag i det och gör det nu. Det ska finnas hjälp, däremot är ADD mer nytt än ADHD, så jag vill påstå att man gärna får försöka läsa på lite själv så man kan påpeka/tipsa läkaren du pratar med på VC. Det var jag tvungen att göra. Men du kan ju ha tur och få en som är jätekunnig och insatt i just det ämnet! Under har skett  :)

Lycka till!


Anmäl
2014-06-10 07:21 #7 av: _Fisken

Gur4m1 skrev: "Att leva ett liv utan att få diagnos och behandling därefter (eller iaf sluta slå ner på sig själv genom att jämföra sig med andra) ger ofta "följdsjukdomar". som t.ex ångest och depressioner. Ofta, som i mitt fall, blir symptomen behandlade men orsaken förblir ett "mysterium". Många tjejer med AD(H)D får utmattningssyndrom, kanske just för att vi kämpar så hårt att "vara normala" och uppnå normen- men det är svårt. Och såklart de med ADHD som lätt tar på sig mer än de egentligen kan hantera i längden"

Här gör en diagnos och insikten om sina egenskaper stor nytta alltså. Det var en bra sammanfattning du skrev som jag ska använda mig av vid diskussioner med en nära anhörig.

Anmäl
2014-06-10 12:57 #8 av: [limitedZ]

#6 Tack för tips, stöd och din historia! Alltid skönt att höra lite från någon som sitter eller suttit i samma båt.

Jag har ju tid imorgon på VC. Det var alltså min kurator på ungdomsmottagningen som tyckte att jag bäst går till väga genom att ringa dit, förklara hur jag mår och hur det påverkar mitt liv och mitt jobb, att jag inte fungerar "tillräckligt" i mitt liv och att få en tid inbokad. Tror du att det är en bra väg att gå till en början? Jag vet att jag ska få träffa en läkare, men jag har ingen aning om vad som kommer säga eller ev. undersökas imorgon. Men jag vet att de inte kommer testa mig för någon diagnos imorgon, absolut inte. För att göra en så kallad screening (hade inte hört uttrycket förr) verkar det som att man kan få vänta flera år. Låter ju lagomt lockande... 

Tror du, personligen, att det hade fungerat med en sjukskrivning för mig? För att under tiden försöka ställa allt till rätta med mig själv och se vad jag klarar av? Min kurator tänkte spontant att en sjukskrivning på 20% ev hade varit optimalt. Men det är ju inte något som varken hon eller jag kan bestämma, gäller bara att jag får en läkare som verkligen ser mig och hur jobbigt jag har det...

Jag har för det andra _ingen aning_ om vad som är bäst för mig att göra nu. Har inte varit på jobbet på ganska många dagar och min chef förstår och det är ingen press på mig från jobbets håll, mer än att även de då få höra vad som sägs imorgon hos läkaren. Men liksom, fastän jag skulle bli sjukskriven på 50% vet jag inte om jag skulle vilja gå dit ändå. Jag känner mig jätterädd. Mycket tror jag det handlar om arbetsplatsen också. Misstrivs mer än jag gjort någon annanstans. Och då brukar jag ju i vanliga fall ha problem att ta mig iväg och göra saker jag till och med tycker är roligt, så det här känns som ett hopplöst mission. Just på denna arbetsplats. Men jag VET ju inte. Mest troligt kommer jag kunna komma tillbaka till ett gammalt jobb jag haft till hösten, där jag trivdes skitbra, men jag litar inte på att jag kommer klara av det. Inte ens ifall det skulle handla om en deltidstjänst, eller max 70% som det ofta brukar bli där.

Meningen du skrev gurami som även Fisken citerade här var otroligt bra, men gör mig lite rädd. Tänk om jag inte bli diagnostiserad inom en snar framtid? Tänk om ingen förstår mig? Tänk om det hinner gå så långt så att jag får massa följder... Jag är så fruktansvärt otålig och jag vill ha en snabb lösning. Vad gör jag i väntan på en lösning? Jag har ingen, ingen aning.

Anmäl
2014-06-10 14:17 #9 av: [Eleya]

Kan du också vara en Högkänslig person?
Googla på High Sensitive Person och läs om de olika känneteknen för karaktärsdraget..kanske du också känner igen dig och får svar på dina frågor. =D

Lycka till!!

Medarbetare till Änglar.iFokus. Du är skapad av rent ljus och fullkomlig kärlek, det är din själ!
Anmäl
2014-06-10 17:15 #10 av: Gur4m1

JAg är en "högkänslig person" ;) Att ha ADD/ADHD upplevs oftast som att batteriet inte räcker hela vägen, att man, även om man är t.ex social- så blir man utmattad bland folk (och det gäller ju då även de flesta arbeten)och när mycket har hänt en period. behöver man ofta "ladda upp" en period. Många med ADHD/ADD upplever att de är mycket stresskänsliga. Dessa var saker jag berättade för min psykolog och hon anser att det hör ihop med min adhdproblematik.

Grejen är att jag är ju 33 och för första gången NU,drygt  ett år efte rmin diagnos påbörjade och jag äntligen fått den på pappret- och reda ut det ordentligt, så har jag fått mitt första jobb där jag "hängt med" och har kanske 5 sjukdagar allt som allt- och då var jag verkligne sjuk! Det känns superskönt! :)

Men jag upplever också att jag fått anpassa mig lite. T.ex jag städar. Dessutom ensam. Jag städar ju hos folk så lite social kontakt har jag ju men jag får "göra av med energi" i ett aktivt jobb som kräver "fokus" men inte såndär fokus som krävs när man ska räkna saker, eller läsa långa texter med svåra ord ;) För mig blir städningen ett sätt att röra kroppen så jag sover gott om nätterna. Är mindre orolig i kroppen. Jobbmomenten blir nästan meditation i rörelse när rutinerna är på plats. RUTINERNA ^_^ Sen är motion nyttigt så jag tror det i sig har förbättrat mitt tillstånd på många plan. 

När jag arbetade inom vården kände jag mig uppskattad, både som kollega och personal- men jag började alltid må dåligt och "skolka" för att få dagar emellan för att ladda och "orka med".

Jag städar som timanställd, men jag har ett schema med fasta tider som ökats allt eftersom. När jag började för ett år sedan handlade det om 60 timmar i månaden. Runt 3 timmar om dagen alltså. Idag jobbar jag över 100 timmar i månaden. I början orkade jag nästan inte göra någonting efter jobbet, jag behöde sova och vara ensam, nu umgås jag med vänner, hittar på saker, eller gör saker själv. Jag sover inte bort min fritid. Så det blev lite arbetsträning för mig. Men det här går i vågor för mig. Men jag går inte på någon medicin eller så.

Skulle jag t.ex börja studera igen så tror jag att jag skulle kontakta min arbetsterapeut som var med vid min utredning för att få stöd i hur jag ska göra, eventuellt ta medicin, för att klara av det. Men just nu njuter jag av att kunna jobba, jag har accepterat att jag nog aldrig kan jobba heltid, det ska vara ett väldigt speciellt och fritt jobb i så fall, men jag kan absolut jobba mer än 80 timmar nu!

Så om man har Adhd så är det en fördel att veta om det, sen utgå från det. Jag började utgå från det själv långt innan ajg fick diagnosen svart på vitt. Dvs göra val i livet utifrån vad som är lämpligt för mig, inte vad som förväntas vara vad jag ska klara av. Däremot tror jag inte ADHD i sig gör att du kan sjukskriva dig och grejer, jag försökte iallafall göra något sådant när jag ville slippa jobba mer men saknade en liten summa för att "gå runt". AF ville att jag skulle gåi fas 3 i 40 timmar i månaden utöver  mina 100 timmar. Det sa jag att det klarar jag inte. Där stod min psykolog och handledare bakom mig men de ville inte vika sig och de erbjöd inte det stöd som de är skyldiga att ge en med ADHD. De försökte köra med mig ganska mycket.

Så jag gick ur, och fick lite fler timmar från mitt jobb. Vilket fungerar än så länge, 5 timmar är ändå mindre än 40 timmar och nu klarar jag mig själv.

Så ge inte upp.

1. Man lär sig att hantera det delvis, när man är medveten om det. Strategier för att underlätta och förebygga. Rutiner är en sådan.

2. Faktiskt "Lyssna på kroppen" men i ditt fall mer på "själen" eller "hjärnan" skulle jag säga. Trivs du inte där, så underlättar det ju inte egentligen. Så acceptera att du ebhöver tid för uppladdning ibland, så anpassa ditt jobb efter det. T.ex ta ledigt ibland. Många gör inte det för det "kostar pengar" eller ås jobbar de på ställen där de intefå ta ledigt.

Mins att dina kollegor blev lite dryga mot dig. det gynnar ju inte känslan eller motivationen att återvända till jobbet, det stärker snarare motviljan, och ökar även skuldkänslorna.

3. Berätta för din arbetsgivare hur det ligger till. En del vet vad det handlar om, men visst, det finns folk som inte har en aning och tror ADHD är "damp" och det är ju något negativt ;) Men jag har sagt till min arbetsledare i vårt område. Var nog därför hon gav mig ett schema, för öriga timanställda blir inringda varje vecka, och det blev jag med min första månad. Men nu sitter jag här, med klara, tydliga rutiner ch jag har fått vara med och bestämma hur många timmar och vilka dagar innom rimliga ramar. Hon bestämmer ju men hon har iaf frågat mig vilken dag som passar bäst för mig. Jag har rutiner men ändå ett omväxlande jobb. Jag jobbar olika dagar varje dag- vissa slutar jag tidigare (skönt!) andr ajobbar jag längre, men jag börjar samma tider varje dag, och varje vecka ser likadan ut. '

så du får hitta dina egna rutiner. Rutiner är skittråkigt men viktigt. JAg kände inte ha en rutin om så mit tliv stod och föll med det, när jag var tonåring.

Nu är rutiner jätteviktiga för mig.

Lycka till :) Och oroa dig inte för att det ska ta lite tid, men ja, man ska absolut puscha på dem. JAg fick ringa och påminna min psykolog lite, men gör så att du ser till att få en ny tid bokad, när du är där och då, öga mot öga och ni ska ses igen.

Anmäl
2014-06-10 18:16 #11 av: [limitedZ]

#9 Kan säkert vara så...

#10 Känner ju igen mig jättemycket i det du beskriver om ADHD/ADD. Stämmer in mycket på mig. Intressant att läsa hur det gått för dig i diverse utvecklingar. Tror absolut jag kommer kunna hitta en lösning på hur jag fungerar i arbetslivet. Vad jag bör hålla på med. Till exempel nu sitter jag i en support hela dagarna. Inte för att det är något fel i det, många trivs säkert jättebra. Men jag blir otroligt rastlös och jag kan verkligen inte finna energi eller inspiration att gå till jobbet. Särskilt också då jag inte trivs i vårt gruppgäng som sagt. Lite har blivit bättre, men inte mycket. Jag känner mig osäker som person bland många och nu då jag "bara är hemma" känns det som att det kan späs på ännu mer. Gör det svårare att komma tillbaka. Fastän nu jag bett min chef att prata lite lätt med dem vad det har att göra med, så de inte bara tror "jag är hemma" eller något. Känns ändå inte bra och jag trivs som sagt mycket dåligt med det här jobbet. 

Så vad som känns så otroligt påfrestande och psykiskt jobbigt nu är helt enkelt att jag inte har någon aning om hur det blir. Första steget är förstås att träffa läkaren imorgon och verkligen tala om hur dåligt jag mår. Sedan vet jag inte, angående sjukskrivning, om det är något man bör ta upp själv? Samma med diagnoser. Har läst mycket att det inte brukar vara uppskattat av läkare och psykologer att "diagnostisera sig själv" och öppet spekulera i om det kan ha att göra med en diagnos. Eller har jag fel? Har fått den uppfattningen. Då är det ju jättesvårt att "gå på" om man ska låta läkaren bedöma allt. Jag kan ju gå på om hur jag mår förstås, det tänker jag göra. Men det känns som att jag inte själv har något att bidra med i lösningen på hur jag ska må bättre... För jag _vet verligen inte_ vad som blir bäst för mig. Kan inte lita på mitt huvud mer än att jag verkligen mår dåligt av att känna ångest över mitt jobb.

Min chef sa att om jag bara kunde fick jag gärna komma på torsdag då det ska vara en utbildning. Jag får bara ångest. Jag VILL ju inte vara kvar så VARFÖR ska jag vara på en utbildning, liksom. Helt meningslöst. Min brist av motivation till jobbet är ju redan i lägsta gropen. Ja jag vet inte. Vore det helt urbota dumt att säga upp sig för att försöka igen till sensommaren/hösten då jag i princip är lovad det andra jobbet? Hade ju varit tal om uppsägning i vilket fall då förstås. Men då är det ju det med pengar och att vi ska flytta... Jag blir galen!! Usch

Anmäl
2014-06-10 18:32 #12 av: Gur4m1

Utbildningne kanske hjälper dig att känna dig säkrare i din position, är nog vad chefen tänker. :) Så försök gå dit tycker jag. Däremot kanske gå ner i tid? Om det är möjligt?

Fram tills du får ditt nya jobb? Men ja, stillasittande kontrorsjobb är ingen hit tycker jag. Det är soft när man tänker på det men när man väl sitter där är det....hemskt i längden.

Med puscha så menar jag inte att du ska självdiagnostisera dig. Man ska inte självdiagnostisera sig, eller andra. Men det hindrar en inte från att verkligen känna att det här är mitt problem.T.ex en med ADHD kna känna igne sig i en del problem som är vnaliga för "aspies" och säkert även bipolaritet (eftersom en med ADHD kan ha mer aktiva perioder och mer inaktiva perioder men det äfr fortf annorlunda). ALL problematik som finns i diagnoser föekommer mer eller mindre även hos fullkomligt friska människor. Det är när det blir ett problem, när det påverkar ens liv. Som i ditt fall. Du kan peka och säga: Såhär påverka faktiskt mitt liv. Jag "vuxenskolkar" jättemycket, jag är inte lat, jag mår dåligt!".

Sen kan du kanske läsa runt lite på ADHD forum osv, så kanske du känner igen dig mer. Min syster har inte ADHD men hon tyckte "jo men det stämmer ju på dig!" men hon kände även igen sig själv- skillnaden är att jag har ett problem, hon har det inte. Hennes liv och skolgång har fungerat bra, hon har alltid haft stadigt med jobb, familj, fått ekonomin att gå ihop, slutfört studier osv. Jag klarade inget av det där ;) Mycket pga att jag gjorde som du gör nu och gör det fortfarande ibland, men nu är det mer att jag planerat ngot med vänner eller så, och hoppar av i sista stund- vilket är jättetråkigt och kan göra vänner sura, men numera vet jag varför jag är så och förklarar för dem att...såhär är jag, såhär känner jag. Ibland blir det för mycket och det vet jag inte när jag planerade eventet två veckor innan, att jag verkligen inte skulle orka vara med.

Så ha tålamod, men lite får man tjata på läkarna ibland. T.ex om det dröjer en månad- då ringer du upp dem och frågar hur det blir med det ni pratade om förra gången, när ska diagnostiseringen sätta igång osv. Med screening första gången menar jag en liten, liten en. Man gör ett litet test för att kolla om man är aktuell så att säga. Tänk dig ett test med 20 frågor- svarar man på ett visst sätt på minst 16 så "är man troligtvis ADHD- men det krävs en utredning för att säkerställa det". Så där kan de avgöra om det är lönt att gå vidare med just ADHD eller inte. Men kommer de fram med att det inte är ADD eller ADHD så ska du inte ge upp där. Du har problem med ångest och umgänge med folk och det måste du få hjälp med tycker jag.

Anmäl
2014-06-10 18:43 #13 av: [limitedZ]

#12 Utbildningen har att göra med att vi ska uttöka vårt supporterområde och lära oss hur vi ska hantera de nya samtalen och produkterna. Så inget mer "personligt" än så. Det känns jättesvårt att hitta motivation att ta in då jag inte planerar att vara kvar fram till hösten. Jag är rädd för om jag fortsätter vara där, om ens bara lite, att det ändå kommer ge mig fullständigt nada och att jag ändå kommer känna den här ångesten inför varje arbetsdag. Eftersom det inte finns någon quick fix för mitt beteende och mina tankegångar kommer det fortsätta, antagligen i flera veckor till, och då kan jag inte se hur jag kan bli "friskare" under tiden jag gör något som i allra högsta grad har att göra med hur jag mår. Om du förstår? Det är gråt inför arbetsdagar och stora klumpar i magen varje morgon som gör att jag mår så illa och känner mig så svag. Förstår att du bara försöker pusha mig till mitt bästa, men så att du förstår mitt utgångsläge förstås Glad

Ja då förstår jag bättre hur du menar. Hoppas verkligen på att jag får mer svar på min situation och hur jag bör gå till väga imorgon. Hoppas så mycket.

Anmäl
2014-06-10 19:17 #14 av: Gur4m1

Ja låter ju inte som att gå till jobbet i det tillståndet är så positivt. Har du funderat på att försöka jobba ideellt? Tänker om du sa säga upp dig så kommer du "gå hemma" tills ditt jobb börjar i höst. Att arbetsträna lite på egen hand, utan press från AF eller så. ideella arbeten kan vara givande. Men det var bara ett exempel  ^_^

Anmäl
2014-06-10 23:20 #15 av: [limitedZ]

#14 Jo, det hade absolut kunnat vara något! Något som känns väldigt viktigt i det yrket jag gör är att jag känner att jag gör något viktigt. Att jag gör skillnad och att det finns en bra anledning till att jag är där. Helst något som går att göra relativt självständigt. En sån grej kan ju kanske vara något :)

Vet dock inte vad det finns för något i den lilla stad jag bor i... Sedan är det dilemmat med pengar som plågar mig. 

Anmäl
2014-06-11 18:46 #16 av: Gur4m1

Jag bor i Linköping, har har de något för äldre, en "pool" så man kan hjälpa äldre att handla, vara sällskap eller hjälpa ensamstående/invandrar föräldrar med läxläsning av deras barn.

Ett sätt att göra skillnad och få betalt (om än inga stora summor) är att vara "god man" åt någon. Finns även de som organiserar att man kan vara en stödperson? T.ex gå på bio, på stan, sådant- för oftast äldre, men även ensamma människor. Det innebär ju social samvaro men sker kanske inte så ofta varje månad. 

Inser svagheten i mitt förslag med ideella föreningar, och verksmaheter, de innefattar ofta social verksamhet. Men det är kanske också bra träning, så läng det inte är allt för ofta.

Röda korset, pingstkyrkan osv brukar ju ha verksamheter med att hjälpa uteliggar, fattiga familjer och att sälja secondhand.

t.ex

Även om man själv inte är kristen så kan kyrkan uppskatta en hjälpande hand om de organiserar saker för de mer behövande, eller t.ex barnverksamhet.


Anmäl
2014-06-11 19:07 #17 av: Lakeside

Jag har ADHD och är precis som du beskriver. Går all in och är jätte aktiv och deltagande i början, blir det för mycket rutin pallar jag helt enkelt inte tristessen. Jag MÅSTE ha variation för att hålla lågan igång på ett jobb annars mår jag dåligt, jag kan bli riktigt nedstämd av det. Jag skulle verkligen rekommendera dig att göra en utredning. Jag undrade länge varför jag var så, vad det är för fel på mig. Nu vet jag och kan lära mig hantera det. Jag förstår verkligen vad du menar med att du blir uttråkad och tappar motivationen, har man adhd/add behöver man ofta mycket stimulans och det är helt enkelt så vi fungerar. Jag har studerat ganska länge nu och har haft riktig ångest för hur jag ska klara av att ha ett heltidsjobb just pga. detta men jag har lärt mig att man ska lära sig att se det som en tillgång i stället, det finns jobb där sådana personer behövs och gör mer nytta än många andra. Det är inget fel på dig!

Anmäl
2014-06-12 14:25 #18 av: [limitedZ]

#17 Skönt att höra att man inte är ensam. Förstår ju helt och fullt också vad du säger. Det knäppa är att det känns som att jag ADHD/ADD så mycket, men kommer ju antagligen ta jättelänge tills jag får en utredning och tills den är klar. Har pratat lite om det med dem på VC, men nu är det semestertider och det blir absolut tidigast till hösten i så fall.

Läkarbesöket gick då jättebra igår Glad Jag gick inte dit med någon inställning alls eller lösning på min situation utan förklarade helt enkelt hur jag mår, att jag inte kan gå till jobbet pga ångest och allt annat jag har skrivit. Han var jättebra, lyssnade verkligen och lade sen fram sin plan. Tvekade verkligen mycket först då han ville skriva ut ångestdämpande åt mig, men jag litar på honom och i längden ska det alltså göra det mycket enklare för mig att göra "vanliga" saker, som att ta sig iväg till jobbet. Det blir säkert bra. Sedan fick jag en sjukskrivning på tre veckor till att börja med, på 100% då. Så ska vi träffas sedan igen och se hur det gått med medicinen och hur jag känner då. 


Jag är anställd av ett bemanningsföretag på arbetsplatsen jag är nu, så har även varit i kontakt med dem förstås. Till min fråga: Vad har ni för erfarenhet av arbetssjuk/hälsovård? Eller vad han kallade det. Alltså att jag kommer ha möjlighet att få prata med någon, som då blir gratis och enkelt via företaget. Kan det vara värt? Jag vet inte hur jag känner nu första veckorna... Medicinen vet jag inte alls hur jag kommer reagera på. Har börjat med den idag. Men det som händer i princip alla som tar den (fast det verkar gälla typ alla liknande mediciner) är att man kan må mycket sämre än man redan gör, och att den sedan börjar "verka" mot det bättre efter hela 4-6 veckor. Förhoppningsvis tidigare dock. Sedan var vanliga biverkningar illamående och huvudvärk, åtminstone till en början. Har redan nog mycket problem med illamående. Men vi får se.

Anmäl
2014-06-12 21:45 #19 av: Gur4m1

Läkare hanterar saker olika så jag litar på dem delvis, delvis inte alls. T.ex om du mår sämre av medicinerna så bör du berätta det för dem, men det brukar oftast också ta ett tag innan man märker en skillnad. Att du får någon du kan prata med om hur du mår låter ju bra.Hälsovård är  via arbetet, brukar vara t.ex massage eller att man får betald en del av ett gymkort/osv. Träning helt enkelt.

Så kostar ditt årskort på badhuset 1200 och ditt företag erbjuder 600 kronor i hälsovård, så har du halva kortet betald av dem. Det är alltså jättebra tycker jag.

På mitt företag så betalar de t.ex att vi är med och springer ett lokalt lopp och utöver det får vi får 30 min massage en gång varje månad. Att Prata med någon via företaget är nog värt. 

Anmäl
2014-06-13 10:13 #20 av: obstitant

#19 Tror du menar friskvård, det brukar man kunna få bidrag till på jobbet så som du beskriver.

Men många arbetsgivare har även företagshälsovård, där man kan få träffa läkare, psykolog etc i samband med arbetsrelaterad ohälsa. Det är ofta en bra väg om man kan få det, snabbare och många gånger proffsigare än att gå via VC. Men eftersom det kostar för arbetsgivaren är det inte alla som har det, och framför allt inte om man inte är fast anställd. Det kan absolut vara värt att kolla upp om arbetsgivaren har det och du kan få tillgång till det, men jag skulle inte räkna med det.

Anmäl
2014-06-13 15:41 #21 av: Åsa S

Det är skillnad mellan friskvård och hälsovård.


Friskvård är sånt att företaget betalar gymkort, simkort, massage och dyl och detta får de dra av på skatten = det kostar företaget ingenting upp till en viss nivå, ofta är det runt 2000kr per anställd och år


Hälsovård är mera sånt som som att man kan gå till läkare, få viss del av mediciner betalda mm. och det kostar för företaget.

Anmäl
2014-06-13 16:50 #22 av: Gur4m1

#20 jaa...aha...:D JA det har du helt rätt i. Friskvård var det vad det hette. Men om man får hälsovård låter det ju värt det om företaget har det.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.