Jag vet själv hur det är att må dåligt, känna press och stress om allt utan att ha berättat någonting för någon. Jag har själv tagit tag i mitt liv nu, det blir allt bättre för varje dag, ett steg i tagen men det är jobbigt och vissa dagar riktigt hemskt. Det första steget var att prata med en läkare, det andra blev en psykolog, sedan andra samtalsterapeuter, kontakter och människor som förstår mig runt om. Jag har hittat vänner jag inte trodde fanns, som alltid finns där och likaså jag för dom. 

Jag har på senaste tiden märkt att min mamma inte mår bra, och då menar jag att hon inte alls mår bra. Jag pratade med henne för någon vecka sedan och jag verkligen såg på henne att hon höll tillbaka tårarna, det är så otroligt jobbigt att se sin mamma så förstörd och trasig. Hon ville inte berätta specifika saker som jag inte tänker nämna men jag bad henne att söka upp någon att prata med, att jag finns här för henne och vill hon ha en axel att gråta mot vet hon vart jag finns, så hon lovade att göra detta för hennes egna skull. Idag, nu imorse fick jag reda på att hon har kontaktat någon att prata med. Kan inte beskriva med ord hur stolt och glad jag blev över henne om att hon verkligen höll sitt löfte!

Jag hoppas att alla kan lägga märke till om en familjemedlem/vän/partner mår dåligt och verkligen inte ignorera det och bara tänka ''nej han/hon har bara en dålig dag/vecka''. Psykisk ohälsa syns oftast inte på utsidan, det är på insidan. Det är de som kan göra det så jobbigt, ingen varken ser eller hör. Människor får oftast svårare att förstå saker som de inte själv ser. Det var inte förrän jag skrev ner på ett papper om hur jag mådde som mamma riktigt förstod hur verkligen dåligt jag mår. 

Jag hoppas att min mamma får en heltids sjukskrivning en period, det skulle hon verkligen behöva. Hon tänker alltid på jobbet i första hand så hon glömmer bort sig själv, det är inte så det ska vara. Man ska tycka om att vara på jobbet, trivas och kunna koppla av när man kommer hem. Men oavsett om det finns något att göra eller ej hemma så fortsätter hon att vara stressad och må dåligt. 

Mina samtalsterapeuter misstänker vissa diagnoser och en vet jag med säkerhet att jag har och även dom. För mig skulle det vara en lättnad att kunna säga en diagnos om människor frågar: ''Men varför är du så arg hela tiden?'', ''Varför är du ledsen?'', ''Hallå? Kan du lyssna på vad jag säger?'', ''Du mådde ju bra för bara en liten stund sen!?''. 
Då skulle jag slippa rabbla upp allt utan kunna säga, ''jag fungerar inte som exakt alla andra, jag har adhd/add''.Jag har på nätet fått fula kommentarer emot mig när jag skrivit min åsikt, är inte otrevlig men som många här kanske vet så har vissa människor svårt att acceptera att alla inte tycker och tänker som dom. Jag fick en kommentar som, ''Men Borderline eller vad?'', även en annan gång, ''du måste ha blivit våldtagen som barn''. 
Som djupt deprimerad så är det här inte någonting jag direkt kan stöta bort, utan det fastnar och sitter där. Jag fokuserar automatiskt på det negativa före det positiva. Frågar någon av mina terapeuter (pratar med olika, fungerar bra), om vad jag exempelvis gjorde i helgen så berättar jag allt det negativa. Men varje gång påminner de mig om att tänka på det positiva, men det är sällan något jag kommer ihåg. 
Min hund är den som får mig att stå på fötter, klara av dagarna, orka med och faktiskt gå ut och ha roligt med henne. 
Många anser nog att man inte ska ha hund i det tillstånd jag är i, men utan henne tror jag helt ärligt inte att jag hade levt idag. Ett djur kan hjälpa till på så otroligt många sätt. Men hon mår bra för det, hon får sin motion, vi springer och tränar dagligen. 
Hon har gett mig min livsglädje tillbaka!

Döm inte efter utseende
En sak som jag har fått ''bekräftat, blivit påmind om'' flera gånger är om mitt utseende. Jag har fått höra att jag alltid ser så glad och bra ut, och att om mina vänner inte kände mig hade de inte alls trott att jag mår så dåligt som jag gör. 
En del kan uppfatta mitt utseende som ganska.. Kaxigt?
Det har även gjort att jag fått många blickar på mig. Ett exempel är att jag gick på stan, möter en tjej och hennes pojkvän. Pojkvännen ser helt neutral ut och tittar på mig en snabbis medan tjejen tittar väldigt surt och säkerligen tänkte ''han är min!''. 
Men vet ni vad? Jag struntar totalt i andras pojkvänner, medan endel går och ger sura blickar åt mig på stan så kan jag gå runt och tänka, ''är det idag jag kommer ta livet av mig?'', ''kommer det hända någonting sen?'' ''nu måste jag hem till min hund!'', ''dom där var riktigt söta tillsammans'' osv. - Mina tankar är helt någon annanstans. Tänk er alla ni som vet hur hundars luktsinne fungerar på ett ungefär. En fotbollsplan fylld av dofter men som för mig är en rymd fylld av oändliga tankar. 
Utanpå är jag hel men inombords är jag trasig. 
Så när ni möter någon på stan, ge inte fula blickar, släng inte ur er fula kommentarer. Ni vet ingenting om den personen.
Sitter någon själv och gråter, gå fram. Det kan rädda liv.