Känslor

Ständig oro

2014-06-25 19:33 #0 av: Näbbu

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i fem månader. Detta är mitt första förhållande. Jag ska försöka göra en lång historia lite kortare.

I början av vår historia, då vi dejtade kan man säga, var min pojkvän väldigt osäker på vad han ville och inte. Själv var jag upp över öronen kär i honom redan från början och han agerade på så sätt att jag inte kunde tro något annat än att han var kär i mig också. Det sa han att han var och jag trodde på det. Men vi var inte tillsammans än, vi var inte officiella och vi hade inte pratat om förhållande på det sättet. Men jag var kär i honom och han var kär i mig och just där och då trodde jag att det räckte. Vi umgicks ofta, sov tillsammans, hördes varje dag och det var liksom rätt självklart att det var han och jag.

Men. Kort sagt, efter en utekväll med hans kompisar hörde jag inte av honom morgonen efter. Jag frågade om något var fel, och han sa direkt att ja, det har hänt något. Jag förstod att han hade gått hem med och legat med en annan tjej och det visade sig stämma.

Det var ett knytnävsslag i ansiktet på mig, såklart, jag som precis hade mött kärleken för första gången. Men han skämdes, så in åt helvete, och han ångrade sig, och han mådde så himla himla himla dåligt. Det var skakigt mellan oss en tid, jag var rädd och sårad och ledsen, men vi pratade och pratade och pratade och jag bestämde mig för att vi skulle ge det en chans till med villkoret att det bara var han och jag nu.

För att spola framåt lite: våra månader som ett par har varit helt underbara. Min pojkvän har hanterat allt efter den där händelsen så himla rätt, och han gör ingenting annat än att bekräfta för mig att han älskar mig och att han är min för alltid. Problemet idag ligger hos mig och att jag får ont i magen så fort vi är ifrån varandra en längre tid. Denna sommar spenderar vi på distans då vi har jobb på olika platser i landet, och på ett sätt tror jag att det kan vara bra då han får en riktig chans att visa mig att han går att lita på, men det är fortfarande riktigt jobbigt stundvis. Jag förstår att mina känslor beror på det som hände där i början, men samtidigt lägger jag stor skuld hos mig själv och mina hjärnspöken. Det sista jag vill är att kväva honom med min orolighet och mitt ökade bekräftelsebehov, men jag är rädd att det kommer hända om det fortsätter såhär.

Just nu är han på en resa med sina killkompisar där det kommer drickas mycket alkohol. Det är första gången sedan "den där händelsen" han är ute och festar utan mig med avsikt att bli jättepackad. Jag sitter hemma och påtalar för honom att jag litar på honom och att han ska ha kul, men det finns en klump i min mage som är svår att bli av med ändå.

Jag skriver mest för att undra om mina tankar är helt ute och cyklar eller om ni tror att det finns något nyttigt eller bra i att inte lita på någon förrän man har fått det bevisat att man kan det... Jag älskar honom så högt på jorden och är rädd att jag aldrig skulle palla med om samma sak skulle hända en gång till. Därför känns det liksom bättre för mig att vara misstänksam istället för naiv, om det går att förstå. Samtidigt känner jag mig elak som inte tar honom för hans ord, men jag vill mena att handlingar väger tyngre och ser den här resan han är på just nu som ett slags "test"... 

Jag vet inte... tankar? Hur blir jag av med mina hjärnspöken?

Anmäl
2014-06-25 19:46 #1 av: Sjöstjärna

Det är väl inga konstiga tankar kan jag tycka, han har ju redan bevisat att du inte kan lita på honom. Problemet nu är om han kan lyckas bevisa att du faktiskt kan lita på honom igen, det är inte så säkert.

Anmäl
2014-06-25 20:00 #2 av: Gur4m1

Han har ju faktiskt varit otrogen så dina känslor är inga hjärnspöken direkt. Däremot har ni kommit överrens om att ge varandra en chans. Så försök ge honom dne här riheten och tänk på att....om något sker så sker det, det är ändå inget du skulle kunna hindra, faktiskt. Precis som du inte hindrade förra gången. Det är han som måste kunna hantera det, göra de valen- att vara trogen mot dig. Okej? :)

Jag tycker att du är stark som vågar lita på en kille som svek dig sådär. Samtidigt vet jag själv hur det kan vara i början av en relation. Jag tror även att han säkert kan ha ångrat sig uppriktigt. En del behöver göra misstagen för att lära sig dem. Så "en gång otrogen, alltid otrogen" stämmer ju inte. Om han lärde sing läxa rätt den gången, och verkligen vill vara med dig, så gör han inte om samma misstag igen.

försök ha kul på eget håll, tycker jag. Och försök släppa "kontrollen". Han erkände när han var otrogen första gången, du får hoppas att han fortsätter att vara ärlig mot dig, du vet när du träffar honom om något hänt. Dåå vet du att han inte är värd att slösa mer tid på.

Så ta inte ut det i förskott! :) Gör du ditt så får han göra sitt.

Sen ser ni var det bar av med det.

Anmäl
2014-06-25 20:20 #3 av: Näbbu

Jag har ju redan från början valt att tro att människor gör misstag men att det inte behöver betyda att man kommer fortsätta göra samma misstag igen och igen. Jag valde att tro på honom och hans ånger, jag valde att ge honom en chans till, och det är det jag får fortsätta stå för om det här ska fungera, det förstår jag själv. Det är därför det känns så fel att fortfarande vara misstänksam och känna ångest - för jag har gjort valet att försöka lita på honom och då har jag också själv satt mig i den situationen då jag riskerar att bli sårad igen. Det är tungt för min egen skull, men det är vad jag är beredd att ge för vårt förhållande och därför är det ingenting jag egentligen ska lägga på honom. Han kan inte göra mer just nu än att tjata hål i huvudet på oss båda om hur mycket han älskar mig - det som kommer avgöra något är att bara låta tiden gå och se vad som händer.

#2 Håller med om allt du skriver, och jag försöker tänka på det du skriver. Händer det något igen är jag säker på att han kommer vara ärlig med det, och oavsett vad är det ingenting jag kan påverka. Händer det så händer det och det finns egentligen ingen anledning att oroa sig för det är hans val det handlar om och inte mitt eget agerande eller oro. Ibland är det svårt att tänka på rätt sätt bara.

Anmäl
2014-06-25 20:38 #4 av: Hera

Jag förstår helt och hållet dina känslor. Vet hur jobbigt det är. 

Jag hoppas att han visar att han klarar det. Det positiva är ju att han mådde dåligt förra gången.  Då kan man hoppas han gör det igen om det händer.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2014-06-25 20:41 #5 av: Loris M

#3 Jag tycker att det låter som att du är aldelles för hård mot själv. Han har sårat dig och varit otrogen och du har all rätt i världen att känna de känslor du känner!! Du har rätt att vara misstänksam, du har rätt att tvivla, du har rätt att känna rädsla och oro att det kan hända igen!

Det tar tid att bygga upp förtroende igen efter att man blivit sviken och även om du har bestämt dig för att försöka lita på honom så är det inte så lätt att bara slå om känslorna.

Var inte så hård mot dig själv och må inte dåligt över att du ännu inte litar på honom! Det är han som har gjort fel och det är han som borde kämpa för att förtjäna ditt förtroende igen!

I övrigt håller jag med både #1 och #2 i allt de skrivit!

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2014-06-25 21:03 #6 av: Näbbu

Tack för era svar. Det stämmer nog att jag är för hård mot mig själv, men det vill jag motivera med att det ändå har gått så pass lång tid. Visserligen har han inte festat speciellt mycket alls sedan det hände, vilket ju gör att det här blir en slags prövning. Alkohol är ingen ursäkt, men det var med största sannolikhet den som var den största bidragande orsaken sist. Det är endast när han är full som jag känner mig orolig. Men med tanke på tiden som gått är jag ändå rädd att han ska tröttna på att behöva "vänta" på mig och att han kanske inte orkar ha en tjej som inte kan låta honom gå ut med sina vänner..

Det som gör mig mest lugn är i alla fall att han själv är 100% säker på att ingenting kommer att hända, någonsin. Han gör allt han kan för att övertyga mig, trots att han också fullt ut förstår mina känslor. Vi pratar väldigt mycket om det här och han betonar varje gång att han inte tvivlar på sig själv och sina ageranden längre, och att allt han vill är att jag ska slippa det också.

Kan tillägga att det här med att vara på distans under sommaren än så länge har varit en rätt bra sak, då vi är mer kära än någonsin nu och räknar dagarna tills vi ska träffas nästa gång. I skrivande stund är han på sin resa och är full, men han har smsat mig hela kvällen och berättat vad de gör och sagt att han saknar mig - utan att jag har behövt be om det. Han försäkrar mig ofta om att han vill låta mig veta vad han gör för att han vet att jag känner mig tryggare då. Han förstår mina känslor, han respekterar dem och han gör det han kan för att jag ska må bättre. Egentligen har jag ingenting att vara orolig för och det vet jag ju själv. 

Det är bara svårt att släppa på kontrollen och slappna av - kanske är det just då jag får den där smällen i ansiktet igen?

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.