Vi har haft områden i vårt gemensamma liv där det funnits problem vid två tillfällen men aldrig så att förhållandet har varit påverkat i stort. Kan med andra ord inte påstå att vi haft det dåligt eller haft några dippar. Vi har varit tillsammans i 4,5 år.

I mitt förra förhållande hade vi det väl inte superbra, men då trodde jag att det skulle vara så… typ. Att man bråkade lite då och då om småsaker och så. Tills jag träffade min nuvarande sambo, vi har varit tillsammans i snart 3 år och det är så mycket bättre än vad jag någonsin hade kunnat hoppas på, han är min bästa vän och världens bästa kille.

#2 Samma här. I tidigare förhållanden har det alltid varit den klassiska berg- och dalbanan där man gnäller, bråkar, älskar, hatar och har bra och dåliga perioder om vartannat. Är väldigt tacksam att jag hittade en man som jag slipper det med :)

#3 Precis! Och man har alltid hört från andra att "så ska det vara, det är normalt". Varför nöja sig med onödigt tjafs och bråk när man kan ha det underbart bra? 😃

Vi har aldrig haft några större dippar eller kriser och vi har varit tillsammans i 34 år.😉

Det värsta var nog första året vi bodde ihop innan man så att säga lärde känna varandra och varandras egenheter.

Jag tror inte på att det är 100% toppen hela tiden i något förhållande. Självklart finns det stunder då någon känner sig lite nere, man är trött och småirriterad och den andre är mest i vägen eller det är någon grej man stör sig på.

Mitt förra förhållande var den där klassiska berg och dal banan men med min nuvarande är jag mest förvånad över hur bra vi har det. Trodde inte att det kunde vara så här lätt att ha ett förhållande ärligt talat men så är vi båda väldigt öppen och pratar mest hela tiden :)

Jag har bara varit i ett förhållande, och efter 10 år är vi fortfarande tillsammans (dessutom nygifta nu). Det har alltid varit bra och vi har aldrig bråkat.

#6 Har aldrig känt så med min nuvarande sambo, däremot med förra.

Efter vi fick barn var det väldigt jobbigt, men vi kom över det med.

Att alldrig ha svackor eller konflikter eller tristess eller problem tror jag är utopi. Därför är det viktigt att bli bra på att konstruktivt ta tag i tillvaron och göra nåt åt att få det bättre när man möter det.

Håller med #11 och så vill jag tillägga att jag tror att det är vanligt att man upplever att allt är bra och underbart i början av relationen när man är jätte förälskad och då även otroligt tolerant mot den andra. Den period kan vara olika lång för olika par, kanske månader, veckor eller år.

Men när man tänker att vi människor utvecklas och förändras hela tiden och olika fort samt även i olika riktningar, så vore det nästan konstigt om vi aldrig kom i konflikt och hade meningskiljaktigheter med de vi lever ihop med. Man kanske har olika intressen, arbetar inom olika områden, träffar inte samma människor… då delar vi inte samma erfarenheter helt enkelt och blir tvungna då att med jämna mellanrum titta på den andra och det hen blivit. Ibland gillar vi det. Ibland inte och då måste kan kompromisa och förhandla på nytt. Det behöver inte vara något negativt. Jag skulle snarare tycka att det vore tråkigt om jag och min man hade precis samma upplevelser och erfarenheter.

Så ja, jag skulle säga att de flesta har det, kanske inte dåligt, men mindre bra någon gång i en lite längre relation.

#12 Jag känner faktiskt inte igen mig alls.

Jag är otroligt mycket mer tolerant numera än i början än i början av vårt förhållande.

Vi hade stora svårigheter, som sagt, första året som sambos i och med alla våra olikheter. Det tog lång tid innan vi hann ikapp varandra och sakteliga började lära känna varandra och varandras egenheter. Framförallt att acceptera dessa.

#12 Jag och min sambo är inte överens om allt, vi diskuterar saker och kommer fram till något tillsammans. Men detta betyder ju inte att en konflikt uppstår? Jag menar inte att vi håller med varandra om allt, men vi bråkar inte och har inga hetsiga diskussioner om saker och ting. Vi är aldrig irriterad på varandra heller. Om jag eller han är nedstämd eller irriterad en dag (som alla kan vara ibland), finns vi där för varandra, muntrar upp varandra och stöttar.

Min förra sambo bodde jag tillsammans med ett år och vi hade diskussioner och tjafs varenda dag om småsaker. Jag var irriterad jämt och hade kraftiga humörsvängningar. Med min nuvarande har jag bott snart tre år tillsammans med och aldrig känt så som jag gjorde förut, det bara funkar nu.

#13 Men då har ni kanske haft turen att utvecklas i samma riktning och lika snabbt  efter att ni hann ikapp varandra? Jag tror inte att alla känner igen sig i det jag skriver just när det gäller början av en relation.

En del upplever sin partner som helt perfekt i början och ser inga brister. Det kommer senare den första förälskelsen avtar. En del, som ni, kanske ser på varandra mera realistiskt i början, behöver tid att lära känna varandra och kommer i konflikt då. Men alla, för eller senare, kommer i konflikt och har meningsskiljaktigheter, tror jag.

#14 Jag vet inte, kanske har vi tolkat lite olika det som vi tror TS menar med "har det alltid varit bra"? Jag tolkar det som att allt är bra precis hela tiden, utan bråk, irritation, utan att ha blivit osams någon gång. Det kanske det finnas sådana förhållanden också, men jag har upplevet allt detta någon gång under vårt 20 år långa äktenskap.

Första halvåret efter att vi flyttat ihop var det mycket bråk då vi tänkte så olika om saker och ting men de senaste 16 åren har vi faktiskt inte bråkat något. Diskuterat  saker självklart. Och självklart haft olika åsikter men inte bråkat. Så jag kan nog säga att vi haft det bra hela tiden utom första halvåret.

jag tror det är omöligt att bo tillsammans och vara tillsammans och aldrig nånsinne inte vara överens. Det är därimot inte det samma som att man börjar bråka. Att inte vara överens är inte samma som bråk. 

Och att ha stunder där man inte är på topp själv och mår lite dåligt måste hända, och man kanske är lite kortare mot den andra kommer även det hända. Som jag ser det betyder inte det omedelbart att ett förhållande är i en svacka för att det händer. 

Man kan ha oöverenskommelser och dåliga stunder utan att det måste leda till bråk eller att förhållandet störtdyker i en svacka, men jag tror inte alla förhållanden är 100% bra absolut hela tiden. Visst har man stunder där man retar sig lite på saker hos den andra. 

Frågan är inte om detta händer utan hur man hanterar det. Man kan självklart hantera dessa händelser med att bråka. VIlket sällant löser något. Men kan man lösa det utan att bråka är det bra. Riktig bra. Om man samspelar bra med sin partner kan man ta sådana irritationer, oöverenskommelser och dåligt humör utan bråk. Och det är gärna i början av förhållandet man lär sig samspelet.

#18 Fint skrivet :) Det är nog det jag försöker säga, bara det att du uttryckte det bättre. Självklart har man perioder i livet då allt inte är bra. Dåliga dagar, deppiga dagar, griniga dagar. I perioder kan man behöva vara ifred mer än vanligt. Ibland är man oense. Att jag utan att blinka kan säga att vi aldrig har haft en svacka i förhållandet betyder inte på något vis att livet jämt är perfekt, utan att vi har hittat sätt att kommunicera och behandla varandra under de där dagarna då livet inte är så skoj, så att de känslorna inte går ut över förhållandet. I tidigare förhållanden har det inte varit möjligt, där har det blivit bråk istället, och likaså har det varit för honom så det handlar inte om att någon av oss har superkrafter eller är onaturligt lyckliga jämt, utan att vi tillsammans är ett bra team vad gäller konflikt- och problemlösning och att vi fungerar väldigt bra i vardagen. Lyxigt! :)

#19 Tack :) Försökte bara förklara hur jag ser "det perfekta förhållandet". Det finns upp och nerturer i alla förhållanden, men det är inte ensbetydande med svackor och bråk, är det jag försöker få fram. 

Sen är det ju så att "aldrig bråkar" kan betyda två saker. Antigen är man så samspelt och har hittat balansen i kommunikationen… eller den ena undertrycker hela tiden. Men jag vågar tro att om man inte blundar och ser öppet på sin partner vill man ju snabbt upptäcka om det sista är fallet.

I mina tidigare förhållanden har jag tröttnat på personen och dennes egenheter bland annat, ofta väldigt fort. Det har tagit slut på grund av alla småtjafs och irritationer som ligger och gnager hela tiden. Mitt nuvarande förhållande är bra. Vi bråkar inte om småsaker, är inte rädda för att ventilera och diskutera med varandra, har aldrig gått och lagt oss osams utan löser alltid de konflikter som uppstår.

Det känns bra. Att det inte gör någonting om vi bråkar för i slutet av dagen älskar vi varandra och vill vara sams. Det är en trygghet att FÅ vara sur och ledsen, en stund, för att sen prata ut om det. Vi är inte alltid av samma åsikt men vi är båda 2 bra på att tala för sin sak och lägga fram hur man tycker och känner, samt "agree to disagree" :)

Nej, det är upp och ner ibland och det är naturligt i förhållande att det är så ibland (få förhållande skulle jag säga som det enbart är bra i hela tiden).

att man har det sämre i perioder är ju inte lika med att man bråkar nödvändigtvis. i alla fall är inte min erfarenhet så. jag och min sambo bråkar sällan eller aldrig, vi har varit ett par i 8 år. det var mer turbulent i början, och stabiliserade sig med tiden. efter det har vi ändå haft våra dalar. det har handlat om förändringar som ställt förhållandet på prov, flyttar på grund av studier och omställningar i vardagen som kommit hastigt. under dessa dalar har vi aldrig stått och skrikit på varandra, eller tjafsat, däremot har vi kanske hamnat mer i en slentrian, kanske känt en liten distans till varandra som vi inte känner normalt sett. det kan ha berott på nedstämdhet som påverkar oss, vårt gemensamma liv, vårt sexliv på sätt som gör att vi dippar lite i relationen. man känner kanske en rastlöshet som man inte känner när det är bra, eller en sorg över att situationen är som den är.

jag tror verkligen inte att det är onormalt att ha dalar och toppar i en relation. man lever ändå så nära inpå varandra och man påverkas av varandras sinnesstämning och mående. är det mycket, som perioder när sambon pluggat 100% läkare plus haft fast jobb 40%, och jag har samtidigt haft ett jobb som gjort att jag suttit mellan 0800-2100 och jobbat har vi inte direkt haft det kanonbra i vår relation, även om vi aldrig har bråkat om det.

i slutändan har det alltid varit mer värt att gå och lägga sig bredvid min sambo på kvällen än att gå och lägga mig utan honom. ibland har det varit lättare, och ibland vänder jag ryggen åt honom innan jag somnar och man har känt sig mer rastlös, men jag vill ändå inte uppleva det jag ska uppleva i livet utan honom.

Vi bråkar aldrig men vi har det inte alltid bra. Ibland är det svårt att prata och reda ut saker just pga att _han_ aldrig kan bråka ;) Med bråka menar jag att man säger ifrån och klargör att man upplever ett problem- inte att porslin börjar flyga. Bara att man är öppet oense. 

Men ja, det går i vågor, så har jag upplevt alla mina relationer. Även relationer där det slutat i katastrof har haft sina väldigt fina sidor. Det gäller att veta när det blir "sjukt". Dvs man långsamt börjar gå med på saker man vet att man inte gjort förut.

Men ja, en relation är int ehela tiden bra, jag är ju själv inte konstant, ett rakt, välmående streck som reser fram i tiden så varför skulle mitt förhållande vara det? Men det är bra, i överlag. Om någon frågar så är det "bra" som jag skulle förklara min relation som.

Men det är ju inte bra när jag varit deprimerad, eller tvivlat på relationen ochmig själv, eller när min pojkvän var deprimerad, det var ju inte bra någonstans men det klarar vi oss igenom, just för att det var bra före och innan.