Ge det en chans och gå till familjeterapeut. Dessa hjälper klienterna med att nå varann. Han kanske nekar? Gå själv.
Sen måste jag säga att om man älskar den andre så hjälper man till. Man vill gärna visa sig från sin bästa sida inför sin partner. Jag försökte och visst är jag sämre på att städa, att SE att det är smutsigt. Jag försökte iaf. 

Sen ska jag varna för en sak. Gift dig inte o skaffa barn eller dra igång stora projekt bara för att blåsa liv i förhållandet. Jag har varit där. Det är inte en bra väg. Jag skiljde mig och värst var saknaden av "familjen", gemensamma vänner etc. Inte frun. Men nu har det gått 2 år och jag är mycket nöjd med livet. Att gå i ett dåligt förhållande är deprimerande. Samtidigt ska man inse att kvalitén på förhållanden går ibland ner och kan vara "nere" nåt halvår.

Jag avslutade en samborelation nyligen. 

Det jag frågade mig själv var: "så som min relation ser ut nu, vill jag ha det så om fem år?" följt av "är jag beredd att lägga ner den tid och energi som behövs för att ge det en ärlig chans att fixa problemen?/"känner jag att min partner beredd att lägga ned den tid och energi som krävs för försöka laga relationen?"

Jag valde att lämna, vilket jag är glad över. Jag ser inte en avslutad relation som ett misslyckande, snarare är det väldigt lyckat att jag inte stannade i en relation bara av trygghet och bekvämlighet. Det krävs mod för att göra otrygga och läskiga saker.

Så fråga dig själv vad som får dig att må bra. Är du lycklig i din relation? Tror du att ni kan lösa era problem? Är du och din partner villiga att investera tid och energi i att försöka lösa problemen (typ familjeterapi)? osv.

TS, det är nog många Kvinnor som känner att de lever med ett eller flera barn i stället för med man och eventuella barn. Den enda lösningen är nog att sluta acceptera det. Om den man du lever med inte klarar av förändringen (att växa upp och börja ta ansvar som en vuxen medmänniska) så är det inte mycket du kan göra åt det.

Det finns gott om vuxna män  världen, det är inte möjligt att hitta en sådan. Och den man som blir lämnad får ofta en tankeställare som hjälper honom att växa och bli en bättre man för sin nästa partner.

Enklare att skiljas åt nu, när ni har en hund, än senare när ni kanske har barn.
Du är redan  på väg bort tror jag. Ta steget nu.

#3: EDIT. Jag menar naturligtvis att det inte är O-möjligt att hitta en sådan ☺️.

Tack för era svar!

Jag har funderat på om parterapi av något slag skulle kunna hjälpa oss och lära oss att kommunicera, jag tror mycket av mina tvivel handlar om just det. OCH hans avsaknad av känsla för ansvar. Visst tar han ansvar ibland men det blir ofta lite påtvingat.

Jag har funderat mycket den senaste veckan och jag är verkligen inte villig att ge upp än. Vi har lyckats hålla ihop i 9 år och alltid löst andra saker förr utom just det vi har "problem" med nu (som visserligen har förföljt oss). Självklart känns det läskigt att eventuellt bryta upp men ibland förstorar jag även upp en hel del. Jag är en väldigt velig person av mig rent allmänt och ganska osäker på mig själv och vad jag vill ha. Sen går det inte att låta bli att jämföra med all "lyckliga par" överallt. Jag tänker nog för mycket, tror jag. Sedan menar jag inte att vifta bort det jag stör mig på och funderar över, det är delar vi måste jobba med men jag själv kanske måste kompromissa mer i vissa lägen. 

Han är en väldigt bra person. Han är väldigt omtänksam och bra men ibland lite för lättstött och har han en dålig dag går det ut över oss. MEN jag själv kan vara exakt likadan vissa dagar. Jag ska i vilket fall prata med honom, att han borde börja ta hand om sig själv mer om det ska funka. I dagsläget tycker jag han försummar sitt liv något av olika anledningar, och det mår ingen av oss bra av. Jag bryr mig mycket om honom och vill hitta tillbaka till det vi en gång var.

Jag tycker du gör rätt som kämpar ett tag till. Helt rätt. Det kanske reder ut sig om ni för seriös-prata lite allvar. Det väcker den mest sömnige.

Vill inte vara negativ men vill bara säga att jag kompromissade också - så pass mycket att själva jag försvann. Jag sade till familjeterapeuten att "tavlan vi målade tillsammans blev mest röd. Det blev lite blått nere i kanten".  Så kände jag det. Jag kompromissar inte så mycket mer. Man måste hitta nån som man funkar skapligt tillsammans med och som tillåter att tavlan innehåller bådas färger. 

(Nu var jag djup…)

Jag förstår hur du menar, och så ska det ju inte vara. I mitt fall är det nog lite så att jag ibland bara ser hans fel och brister men inte mina egna, så jag får nog vara lite mer ödmjuk ibland. Han säger att han tycker att jag gnäller mycket på honom men samtidigt faller det sig inte naturligt för honom att till exempel städa, som det gör för mig, och då kan jag be honom diska till exempel. Men så händer det ingenting på dagar trots att han lovade första gången jag frågade och då blir det ju att jag får tjata, eller gnälla som han säger. Jag är också trött på att vara den som är negativ, eftersom jag egentligen är en väldigt positiv person. Sen har jag en del "kontrollbehov", har svårt att lita på att han tvättar rätt till exempel, haha.  Så jag är väl medveten om att det inte bara är honom det är "fel på". Jag ska nog försöka backa några steg tillbaka och se vad som händer, inte alltid vara där och "peka" på alla, fel för jag kan lite förstå hans känslor där… Jag måste i vissa fall låta honom få en chans att göra rätt liksom.

Så vi tar oss ett snack i helgen, försöker komma på någon bra plan ihop och jobbar därifrån helt enkelt :)

Oftast svårt eller omöjligt att förändra en annan människa. Försök leta upp din roll och vad du själv kan förändra. Om han är som ett barn som inte tar snsvar, hjälper du honom med att få ha den rollen genom att du tar ansvar? Dela ansvaret eller testa vara särbo ett tag?

När jag försökte få min dotter och sitta bakpå mopeden och hon var mycket rädd så använde jag belöningsmetoden. Det fungerade. Det kan bita på den mest ointresserade.
 Jag kan tycka att han är lat. Väljer den lättaste vägen. Att vänta ut dig, tills du gör det.  (Jag kan känna igen mig själv lite…ehum)

 Lycka till !!!

Det kan nog gå att förändra en person. Men inte genom tjat och att man tillslut gör sysslorna själv så man får det på sitt sätt.

När jag och min sambo flyttade ihop gjorde han inga hushållssysslor. Jag fick städa laga mat, tvätta, stryka, allt. Tjata hjälpte ju inte så mycket. Men när jag bara lät bli att diska hans disk, tvätta hans kläder, plocka bort efter honom så blev han faktiskt tillslut tvungen att glöra något.  Visst såg det hemskt ut hemma ett tag men efter några månader lärde han sig faktiskt att han måste ta ansvar också och att jag inte accepterade att sköta hemmet helt själv. Sedan har det inte varit något problem

#10 Tack !

#11 Det borde jag testa, det var smart :) Istället för att lägga energi på att tjata eller irriterat städa undan hans grejer (för att jag inte står ut att leva i en röra) kan jag bara låta det vara. Risken är ju att det bara är jag som lider av det då jag är den som oftare är hemma, och han ser inte att det är stökigt… och jag hatar ostädat. Men om jag lyckas motstå kan det nog bli ganska effektivt!

 Sen är jag lite halvrörig av mig själv också ibland måste jag lite förläget erkänna, och jag kan strunta i disk eller ha kläder framme, skillnaden är att det alltid är jag själv som städar undan min egna röra och inte någon annan. Jag vet att hans mamma alltid städat efter honom. Irriterande men sant. I helgen som var hälsade hon på och jag hade sparat lite disk till min pojkvän som han lovade att ta. Tror ni inte att mamman diskar allt? Tack för den liksom, haha. Nej, han kommer undan lite för lätt.

Gjorde samma en sväng, jag slutade ta hand om ngt i hemmet, Var skitäckligt ett tag, men det funkade :P Sen började jag göra exakt lika mycket som han, då insåg han skillnaden.

Jag kan ju inte sluta spruta ur mig goda råd. :-)
Om ni ska snacka så kan ni komma överens om att ingen går och sätter sig före den andre förren allt är klart. Så han kan inte gå o sätta sig o du diskar. Då ska ha göra nåt medan du diskar. Sen, när det är kväll, sätter ni er samtidigt ner. Det blir liksom en deal mellan er.

Har aldrig haft problemet med en man eller sambo, men med min tonårsson gav jag upp. Tjat och gnat och slutade med att jag plockade då jag inte står ut med oredan. Till slut var jag så trött på det att jag helt enkelt tog en sopsäck plockade alla hans saker i lägenheten och vräkte ner i säcken sen ställde jag den i skrubben och inväntade att han skulle sakna något… Efter att par ggr lärde han sig att det är lättare att städa själv/hjälpa till för då hittar man grejerna.

#15 smart sätt! :D Hoppas jag mins det om jag någonsin skaffar tonåringar ^_^ :>

😉Tackar #16

#15. Bra förslag. Sopsäcksmetoden är den radikala. Fungerar bra på bla. barn och säkert även tonåringar. Man ska göra det när de inte är hemma. Jag har praktiserat det några gånger också. En halvfull stor svart sopsäck har ställts ut vid soptunnan. hi hi.
Sen när de märker det går de ut och tar in säcken och plockar ur den in i skåp och lådor.
Nu för tiden säger jag "Ok, städar inte ni nu så städar jag på mitt sätt - och det vill ni inte".  Det brukar  bita bra. 

Jag tkr absolut TS ska prova denna ngt drastiska metod om inget annat hjälper,

Detta låter precis som mitt förra förhållande, som varade i tre år. Det kändes precis som att jag var den vuxne och "mamma" i förhållandet. Jag var jätterädd för att dumpa honom för jag älskade honom. Men nu kan jag säga att det är det bästa jag gjort. (Vi bodde också ihop och hade hund ihop).

Vill bara säga att jag också känner igen mig och precis som #19 säger så det det bästa beslut jag gjort att lämna min sambo. Vi hade också hund ihop som vi delade på ett tag men som jag nyligen köpte ut från min ex.

Tack för ännu fler svar och tips :)

Kan uppdatera om att han varit riktigt duktig i veckan som gick, så jag har inte alls så mycket att klaga på.. Han har plockat undan, diskat och bäddat… Vi har pratat och umgåtts och haft det riktigt trevligt ihop, jag har tänkt på att vara mer kärleksfull och då har han automatiskt varit det tillbaka. Det där går nog lite i perioder, för nu känns det inte alls farligt, allt jag skrev i huvudinlägget känns för närvarande långt borta. Just nu finns inga tvivel.  Det är dock fortfarande så att han lätt tar åt sig och försvarar sig så fort man har minsta lilla kritik eller förslag till förbättring, för det är sån han är. Jag tror vi båda behöver kompromissa en del, men så brukar det väl vara i de flesta förhållanden? Inte så att någon behöver ge upp sig själv men ibland får man mötas halvvägs. Han får ta mer ansvar men jag själv får också sluta tjata och istället kan vi fokusera på positiva saker, som att göra saker för varandra och sånt som stärker oss. 

#15 var ändå en bra grej, blir det samma visa snart igen kommer jag tillämpa den (fast med en varning så han vet vad som kommer hända om han inte plockar undan).

Visst måste man kompromissa! Vad jag menar är att om du tycker om blått och han rött så ska inte hela husets inredning gå i rött och du får nöja dig med en blå toalettinredning.

#21 Att kompromissa är verkligen en viktig del av det och görs det på rätt sätt så behöver ingen i förhållandet "ge upp sig själv". Hos oss har vi t.ex. fått kompromissa med städningen. Jag älskar att ha det rent och fint hemma och storstäder ofta. Han tycker inte att det spelar någon större roll om det är lite skit i hörnen och har ingen lust att städa så mycket att det möter min standard. Vi har kompromissat som så att vi båda hjälps åt att hålla det "normalstädat", dvs. undanplockat och rent, och att jag sedan gör det där extra pillet som får mig att må bra: torkar ur skåp, dammar på de "osynliga" ställena osv. Det fungerar kanon och vi får båda som vi vill - han slipper städa mer än han känner är rimligt och jag får ändå hjälp med det tråkiga som måste göras varje dag. Sedan är det oftast mer effektivt att locka med morot än att slå med piska. Jag uppmuntrar min kille mer än han är värd ibland: "Ååååhh, du har diskat, vad fort det gick, du är så himla duktig och effektiv!" Jättelöjligt kan tyckas men det ger ju utdelning i form av en kille som diskar oftare än om jag hade gnällt när han Inte diskade. Gnället ger sällan utdelning. Har man stora problem med att den ene gör för mycket i hushållet så är det bättre att ta upp det en gång för alla, förklara problemet på ett lugnt men solklart sätt, vara tydlig med att det inte är okej och inte tolereras och försöka hitta en lösning gemensamt. Att gnälla och tjata lite varje dag kommer inte förändra något. Tydlighet is the key :)

Du har fått kläm på det där…  :-)

Jag förstod hur du menade där i #7, tänkte inte på att det kunde låta som det var riktat mot det inlägget :) Men man kan väl säga att jag håller med där, om det blir för mycket rött måste han kompromissa med mig (eller jag med honom?) så jag får lika mycket av blått och tvärtom ;) Inte för att allt måste vara millimeterlika men så att vi båda har lika mycket att säga till om.

#23 precis, det är just det jag har kommit fram till, att jag måste sluta tjata på honom för det leder uppenbarligen bara till osämja och inget blir gjort. En riktig lose-lose-situation ;) Så.. nu kör vi på den positiva planen istället ;)

#23 samtidigt kna jag själv känna att det ska fan inte behöva bli at tman är löjlig och "Ååååh vad DUKTIG du är som STÄDAR". För han är VÄL VUXEN. Behöver DU sådan uppmuntran för att hålla rent och ordning…? :) Det är knappast någotgenetiskt i kvinnan som gör att vi "gör tråkiga saker" utan uppmuntran och män ska behöva daltas med. Det är inte barn.

Nu ska jag akta mig för att generalisera.  Jag är en vuxen man och jag kunde önska jag vore perfekt. Det är jag inte. Jag fungerar mycket bättre om jag får uppmuntran. Det kan jag inte sticka under stol med. "Vuxen" är verkligen inte en egenskap som garanterar en mognad och insikt. Verkligen inte.  Vi har en mängd mekanismer i samhället som bygger på belöning och straff - allt för att jag ska göra rätt - inte fel.

#27 Det finns mängder av områden i livet där jag gör bättre ifrån mig om jag får massor av uppmuntran, har inte du? Jag är sådan även med städningen - kommer någon hem till oss och säger "Guuud, vad fint ni har det!! Vilken god mat du har lagat! Vaddå, har du bakat brödet själv? Wow!" så kan du ge dig fasiken på att mitt belöningssystem kommer att se till att jag anstränger mig lika mycket nästa gång. Står någon vid paddocken och utbrister "Åh, den där skänkelvikningen var fantastisk!" så kommer jag att kämpa för att bibehålla min hästs smidighet och fysik. Sitter jag och planerar ett sömnadsprojekt och någon säger "Men du som är så himla duktig, det kommer bli kanon!" så kommer det vara lättare att hålla lågan uppe även när symaskinen sedan krånglar - jag kommer kanske rent av lära mig fixa den om den pajar, ifall någon säger "Testa, du klarar det säkert!" Så fungerar jag. Så fungerar min man. Jag gillar att leva i en värld där både jag och de jag delar livet med får mängder av uppmuntran. Att uppmuntra och berömma även till synes triviala saker tar ingen som helst energi men ger mottagaren tusenfalt.

Jag brukar likna det vid hunddressyr - och jag skojar inte nu. Att gnälla på en hund hjälper inte. Däremot locka med nåt och sen berömma mycket om det går bra. På sikt kan man dra ner på berömmet (godiset). Så lär man in ett beteende. 

(Nu får jag väl en massa arga kommentarer om detta förstår jag. Det tål jag.)

#30: Om karln brukat berömma kvinnan på det sättet varje gång hon utfört de omtalade sysslorna under deras dittillsvarande liv hade det väl varit rimligt att hon berömmer honom - men om han inte gjort det, så tycker han väl knappt själv att det är något speciellt. Och i så fall behöver han väl inget beröm när han gör det?

Om min sambo gör ngt extra här hemma så kan jag berömma  honom för det. Han brukar inte baka matbröd men skulle han göra det och att det smakade gudomligt så skulle han få beröm. Men inte för att han ställer undan sin smutsdisk i diskmaskinen och plockar bort sina otvättade kalsonger från golvet. Det hör till vanligt hyfs tycker jag.

Du borde berömma karln hur än brödet blir. :-)

#33 kanske det men han berömde inte heller mina kanelbullar när han tyckte de blev "för torra" Då klagade han.

Partners som gör kanelbullar - oavsett kvalité ska ha beröm.

#35 Jag håller med dig! :)

Jag är verkligen skitdålig på att städa och diska. Min kille blir ibland riktigt trött på det och surnar till. Jag har dock vett nog att skämmas för det. Nu försöker han ibland med att säga att jag väl kan diska så jag precis fyller diskstället. Det är bra för då känns det mer överkomligt. Lite beröm på det också så känns det bättre. :) Nu har jag efter många år ibland börjat se lägenheten med andra ögon och då faktiskt se att det behöver städas.

Baka och laga mat är en sak, att ge uppskatnting är en sak. Att ge beröm är en sak. Att "uppskatta"och "berömma" en man för att han är just en man ch därför "så fantatiskt ovanligt" gör disken, städar osv…känns bara fel i min bok.Jag skulle gärna också vilja få uppskattning om jag städar- vilket jag knappast får, det är MITT hem. Varför ska jag få uppskattning och beröm om jag diskar (för ovnalighetens skull)?

Jag förstår at tman försöker betinga något positivt över hanldingen,  men jag anser att sådant hör till banr och djur- inte till vuxna män, att få "beröm" för att man gör en sak som egenltigne gynnar e själv mest- t.ex städar, diskar, tvättar och stryker sina egna skjortor.  Det är inte samma sak som att någon tar sig tidne att baka och bjuder på detta, eller bygger en altan, eller liknande.

Att "hjälpa till" i hemmet ser jag itne som något som ska vara "ovanligt" i dne mån att han utöver det även ska ha beröm för sin insats :P För att vara motiverad att "hjälpa till".

Grejen är att jag märkt ett fneomen hos mång amän jag själv levt med: Klart de gillar uppskattnign men jag själv hatar att känna mig som en mamma även till honom, det gör mig direkt avtänd.  De fungerar helt själva hemma hos sina föräldrar, när de är hos folk på besök och de hade samtliga fint när de bodde själva- men när de bodde med mig eller jag hos dem så släppte de allt. Jag blev, utan att de sa det rakt ut, deras extramorsa, en städmaskin. en kvinna i stugan :P

Jag tänker inte berömma beteende so ajg vet finns inne i oss alla- mer eller mindre, hos vuxna människor som jag vet klarade sig innan e träffade mig. Vet jag t.ex att han adlriglagat mat eller strukit en skjirta så visar jag honom det tills han kan det, och DÅ kan jag såklart ge uppmuntran. Men att kalrn gjort disken en kväll efter att jag gjort _allt annat_ så…får han allt rygdunka sig själv för från mig får han ingenting. Ä jag sjuk och han tar hand om mig så älskar jag honom men inte gör jag en stor sak av att han "skött" allt annat- för samma sak skulle/har jag själv gjort.

Men här tycker vi helt enkelt olika. Själv vägrar jag att vara någons husmor. Och nej, jag städar inte huset för att få uppmuntran från mina vänner, jag städar huset för att jag uppskattar rent hus i sig och mår mycket bättre när allt är på sin plats och är rent.  Däremot kna jag acceptera att min partner inte delar min kärlek till ett rent hem, då får jag hoppas på bättre tider (för gnäll och tjat hjälper inte) eller göra det själv, eller hitta en karl som kan leva upp till mina förväntningar.

#38 Vi lever helt enkelt helt olika. Jag får beröm när jag har städat, diskat, lagat mat etc. från flera håll och ger samma beröm tillbaka. För mig och mina medmänniskor gör det livet roligare. Jag vet inte varifrån du får att jag är någons husmor - om det var riktat till mig? Skrev ju i mitt originalinlägg att vi delar 50/50 på de dagliga sysslorna och normalt storstäd och att jag sedan gör det där lilla extra som får mig att må bra.

Jag säger att man ska berömma inledningsvis extra mycket om man vill förändra ett beteende. Sen ska man givetvis visa varann normal uppskattning. Där kan man brista ibland.

#39 nej husmor var inte riktat till någon, mer till ursprungssynen på kvinnans naturliga plats i relationen och hemmet  (som husa och moder) ;) :) Inget av det jag skrev ska du ta personligt, då jag mest uttrycker en annan sida bara, och blir lätt frustrerad inför attityden att män "hjälper till" eller "är duktiga" när de helt enkelt sköter om sitt hushåll tillsammans med kvinnan- vilket jag önskar se som en självklarhet. En lika självklarhet som man ser att kvinnan ska sköta dessa saker.

Jag skiljer på uppmuntran som är positiv och att visa uppskattnting och att "lära upp" sin partner. Jag själv hade aldrig orkat med att behöva lära upp min partner, om denne inte förstod när jag säger "Du ska också diska", och det inte räckte. Som att ha ett barn eller lära upp ett djur. Däremot kan alla slarva ibland, eller kanske inte veta hur man gör en sak- och det hjälper jag gärna med, eller uppskattar saker genom uppmuntran. Men nej, jag får aldrig beröm för att jag diskat, för det ses som självklart, precis som när jag tvättar mina kläder. Därför ger jag ingen sådan åt min pojkvän. Men visst "Åh så skönt att sova i renbäddad säng" kan jag ju säga… För jag uppskattar situationen, det kan ju även han. Men inga "åh vad DUKTIG du är som TVÄTTAT och RENBÄDDAT sängen, du va BRA och DUKTIG du är" som att det inte vore en självklar handling som han inte klarar av?

Förstår ni hur jag menar?

Jag tog det nästan som en förolämpning en gång när en vän, när vi lagade middag ihop, överröste mig komplimanger för hur jag skurit en tomat. Nån vecka senare skedde samma sak igen och jag sa faktiskt ifrån då att herregud att skära en tomat klarar vilken tomte som helst av att göra -_- Men tydligne var han inte van vid tjejer som skär tomater…. men jag är van vid att män ska kunna städa, dammsuga, dammtorka, bädda sängen, plocka efter sig själv, och därför är det ingenting jag berömmer en man för.  Senast jag fick beröm för min städning var jag 11 år och bodde hemma hos mina föräldrar.