Annons:
Etikettfamilj
Läst 2702 ggr
Low
7/15/14, 12:15 PM

Bryta med mamma?

Jag kommer skriva en väldigt lång beskrivning av en betungande del av mitt liv nu… Jag vet inte hur jag ska kunna ge en rättvis bild utan att gå djupt in i detalj… Så jag hoppas ni orkar läsa min uppsats nu.

**Min mamma behöver verkligen hjälp, men hon vägrar inse det själv.
**
Hon är drygt 60 år gammal och lever tillsammans med min pappa. De har varit tillsammans i över fyrtio år och fått flera barn ihop, varav jag är den sista. Själv är jag 25 år. Jag är nog inte ensam att önska att de borde skilja sig, men av någon oförklarlig anledning stannar de kvar ihop. Trots att de lever i ett helvete och skapar oro omkring när de är tillsammans.

De började få en trasslig relation för 20 år sedan. De hade perioder med rejäla bråk som kunde sluta våldsamt. Jag minns att jag var väldigt rädd under dessa bråk. Mamma fick hysteriska utbrott och pappa förlorade kontrollen. Tyvärr var de inte föräldrar som gick undan när de bråkade, utan alla vi barn var under samma tak när det hände.

Det hela startade i samma veva som min farmor dog för 20 år sedan. Jag var för liten för att bilda min egna uppfattning om varför allt blev så fel, men mamma verkade skapa någon slags avundsjuka och osäkerhet kring att pappa åkte ifrån familjen för att spendera tid med sin sjuka mamma (vår farmor) som sedan avled.

Under farmors begravning betedde sig min mammas sida illa. De kom med bittra kommentarer om den ena och det andra. De visade inte direkt respekt för att det var en dag i sorg. Pappa blev tillslut förbannad på det här och väste till ordentligt och bad dem uppföra sig.

Från den dagen delades släkterna itu och de undvek varandra för all framtid. Min mormor skickade ett förlåt-brev till pappa, innehållande typ "Du träffade rätt kvinna, synd bara att hon hade fel mamma". Den veka ursäkten gjorde ju inte saken bättre direkt.

Men vi barn fortsatte att träffa mormor, och speciellt jag stod henne väldigt nära. Pappa accepterade att hon var hos oss och vi var hos henne, men han själv var aldrig med. Hon åkte alltid härifrån innan han kom hem från jobbet, men det var hennes och mammas val att ha det så. Men pappa uppmuntrade oss trots allt till att träffa henne. Han är inte så långsint. Nu har också min mormor gått bort.

Min pappas sida (egentligen bara en faster) däremot umgås vi aldrig med. Hon har aldrig blivit accepterad. På grund av avståndet till min faster träffas vi max en gång om året, men en annan orsak är att det blir för mycket bråk så fort det varit tal om att träffas. Mamma har aldrig varit välkomnat henne hit, så gissa om vi var nervösa när hon var bjuden på min brors bröllop… Tänk om mamma skulle ställa till med en scen på sin sons egna dag?

Mamma började känna sig allmänt orättvist behandlad i samma veva som släkterna tog avstånd efter begravningen, ofta i vardagssituationer. Om pappa tyckte att mamma agerat fel vid något tillfälle, eller han tog upp något annat som var laddat med minsta kritik, ställde hon i extrem försvarsposition. (Jag har aldrig i hela mitt liv hört henne ta kritik utan att säga "Men han… Men hon… Men det är ju för att…". Hon har liksom aldrig fel tycker hon.) Kritiken vändes alltid till pappas släktingar. Hon fick utbrott för att pappa behandlade dem annorlunda än henne när de gjorde samma sak.

Det kunde t.ex. bli bråk av att pappa tyckte att hon kunde hjälpa till mer i hushållet eller åtminstone städa upp det värsta i hemmet medan han jobbat. Hon jobbar nämligen mycket mindre än honom, han har alltid försörjt familjen. Hon hade väl inte direkt klarat sig ekonomiskt utan honom och kanske är det därför hon stannar i förhållandet.

Hur som helst, en sådan tillsägelse om städningen kunde göra henne fly förbannad, eftersom mamma tyckte att min faster inte heller gjorde så mycket utifrån vad hon hört - men ändå var fasters arbete värt något i pappas ögon. Hon kunde skrika och härma pappa genom att säga "Hon har ju klippt en ros!". Det är ett väldigt vanligt uttryck från henne. Hon har ofattbart många citat för sig ska ni veta, som hon tar upp vid varje gräl. Det här citatet grundar sig i en händelse för 19 år sedan. Min pappa och faster fick ärva ett sommarhus. Mamma satte aldrig sin fot där eftersom det var en del av pappas släkts ägor. Jag och min bror brukade åka dit tillsammans med pappa när vi var små. Självklart var det lite arbete att göra i trädgården och på huset, som faster och pappa delade på. När vi kom hem från huset, brukade mamma förhöra oss barn och ta reda på minsta detalj om hur mycket pappa arbetat på huset.

Efteråt skulle hon stämma av med pappa hur mycket faster hade hjälpt till när hon hade varit där. Hon visste ju hur mycket han hade gjort, det hade hon ju luskat ut genom oss. Och rättvist skulle det ju vara! Pappa svarade vid ett tillfälle att hon klippt en rosbuske, och det skulle han få ångra. För om han överhuvudtaget kan nämna ett så litet jobb som en klippt rosbuske och tycka att det var värt något, då skulle han inte klaga på att mamma hjälper till för lite!!! 19 år senare är det alltså fortfarande ett citat att bära med sig, så fort det är snack om att mamma kanske hjälpt till för lite…

Hennes hat trappades upp år efter år. Jag märkte redan som yngre hur hennes pupiller förändrades och ansiktsfärgen blev annorlunda när släkten kom på tal. När jag var liten kunde hon berätta historier om vad min faster och farmor hade sagt eller gjort. Antingen för att få det ur sig, eller för att få över mig på sin sida. Men jag var ju bara ett barn? Hon började med detta när jag var 6-7 år?

Hennes bitterhet är i princip på heltid idag. Hon är bitter över allting. Hon är aldrig glad när pappa är hemma. Och hennes hat och jämförelser med andra har verkligen förgrenat sig till höger och vänster, även utanför den gamla släkten alltså.

Ett nytt offer är exempelvis hennes svärdotters mamma. När de träffas så är hon kall som is mot henne. Anledningen är att svärdotterns mamma inte kan jobba på grund av kroniska ryggskador. Hon tar otaliga mediciner, går och lägger sig flera gånger om dagen och har ständig värk. Ett riktigt trist öde som den kvinnan gått till mötes, tycker jag, men hon är alltid glad och trevlig ändå. Mammas närmaste vän kan inte heller arbeta p.g.a. oförklarliga smärtor i kroppen. Däremot klarar hon av att åka på vandringsresor uppe i bergen och åka på långa ridläger.

När mamma och pappa vid ett tillfälle hamnade i diskussion kring samhället, och mamma irriterade sig över invandringspolitik eller "folk som lever på samhället", tyckte pappa att hon brusade upp för mycket, och dessutom inte kunde uttala sig på det viset eftersom hon inte ens var insatt i politik. Dessutom sade han något riktigt dumt. Han sa att mammas väninna om någon i så fall är en typisk person som lever på samhället - som kan åka på ridläger och vandringsresor, men inte arbeta.

Och det har han fått betala för kan jag lova. Men den som råkar värst ut är svärdotterns mamma. Ska mammas väninna målas svart så ska också hennes svärdotters mamma göra det. Därför ska svärdotterns mamma inte behandlas som en människa värd att prata med.

Usch, det blir verkligen hemska släktträffar…

Ett annat exempel är en bekant till oss, som kunde hela dikten "Tomten" av Rydberg. Hon frågade om hon skulle läsa högt för oss. Hela familjen svarade entusiastiskt "ja!" medan mamma som i vanlig ordning var bitter och svarade surt "nej". Efteråt frågade man hur i helvete hon överhuvudtaget kunde sitta där bland alla och säga nej? Hon hade varit tyst hela kvällen, och uttryckt sig med himlande ögon och suckar istället för att använda ord när folk samtalade, men väl när hon pratade så är det det DÄR hon kläcker ur sig? Att hon är tjurig och bitter hemma är en sak, men bland andra människor… Kan hon inte någonsin uppföra sig?! Hennes svar på det var:

- Pappa har inte tålamod eller vill sitta och lyssna på någon så länge! Säger man två meningar istället för en, har man redan sagt för mycket! Och jag är tyst hela kvällen eftersom allt jag säger är fel! Allt jag säger ska det hackas på! Men vad andra pladderkärringar (= pappas släkt) säger går honom helt förbi! Dem tar han i försvar!

Vad i hela friden har det med den bekanta att göra?

Jag har hittills bara tagit upp ett par situationer, men det kommer nya absolut hela tiden. Man är nervös inför varje gång man ska vara med henne i sociala sammanhang. Till och med när ett ska komma över och jag är där, är jag nervös…

Mina vänner tror att mamma inte gillar dem. Hon är så fruktansvärt sur så fort de träffas. Det här beror på att jag talar gott om mina vänners föräldrar, vilket gör mamma avundsjuk och arg. Det beror också på att jag skämdes för henne som barn och tonåring. Det kan ju bland annat bero på att hon gick in i klassrummet med filmkamera. Dessutom är hon äldre än mina vänners föräldrar - folk trodde hon var min mormor. Jag blev ledsen för mammas skull när jag fick höra det här, och därför ville jag inte att hon skulle hälsa på i skolan mer. Det här betalar hon tillbaka genom att vara kall mot mina vänner. Jag ska minsann inte behöva skämmas mer. Nej, sådant glöms inte!

Sedan har vi ju problemet att hon pratar så sjukt mycket… Om allt. Och alla tycker det. Folk irriterar sig till döds över det. (Hennes arbetskamrater suckar djupt kring henne. Jag känner en arbetskamrat till henne som gett mig den här informationen…) Det lyckas liksom bli problem vad än hon ger sig in i för samtal, för hon gör allt så jävla invecklat och långdraget. Ingen orkar lyssna. Tyvärr gör det att folk bara blir bara irriterade till slut. Ska hon ringa till frisören och fråga om en håruppsättning så tar det en halvtimme. När man själv pratar med henne, kan man lägga ifrån sig luren i flera minuter i sträck utan att hon märker något. Vad tror hon egentligen att folk har tid till?

Hon har någon form av kontrollbehov dessutom, så hon tar allt från början-början. Ska man själv berätta något ställer hon frågor som jag inte alls fattar syftet med.

Du kan inte säga till henne att förkorta en version. Du kan inte säga till henne att hon pratar för mycket. Hon blir så fruktansvärt arg och säger att hon alltid kritiseras för allt. "Vare sig hon är elak eller inte så är det fel! Men det är ju bara när VISSA pratar!" Hon blir arg för att pappa inte orkar lyssna klart på henne, utan går mitt i hennes meningar. Jag förstår att det gör henne förbannad, för att man inte visar respekt för henne. Men ibland glömmer man verkligen bort att hon  pratar, för man tappade intresset efter de första tre minuterna av nonsens.

Och det är tillfällen som dessa, som gör att hon säger nej till att lyssna på en hel dikt. "För pappa orkar inte lyssna så länge."

Nu har ett nytt problem dykt upp. Jag har en hund som pappa är tokig i. Mitt i alla bråk så väser hon att han kan kalla hunden för älskling, men henne kan han kalla satkärring. Vad resulterar detta i? Att hon inte tycker om hunden.

Det värsta är att jag själv kallar henne saker som satkärring. Jag kan få sådana extrema utbrott på henne. När det kommer till henne har jag väldigt låg toleransnivå för saker och ting, det ligger liksom en inbyggt irritation i allt runt henne. Helst vill jag bara gå ifrån henne och vara själv.

När vi träffar mina syskon och syskonbarn, riktigt ser jag hur de märker av mammas bitterhet eller bittra kommentarer. Jag försöker styra upp situationen eller kanske säga till mamma att sluta, för jag är så rädd att någon annan ska göra det. (Skulle syskonens partner säga något så skulle de ju aldrig någonsin bli förlåtna…) Jag har alltid känt ett starkt ansvar för att få saker bra. Men den som får skiten, det är jag. Hon blir förbannad på mig. Sedan tar pappa mig i försvar för att han förstår mig, och så är bråket om orättvisa igång. "När din dotter säger något så… men när JAG säger något så…"

Hon är så arg över att jag och pappa fungerar bra tillsammans. Hon sårar mig så djupt när hon är avundsjuk på mig, hon kan vara så otrevlig mot mig att jag totalt bryter ihop. Det får mig att känna mig så värdelös - mer värdelös än jag redan känner mig. Hon kan svara: "Men det är ju inte mot dig! Det är ju PAPPA jag är arg på!". Men vad hjälper det mig, när det är mig hon är avundsjuk på, när hon trycker ner mig och kallar "Lilla du" på ett förnedrande sätt. Det blir automatiskt att jag tyr mig mer till pappa, och det gör mammas avundsjuka ännu värre.

Pappa är absolut inte oskyldig. Han har sagt hårda saker och betett sig illa. Han har agerat fel många gånger. Men det har vi alla gjort i familjen. Pappa är inte långsint. Han vill inte bråka, han har erbjudit att de går i terapi. Men mamma vill inte, hon menar att allt är pappas fel. Hon säger att "Om bara pappa ändrar sig så vore allt annorlunda" och "Det är för att han är som han är, som han får mig så här."

Konstigt att det ändå alltid är hon som hamnar i en konflikt…

Jag har genomgått och genomgår fruktansvärt tuffa saker i mitt egna liv, som jag aldrig skulle tänka tanken på att berätta för henne. Jag har fått dölja saker i hela mitt liv. Mina problem gör att jag periodvis inte vill träffa människor. Så som livet ser ut kommer jag ingenstans. Jag kommer aldrig få en partner eftersom jag mår så dåligt - jag har ingen som helst dragningskraft till ett kärleksliv eller partnerskap.  Jag är för rädd och känner mig för oduglig. Jag har ingen sexuell lust heller. Det har jag aldrig någonsin haft, och jag är ändå 25 år gammal. Men ingen vet det, ingen ser att jag mår dåligt.

Jag känner mig så hopplöst ensam. Jag bor själv, men ensamheten och det dåliga samvetet gör att jag är hos mina föräldrar. Och det är okej ibland, främst när man är på tu man hand.

Men oftast är jag arg, och i mammas sällskap känner jag ofta hur dåligt jag mår på riktigt. Jag blir lätt irriterad och kan till och med må illa. Jag blir spydig mot henne, trots att hon inte alltid gjort något. Jag tar ofta ut ilskan på henne. Är jag arg på mig själv så är jag arg på henne.

Så visst ligger mycket på mig när det kommer till vår dåliga relation. Men jag har bett henne ända sedan jag var barn att hon ska få hjälp. Jag har varit en oskyldig flicka som suttit med henne i soffan när hon gråtit. Jag har varit barnet som hämtat nyckeln och släppt ut henne från sovrummet, när pappa låst in henne i sovrummet för att hon inte kunde sluta skrika i sina hatutbrott. Jag har varit den av oss som sagt att jag älskat henne. Jag har varit tonåring som suttit sent ute i regnet och vägrat komma hem innan hon lovat att ringa en psykolog.

Idag känner jag en så stark sorg förknippad med henne, att när hon vill krama mig godnatt eller liknande, blir jag stel som en pinne och det känns kallt i halsen. Jag mår ofta illa till och med.

Samtidigt kryper jag alltid tillbaka till henne. Jag har ett samvete som gnager hål i mig. Är pappa bortrest så kommer jag hem för att hon inte ska vara ensam. Jag skulle aldrig kunna flytta utomlands eftersom jag tycker synd om henne.

En del av mig vill bryta relationen för alltid. En annan vill ha henne kvar. Hon är utan tvekan en av de mest betydelsefulla människor i mitt liv. Jag har hittills bara nämnt allt dåligt med henne, vilket är synd. För på många sätt var hon en fantastisk mamma när vi var små, som var ovanlig på många sätt. Det är nog få föräldrar som engagerat sig så mycket i vår barndom som hon gjort. Hon avgudar barn. Och hon har alltid visat praktiskt att hon bryr sig. Till exempel bråkade vi mycket under min gymnasietid, och jag hade det svårt på andra plan. Ändå satt hon uppe till mig till 3.00 för att hjälpa mig med skolarbete.

Det gör ont i mig att vara otrevlig, men jag är så arg över att hon aldrig förändrar sig. Jag måste verkligen jobba på acceptans, för hon jag vet att hon aldrig kommer förändras. Men hon kunde ju vara så jävla lycklig, hon slänger bort en helt fantastisk familj på det här, och det gör det så svårt. Jag vill inte vara det svarta fåret och bryta relationen, dessutom kommer min familj knappast tillåta att jag gör det. Men hur ska jag göra då? Jag kan inte vara glad i hennes sällskap. Och om jag nu tar ut min ilska på henne… Då är vi ju inte bra för varandra.

Det skrämmer mig att det här beteendet som hon visar är ett släktdrag. Tänk om jag blir likadan? Jag kanske redan är på väg, när jag precis som hon blir så arg och frustrerad?

Jag vet inte längre vad jag ska göra…

Ska jag bryta eller inte?
Hur ska jag förhålla mig till allt?

Annons:
Sommarek
7/15/14, 12:46 PM
#1

Jag brukar inte skriva här, men eftersom jag så väl känner igen mig i det du skriver kände jag mig manad.

Det viktiga i den här situationen är faktiskt vad du känner. Även om det låter hårt, så är du inte ansvarig för dina föräldrars liv eller lycka; de är vuxna människor som måste jobba med sig själva. Om din relation med din mamma inte ger dig något, så ska den avbrytas liksom vilket annat skadligt förhållande som helst. Däremot så känns det som, om du säger det också själv, du tvekar, vilket inte är svårt att förstå. Hur skulle du känna inför en konfrontation av slags? Att sätta dig ner tillsammans med din mamma och förklara, lugnt och sansat (skriv gärna ner det och repetera om du vill, så du får en tydlig bild av vad du vill säga) att du älskar henne och vill att hon ska må bra, men att det bara är hon själv som kan ordna detta, och om hon inte vill ta tag i sina egna problem så kan du inte hjälpa henne mer, och då är det bäst om ni inte umgås mer. Förklara att hennes sätt att uppföra sig på sårar dig och gör dig ledsen. Du kan såklart erbjuda sig att hjälpa henne på så sätt att du kan lyssna, vara där, hjälpa henne rent praktiskt, men du kommer aldrig, aldrig att kunna ändra hennes inställning till livet. Antagligen är den så inbiten att den är riktigt svårt att förändra.

Med många tjänar en sådan här konfrontation som en riktig kalldusch; de inser att nu är det fanimig på allvar och att de måste skärpa sig eller mista sitt barn. Andra blir arga och menar att de lever som de själva vill, och då är det dags att gå sin väg.

Det är ALDRIG lätt när det är en så nära familjemedlem - men samtidigt ska du komma ihåg att du inte är en rättighet för din mamma - du är en gåva, och om hon inte kan förvalta den ska hon inte heller "ha" den. Du har ditt liv att leva, och det har du rätt att göra även om hon inte vill ha det bra.

Uteslut bara inte att hon kan få en andra chans. Många som blir konfronterade slår bakut först, men sedan, när de börjar inse att man menat allvar, så blir det fart på dem. Om hon skulle ringa och säga att hon ändrat sig eller skaffat hjälp eller annat, ge henne den chansen.

Oavsett hur det går, så hoppas jag det blir bra för er bägge till sist. *kram*

Sajtvärd på Wicca ifokus och Halland iFokus

Tjeja
7/15/14, 12:49 PM
#2

Oj…

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

pyromanen
7/15/14, 1:10 PM
#3

Låter som mångamånga år i en dysfunktionell familj. Flytta "hemifrån" ett tag. Gå på folkhögskola med internarboende 100 mil hemifrån och släpp taget om all den röra som inte du är ansvarig för. Påbörja resten av ditt liv och se till att fylla det med sådant du mår bra av.

Low
7/15/14, 1:23 PM
#4

#1 - Jag skulle vilja svara väldigt långt. Men jag blir gråtfärdig av att läsa det du skriver, eftersom du har helt rätt. Tack.

#3 - Jag bodde 50 mil bort under flera år och hälsade bara på 3-4 gånger om året. Det blev outhärdligt till slut, jag hade så dåligt samvete över att inte vara i närheten. Jag var orolig över familjen där hemma. Jag tyckte synd om pappa som fick gå med ständigt bittra mamma, och synd om mamma som inte fick ha mig intill. Helt otroligt…

Om jag inte ens kan bo borta, hur ska jag då klara av att bryta?
Jag behöver ju det…

sisela
7/15/14, 1:38 PM
#5

Går du i terapi? Du skulle nog behöva bearbeta din uppväxt och förhållande till din mamma en del. Hon kanske inte kan ändra sig och du kan definitivt inte ändra henne men du kan ändra sättet du möter henne och sättet du reagerar på, plus det dåliga samvetet (som du inte ska behöva ha alls, dock tyvärr ganska vanligt)

Low
7/15/14, 1:56 PM
#6

#5 - Jag går inte i terapi, men egentligen är det är precis vad jag behöver… För att jobba med acceptans och mitt förhållningssätt till min familj.

Och jag VILL få hjälp, men periodvis drar jag mig undan . Den senaste året har varit förskräckligt. Jag har inte arbetat då eftersom jag studerat på distans.

Jag  lider bland annat av "hemliga" ätstörningar och det senaste året har jag gått upp mycket i vikt. Det känns som att jag är för stor för våga visa mig, och för stor för att förtjäna hjälp. Det blir att jag skjuter upp allt för att jag tänker "om några månader är jag smalare, då kan jag".

Mitt självförtroende är verkligen på botten, och jag känner att det är rätt. Jag får gärna hjälp med min barndom, men jag är orolig över att en psykolog skulle vilja jobba på mitt självförtroende. Jag vill inte bli hjärntvättad på det viset - jag vill inte börja tro att jag är bra. För det är jag inte.

Jag tappar mig själv mer och mer. Jag har sjunkit så lågt att jag knappt bryr mig om något. Jag skiter till och med i min hygien, det känns som detsamma om jag är fräsch eller inte. Bara att duscha är jobbigt eftersom jag ser min kropp. Samtidigt är jag mer harmonisk än när jag väger 20 kilo mindre (jag pendlar mycket…). Jag får regelbunden menstruation nu. När jag väger mindre går jag på spänn hela tiden och undrar när jag kommer tappa kontrollen.

Men förlåt… Jag kom ifrån ämnet helt nu.
Behövde väl få ur mig det här antar jag.

Annons:
sisela
7/15/14, 3:16 PM
#7

Oj oj det låter verkligen som om du är illa ute. Dåligt självförtroende kan ställa till med så mycket dåligt. Har själv problem men det har blivit mycket bättre. Det med hjärntvättad… Jag skulle uttrycka det så att du har hjärntvättat dig själv till att tro att du inte är värd något och att du inte har rätt att må bra. En (bra) psykolog skulle förhoppningsvis kunna hjälpa dig att inse att dina tankar om dig själv är förgiftade och farliga för dig. Jag tror definitivt att ditt svåra förhållande med din mor har förstört ditt självförtroende men det är bara du som kan fixa det igen. Gör inte som hon gjort alltid och tänk att det är någon annans fel och att allt blir bra om du slutar träffa henne. Du måste laga dig själv för då får du styrka att stå emot.

Sommarek
7/15/14, 6:03 PM
#8

#4 Kram.  <3

Jag håller med #7. Bli inte din mamma, som väntar på att något magiskt ska hända som gör allt bra igen. Ge dig själv en mild känga i rumpan, ring till en vårdcentral och säg att du behöver prata med någon. Jag har själv gått två omgångar KBT, och det är jättebra att få lära sig att "programmera om" skallen. Du får se det som en slags positiv snöbollseffekt; mår du bättre och kan ta knäcken på din ätstörning så kommer du att må bättre och börja tänka bättre om dig själv. Tänker du bättre om dig själv kommer du börja vilja ta bättre hand om dig själv, och så rullar det på.

Sajtvärd på Wicca ifokus och Halland iFokus

Low
7/15/14, 6:56 PM
#9

Nej, det har verkligen gått för långt…

Jag hade kontakt med psykoterapeut när jag var 17-20 år. Då var jag nog inte tillräckligt motiverad att må bra. Ska jag få hjälp idag däremot så kommer jag vilja gå för det till 110%…

Så jag ska kontakta en psykolog ikväll. Nu är det nog…

Men vad gör jag fram till dess? Det är ofta kötid på ett halvår. Jag är rädd för hur mycket jag hinner gå ner mig på den tiden.  Varifrån ska jag få stöd och motivation?

Hela kroppen skriker efter en kram, av någon som inte bryr sig om att jag är som jag är eller ser ut som jag gör. Jag har inte gråtit mot någons axel sedan jag var barn. Tanken på att någon närstående som skulle ge mig stöd, gör mig helt kall i kroppen. Och jag har ingen aning om varför. Det skulle hellre vara någon som aldrig behöver se mig igen.

Så… Någon som vill ge mig engångströst……..?

Desperat är ordet… Och det är ju tragiskt att jag startar tråden med att dra upp min mammas problem, och undra om jag ska lämna henne… När det helt slutar i att jag hatar mig själv och jag själv behöver hjälp. Ibland ser man lösningar på helt sjuka sätt…

Winta
7/16/14, 12:28 AM
#10

En stor kram på dig kommer här. Det var tråkigt du hade haft jobbig uppväxt med en bitter mamma som slänger ilska på andra och inte kunde uppföra sig. Hon mår nog också riktigt dåligt. Hon skulle behöva gå hos psykolog även hon förnekar för det och skyller på din pappa. Det hjälper ändå inte om han skulle förändra sig för hon har byggt upp många stenar i ryggsäcken. Hon behöver slänga bort all stenar och leva för nuet. Samt din pappa också… (De också inte nog är lyckliga tillsammans?)

Förslår om att du kanske kan skriva en brev till henne/pappan och berätta hur du upplevt situationen, mått och bland annat att hon borde söka hjälp. Skriv gärna också med känslor, t.ex att du bryr dig om henne, visa kärlek även det är jobbigt att visa det när hon blivit som hon blev just nu.

Kom ihåg en sak, att det är aldrig din fel. Det var fel av henne att förhöra er, skylla på andra och visa ilska inför er när ni var barn. Det är deras problem som får lösa problemet. De ska inte få gå över din gräns mer.

Nästa gång du träffar dem så om de beter sig igen så kan du säga att du inte har med det att göra och inte behöva lyssna på deras skitsnack. Att de måste växa upp efter dessa många år… Våga stå upp och sätta din gränser.

Trist att det tar lång tid att komma in i terapi. Men det borde finnas akut psykmottagningen du kan gå in när det verkligen behövs att prata ut. Jag tror också ändå.. att du behöver ta distans ett längre period från din föräldrar att hitta vägen tillbaka till dig själv. Tänka bättre och må bättre. Hitta på olika aktiviteter, lära känna nya folk och sånt.

Jag gjorde gott jag kan att skriva här och hänga med i all inlägg som skrivs. Jag hoppas du mår bättre snart.

Sarah
7/16/14, 9:25 PM
#11

Håller med övriga, du behöver hjälp att må bättre. Ang dina föräldrar, de gör varje dag ett aktivt val att fortsätta leva tillsammans. Det är inte ditt ansvar.

[LadyK]
7/17/14, 12:33 AM
#12

I väntan på tid hos psykolog kanske du kan få samtal på vårdcentralen. De har ofta kuratorer att tillgå och de har inte så lång väntetid.

KRAM!

Winta
7/17/14, 10:33 PM
#13

Hur mår du och hur har det gått?….

Annons:
[strutter]
7/18/14, 10:42 AM
#14

Spontant känner jag så här: din mamma borde läsa ditt inlägg. Därefter skulle du kunna ställa ultimatum, att om hon inte tänker medverka till att ni får en bättre relation ( t ex genom samtalsterapi) så tvingas du bryta du med henne.

Då har du varit öppen och gett henne möjligheten att välja. Väljer hon att fortsätta som hittills behöver du komma ifrån henne. För ett sånt här liv kan du inte leva. Du är värd mycket mer än så. Jag tycker att du har skrivit så fint och bra i ditt inlägg.

obstitant
7/20/14, 4:44 PM
#15

Jag tror tyvärr att du har mycket små chanser att nå fram till din mamma. Helt uppenbart mår hon själv inte bra och skulle behöva hjälp, väldigt mycket hjälp, men det är inte ditt ansvar att få henne att se och acceptera det. Hon måste själv förstå att problemet ligger hos henne, och hon måste vilja arbeta med att förändra sig själv.  Ditt ansvar är att ta hand om dig själv. 

Det är inte konstigt att du har olika problem efter en uppväxt med en sådan mamma. Du behöver själv bygga upp alla de saker du borde fått med dig från dina föräldrar men inte fick. Du kommer förmodligen också att behöva sörja de föräldrar och den barndom du borde ha haft, som du hade förtjänat, men inte fick och aldrig kommer att få. Och för att kunna börja bygga upp dig själv kommer du att vara tvungen att lägga in en distans till din mamma, bryta symbiosen och låta henne brottas med sig själv istället för att dra ner dig också i gyttjebrottningspölen.  Och samtidigt stå ut med dina egna skuldkänslor när du gör det, och förstå att de saknar saklig grund. 

Till detta behöver du med all sannolikhet en terapeut, ja. Det är trist att det är så långa väntetider och svårt att få terapi via vården, men det går att få hjälp. Du kan som sagt söka via vårdcentralen eller en psykiatrisk öppenvårdsmottagning, jag misstänker att du kanske har tillräckligt svåra problem för att söka direkt dit. Hur som helst kostar det inget att ringa och fråga! (Om du inte vet var mottagningen finns kan du söka på 1177.se)

Du kan också ringa en gång till Nationella Hjälplinjen (020-220060) och prata med någon där medan du väntar. De kommer inte att påbörja någon terapi eller så, men du kan få ett stödsamtal och pepp att söka vidare hjälp (och våga tro på att du förtjänar det).

Low
7/26/14, 9:54 PM
#16

Hej allihopa.
Ja, hur det har gått. Så där med mig själv. Det är en helt fantastisk sommar men den går mig bara förbi. Folk vill ha med mig ut på fester, landställen och bad, men jag orkar inte. En av mina närmsta fick bebis i våras som växer så det knakar, men jag missar allt. Och det går aldrig att få tillbaka.

Jag har dock fått svar från en terapeut som kan börja hjälpa mig från i höst, så det är väldigt, väldigt positivt.

Jag har fortfarande inte gjort någonting med min mamma. Jag försöker bara undvika henne i den mån det går. Men ibland har jag varit hemma (av praktiska skäl då jag varit beroende av två datorer p.g.a. en ointressant historia).

Där hemma har jag, i något vardagligt gräl, varnat henne att jag kanske bryter för alltid, men att mitt första steg blir att utesluta henne ur min sommar. Innerst inne vet jag att det här är ett trick för att jag ska slippa gå utanför dörren, eftersom jag har behov av isolering nu - till skillnad från mamma som alltid vill göra saker och blir glad av det. Men jag lägger skulden på henne och låtsas "bestraffa" henne genom att stanna inne.  Dels för det är enkelt att skrämma henne med någonting som är enkelt för mig att genomföra, eftersom jag ändå inte vill göra någonting. Och dels som en ren undanflykt från socialt liv, för min egen del.

Hon tar det hårt, men fortsätter att säga "men det är ju pappa jag är arg på/vad långsint du är/vad jag än gör, så tycker du att jag gör fel/du är alltid arg/ingenting blir bättre för att vi går här hemma/kan du inte förstå varför jag är arg". Och som sagt, jag har så jävla stor del i våra gräl nuförtiden, för att jag tar ut allt världens ilska på henne. Hon kan inte ens fråga hur man för över bilder på datorn utan att jag blir märkbart kort och irriterad.

Men jag vet inte. Jag vet ingenting.

[Yllhilda]
7/26/14, 11:37 PM
#17

#16 Jag tycker det låter riktigt bra att du ska få komma till terapeut. Och det faktum att du laddar upp för att bryta dig fri från det emotionella järngrepp du nu sitter fast i är strålande! Kanske är det ett totalt uppbrott du behöver, eller bara distans, men i vart fall så jobbar du för att du ska må bättre. 🙂

Livet i övrigt, känns det som att du inte har kontroll? Vad känner du krävs för att du ska kunna få leva så som du skulle önska? Vad kan du själv göra(utöver terapeut)? Vilka glädjeämnen finns i ditt liv, oavsett hur små?

Low
7/27/14, 12:52 AM
#18

#17 - Jag försökte tänka på glädjeämnen… Och blev förbluffad över hur svårt det var att komma på några. Jag har ju egentligen så mycket bra i livet. Mitt liv kan vara bra och lyckligt. Men det som förstör är att jag föraktar mig själv, att allt känns hopplöst och motivationen är på botten. Jag har dock skaffat hund nu. Det var en dröm för mig och jag älskar honom, men jag känner mig otillräcklig. Och jag är nervös inför framtiden med honom, ifall jag aldrig kommer ur min bubbla. Jag har INTE kontroll. Inte alls. Jag har gått upp 20 kg på ett år och därför vill jag inte träffa någon. Och jag skiter som sagt i allt nu, eftersom jag ändå inte har kontroll. Jag skiter i hemmet - jag går in med skorna och lämnar gräs och jord på golvet, låter hunden äta blodiga ben på mattan, går i stora utslitna kläder… Vissa delar i hemmet är skinande rena (kök, badrum) medan andra ser ut som en knarkarkvart. Jag passar in där, glåmig och hemsk. Jag SER liksom allt det här, men det verkar som att jag bestämt mig för att ha det piss bara. Vikten är ett återkommande problem. När jag hade normal vikt så mådde jag dåligt för att jag väntade på att tappa kontrollen. Men jag vågade åtminstone gå ut, och ibland kunde jag känna mig stolt över att ha gått ner 15 kg efter ett par år med dieter, hetsätning, svält, motion osv… Folk sa att jag såg fantastisk ut. Nu är det förstört igen. Mitt förra jobb är beviset på att jag inte har något att leva för. Det sken i chefens ögon eftersom jag var så ihärdig, och jag klättrade i mitt yrke, men faktum var ju att jag inte hade något annat. Så jag gick in för mitt jobb till hundra procent istället. Men jag sade upp mig därifrån för att jag varje dag visste att jag behövde "hitta mig själv" någon annanstans. Sedan hade jag dåligt samvete över att bo långt borta från mina föräldrar. Dessutom var min arbetsplats så stressig, att jag aldrig hade menstruation under mina år där. Så ja och nej… Jag har ingen kontroll nu alls, över nåt. Men väl när jag har kontroll så är det över helt fel saker. Jag är kass.

[Yllhilda]
7/27/14, 11:04 AM
#19

#18 Med din terapeut kommer du jobba på din självbild, och det du kan göra på egen hand redan idag är en av två saker. Den ena är att försöka byta ut varje negativ tanke som kommer upp mot en neutral eller positiv, den andra är att när du tänker på något negativt om dig själv eller ditt liv så måste du hitta något positivt också. Exempelvis "vilken svinstia jag lever i" följs av "men jag har en sjukt bekväm soffa" eller "vad oattraktiv jag är" följs av "men jag har ett vackert ansikte". Eller rentav; "den här tekniken är skit och ger inget" följs av "men jag försöker iallafall".

Det kan vara svårt att komma igång, särskilt som man kan känna att det inte tjänar något till och att man inte har någon "rätt" att se sig själv enbart positivt, men det fina i kråksången är ju att du har all rätt i världen, och alla tjänar på det. Det kan hända att du blir lite rädd att falla tillbaka i gamla mönster när du börjat klättra, men om du skulle falla en bit så är det knappast hela världen - alla kan falla. Det viktigaste är att du reser dig upp igen. 🙂

Lia
7/27/14, 1:21 PM
#20

Jag känner igen mig väldigt mycket i din berättelse. Detta var min barndom med, fast med en pappa som tog ut allt sitt hat på allt och alla och med en mamma som försvarade mig och tog hand om mig. Det har under hela tiden varit han som behövt gå i psykiatrin, men det är jag som fått göra det i 10 år och samlat på mig flertalet diagnoser som följd av all psykisk stress hemma. Mamma och pappa skilde sig för två år sen och jag har inte mycket kontakt med honom. Det var det bästa som kunde hända mig. För nu har jag i alla fall lite mer rum att andas…

Annons:
Upp till toppen
Annons: