Förhållande

små tjafs..

2014-07-15 19:03 #0 av: Natalieforsbom

Hej. jag o min pöjk har varit ihop i över ett år nu och på senare tid har de varit ´MASSA små tjafs hela tiden och när jag frågar om de är något så säger han bara : "jag är bara trött"..

äre fel på mig? borde jag bli fundersam ?
kan nämna att jag är krävande .. :/ är osäker pga ett ex och vill inte gärna starta bråk.. men tar gärna upp saker jag anser är fel .. han gör det aldrig..

Vad ska jag göra åt små tjafsen ? :(

Anmäl
2014-07-15 19:16 #1 av: Svarttusch

Småtjafs kan ju bero på att "smekmånaden" är över. 

MEN, jag rekommenderar inte att vara krävande. Det kan döda relationen på sikt. Nu vet jag att det inte är så lätt att bara "sluta" med det, men testa om du genom vårdcentralen kan få kontakt med en kurator eller nått som kan hjälpa dig. Nu vet jag ju inte vad du menar helt exakt med krävande, men jag vet att jag tidigare varit det och det har aldrig gått bra. 

Sen förstår jag det lite som att småtjafset kommer från att du tar upp vad du tycker är fel? Då får man försöka ta upp det på ett bra sätt och fokusera på hur det får dig att känna. Om du t. ex tycker han ska höra av sig om han blir försenad eller om du vill att ni ska ringa varandra och säga god natt om kvällarna så förklara varför. T. ex "Jag saknar dig när vi inte sover med varandra och då mår jag mycket bättre om vi ringer till varandra innan vi ska sova och pratar lite". 

Sen får man ju tänka på vad som är viktigast och vilket man inte bryr sig så mycket om. T. ex om min make är iväg över helgen eller en vecka så vill jag att vi ringer och pratar minst en gång om dagen om det går att ordna, och då mest på kvällar. Är han dock bara iväg över en natt och träffar kompisar eller nått som han inte gör så ofta så behöver vi inte prata. Det är en "kompromiss", även om min make också såklart vill prata. 

Om småtjafset även kommer från honom så är det enklaste att helt enkelt fundera på hur viktigt det är. Handlar det om en sak man kan lära sig att leva med? Om så, då behöver man inte tjafsa om det heller. Självklart ska man aldrig förändra sig själv helt och hållet för någon. Men lite tror jag alla får anpassa sig i ett förhållande, men det ska ju bara handla om "mindre" saker såklart. 

men mycket kan ju bero på att du blivit sårad av ditt ex, och det kanske du behöver bearbeta. 

Anmäl
2014-07-15 19:50 #2 av: Natalieforsbom

jag är krävande på det plan att jag har extremt mycke överskotts energi!
han kan tycka det är lite jobbigt ibland.. jag kan även bli sur på sättet jag blir tilltalad.. tex. tilltalar han mig surigt/argt så reagerar jag på de och frågar äru sur på mig? och det kan bara vara lite gran jag hör i rösten :( de ä något jag verkligen försöker skärpa mig med..
blir väldigt ofta så när han tilltalar mig.. och då har jag inte gjort något.. :/
går inte till någon kurator ..vill helst inte det heller då jag alltid känner mig obekväm och sen kommer jag aldrig mer tillbaka.. har blivit så några gånger...



Anmäl
2014-07-15 20:00 #3 av: Gronstedt

Det är ganska rimligt att inte gilla att bli tilltalad surt och grinigt - det låter inte som något som DU behöverjobba med.

Angående din överskottsenergi kan du väl göra aktiviteter utan att han behöver hänga med? Så behöver inte han tycka det är jobbigt.

Anmäl
2014-07-15 20:17 #4 av: Svarttusch

#2 Nej att bli tilltalad surt är inte något man ska "stå ut med". Däremot kanske inte "är du sur eller?" är det bästa svaret. Man kanske får luska lite i om han haft en jobbig dag på jobbet eller är sur på något annat osv. men samtidigt påpeka såklart att om han är grinig över något som du inte har att göra med (stressad på jobbet, hungrig, trött osv) så ska det heller inte gå ut över dig. 

Aha du menade överskottsenergi! Jag gissar då att han inte riktigt har samma energi som dig? Då kanske du behöver pyssla med nått så du får utlopp för din energi utan honom, kanske gå på gym med en kompis eller någon hobby som tar energi? Alla är vi ju olika. Jag har lite lättare att bli uttråkad än min make så jag får "tvinga" med honom på saker, men det brukar bli bra i slutändan ändå. Om jag t. ex vill och shoppa brukar det alltid vara han som handlar mest ändå sen ;) 

Anmäl
2014-07-15 21:40 #5 av: drika

båda måste gå halva vägen var i förhållandet och det är bättre att prata istället för att tjaffsa de är nåt man kan komma överens om tycker jag och att kanske komma underfund med varför man blir irriterad när man blir det, tex är det nåt att bli irriterad av eller gör man en höna av en fjäder ex:)

Anmäl
2014-07-15 22:16 #6 av: Natalieforsbom

Jag letar medryttar häst till en förbannelse men här där jag bor finns knappt hästar runt omkring, eller jo de finns men de ä inte folk som vill ha hjälp med någon av sina.. :/

Jag ger mig ut och springer och sådant..
jag ska även få utredning för ADHD.. vilket han tycker är lite ve modigt då han inte vill att jag ska känna mig stämplad .. dock gör jag inte de för om de visar sig att jag har ADHD kanske kan äntligen kan få svar på alla frågor jag har. har alltid varit svarta fåret ;)

Anmäl
2014-07-15 23:39 #7 av: Gur4m1

#6 precic. du har ju ADHD om du har ADHD, och vadå bli stämplad. Du vet ju redan själv, nu får du svar på dina frågor och dne hjälp och STÖD du har rätt till i olika sammanhang. Men han har rätt att känna så, det viktiga är att han respekterar ditt beslut.

Småtjaffs upplever jag ofta uppstår just då man inser att man är rätt olika ändå :) Att tjaffsa är inte fel så länge man lär sig av det och börjar "anpassa sig" till varandra, och inte bara fastnar i tjaffsandet och det tar över helt.

Du som blir tilltalad surt och reagerar med att bli sur- jag förstår dig. Men kanske du ska fråga om han är sur....du har gjort det nu flera gånger och låt mig gissa han svarar "nä..jag är itne sur jag är trött/lättirriterad,/inte sur" osv. Han borde fundera på hur han bemöter andra(dig främst) när han är på sämre humör. Och du....måste lära dig att förstå att hans dåliga humör inte alltid beror på dig. Du kan inte alltid muntra upp eller är orsak till att han är sur :)

Lite som att vara ihop med en morgontrött peroson. Jag är morgonpigg och alla i min familj + min pojkvän blir helt dova, jättesega på mornarna. De blir ofta sura/irriterade på mig eller gör MIG irriterad för de drar ner mitt humör och då blir hela min dag förstörd. Men här har jag fått lära mig att....helt enkelt....respektera att de är de som mår dåligt på mornarna och jag kan ge dem utrymme. Vill jag morgonjogga och dansa tillsammans med min frukost så får jag kanske göra det ensam. ^_^

Eller hitta en annan pojkvän som har andra morgonrutiner. Men jag gillar ju min pojkvän så jag får helt enkelt möta honom och acceptera att han har dåligt morgonhumör- precis som han får respektera att jag istället inte är en nattuggla och han inte kan poppa hög musik ända till senkvällen.

Så ser jag på ert problem med att han tilltalar dig surt och därmed sätter igång cirkeln där ni surnar på varandra. Han måst tänka på hr han låter...och du måste tänka på vad du säger (du borde kanske inte säga något alls eller istället säga något som sänker hans irritationistället för att gå rakt in i fighten.

Nu kom jag på en till: VÄLJ dina fighter. Du gillar att påpeka/säga allt du tycker och tänker om saker  ;) Men välj dina fighter och acceptera att han inte alltid håller med dig (det kanske du redan gör men isf förstår jag inte vad ni tjaffsar om).

Tjaffs kan vara vägen till undergång ;) Men oftast är det bara ett sätt för par att komma till ro med varandras olikheter....  första månaderna går ju energin mest åt till att älska varandra ;)

Anmäl
2014-07-16 11:33 #8 av: Natalieforsbom

Ah ska tänka på att välja min fighter ! tack för alla svar! :D

Anmäl
2014-07-17 00:27 #9 av: [LadyK]

Har själv ADHD och det är ingen stämpel alls, för mig var det en otrolig befrielse att få min diagnos då jag äntligen förstod varför jag inte kunde vara som "alla" andra. Har iom diagnosen fått en sjukdomsinsikt som gör att jag hanterar vardagen mycket bättre än innan då jag blev arg på mig själv för att jag inte kunde slappna av.

Anmäl
2014-07-17 08:38 #10 av: [Yllhilda]

I flera länder i europa finns folk som enligt svensk standard har diagnos, men som för dem bara är energiska. 

Min före detta fröken exempelvis var så full av energi att jag var övertygad om att hon hade diagnos. Jag frågade, men hon har ingen aning om det är så och bryr sig inte heller eftersom hon kanaliserar all energi genom att sporta, göra en massa utflykter med familjen och dylikt, inga tummar rullar här inte! Sen hjälper det faktiskt att ingen tycker det är fel att vara sån - det hör till kulturen. Trots att hon formligen studsade från vägg till vägg i klassrummet var hon en riktigt bra lärare som alla elever älskade.

¨* Den som gapar efter galen fågel ser inte skogen för alla ben *¨
Medarbetare på virkning och gravid ifokus.

Anmäl
2014-07-17 09:12 #11 av: Gur4m1

I flera länder har man våldtäkt i äktenskapet, det ses inte som ett brott utan som en rättighet att få våldta sin partner. Ville mest tydliggöra att vi uppenbart har olika syner länder emellan.

ADHD är energiska (eller ibland har de just problemet att de inte är specieltlenergiska (ADD)) eller en blandning. Att ha ADHD är INTE en sjukdom om man frågar t.ex mig och många fler, det är ngot som gör en avvikande men det borde inte ses så snart eftersom det är väldigt många som har det. Det är ett tillstånd, precis som att en del är vänsterhänta, brunögda. andra inte.- och därmed annorlunda och det kan vara bra att veta att det är så- så man slipper leva i världen och kämpa emot detta tillstånd istället för att lära sig leva med det och därmed kanske kunna stärka sina bra sidor.  Själv är jag vänsterhänt och allt blev mycket lättarenär min förskolelärare slutade försökte tvinga mig att vara högerhänt!  Samma lättnad kände jag när jag fick veta att jag har AD(H)D. Som barn var jag mycket energisk, men t.ex i skolan satt jag bara och dagdrömde hela lektionerna, när jag väl nått puberteten så ingen misstänkte ADHD, jag som var så tyst och lugn.

Att vara anergisk är ju bra, men kvinnor som diagnostiseras senare i livet- och har ADHD har ju haft det hela livet och försökt passa in i ett "normalt mönster", och resultatet för att inte ha fått diagnos är oftast att de slutar upp med många depressioner i bagaget, och kanske även med en utmattningssyndom som ändstation innan de får diagnos.

Jag själv lyckades bränna ut mig redan i gymnasiet, men på den tiden visste man inte vad det var och det var bara pojkar som hade "damp". Det har jagfått lista ut själv och hantera, och nu som 30+åring har jag fått diagnosen (äntligen, för nu kan jag få hjälp och stöd) och slipper känna mig värdelös inför andra för att mitt liv inte kan vara riktigt så Svensson.

Så som du säger handlar det om kultur. Här i Sverige ska man vara lugn, godmodig, social men samtigit ha en massa saker "på gång". Ha ett rent hem, ha ornding och reda, koll på ungarna. Vila kan man göra i graven...

Något som brukar vara gemensamtför många med t.ex AD(H)D är att man har svårt för att ta till sig information i stora mängder, förstå blanketter som ett exempel, eller klara av att fokusera genom två timmars lektioner, kunna läsa en bok i en enda etapp eller att kunna hålla ordning. Att avsluta saker man påbörjar, kan vara allt från utbildningar till städning och matlagning.  Även att man har ett "mindre batteri" och behöver vila upp mellan äventyren, eller efter socialt umgänge.

Att ADHD kvinnan skulle studdsa runt som en studdsboll är ofta den föreställnigen som gör att folk inte trodde att det fanns kvinnor med ADHD- man förväntar sig att vi skulle bete oss precis som ADHD-pojkarna. Tjejer med ADHD upptäcktes inte i början Just för att vi oftast är ganska lugna, dagdrömmare, ofokuserade, frånvarande.  Att ha mycke energi är alltså inte = ADHD vare sig hos pojkar eller flickor. Det är ju mycket mer än det. t.ex att folk kan uppleva bristande impulskontroll, bristande tålamod, aggressivitet osv. Eftersom din väninna i utlandet inte har diagnos och även är lärare (som är et tyrke som iaf i Sverig kräver mycke orgnaiserat, självständigt arbete och pappersarbete) så tror jag inte att din vän måste ha ADHD pga hennes oändliga ork (En perosn med ADHD har inte oändligt med ork). Kanske hon är bipolär? Eller helt enkelt bara äskar sitt jobb enormt och är full med energi- eller kanske din väninna en dag inte kommer att ta sig upp ur sängen för hon har stött på "väggen". 

Passionerad och energisk måste inte vara ADHD. ADHD är mer ett tillstånd där man har förvisso ibland mycke energi, kanske tar på sig mer än vad man egentligne klarar av- för en perosn med ADHD händer mycket "inne i huvudet". Både de med ADHD och de med ADD.

Nu ser vår kultur ut som den gör. Stillasittande kontorsjobb eller invecklade arbeten som kräver långa utbildningar, eget ansvar och läsning- favoriseras. Själv trivs jag bäst med ett aktivt arbete med lagom mängd av social kontakt. En dröm var att bli lärare, men så som arbetssituationen ser ut är det tyvärr en dröm jag fått lägga åt sidan.  En perosn med ADHD klarar precis vad hon vill, problemet blir vad som sker i längden när någon tar på sig något som är väldigt svårt och tungt. Utvecklande men kan även vara nedbrytande..

Blev ett långt inlägg. Ville mest bara påtala att det egentligne bara finns fördelar med att veta om det nu är så att man har en diagnos, om inte annat för att förstå sig själv bättre.  Ingen arbetsgivare kommer att ha tillgång av den informationen om man inte själv berättar det- vilket jag gjort till min arbetsledare t.ex så hon inte står som ett frågetecken när jag t.ex vill ha hjälp med blanketter eller när det blir mycket papper att hålla reda på, så det blir rätt och hamnar rätt. Självklart klarar jag av det själv men det tar onödig energi + att jag vill inte känna mig "korkad". Däremot skrevs det ju nyligen om tågvärden som fick sparken när hans diagnos kom till kännedom- vilket var skrämmande, det visar på synen på ADHD som mindre kunniga har.

Anmäl
2014-07-17 11:02 #12 av: [Yllhilda]

#11 Klart det finns skillnader. Min text var mera menad att ge ett lite annorlunda perspektiv. Varför jag också tror fröken hade ADHD var att hon hade det svårt i skolan men att sen bli advokat(innan hon blev fröken) var lätt(eller lättare än grundskolan iaf), förmodligen för att det var hennes eget val. Sen är det andra små tecken jag tyckte att jag kände igen mig själv i. Svårt att förklara.

I alla fall tycker jag inte ADHD nödvändigtvis är något självklart att söka diagnos för, en del lever fullgoda liv utan diagnos för att dem hittar vägar och tekniker som passar dem. Jag till exempel. Jag är diagnosticerad, men hade jag inte utvecklat generell ångest och depression(pga partner och familj) hade jag inte ens påbörjat utredning utan bara varit lite tokig och glömsk, för jag hade tekniker som funkade för mig. Eller ja, som jag återupptagit och förfinat nu när jag inte längre är deprimerad. Glad

Bara positivt? Mja.. negativa saker jag upptäckte när jag fick diagnos var de undermedvetna förväntningarna av bland annat psyk att ha så gott som alla tecken på "klassisk ADHD", varpå man insisterade på att ge mig concerta (som jag inte ville ta och sen visade sig att jag inte behövde) istället för hjälp för min depression som jag faktiskt ville ha! Sen att andra som fått diagnosticerat NPS började använda sina diagnoser som anledning att börja beté sig illa. Min mamma gick "all out" och började skylla på sin asperger/ADHD då hon bland annat kunde sticka iväg med avslagen telefon i två dygn utan förvarning och lämnade mig ensam med två lågstadiebarn.

¨* Den som gapar efter galen fågel ser inte skogen för alla ben *¨
Medarbetare på virkning och gravid ifokus.

Anmäl
2014-07-17 15:06 #13 av: Gur4m1

Jag var tydligne ettklockrent fall när jag väl sökte men hade också utarbetat små sätt att hantera det och mig har de aldrig pratat om att sätta på medicinering eftersm jag uttryckte redna från börja att jag inte ville det.  Ingen kan tvinga en att ta mediciner mot ADHD. Efteroms jag vet om att jag har det knajag istället göra livsval utifrån det (utan att för den skull begränsas av det). T.ex inse att träning är mer än bara ett sätt att hålla min fysiska hälsa i schack, det är även nyttigt för mitt tillstånd, precis som en diabetiker också mår bättre av träning  :)  Jag upplever psyk relativt segt och på sätt och vis är jag glad att man slapp det som ung i skolåldern, men på den tidne hade jag däremot behövt mer pedagogiskt utbildade lärare med kunskap av ADHD. Vi upplevs ju som jobbiga och irriterande och lite svåra att förstå många gånger. Det kan vara skönt att veta att det är mer än att man är "en jävligt jobbig person". Att det finns fler med detta "problem", även om jag själv inte ser min ADHD som problemet,utan omvärlden är de som skapar problemen.

Din mamma gör fel som skyller på, men det kan vara en förklaring till hennes beteende. AS i sig gör nog inte att man överger barn, men saker runt omkring som gjorde saker för svårt för henne om hon inte fik det stöd och den hjälp hon behövde. Hörofta andra förståsigpåare gnälla över föräldrar som "låter sina ohyffsade ungar" bete sig hur som helst och sen skyller på ADHD- men jag ser det mer som att föräldrarna ger en förklaring till beteendet. Man kan inte hunsa ett barn ut ur ADHD. Man kan inte göra en med AS, ADHD osv som inte "pallar trycket" att palla trycket...utan rätt hjälp. tyvärr. Det är fel att ens förvänta sig att "vi" ska bete oss 100% som en som vi kallar för "normal" när vi i grunden är annorlunda- dessutom väldigt annorlunda individer emellan.

Anmäl
2014-07-19 21:22 #14 av: [Yllhilda]

#13 Det var min kontaktperson som ansåg mig behöva det och pratade om piller tills jag sa ja. Yrar Sen var det en massa andra problem, troligen till följd av att en kontaktperson inte egentligen är nog utbildad. Faktum är att jag inte riktigt vet varför dem finns till när deras utbildning inte verkar nog omfattande för att upptäcka ens en depression. 

Jag tror dem idag är ganska duktiga på det där med att stötta dem med NPF. Min lillebror har en extrafröken och får då hjälp med dem ämnen han har svårt för. Glad Som du säger är ADHD inte av ondo. Utan den vet jag inte om jag varit lika kreativ eller busig.

Det är lite lurigt med diagnoser hos barn, och alla har en åsikt om hur barn generellt skall uppfostras. Klart man ska anpassa uppfostran efter vad barnet behöver och klarar av, men vissa föräldrar är olyckligtvis på tok för överbeskyddande och rädda, i vissa fall tvârtom slapphänta, så att deras barn får en massa svängrum som dem inte gynnas av och kanske försvårar det för dem i vuxenlivet.  

¨* Den som gapar efter galen fågel ser inte skogen för alla ben *¨
Medarbetare på virkning och gravid ifokus.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.