Annons:
Etikettvänskap
Läst 2380 ggr
Bananbullar
7/22/14, 9:06 AM

Jag vet inte hur man gör?

För att göra en lång historia kort. Jag spelade tennis på en väldigt hög nivå i många år. När jag tränade och spelade som mest var jag i tennishallen minst 5 dagar i veckan och tränade plus matcher varje helg, flera stycken. Men pga en "sjukdom" (VCD) så valde jag att sluta med tennisen när jag var 18 år.

Idag är jag 21 år gammal och jag har fortfarande inte hittat tillbaka till mig själv. Jag vet inte vem jag är, eller vad jag ska göra med mitt liv. Det var så enkelt att associera sig till tennisen i 9 år.

Jag har nu världens bästa pojkvän som jag har pratat med detta om. Jag berättade att jag inte vet vem jag är eller vad jag gör. Att jag VILL vara mer social med vänner och bekanta än vad jag är idag, men att det känns som om att jag inte vet hur man gör. 

För det är verkligen så det känns. Att jag inte riktigt vet hur man gör samtidigt som alla andra är ute 24/7. Jag är ute och träffar vänner ibland men det är oftast när det är någon  "tillställning" som jag hänger på. Att spontant träffa andra och bara umgås, det har jag jätte svårt för. 

Oj, vilket rörigt inlägg detta blev. Jag trodde att det skulle bli enkelt att skriva ner mina tankar om detta. Men det hela handlar iallafall om att jag tror inte att jag vet hur man gör när man är ute och umgås. Det känns som om att eftersom jag tränade tennis så mycket i så många år så "tappade" jag den biten en hel del. Jag fick lov att prioritera tennisen och valde ofta bort det sociala utanför tennishallen. 

Någon som känner igen sig? Någon som tappat sig själv? Någon som vet hur man kan bli bättre på att umgås med andra? Eller är det helt enkelt så att jag är helt ute och cyklar med min teori? 🤔


Annons:
Honestyisdead
7/22/14, 9:22 AM
#1

Ofta känner man onödig press på sig angående den sociala biten.  Är du säker på att du verkligen vill vara så social och det inte bara är vad du tror väntas av dig?

Lejonhund
7/22/14, 9:47 AM
#2

Jag har ägnat hela mitt liv åt djur tidigare, hästar först och sen hundar.

Sparade ihop och köpte en hund då jag var 15 år och la all tid på henne, lov/helger åkte vi på träningar, tävlingar osv.  (hon blev sjuk, epilepsi bl.a. då hon var 6 år och finns inte mer)

Nu har jag inte haft någonting alls med hundar att göra på ett par år och det har tagit jättelång tid att vänja sig vi att ha så mycket "ledig tid". Saknar det jättemycket men det finns inte utrymme för en ny hund i  mitt liv idag, det får vänta. Jag har ju liksom levt efter väldigt noggranna dagsschema för att få studier och hundskötsel att gå ihop, och helt plötsligt fanns hur mycket tid som helst, inga ramar och måsten på det viset.  Jag hade ganska nyligen flyttat väldigt långt  bort från alla jag kände sedan tidigare, och dessutom hade jag alla, alla mina kontakter i hundvärlden.

Men jag tvingade mig själv att söka upp "nya världar". Jag studerade (och gör fortfarande) på universitet och studentkåren fanns ju, hittat många vänner genom det. Sen hittade jag flera nya intressen som gjorde att jag lärde känna massa nya människor i föreningarna som är knutna till intressena. Jag som alltid trott att jag var ointresserad av att umgås med människor bara sådär "utan anledning" (tidigare har det ju alltid varit att jag träffat folk i hundaktiviteter, man har pratat och haft trevligt men huvudfokus är prestation med hunden). Men så är det inte. Jobbigt, absolut. Men också väldigt givande.

Det är inte alls enkelt för mig dock, jag är helt slut i huvudet efter en dag med mycket folk. Perioder där det är mycket annat träffar jag ingen alls (utom pojkvännen, som är en människa som jag aldrig behöver ta paus och ladda batterierna ifrån, hade aldrig trott att jag skulle känna så kring någon  människa) för att jag bara inte orkar. Men jag vet också att jag måste tvinga mig själv emellanåt även om det tar emot, tacka ja till att träffas fast jag helst hade legat i sängen med persiennerna nere hela dagen. Annars fastnar jag i dåliga mönster och blir anti all form av sociala aktiviteter och bygger upp massa ångest kring det.

Tror det är viktigt att inte ställa för höga krav. Bra exempel kan vara att gå ut och ta en fika med några man har roligt med, man ses på neutral mark och det kräver inte mycket planering. Man kan sitta och snacka lite skit ett par timmar och ha trevligt utan att det behöver vara så mycket större "krav" än så. Det tycker iaf jag är ett perfekt sätt att umgås speciellt när man själv känner sig lite vilsen socialt.

Bananbullar
7/22/14, 9:53 AM
#3

#1 Självklart finns det tillfällen då jag hellre vill ligga hemma och då gör jag det! Men när jag är hemma och blir rastlös och uttråkad istället för att försöka träffa några, då vet jag att det inte riktigt stämmer.

Jag är även en sån som inte pratar om jag inte har något att prata om. Jag har jätte svårt att bara "döprata" om allt och inget (iallafall om man är med människor som inte är pojkvännen/bästa vännen osv). Jag tror därför att jag är väldigt ointressant, vilket sänker mitt självförtroende. 

#2 Studentkåren har räddat mitt sociala liv efter att jag gjorde slut med mitt ex. Utan den hade jag nog haft det ännu värre. Min pojkvän är också den jag aldrig behöver ta paus ifrån, men träffar jag mycket folk intensivt över en tid behöver jag också vara själv och "ladda upp mig". 

Jag tror att jag känner en press att träffa andra och umgås, just för att det känns som om att alla andra gör det hela tiden. Man jämför sig bara med andra som är bättre på saker än vad man själv är. Visst så skulle jag vilja vara lite mer social, iallafall i vissa situationer och tillfällen. Detta måste jag jobba på, men det är så svårt att veta hur man ska göra det.


Honestyisdead
7/22/14, 10:24 AM
#4

#3 i mina ögon är det långt mycket mer ointressant med döprat.

Har man inget av vikt att säga kan man lika gärna vara tyst  ;)

Bananbullar
7/22/14, 10:53 AM
#5

#4 Så känner jag också! Men är rädd för att andra uppfattar mig som tyst/blyg för att jag inte alltid pratar på som många andra gör. Dessutom så blir jag lite mer tillbaka dragen när alla andra tar för sig för mycket. 😡 Pappas gener, tyvärr. Även om jag har blivit mycket bättre på det på senare tid. Har verkligen utvecklats som person under de senaste åren och försöker verkligen tänka tillbaka på det och istället för straffa mig, ge mig beröm för att jag har utvecklats. Jag träffar mer folk nu än förr, jag tar för mig mer och säger ifrån. Det skulle jag aldrig ha gjort för några år sedan. 

Men jag känner ändå att det är något som fattas. Jag har för mycket fritid. Förut när jag hade en dag ledigt så ville jag helst bara vara hemma och ta det lugnt - för det var sällan dessa lediga dagar kom. Idag har jag lediga dagar oftare men det känns som om att min kropp fortfarande tror att de är få, och får därför för sig att jag ska vara hemma och inte ens försöka hitta på något. Så ångrar man sig alltid efter några timmar och då är det försent.


[Forest]
7/22/14, 9:08 PM
#6

5 du är inte så spontan som kanske din hjärna vill, jag menar att ringa o fråga någon- vad gör du? jag har skit trist har du lust o ta en fika? Jag tror ofta att det är våga ta steget. Vad kan hända? kanske personen man ringer gör något annat då kan man säga jaså vad synd för jag var sugen på ta en fika men det kanske vi kan göra på onsdag eller så? Jag tycker du kan testa o ringa någon som du känner att den kan vara en bra kompis o små snattra med :)

Annons:
Ewepewe
8/8/14, 10:50 PM
#7

Usch jag känner också igen mig. Har vuxit ifrån väldigt många "vänner/bekanta". Flyttat ifrån vänner osv… de få vänner jag haft. Har också hunnit ha två vänner som det inte fungerade med, de gjorde "slut" på facebook med mig utan egentlig anledning. Men känns ändå som man vuxit upp och vågar stå för det man tycker samtidigt som man känner sig vilse och borta…

Håller med #6, prova hör av dig till någon när du känner för att ja, t.ex. fika med någon :)

Upp till toppen
Annons: