Annons:
Etikettsingel
Läst 3876 ggr
[luneri]
2014-08-15 13:17

Välja partner efter känslor eller förnuft?

Jag dejtar en kille jag träffade via dejtingsida. Vi har setts några gånger och han verkar vara hur bra som helst som person, och jag får vibbar av att han är väldigt stabil och seriös. Vi  har jättetrevligt ihop och så, kommer bra överens. Problemet är bara att jag känner mig inte alls attraherad eller intresserad på det sättet. Jag tror han är en toppenkille. Han verkar bry sig mycket om mig, hör av sig ofta och så. Men jag vet inte hur jag ska göra för det e ju ganska viktigt att man är intresserad av personen… Han verkar ganska blyg egentligen och är inte den som är särskilt framfusig eller så. Jag tycker dock om killar som tar för sig lite mer, gärna liite dominanta eftersom jag är så reserverad själv. 

Jag vet inte hur jag ska göra, om jag ska fortsätta träffa honom. känslor kanske utvecklas med tiden ju mer jag lär känna honom. Jag har den senaste tiden träffat killar som är ganska nonchalanta mot mig och jag är så glad ändå att jag verkar ha träffat en bra kille för en gångs skull, men samtidigt, känslorna måste ju också finnas där. 

Jag brukar vanligtvis märka ganska snabbt när jag är intresserad av en kille och jag tror jag har en tendens att falla för killar som inte är bra för mig och därför blir de "vanliga" killarna tråkiga….

Annons:
Honestyisdead
2014-08-15 13:29
#1

Är du inte ens attraherad hade jag slutat träffa honom.

Gronstedt
2014-08-15 13:38
#2

Om ni har trevligt ihop så fortsätt träffas, ni behöver ju inte bli ett kärlekspar för det.

[Bananpudding]
2014-08-15 13:56
#3

Det är väl bara att fortsätta träffas, och se om något utvecklas.

Sarah
2014-08-15 15:29
#4

Det är klart att det är spännande med de "farliga" killarna, det är ju ofta en emotionell bergochdalbana och man fastnar. Sen växer man förhoppningsvis upp :) och inser att det är jäkligt nice med relationer där man inte går runt med en klump i magen hela tiden, att man faktiskt förtjänar att må bra i en relation och att det inte går att fixa folk. Det är underbart med en relation som går "lite på prozac", en jämn linje och man vågar släppa taget och slappna av och njuta,

PrincessMelpomene
2014-08-15 16:15
#5

Träffade mitt ex på en dejtingsida med och det du beskriver låter exakt som det förhållandet. Jag gav mig mest in i förhållandet för att slippa mina vänners ständiga klagande på att jag var singel och han var på pappret perfekt; han hade ett stabilt jobb, ville ha ett seriöst förhållande, han hade bra värderingar i livet, var snäll som person, han klädde sig bra och såg allmänt bra ut. Sedan hade han även ärvt en hel del pengar och hade framtidsplaner på bröllop och hus. 

Men jag kände inte direkt något. Jag var dock då osäker på om de var mig det var fel på som inte kunde gilla en kille som låter så toppen eller om det kanske inte kändes mer att vara kär. Jag höll kvar relationen i ett år. Sedan mötte jag en kille som lärde mig vad det egentligen handlar om att älska någon och vara attraherad av någon. Och plötsligt kändes det bara fel att vara i min förra relation, jag gav trots allt mitt ex (som verkade gilla mig) falska förhoppningar om att jag kände samma för honom. Vilket kändes fel.

Känner du att du inte känner samma attraktion eller kärlek kan jag tycka det är dags att välja vad som är bra för dig. Vill du stanna i en relation där du kanske aldrig kommer känna så för honom? Eller vill du faktiskt finna någon som du älskar lika mycket tillbaka som han älskar dig? 

Men jag kan av erfarenhet säga att man aldrig kommer känna attraktion över någon man aldrig känt så för innan. Man kan lära sig att gilla någon men det är inte alls samma sak.

Some days are just bad days, that's all. You have to experience sadness to know happiness, and I remind myself that not every day is going to be a good day, that's just the way it is!

[Devya]
2014-08-15 16:46
#6

#5 Är det faktiskt omöjligt att en attraktion kan uppstå först lite senare? Det låter ju lite dystert i mina öron….=/

Annons:
Rita-S
2014-08-15 16:57
#7

Nej det är inte omöjligt. En attraktion kan växa fram över tid efter vänskap. Men är man inte attraherat anser jag att man inte borde ingå en relation bara för att mannen är "perfekta valet" på papperet. En partner väljer man mer med kännslor än med förnuften tycker jag, även om förnuften måste få ha ett ord med i laget. Att attraheras till en mann som man vet brukar slå sina tjejer så kan absolut förnuften få ett finger med i spelet och få en att avstå exempelvis.

//Rita, sajtvärd på Husmorstips,  fibromyalgi och julen, medarbetare på Lantdjur
Följ min julblogg,  bloggen och min hemsida

[luneri]
2014-08-15 22:41
#8

#4 Det är precis så jag brukar uppleva med de killar jag är med, att jag hela tiden måste oroa mig, vet inte vart jag har honom. Nu känner jag inte alls så överhuvudtaget och jag kan slappna av för jag har känslan av att han är stabil. Nu känner jag honom visserligen inte och har inte utvecklat känslor men det är ändå en trygg känsla jag har med honom. 

#5 Det var tänkvärda tips och bra riktlinjer. Jag ska ha det i bakhuvudet innan jag går in i en seriös relation. Jag tror jag kommer fortsätta träffa honom och se vad som händer samtidigt borde jag kanske träffa andra killar. Nu är jag oerhört kräsen också, men så fort jag känner den där attraktionen så spelar det egentligen ingen roll hur kräsen jag är.

Sarah
2014-08-18 15:59
#9

#8 och den känslan är lite beroendeframkallande, alltså det här med att vara på spänn. Det kan krävas lite av en själv för att gå ifrån det tyvärr. Men låter man sig själv försöka så går det utmärkt :) Min kille är världens snällaste och stabilaste kille. Jag har aldrig behövt oroa mig med honom. Men i början hade jag svårt att uppskatta det och sökte konfrontationer bara för att få in lite drama osv. Nu har jag tack och lov slutat med det :P

[luneri]
2014-08-19 11:26
#10

Ja nu har ju den där andra killen tagit sig in mitt liv igen, han som verkar mer spännande… men jag vet inte. har tappat förtroendet helt och känner nog att jag vill välja ett säkert kort den här gången. Det är ändå ett stabilt förhållande jag vill ha och inte behöva oroa mig vad han känner för mig hela tiden. Det är jag trött på!

_Fisken
2014-08-20 06:35
#11

Från min sida så har jag lärt mig att inte bara gå efter hur hett det känns. Attraktionen kanske är stark men sen är det inte så bra allt det andra. Det är ju underbart med den stormande kärleken - men sen är det andra en katastrof. Då funkar det inte heller i längden. Kanske olika intressen? Han slarvig, inte hon. Han gillar veggo. Hon gillar kött. Han gillar mycket sex. Inte hon. Varje förhållande, anser jag, består av två delar. Obeskrivbar attraktion och sen "det andra". Ibland leder skillnader i "det andra" till att det går åt helsike med förhållandet men ändå finns attraktionen kvar. Det är då det är jobbigt. Man älskar partnern men man kan inte leva ihop pga att "det andra" inte fungerar. Jag vet inte, men det är mina erfarenheter. Man ska inte bara stirra sig blind på attrationen - även om den är oerhört viktig och är motorn i förhållandet.

[luneri]
2014-08-20 10:46
#12

#11 Låter vettigt det du skriver, jag har själv upplevt samma sak som du tidigare. Attraktionen är stark men det andra fungerar inte, och jag har inte tänkt på det så tidigare och undrat varför det inte fungerade mellan mig och den dåvarande partnern. Men det låter helt klart som en logisk förklaring. 

Om man faller för en person pga av att attraktionen är så stark kanske det är lite som att det är en chansning om man passar ihop eller inte sedan när man lär känna varandra mer. Det är säkert inte fel i sig, men man får kanske vara beredd på att det kan bli hursomhelst.

[Saz]
2014-08-20 13:51
#13

Känner igen mig (återigen).

Jag gick ifrån ett samboförhållande på 6.5 år då jag insåg att jag inte alls var lycklig, attraherad, kär och galen i mitt ex.
Han var, och är fortfarande, världens finaste kille. Snäll, omtänksam, rolig, pratglad, spexig, romantisk osv… MEN jag var aldrig kär i honom. Jag var trygg i hans sällskap och vi byggde upp en trygghet med varandra.
Sexlusten försvann fort och vi pussades och kramades knappt det sista. Vi levde liksom ihop för att vi hade skapat ett liv tillsammans och det kändes tryggt på något sätt.  Men känslan blev mer som bror- och systerrelation tills lut. 
Det var ett svårt beslut att ta när jag valde att gå isär (eftersom han älskade mig mer än allt annat då). 
Men jag ångrar mig inte en sekund efter det. Har lärt mig en stor läxa och det är att attraktion, lust, kemi och känsla MÅSTE finnas med. Det är inget som kommer efterhand, visst kan det växa fram, men då tror jag att man känner från början att det finns intresse någonstans.
Nu har jag varit "singel" sen vi flyttade isär och det är nu 7 år sedan.
Jag har ju blivit  ganska kräsen efter detta förhållande men har dejtat en hel del olika killar. Vissa har jag känt attraktion för direkt  (tyvärr inte besvarat) och vissa bara ett litet intresse och gett några chanser men det har känts helt fel ändå.

När jag blir attraherad av någon så är det en känsla jag inte kan styra över och den känslan måste infinna sig relativt snart när jag dejtar en kille annars tröttnar jag fort och känner på något sätt på mig att det inte är rätt.

Det är väldigt svårt det där med känsla och attraktion för det är verkligen inget som du kan styra över själv hur mycket du än vill. Visst man kan ge massa chanser och känna efter… men just den där känslan som gör att du tänker på honom hela tiden, som får hjärtat att slå ett extra slag så fort du ser honom, som får dig att ligga sömnlös på nätterna osv… den känslan GÅR INTE att ta till sig på beställning!

Annons:
trollslända
2014-08-20 14:01
#14

För mig måste någon form av attraktion finnas där rätt tidigt iaf. Jag kan inte fortsätta dejta nån bara för att han eller hon är snäll trevlig och verkar vara en perfekt partner. Jag måste känna något mer än att det är en jättebra person. Annars tröttnar jag efter några träffar.

[Ztevo]
2014-08-20 14:23
#15

Förälskelse varar bara en viss tid.

Och visst är det spännande med "nytt".. (När man inte "vet", utan bara känner en massa möjligheter med personen ifråga.)

Men om man enbart går på känslor (när man känner sig förälskad)  kanske det är naturligt med korta förhållanden?

En person som är impulsiv och snabbt tröttnar, kanske inte är de allra flesta människors drömpartner?..

_Fisken
2014-08-20 17:00
#16

Det jag tycker är att man ska ta chanserna när de dyker upp. Tänder man på alla cylindrar - ge dig hän och njut. Acceptera smärtan som kan komma men var glad över att du fått chansen att älska. Det är först då du lever, när du känner nåt inom dig. Dessa stunder minns du sen och kan glädja dig åt att du fått uppleva. Man överlever smärtan. Slicka dina sår och gå vidare och ta risken igen.  (Akta dig dock för att skaffa barn o sånt för snabbt. "Det andra" kan börja spöka efter några år)

http://www.dn.se/insidan/karleken-och-smartan-gar-hand-i-hand/

Upp till toppen
Annons: