Annons:
Etikettfamilj
Läst 4200 ggr
villvarahemlig
2014-08-20 17:51

Sviken av mamma och pappa

Vi låtsas att jag heter Camilla. Jag vill vara hemlig så namnet är påhittat. Jag är mellan 18 - 25 år och bor hemifrån med min pojkvän. Vi har en mycket fin relation och älskar varandra till tusen. När jag var i min sena tonår började jag bo hos honom och hans föräldrar och då insåg jag hur en "riktig" familj ska vara och att det inte är normalt att gråta varje dag. Jag vet att det är farligt att jämföra, men det är svårt att låta bli. Här kommer min berättelse.

Jag har alltid varit lite åt det kurvigare hållet. Jag var först med bröst och i sexan hade jag större än tjejerna i nian. Jag har alltid haft en mjuk mage. 

När jag var liten spelade jag sport minst 5 dagar i veckan. Jag var frisk, hälsosam och rörde på mig jättemycket. Jag gissar på att mitt BMI låg på 20 - 23, alltså inte överviktig någonstans. Ändå har jag alltid fått höra pikar - av mina egna föräldrar. 

Här har ni några exempel på hur det har varit:

Om min syster, som alltid har varit väldigt smal (underviktig) med ett bmi på 18, gick runt i underkläder och jag och mamma satt i TV-soffan kunde mamma utbrista (medan hon såg sin 14-åriga dotter i ögonen) - visst är det orättvist? (--->pekar på henne med blicken) och här sitter vi som två paddor. Min mamma sa alltså det där. Då skrattade jag förstås men nu flera år senare har jag förstått hur himla fel det var av henne. Hur kan en mamma säga så till sin dotter, ens om det är på skämt? 

Min pappa sa flera gånger under åldrarna 13 - 16 du ska se att om du går ner några kg blir det lättare att springa på fotbollsplanen. 

Igår var min mamma hemma hos mig och min kille och lämnade några bilder (jag håller på med et t fotoalbum). Hon hade framkallat bilder från när jag var 14 år och hon sa genast: titta vad smal du var där, säkert 15 kg smalare! (Ja, jag har gått upp i vikt, men det är för att jag äter antidepressiva läkemedel/tycker om mat och det är svårt att stå emot suget). Jag har börjat komma igång med träningen också, och det visste mamma, så då sa hon (istället för att fråga hur det går med träningen) - bantar du något nu, eller? Då sa jag; vadå, tycker du att jag behöver det? Då svarade hon, helt casual - tja, 10 kg skulle ju inte skada.

Återigen - hur kan hon säga så till sin dotter? Kan någon förälder där ute förklara för mig? Jag vet att "föräldrar också är människor och gör misstag", men det är ju hela deras sätt att vara på. 

De är väldigt arga av sig också. jag med, antar att det går i släkten. Till exempel när jag och pappa skulle åka till stan, jag höll i en bankcheck åt honom och han sa åt mig att hålla hårt i den och inte tappa den - jag råkade tappa bort den (jag är klumpig och bar dessutom på massa grejen så den gled ur fickan) och istället för att vara pedagogisk börjar han skrika "förfan camilla, jag sa ju till dig för mindre än 10 minuter sedan". Alltså verkligen skrika. Vi hittade checken på vår garageuppfart 3 minuter senare. 

Ett annat exempel på hur mina föräldrar har varit i min uppväxt:

Jag var fyra år (jag minns det som igår) och vi var utomlands. Jag hade lekt med en kompis i barnpoolen och var ledsen. Mamma försökte trösta och skulle försöka lyfta mig och gå upp till hotellrummet. Jag ville inte, jag var arg, hungrig, ledsen. Jag sprattlade medan hon bar upp mig för trappan. Mycket. Jag antar att jag var ett jobbigt barn som skrek och sprattlade - ni kan ju tänka er själva hur det såg ut. Mamma ramlade i alla fall framåt så att jag, fyra år gammal, slog i huvudet i stentrappan och mamma slog i huvudet mot mitt huvud. Hon går argt upp, medan hon skriker och är arg på mig, förstås, och ger mig smisk på rumpan. För varje slag gjorde hon ett argt stön, ni vet "ARGH". Mina syskon stod i vardagsrummet och smygtittade medan jag låg och skrek/grät. Det är dock enda gången hon "slagit" mig.

Om jag grät när jag var liten sa mamma helt iskallt alltid "sluta upp med dina krokodiltårar".

Ett annat exempel som gör att jag är besviken på mina föräldrar;

När jag ibland ville umgås med dem och gick ut till balkongen där de satt och rökte, sa mamma irriterat flera gånger kan inte du gå så jag och pappa får vara lite ifred. Jag kände mig aldrig önskad.

Det finns så mycket sådant här. Så många gånger har jag känt mig sviken. De ska ju vara mina föräldrar? Men det var som sagt inte förrän jag kom in i min killes familj och såg en annan familj. Där snäser de inte mot varandra. Där är de snälla. Där lyssnar dem. Om jag försöker berätta något kul som hänt för mina föräldrar lyssnar de knappt, ställer inte följdfrågor, nickar bara lite. I hans familj frågar de massor om jag berättar något och verkar genuint intresserade. 

Förutom det här har vi varit en lycklig familj. Vi har åkt utomlands varje år och jag har alltid varit pappas flicka. Men nu är allt så infekterat. Jag är väldigt lättstött nu eftersom jag verkligen har noll tolerans mot att de behandlar mig illa.

Om ni orkade läsa borde ni få en eloge… Jag behövde skriva av mig. Vad ska jag göra? Jag kan verkligen inte prata med mina föräldrar face 2 face för det finns så mycket som skulle kunna bli fel, och jag hade bara börjat storböla. Pratade med pappa i telefon precis och var sur över att mamma inte har hört av sig till mig (hon skulle kommit hit och lämnat lite grejer idag men hon hörde inte av sig på hela dagen), om hon fått förhinder måste hon ju säga det liksom. Då sa pappa (han försöker alltid få mig att få dåligt samvete för så fort jag har försökt säga att jag blir ledsen när de "alltid" gör så kommer han med sitt samvetesnack) "jag tycker du bara gnäller på oss".  Jag är verkligen ledsen, gråter och gråter. Jag skulle kunna säga upp kontakten med dem här och nu. Är jag överkänslig?

Annons:
Calcifer
2014-08-20 17:59
#1

Om jag får utgå bara ifrån vad du beskrivit låter det inte som att dina föräldrar är elaka "med flit", utan har svårt att hantera känslor och att kommunicera ordentligt. Min mamma har gett mig mycket pikar för min vikt under min uppväxt (jag var rejält fet) och det är först i vuxen ålder jag förstått att det inte var för att hon ville vara elak utan för att hon verkligen ville att jag skulle - för min hälsas skull - ta min vikt på allvar och försöka tappa den igen. Vi har pratat igenom det rejält sedan jag fyllde 21 och jag har varit ärlig med hur det fick mig att känna och hur det skadat istället för att hjälpa.

Förstår att det är svårt att ta upp det med dina föräldrar öga mot öga, men tror du att du skulle klara av att skriva ett brev? Det viktigaste tror jag, om du vill få ärliga svar och en riktig diskussion, är att du försöker beskriva hur du känt/känner utan att direkt peka fingrar. Får de ett brev där det står typ "usch ni är hemska för att x, x och x" så är risken stor att de helt sonika avskriver allt som "elakt gnäll och lögner" eller dylikt.

Överkänslig tycker jag inte du är heller, i vissa av situationerna låter det som om dina föräldrar handlat med panik, t:ex där du tappade bort den viktiga checken. Jag har själv, när jag arbetade med barn, t:ex slitit tag i en luva och skällt ut ungen för att hon nästan sprang ut i vägen - av ren rädsla, efteråt bad jag om ursäkt och var pedagogisk och förklarade varför jag blev så arg. Men i stundens hetta så var det bara panik och rädsla som styrde.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

JonnaCecilia
2014-08-20 18:02
#2

Du är inte överkänslig och du har rätt i att det här inte är "normalt" beteende. Tycker det bästa vore om du kunde prata med någon professionell om detta och reda ut dina känslor och hur du ska skydda dig själv på bästa sätt och även hur du ska undvika att upprepa dessa mönster. Kram

villvarahemlig
2014-08-20 18:04
#3

#1 Hade förstått om jag var riktigt fet som du var, men jag var ju fullkomligt normal. Det är jag nu också, lite småmullig kanske. Men absolut inte ohälsosamt. Tror inte heller att det är med flit, men jag tycker ändå att de borde fatta att man verkligen inte kan bete sig så. De ska ju vara mina föräldrar, liksom? 

Ett annat exempel; jag hade skvallrat om en "superhemlis" till en annan tjej i skolan och min andra tjejkompis fick reda på det. Det blev värsta bråket och nästa dag skulle jag bli konfronterad i skolan. Jag hade en panikångestattack, väckte pappa mitt i natten - men istället för "det kommer lösa sig, nu har du ju lärt dig att man inte får säga vidare hemligheter" fick jag SKÄLL. Ja, jag fick skäll.

Mina föräldrar brusar upp fort, och jag förstår det där med tröjan. Men det var en check på 2000 kronor och då känns det inte så där superlivsviktigt faktiskt.

villvarahemlig
2014-08-20 18:04
#4

#2 Tack! Vilka mönster tänker du på? =)

Cindy S
2014-08-20 18:05
#5

Du är känslig, men det är ok. Överkänslig är svårt att säga(individuell synpunkt) och orättvist i vilket fall om någon kallar dig det. Du är en känslig person som behöver terapi. Men du låter trevlig och det är ju det som spelar roll. Att vara känslig är en acceptabel svaghet och självförtroende är något man långsamt kan bygga upp. Men det dina föräldrar gör behöver fixas nu.

Jag skulle föreslå terapi eller prata ut med vänner. Skriv ner allt du har att säga och besluta ifall du borde vissa dina föräldrar det du skrivit. Men var beredd på att de kommer att ignorera brevet eller säga att du gnäller. 

Det låter som om de är vanliga människor, men lite åt det sämre hållet. Mina föräldrar var likadana. De var bra människor, men jag mobbades i skolan vilket gjorde att när de gjorde fel så kändes det ordentligt. Vi bråkade mycket och jag hatade dem, men idag älskar jag dem otroligt mycket efter att vi pratat ut och gråtit ordentligt. De ångrar det mesta de gjorde(som de kommer ihåg).

Ifall de inte accepterar att du är sårad eller vill lyssna på dig tycker jag att du ska ta en paus från dem. Men jag vet inte hur du skulle kunna göra det. Säga åt dem att du behöver avstånd eller inte vara den som kontaktar kanske.

Vet de förresten om att du går upp i vikt av medicin?

Ett sista tips; Försök att öppna en diskussion, så att de inte tycker att du bara skäller ut dem. Ställ frågor om ifall du också gör något fel(men att klaga på dem i sig är inte fel).

Prata med din syster kanske. Hon kanske kan berätta för din mamma, ur hennes synvinkel, när hon sett att din mamma klagat på din vikt.

Jessica Jones (2015-)

- Sajtvärd för superhjaltefimer.ifokus.se - Medarbetare för halloween.ifokus.se -

Scorpio97
2014-08-20 18:07
#6

Nej, jag tycker absolut inte att du är överkänslig. I en familj ska man stötta och ta hand om varandra, och det tycker jag inte dina föräldrar verkar göra. Även om jag är övertygad om att dom inte är elaka med flit.

Har ni pratat om detta någon gång? Ibland kan det vara enklare att skriva ett sms, brev eller e-mail och förklara vad man känner. Då har man det nedskrivet, och kan inte komma av sig på samma sätt som när man pratar. Sen kan man prata om det, och försöka få dom att förstå hur du mår av detta. 

Om ni har pratat om detta och dom ändå fortsätter/inte förstår, så får man bryta med föräldrar också. Även om det är ens föräldrar eller andra släktingar, så får man faktiskt gå ifrån om man känner att relationen bara är skadlig och att man mår dålig av den. Det är inget fel med det. Sen betyder ju inte det att man måste bryta för evigt, det kan ju hända att dom förstår och vill förbättra sig senare.


//Jessie

Annons:
villvarahemlig
2014-08-20 18:11
#7

#5 Min pojkvän har varit med när de varit elaka mot mig och han tycker det är riktigt sjukt vissa gånger. 

Det går verkligen inte att diskutera med mina föräldrar. Det var en sak jag märkte när jag kom in i min killes familj - där pratade de ju massor! Hemma hos oss lämnade mamma och pappa matmordet så fort de ätit upp, även om jag inte var klar. Jag fick aldrig öva på att diskutera. Om jag på ett snällt och lugnt sätt försöker diskutera/berätta hur det känns för mig kommer pappa bara med sitt "det är hemskt tråkigt att du bara tycker illa om oss" och då blir vi osams istället. Jag kan verkligen inte behålla lugnet när jag tycker att de beter sig omoget. 

Min syster kan jag verkligen inte prata med. Hon håller absolut inte med och går in i världens försvarsställning om jag börjar (i hennes ögon) "klanka" ner på mamma och pappa. Hon är 9 år äldre än mig och äldst, jag är yngst, vi har inte haft samma uppväxt. Hon var första barnet, då det var gosigt. Jag var sist ut - "snart är dem ute, fan vad skönt" - så har det känts hela tiden. De sa flera gånger att det skulle bli så skönt när jag flytta så de blev själva.

villvarahemlig
2014-08-20 18:12
#8

#5 Och ja, det vet dom att jag gör, men jag tror inte de kommer ihåg de för de lyssnar aldrig på mig. (Med vikten).

villvarahemlig
2014-08-20 18:13
#9

#6 Alltså jag har typ förträngt hela min uppväxt på det här planet. Men vi har varit hos skolkuratorn för ett par år sedan, jag minns typ inget (hur kan jag ha glömt??) men jag minns i alla fall att mamma utbrast "jag vet inte hur jag ska göra dig lycklig, Camilla. Jag vet verkligen inte". De lyssnar inte. De beter sig som tonåringar (min kille + hans föräldrar tycker också det, de vet allting)….

JonnaCecilia
2014-08-20 18:23
#10

Med mönster menar jag dessa negativa uttryck som dina föräldrar gör och även hur du svarar på detta. Eftersom du är uppväxt i ett hem där man hackar på varandra som uppfostran så är det lätt att du tar efter och själv omedvetet beter dig så i relationer och i framtiden i barnuppfostran, och det antar jag att du inte vill. Jag tror inte heller att dina föräldrar gör detta för att vara elaka eller trycka ner dig men det är ju trots allt det som är resultatet. Det kan ju vara så att de bara upprepar sina uppväxtmönster eller projicerar sina rädslor på dig. Tex verkar ju din mamma rätt fixerad vid vikt, och det är säkert av omtanke som hon uttrycker fel, det kan också handla om att hon själv gärna vill gå ner i vikt och istället för att tjata på sig själv eller ta tag i det så tjatar hon på dig. Detta förstör ju er relation och du måste få hjälp med hur du ska kunna hantera det. Tex om hon anmärker på din vikt så kan du svara "Mamma, vi måste väl inte prata om vikt hela tiden, det är så tråkigt att höra varje gång vi ses." Och sen håller du fast vid dina gränser, pratar hon om det ändå så säger du igen att du inte vill prata om det och hon får respektera det eller gå. Och dessutom lära dig hur du hanterar det, så du inte blir så ledsen varje gång utan kan tänka på att det är hennes problem, inte ditt. Såna saker kan en bra terapeut hjälpa dig med, kanske inte den första du träffar men förhoppningsvis. Eftersom du fortfarande är så ung kanske du kan gå gratis hos kurator på ungdomsmottagningen? De är ju dessutom ofta bra på relationer mellan unga vuxna och deras föräldrar. Lycka till.

Cindy S
2014-08-20 18:28
#11

Låter som om det är dags för dig att skaffa en nya familj.

Vänner, pojkvän, hans familj, bygg ditt eget liv. Lägg förstås inte allt på dem, det kan ta årtionden innan man har en ny familj, utan försök vara trygg i dig själv. Men tänk på att den familj du föddes till inte behöver vara allt.

Min mamma har en liknande situation, då hon blev otroligt illa behandlad och idag pratar hon bara med alla sina syskon ens(hennes föräldrar blev "bättre" men de är döda nu). Hon sa ifrån till ett syskon en gång för mycket och hennes bror tog det syskonets sida.

Men nu har mamma 2 av 4 syskon, vänner, barn, barnbarn och ex-man. Och det är mycket för en kvinna som när hon var 15 år blev gravid och utkastad när hon vägrade abortera.

Så våga säga ifrån.

Jessica Jones (2015-)

- Sajtvärd för superhjaltefimer.ifokus.se - Medarbetare för halloween.ifokus.se -

villvarahemlig
2014-08-20 18:28
#12

#10 Ja, min mamma var väääldigt smal som ung och nu är hon normal. Absolut inte mullig, utan mer åt det smala hållet. Men ändå. Mamma kommer dock ifrån taskiga hemförhållanden, mormor var inte så snäll. 

Om jag hade sagt så hade hon argt sagt "men lägg av" och tryckt ner mig ännu mer, men jag kan ju prova säga så varje gång. Tack! Vill inte gå till ungdomsmottagningen, min mamma är barnmorska och de vet vem hon och jag är…

JonnaCecilia
2014-08-20 18:38
#13

Oj då, nej då är ju inte um ett alternativ. Men det finns ju andra ställen att gå till för att prata med någon ♡

Annons:
villvarahemlig
2014-08-20 18:40
#14

#11 Oj, det lät hemskt. :( Men det är så svårt. De skulle bli så besvikna på mig.

Stallmima
2014-08-20 18:52
#15

Ni skulle kanske behöva gå i familjeterapi låter det som, tror ni verkligen behöver tala ut med varandra på ett lugnt och sansat sätt. Ta hjälp från utomstående som inte känner er. Lycka till i fortsättningen!  🌺

pyromanen
2014-08-20 20:20
#16

Det som varit går inte att ändra på. Det som händer ny däremot går att påverka. Vad händer om du säger ifrån? Nästa gång du hör en kommentar om din vikt säger att nu har du tröttnar på deras kommentarer om din vikt och att nu vill du inte höra mer om det.? Låter sim att en del i uppväxten inte varit jättebra men jag tycker inte det låter så extremt henskt heller. Rätt vanligt kanske, människor är inte perfekta. Kanske svarar jag sp för att jag känner igen mig. Jag kunde mycket väl ha blivit superirriterat och reagerat ungefär som din pappa om nån av mina barn slarvade bort ett 2000-kronorspapper. Tror du lever lyckligast om du kan uppskatta det bra som varit, någotsånär kan förlåta der dåluga som varit och i nutiden och framtiden kan stå upp för dig själv och säga tydligt ufrån när du inte blir schysst behandlat. Och sp uppskatta din pojkväns familj. En bonus! Inte alla som har sån tur att få sitt liv berikat av en fin svärfamilj. Grattis!

Mops1
2014-08-20 20:55
#17

Jag blir verkligen väldigt ledsen och upprörd över hur illa dina föräldrar har behandlat dig.sin egen flicka.Inte konstigt att ungdomar mår dåligt när de får höra sådan här hemma hos de som ska skydda och älska dem mest av allt…

Så skönt för dig att kunna få vara med din pojkvän o hans familj!Det behöver du!

Själv har jag gått tillbaka till min barndoms tro o har börjat hitta kristna vänner i Pingstkyrkan.Det är för mig helt fantastiskt.För mig ger det trygghet.

Många varma kramar från mig/Margareta

[Devya]
2014-08-21 05:35
#18

Hmm, jag tycker det inte låter så pass farligt men jag är en annan sorts person. Föräldrar borde ta i beaktande att alla barn är olika och sen anpassa sig enligt det. =/

Jag har fått en massa smällar från min mamma samt en massa smisk (mattpiska) från min mormor då jag inte har velat äta upp maten på min tallrik och dylikt. Ett par gånger har jag försökt rymma hemifrån osv. Visst har jag känt mig oönskad emellanåt men jag har nog kunnat ta mig igenom sådant utan några problem. Många gånger fick jag  höra att jag var den fula ankungen och min syster var den vackra svanen, och det under hela min barndom. =P . Jag kan ändå säga att min barndom var fin för jag tenderar att fokusera på det positiva istället för det negativa. Det har sist och slutligen att göra med vad för sorts person man är och hur man hanterar saker och ting.

Cindy S
2014-08-21 09:51
#19

# Devya Jag vill inte orsaka bråk om du är lycklig men du måste inse att det inte är ok beteende(speciellt om de agerade utifrån ilska istället för viljan att disciplinera? Som TS föräldrar) och det innan du skaffar barn själv. Innan du tar det beslutet så prata gärna ut med en teraput om du är osäker på vad de gjorde som inte var ok.

Jessica Jones (2015-)

- Sajtvärd för superhjaltefimer.ifokus.se - Medarbetare för halloween.ifokus.se -

[Devya]
2014-08-21 10:06
#20

#19 Som jag sa, man måste ta i beaktande hur barnet är. Man kan ju förstås inte bete sig hursomhelst och jag personligen skulle aldrig behandla mina egna barn på det där sättet.

I det här fallet låter det som om föräldrarna kanske inte är medvetna om vad för effekt deras beteende har på ts. Jag tror inte att de är elaka med flit utan de har kanske bara inget filter. 

Jag personligen tar inte illa upp av min familjs klumpiga uttalanden och beteenden för jag vet ju att de älskar mig oberoende. Om ts inte känner sig älskad av sin familj så är det ju helt klart mycket svårare. =/

Annons:
Cindy S
2014-08-21 11:40
#21

#20

Det är bra att du har avstånd till dina föräldrar och kan se att de inte betedde sig väl, jag är glad över att du har en bra familjesituation. Det är ju inget bra att hoppas att barnet kan tåla tuffa tag. Man kan ju inte avläsa hur småbarn tar negativt beteende, utan det ser man på dem när de vuxit upp.

Men även föräldrar som älskar sina barn, och vars barn vet om det, kan ändå såra folk. Jag vet själv, för mina föräldrar kan såra mig fast jag vet att de älskar mig. I vissa fall gör det det värre. Kanske det är samma för TS? Älskande föräldrar utan filter.

Jessica Jones (2015-)

- Sajtvärd för superhjaltefimer.ifokus.se - Medarbetare för halloween.ifokus.se -

villvarahemlig
2014-08-21 14:02
#22

Nu har jag ju bara tagit upp deras dåliga sidor, de har varit jättebra föräldrar också (förutom på den emotionella biten)! Jag tror att deras kärleksspråk mer är med presenter än med ord/kramar, för jag har alltid fått allt jag velat ha (mobiler, kläder etc.). Men min mamma har aldrig sagt att hon älskar mig (pappa gjorde det mycket när jag var barn, men slutade med det när jag var i tonåren). Jag säger det aldrig till dom, jag tycker att det är lite skämmigt… Kan bara säga det till min kille (Varför är det så tror ni??)

Men ibland sköljer liksom den här besvikelsen över och jag kan inte se något bra med dom över huvud taget. Nu har det lugnat ner sig lite (mamma påpekade som sagt min vikt i förrgår och därför blommade alla dessa känslor upp).

Men jag håller faktiskt med #19 i att föräldrar verkligen inte borde bete sig så. #18 vilken tur du har som inte tagit skada. Jag har egentligen också haft tur! Men tänk om jag hade haft anlag för anorexia till exempel? Då hade de satt mig i en ätstörning (jag får väl tacka min pappa för min glada aptit…). Barn och speciellt tonåringar är väldigt sköra. De borde sagt att jag var/är vacker som jag är istället för att säga så. Dessutom, om de nu var/är oroliga för min hälsa (vilket jag inte förstår för jag äter grönsaker, frukt, tränar minst tre gånger i veckan m.m) kan de väl säga det på ett snällt sätt? Tror heller inte att det är hälsorelaterat eftersom mamma t.e.x. hjälpte mig börja på en svältdiet med enbart 700 kalorier/dag (det var skitjobbigt och jag fick ont i huvudet och blev sjuk, trots att jag drack vatten, mamma märkte det men sa åt mig att bita ihop).  Jag älskar mina föräldrar högt men någonstans känner jag att de har glömt att vara föräldrar.

Cindy S
2014-08-21 14:17
#23

Det är farligt för barn att banta t.o.m. Jag är osäker på när det är "ok", men inte fan för barn. Din mamma riskerade din hälsa. Ta fram material om det och visa svart på vitt att hon bettet sig dåligt.

Jessica Jones (2015-)

- Sajtvärd för superhjaltefimer.ifokus.se - Medarbetare för halloween.ifokus.se -

villvarahemlig
2014-08-21 14:44
#24

#23 var inte barn, var tonåring (18) så då är det ju inte farligt…

Cindy S
2014-08-21 15:13
#25

Nja, att banta sig sjuk är ju också farligt, men inte så farligt som jag trodde.

Jessica Jones (2015-)

- Sajtvärd för superhjaltefimer.ifokus.se - Medarbetare för halloween.ifokus.se -

villvarahemlig
2014-08-21 15:32
#26

Det låter ju värre än vad det var, det handlade ju bara om i en vecka (dieten skulle varat i två egentligen). När jag fick ont i huvudet började jag äta normalt igen.

Cindy S
2014-08-21 15:40
#27

Man kan väl säga att i sammanhanget så är det mycket dåligt. Det är ju bara en negativ viktgrej din mamma utsatt dig för. Det är ju tur att du vågade säga ifrån.  :)

Jessica Jones (2015-)

- Sajtvärd för superhjaltefimer.ifokus.se - Medarbetare för halloween.ifokus.se -

Annons:
Mops1
2014-08-28 11:32
#28

Det är mkt bättre att överösa sitt barn med sin tid o sina kärleksförklaringar i orden "Jag älskar dig", än att försöka köpa sitt barn genom presenter.Sånt funkar inte på det djupare planet.

Dina "föräldrar"borde skämmas.

Nelley
2014-08-28 13:58
#29

Men inte överreagerade dem för den här "superhemlisen", riktigt taskig stil. Checken också, speciellt ifall han hade sagt åt dej hålla ett extra öga på den bara fem minuter tidigare. Jag tror inte dina föräldrar är några hemska personer, saknar bara filter. Fast att du fick spö av din mamma är ju absolut inte ok.

villvarahemlig
2014-09-04 23:31
#30

#29 Alltså, nu är vi faktiskt inne i en väldigt bra period. Inga pikar om min vikt och det har bara varit god ton i telefonsamtalen. Antar att när de gör mig illa och jag blir sårad kommer allt det där dumma upp igen, och då blir allt KASST, liksom. Mina föräldrar är verkligen inga dåliga föräldrar och de har gjort så gott de kunnat. Jag tror också att det är som du säger, att de inte har något filter. De tror nog också att jag är tuffare än vad jag är, för de har aldrig fått se min känsliga sida. Jag gråter sällan öppet för jag tycker det är pinsamt (något de dock har lärt mig…).

Ingen familjerelation är väl perfekt, antar jag.

[silkesnosen]
2014-09-05 06:23
#31

Alltså din mamma har en svår barndom , vilket troligen gör att hon är låst på ett emotionellt plan. Hon har ju aldrig riktigt tagit tag i sina egna upplevelser och för vidare det till dig. Du är en del i en lång kedja. Det finns ingenting som är okej med våld eller att påpeka på det sättet hon gör. Hon har troligen aldrig fått lära sig hur hon ska kommunicera och vara som mor. Din far vet jag ingenting om, men för många är det lättare att handla korrekt på ytan utan att våga känna efter. 

Du behöver få samtalsstöd för att se till att du mår bra och för att försöka förhindra att du för vidare det här till dina barn. Din mor har säkerligen ett mycket dåligt självförtroende bland annat för sin kropp och det projicerar hon på dig. Det hon gör är oacceptabelt, men hon är fast i mönster. Det du kan göra är att tydligt markera. Säg att hon inte har rätt att kommentera din kropp och så vidare. Säg att du älskar dem…..de vet ju inte själva hur man gör det, men att du har rätt att sätta gränser kring din person. 

Det som smärtar mig mest i mitt yrke är alla de föräldrar som skaffar barn innan de tagit sig tid att reflektera och läka sig själva. Det är vidrigt hur föräldrar kan skada sin barn.

Upp till toppen
Annons: