Förhållande

Långdistans förhållande?

2014-08-22 19:53 #0 av: [moapetrova]

Är det någon som har/haft ett långdistansförhållande?hur gick det? Hur långt bodde ni ifrån varandra?

Anmäl
2014-08-22 19:57 #1 av: [rumelle]

Jag var i ett långdistansförhållande i sex år. Han bodde i Kanada och jag i Sverige så vi kunde bara ses några veckor vartannat år. Numera är vi gifta och har bott tillsammans i fyra år, så det gick ju bra. :P

Anmäl
2014-08-22 20:02 #2 av: Jetaime

Har varit tillsammans med en kille från Sundsvall (bor själv i Höllviken i skåne) men det höll inte, dock inte enbart pga avståndet, menmen.

Och sen en från Knislinge, drygt 15 mil(?) från mig, så inte sååå farligt långt, men iom jobb och intressen och annat så var det svårt att hinna med att ses. Jag tröttnade på avståndet... så kanske om vi bott närmre så skulle det fungerat, vem vet.

Sajtvärd för Australian Shepherd.ifokus!

Anmäl
2014-08-22 20:02 #3 av: Jetaime

Med andra ord, inget för mig.

Sajtvärd för Australian Shepherd.ifokus!

Anmäl
2014-08-22 20:14 #4 av: [Rhodugune]

Det fungerar, men det är så klart jobbigt att inte kunna dela en vardag tillsammans.
Krävs att man litar på varandra, inte är osäker och lätt blir svartsjuk när man inte har någon mer insyn i varandras liv än vad man kan berätta för varandra.
Det är viktigt att man kan prata och vara öppen om allt.

Jag har känt min kille lite över två är, träffade honom via ett spel online, efter vi bestämt oss för att träffas tog det ca 8 månader innan vi har tid och råd att göra det och sen dess räknar vi att vi är tillsammans.
I oktober är det 1 år sen jag åkte till England och sen dess har vi åkt och hälsat på varandra någonstans var 3:e till 6:e månad. 
Det är väldigt jobbigt att skiljas åt när vi inte vet när det är möjligt att vi kan ses igen.

Vår plan är att försöka hitta ett sätt där vi kan ses lite oftare och lite längre, då det känns för jobbigt för oss i längden att bara träffas ett par gånger om året.
Vårt mål är inte att flytta ihop som det är nu, utan att kunna fortsätta vara liv som vi gör nu, så att vi kan träffas oftare är något som behövs om vår relation ska kännas bra.

Anmäl
2014-08-22 20:15 #5 av: Miniland

Var tillsammans med en kille som bodde i New Zealand. Så var många mil mellan oss.  Vi träffades där och var med varandra konstant i 3 veckor. Sen åkte jag hem. För mig var det ingen problem med väntan. Men redan för 3-4 månader tröttnade han och skaffa en ny tjej..

Jag tror det funkar om båda verkligen älskar varandra och båda klarar av att vänta. En del klarar det och andra inte. 

Anmäl
2014-08-22 20:19 #6 av: kigon

Långdistans USA-Sverige, ses några veckor vartannat/varje år beroende på penga-situationen (båda fattiga studenter men hon har även fattig familj så blir mest jag som står för biljetter osv) har hållt fint i 2 år snart, det blir ju lite svårt då det är svårare att "umgås" på samma sätt men ångrar inte det en sekund =) hoppas på något i stil med #1 någon dag så alltid kul att läsa sådana historier!

/ Kigon, medarbetare på djurpyssel ifokus.

Anmäl
2014-08-23 11:51 #7 av: Praefatio

Har haft ett 3,5 år långt distansförhållande, Göteborg-Sundsvall. Det var inte avståndet som var orsaken till att det tog slut i slutändan utan andra faktorer. Det är tufft med långdistans helt klart men pratar man bara i telefon mycket så är det uthärdligt!

Gick i skolan då och åkte till honom varje lov, så vi sågs ungefär var femte vecka plus precis hela sommaren och hela jullovet. Det absolut värsta var att åka därifrån, men till skillnad från de ovanstående som svarat så visste vi ju alltid hur lång tid det var kvar tills vi skulle ses nästa gång vilket underlättade såklart. Kan för övrigt, nästan åtta år senare, fortfarande minnas känslan av att rulla in på tågstationen i hans hemstad och få träffa honom för första gången på flera veckor, känslan av att åka bil från stationen och hem till honom, känslan av att packa upp mina grejer i hans rum. Känslan av att "komma hem". Åh, vilken härlig känsla det var!

Anmäl
2014-08-23 22:50 #8 av: Carrosh

Min sambo och jag hade distansförhållande nu innan vi flyttade ihop. Ungefär ett år (minus en månad) åkte vi fram och tillbaka, 30 mil, en gång i månaden för att ses ett par dagar.

Det gick bra just för att vi kände att det var värt det. Distansen skulle ju iaf inte vara för evigt. Vi pratade i telefon väldigt mycket, skyp:ade, sms:ade osv., allt väldigt mycket eftersom vi inte kunde träffas så ofta.

Allt går, bara man vill. :)

\m/
Äta bör man, annars blir man hungrig!

Anmäl
2014-08-24 20:26 #9 av: Eliinn

Har distansförhållande sen ett år tillbaka, 23 mil ifrån varandra.
Det var väldigt jobbigt i början  då vi hade olika åsikter om hur mycket kontakt vi skulle ha med varandra.  Jag är en sån person som vill va nära den jag älskar så för mig är det viktigt att  smsa/ringa och höra av varandra iallafall en gång om dagen så man på något sätt blir delaktig i den andres vardag trots distansen, medan han tog de lite lättare och har inte alls samma starka behov av de även fast han inte älskar mig mindre för de.
 Jag saknade honom vääldigt mycket mellan vi träffades och det var väldigt jobbigt stundtals. Det kändes som om jag stannade upp  när vi inte var tillsammans, som om allt jag gjorde var att sakna och längta efter honom... Men på något sätt så blir det lättare allt eftersom!  Jag fick ta mig i kragen och inse att vår tid kommer... när vi äntligen kan va tillsammans på  heltid, dela vardagen tillsammans.
Att både han och jag hade körkort och bil underlättade också mycket.

 Att planera nästa gång man ska ses är också bra för att ha något att se fram emot och längta!
Sen tror jag även att det blir mycket lättare att klara av distansen att man sätter upp ett ungefärligt mål när man antingen hade tänkt flytta ihop, eller flytta närmare  varandra, annars känns distansen som en evighet som aldrig kommer ta slut...
Distans funkar bara man vill! 

Sen har distansen en fördel tycker jag, man blir alltid lite nykär varje gång man ses efter att ha vart ifrån varandra ;)



/Elin
Sajtvärd på Ragdoll ifokus

Anmäl
2014-08-25 08:11 #10 av: Omorika

Jag hade distans i 1,5år Skåne till Västerbotten så en bit. Jag träffa en kille där jag kom ifrån undertiden jag studerade i Skåne. För oss funkade det fin fint. Vi pratade hela dagarna på MSN men även lite telefon och sms. Vi träffades varje lov eftersom jag hur som skulle hem till föräldrarna. Vi jobbade på samma sommarjobb så vi träffades ändå mycket.

Problemet för oss blev när jag började va hemma mer eftersom jag plugga på disatans, för då sluta vi kommunicera för vi hade svårt att prata öga mot öga. Det var också du min depression började visa sig så inget var intressant längre vilket gjorde att jag inte var den lättaste att ha och göra med.

Tycker helt klart distans kan fungera fin fint.

Anmäl
2014-08-25 13:40 #11 av: Calcifer

Hade distansförhållande mellan Sverige och England i 9 månader innan det tog slut pga avståndet och andra orsaker. Nu är vi dock tillsammans igen och ska flytta ihop i England om en månad.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2014-08-26 09:46 #12 av: Michiis

Har haft distans förhållande i 4½år, dock för ett halvår sen blev det verkligen ett långdistansförhållande och det var as jobbigt för vi hade tänkt flytta ihop och så får han ett jobb 40 mil bort och där sket sig det. Dock trivdes han inte där och fick ett annat jobb "närmare" och flyttade hem igen. Och nu ska vi verkligen snart flytta ihop äntligen! Bara det att vår lägenhet är under renovering så det tar lite tid. Och hans nya jobb är typ jobba borta i ca en vecka vara hemma en helg, vara borta typ 2 veckor vara hemma 3-4 dagar och lite sådär. Så forfarande distans förhållande och DET SUGER RENT UT SAGT. Men man står ut, såklart älskar man någon så gör man ju det. Speciellt om man planerar framtiden tillsammans och ser ett ljus på det hela. 

Jag vet dock aldrig om jag skulle klara distansförhållande om det skulle gå månader innan vi sågs och knappt veta hur framtiden såg ut, för jag behöver närhet och så är det bara :)

Anmäl
2014-08-27 19:14 #13 av: PrincessMelpomene

Har nu ett långdistans förhållande till min kille ^^ runt 95 mil skulle jag gissa på att det är. Vi bodde förr i samma stad och var jobbarkompisar. Men tyvärr så kom han in på ett universitet långt härifrån. Dock ett universitet som han verkligen verkligen ville gå på och jag tänker inte stå i vägen för det utan stöttar honom till 100%. 

Vi har loven tillsammans trots allt och om 2,5 år så är han nog färdig på utbildningen och kan flytta in hos mig. Det är i alla fall tanken ^^ Men det är alltid jobbigt i början och att alltid behöva säga hejdå och veta att det kommer dröja innan nästa gång man kommer ses. Men man har ju alltid telefon, skype, sms osv ^^ Man får göra det bästa av situationen. 

Anmäl
2014-08-28 01:08 #14 av: Portie

Mitt första förhållande var långdistans, vi bodde ca 50 mil ifrån varandra. Var dock inte avståndet som tog död på förhållandet.

Mitt nuvarande förhållande är väl inte direkt långdistans men vi bor 13 mil ifrån varandra och visst är det väldigt jobbigt ibland men samtidigt så träffas vi ändå rätt ofta (oftast varje vecka), tar ca en timme med bil att åka till varandra och ca tre med tåg så det funkar väl. Och ibland kan det vara skönt att vara ifrån varandra med. Tycker dock på senare tid nu att det blir allt jobbigare att vara ifrån varandra så vi pratar om att flytta ihop innan året är slut.

Anmäl
2014-09-07 22:19 #15 av: florre

Jag och min sambo nu som flyttade ihop nyligen. Hade distans för ca 5år sedan då vi var unga men höll i ca 1år. Pratade i telefon på kvällarna allt mellan himmel och jord sen blev vi vänner för framtiden såg allt för mörk ut. Då varken båda partes föräldrar ville låta oss åka samt fanns inga pengar till att träffas så mycket men vi höll ihop ändå. Vi var vänner ett tag sen prata vi inte alls i 1år, nu träffades vi igen och vi kände direkt att gamla mysiga känslan i magen fanns kvar när vi hörde rösterna och kramdes. Så nu bor vi tillsammans med katt och hund, så vi har de full rulle om dagarna :)  Otroligt vad kärleken kan ge 

Anmäl
2014-09-09 12:01 #16 av: Carrosh

#15 Vilken underbar historia! Kul att ni hittade tillbaka till varandra! :)

\m/
Äta bör man, annars blir man hungrig!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.