Barn

Hjälp! Våran 12 åring har blivit som förbytt

2014-08-28 10:33 #0 av: niiid

Jag tänkte få lite råd och tips av andra som har barn i samma ålder.

Så här är det.. Min sambo har en dotter som är 12 år, hon bodde hos honom tills hon var 7 år, sen har hon bott hos hennes mamma tills nu i somras  (i en annan stad). Tydligen så har hon inte haft det så bra hos mamman så valde nu att åter flytta upp till pappan och mig.  Både jag och min sambo har barn sen tidigare och 1 gemensamt, men den äldsta är 8 år. Så "mini tonårings beteendet" är nytt för oss.

När flickan kom var hos hur glad som helst, flamsig, pop idols fan och väldigt intresserad av att filma, göra egna knasiga filmer på youtube, redigera osv.  Pappa kramsjuk tjej , En helt vanlig 12 åring.

Vi har pratat om vad som är rätt o fel, vi har pratat om killar, att pojkvänner och allt som kommer med det väntar man med, att hon fortfarande är ett barn. Det har verkar som hon förstått det och att det är något hon absolut skulle vänta med. Då hennes mamma tydligen redan pratat om p-piller så har vi fått ha dessa samtal med henne nu så hon inte tror att det är normalt att hoppa i säng som 12 åring med nån kille.

Allt verkade hur bra som hels. Hon började skolan förra veckan, en bra skola, bra lärare osv.

Idag är hon en helt annan tjej.

Hon har pojkvän, hon har kompisar som bara pratar om killar, kyssar och sex.
Hon har blivit tystlåten, kramsjukan är över, hon sitter på sitt rum och vill bara vara för sig själv. Hon stirrar ner i sin telefon dygnet runt, messar kik ar osv. Hon har slutat filma. Hela hon är annorlunda.

Hon skulle inte pussas med killar, dagen efter finns det bilder på instagram där hon pussar sin pojkvän. Hon bestämmer saker fast vi sagt nej, hon ljuger och gör tvärtom . Hon rycker på axlarna som om hon inte bryr sig.

Vad är normalt för en 12 åring idag?

Vi speciellt min sambo känner sig maktlös och vet inte vad han ska göra för att hon ska förstå att detta är för tidigt. Han vill ju inte bli ovänner samtidigt som han inte vill att det går alldeles på tok för henne.

Hur är era 12 åringar?

Anmäl
2014-08-28 10:39 #1 av: Calcifer

Nu har jag inte barn, men tyvärr är det vad jag förstått vanligt att vuxenlivet på något vis ska rivstarta när man är i den åldern. För mig är det vanvettigt för när jag var 12 lekte jag fortfarande med bilar och barbies kan jag ju påpeka. Nu är det inte alls ovanligt att man ser barn i den åldern, eller yngre, med smink, partner, färgat hår, svindyra mobiler som används till t:ex kik och dylikt osv. Eller så ser man dem röka eller tigga alkohol av äldre. Det skrämmer livet ur mig och gör att jag tvekar till att skaffa egna barn, men tyvärr verkar saker ha förändrats. Det är nog att skolan dragit igång som påverkat, att hon följer strömmen kring vad andra i hennes ålder gör. 

Vad du ska kunna göra åt det vet jag dock inte, för det är svårt.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2014-08-28 10:47 #2 av: JonnaCecilia

Verkar ju vara grupptryck som gjort att hon förändrats, och kanske hon innerst inne inte mår så bra av det, som inte verkar vara hennes natur. Mitt tips är att prata med henne, göra roliga saker, kanske se till att (ffa pappan) har egentid med henne, tex tar en pizza ihop eller nånting. Så hon vet att ni bryr er, ni älskar henne oavsett hur hon förändrats och att hon alltid kan prata med er om hon behöver. Var dessutom noga med att i kommunikation dels inte lägga känslor och värderingar på henne ("du gör alltid så") och istället prata utifrån er själva ("jag känner att...") och var noga med att lyssna och återberätta det hon säger för att undvika missförstånd ("så du menar att...")

Har inte barn själv men jag har varit ett för inte så länge sen ;) Och jag var en jobbig tonåring...

Anmäl
2014-08-28 14:54 #3 av: IdaT

För det första tror jag att du/ni ska sluta klandra mamman för p-pillerpratet. Det är väl jättebra att hon redan nu, innan hon hunnit påverkas av andra får veta hur hon skyddar sig den dagen hon har sex. P-pillerpratet ger er dotter kunskapen att värna om sig själv och sin kropp, det betyder inte att hon ska ha sex nu.
Jag tror att det är ett bra prat att ta tidigt, för det är inte så troligt att er dotter kommer komma till er och säga "imorgon kommer jag bli av med oskulden. Är det  något speciellt jag ska tänka på?". På samma sätt är det bra att ha en öppen kommunikation om till exempel pojkvänner.

Varför ska hon vänta med att ha pojkvän? Jag hade min första "pojkvän" när jag var sex år gammal, den klassiska lappen med Ja/Nej/Kanske ledde till den relationen. Den relationen och senare jag hade i åldrarna 6-12 år kan inte på något sätt jämföras med dom jag har haft i vuxen ålder.
Det var mer en kompisrelation med lite kärleksliknande känslor som man utforskade, visst, det ledde till någon puss i buskarna på någon rast men inte något mer än så. Jag pussar och pussade mina föräldrar på samma sätt som den pojkvännen.

Jag hade sex första gången när jag var 16 år, tillsammans med en pojkvän (om nu det spelar någon roll). Jag hade sex eftersom det kändes rätt att ha det med honom. Jag tror att mina värderingar som jag fått hemifrån hjälpte mig att vänta på den här killen (det var inte så att möjligheten inte dykt upp tidigare, men det var fel kille) och jag har aldrig ångrat det.
Efter den gången tog det slut med den killen och jag väntade i fyra år på nästa rätt kille och hade alltså inte sex nästa gång förrens jag var 20 år. Han visade sig även vara rätt kille för ett förhållande, så vi är numera sambos.
Notera gärna att jag inte säger att man behöver vänta på killen man ska dela livet med, utan att man måste få möjligheten att må bra med sig själv, även med ett aktivt sexliv och pekpinnar och moralkakor kan sätta stopp för det, även när man blir äldre.

Poängen är att jag tror att pekpinnar, "du får inte" och "vänta (bara för att)" är fel väg att gå. Jag tror snarare att uppmuntra, stötta och att vara en trygg och fast punkt dit man kan komma med alla frågor och funderingar är bättre.
En förmaning att man inte får skapar en distans, medans klimatet "fråga om allt du undrar, så stöttar jag" skapar en möjlighet att på ett icke dömande sätt dela med sig av sina värderingar.
Framför allt, på tok kan det gå oavsett hur löst eller hårt man håller i sina barn, skillnaden är vad som händer efteråt. Ett öppet och icke dömande klimat eller ett med pekpinnar och förmaningar kan vara skillnaden för om er dotter vågar komma till er och be om hjälp när det spårat ur eller inte.

Angående personlighetsförändringen ni uppmärksammat, har ni pratat med skolan om det? Dom kanske har sett något som kunnat leda till den ändringen hos er dotter.

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv. - Søren Kierkegaard
Följ min vardag med djuren på bloggen.

Anmäl
2014-08-28 19:33 #4 av: [JenniN]

Jag har inte heller några barn, men jag har nog varit det barnet. 
För mig gick det över. Men just då så var det verkligen inget sådant att jag tänkte på framtiden, eller på konsekvenser av de handlingar jag gjorde. Jag kunde hitta på dumheter och ljuga, bara för att komma undan för stunden. Och sen var det inte alltid så lätt att prata med pappa om killar eller vänner. Jag vet varför jag blev sådan, och det var för att mina föräldrar skiljde sig, det tog lång tid för mig att komma till rätsida med det. 
Men sen så ändras intressen med åldern, jag lyssnade på popband när jag var 11 och sen vid tolv så fick jag min första mens och mina tuttar växte, killar började visa intresse på riktigt och då är det klart att jag lade mina gamla intressen på hyllan. 

Men sedan växte jag ifrån det, mycket med hjälp av mina bästa vänner och pojkvännen jag hade då. Mamma och pappa har såklart alltid försökt stötta och vara där för att hjälpa, men jag vände alltid dövörat till och tyckte att de inte förstod mig, jag vet nu att de förstod mig och bara ville mig väl. Men just där och då så tyckte jag inte det. Förhoppningsvis har ni samma problem och hon kommer att växa ifrån det. 

En sak som kan vara bra för er att göra är att försöka vara hennes vän. Inte förälder, klart att ni ska vara det också. Men för mig i den åldern hade jag lättare att lyssna på vänner än på mina föräldrar. 

Anmäl
2014-08-28 20:54 #5 av: [postmortum91]

#0 
Det är synd att ingen med barn svarat än. Jag är endast 23 men lite lillgammal iaf och snart klar lärare i mellanstadiet. 
Jag förstår om ni tycker att p-piller är för tidigt, dels för att det är någonting som faktiskt förknippas med sex men sedan också för att man trycker in massa hormoner i en 12 åring som inte ens är färdigutvecklad och mitt i puberteten. Stå på er, fortsätt ha tydliga regler och om de inte efterföljs måste man låta det komma konsekvenser.

Det är nog väldigt viktigt för er att vara lyhörda för hur hon mår, vilka kompisar hon umgås med. Sedan håller jag med #2. 
Lycka till!

-Postnatal

Anmäl
2014-08-28 20:54 #6 av: [postmortum91]

#0 
Det är synd att ingen med barn svarat än. Jag är endast 23 men lite lillgammal iaf och snart klar lärare i mellanstadiet. 
Jag förstår om ni tycker att p-piller är för tidigt, dels för att det är någonting som faktiskt förknippas med sex men sedan också för att man trycker in massa hormoner i en 12 åring som inte ens är färdigutvecklad och mitt i puberteten. Stå på er, fortsätt ha tydliga regler och om de inte efterföljs måste man låta det komma konsekvenser.

Det är nog väldigt viktigt för er att vara lyhörda för hur hon mår, vilka kompisar hon umgås med. Sedan håller jag med #2. 
Lycka till!

-Postnatal

Anmäl
2014-08-28 21:50 #7 av: jagga-ewe

Jag har en elvaårig dotter. Än så länge är hon totalt ointresserad av killar, vad jag förstått. Lite undrar jag över det, jag minns ju att jag själv var ganska förtjust i en kille när jag gick i fyran... Fast det blev inget av det, vi var bara kompisar. O hans killkompis var alltid med, en jättestörig grabb. (Den störige kompisen blev min första riktiga pojkvän några år senare...)

Jag håller med om att det känns tidigt att ha snackat om p-piller, men samtidigt... Näe, kan det va för tidigt? Har tösen fått mens är det bra att ha lite koll på sånt där. Dock åt heskotta för tidigt att börja ÄTA p-piller. Men bra att veta att det finns och vad som är för- o nackdelar med olika preventivmedel.

Att hon sagt hon inte ska pussa pojkar men sen lägger ut en bild där hon pussar nån... Tja, man är inte värre än man kan ändra sig! Pussar är ändå ganska oskyldiga. Det kan verka grymt läbbigt att pussa på killar, men sen när man börjar tycka om en grabb så kan det nog va ganska frestande. Jag tror jag skulle försöka fråga hur det var o så där. Vad hon tyckte om det. Fast det är svårt att ta det snacket som mamma, det klart. Kanske skulle jag be nån av mina vuxna kompisar som även är kompisar med min dotter att ta den biten. Bara för att det är lättare att prata med nån som inte är morsan, lixom.

Att hon ljuger osv, tja, det kommer med på köpet. Pre-tonåringar är just det, tonåring light. Tweens tror jag det kallas ibland. Gränserna ska börja testas. Min övertygelse är att gränserna måste hållas huggna i sten från start, för kan de töjas lite måste man ju testa om de kan töjas mer. "Tesagt ä tesagt å tesagt gäller te annat säjs te." säger man häromkring. (Tillsagt är tillsagt och tillsagt gäller tills annat sägs till) En kompis mamma körde med "Gör som du vill, då gör du iallafall som jag säger" och det funkade inte bra i längden.

I don't have hobbies - I have obsessions!
Ebmfh
Trollcaféet

Anmäl
2014-08-29 08:48 #8 av: pyromanen

Har 3 " barn" 12, 18, 20.
Reagerar på det du skriver med att ni gått igenom och pratat om att " pojkvänner är nåt man väntar med" tänker att en sån tydlig/rigid gränssättning kan bli väldigt fel. Om hon vet att så tycker ni punkt slut, då är det klart att hon ljuger och inte berättar ärligt om sina egna funderingar på området om det t.ex. Är just så att hon har lust att pussas.
Tror inte på rigid gränssättning, tror på ömsesidig tillit, ett samtalsklimat där det finns utrymme att vara ärlig utan att slås ner på.

Anmäl
2014-08-29 11:15 #9 av: [JeanetteK]

Nu har jag inte läst svaren, så jag kanske upprepar något som redan står. Jag kan säga att just runt 12 år är då det börjar hända stora grejer. De går från att vara mjuka, tillgängliga och barn, till att vara lite stela, tystlåtna ungdomar. Det är en enorm skillnad och det händer massor i kroppen och huvudet på dom. Periodvis kommer den mjuka spralliga sidan fram och periodvis är det mussel-fasoner då man knappt får ett svar. 

Jag har en son som är 15 år och det var närmast lite chockartat när han gick från att vara min goa son som pratade om allt till att bli tystlåten, tjurig och helst ville att man skulle vara osynlig. Jag tror att det är ännu mer komplicerat med tjejer många gånger för de mognar så snabbt. Just när det gäller pojkvänner och sånt. 

Det jag har lärt mig är att även om det inte verkar som att det man säger går in, så gör det faktiskt det. När det väl gäller så är det ändå mig han vänder sig till. Vid sällsynta tillfällen kommer han och kramas eller sitter nära. Man får ta vara på dom tillfällena. Så fortsätt att vara tydliga med regler och sånt och visa massor med uppskattning när hon gör bra saker. Även om det är små saker. Det behövs för det blir mycket tjatande om annat och det behövs en positiv motvikt. Man hamnar lätt i läget där det bara är tjafs och tjat - om det är möjligt så backa ur och hitta en annan väg. Jättesvårt, helst när man är trött, orolig och frustrerad. 

Stort lycka till.  Kramas

Sajtvärdinna på LantdjurHantverk och Återbruk.. 
Medarbetare på Miljonär
Min blogg om livet på Månskensfarmen.

Anmäl
2014-08-29 12:45 #10 av: [luneri]

Det är väldigt olika hur ungdomar utvecklas samt att vissa tenderar att hålla sig undan sina föräldrar mer än andra i den åldern vilket är väldigt vanligt i identitetsutvecklingen. Det är runt den åldern som identitetsutvecklingen sätter fart och hormoner och allt börjar komma igång. Det är mycket som händer i den åldern, kroppen börjar förändras, killar blir mer intressant, samt att man blir ju desto mer mottaglig för yttre påverkan såsom kroppsfixering och "hur" man bör bete sig för att passa in i "gruppen". Och något som är av stor vikt i den åldern är just att passa in för ingen vill ju bli exkluderad i skolan eller att man blir upplevd som udda, konstig osv. En ungdom kan förändra sitt beteende för att passa in, vilket också kan vara ganska vanligt om personen är osäker på sig själv. 

Jag tror inte man kan "styra" över sin ungdom, för då gör de bara revolt, men däremot tror jag det är väldigt viktigt att man informerar om olika saker och vad man tycker är viktigt, samt sunda vanor och åsikter. Sedan ska man alltid som förälder finnas där för ungdomen oavsett vad hon/han gjort. Det är en trygghet som är jätteviktig, att man som ungdom kan komma hem och veta att man alltid är älskad oavsett om man nu gjort som föräldrarna velat eller om man nu gjort något  som verkligen inte hade uppskattats så ska hon ha känslan av att ni älskar henne trots det. Att begränsa er kärlek till henne/honom för att hon kanske skippar lektioner och rökt eller vad det kan vara gör bara att hon/han blir otrygg i sig och kan bli förvirrad i vad kärlek faktiskt innebär.

Jag tycker det är absolut viktigt att ni finns där för henne, informerar om saker och ting eftersom hon är såpass mycket mer mottaglig för yttre påverkan än vad en vuxen person kan vara, och det är därför viktigt att visa vad sunda vanor är. Ge henne också utrymme, men finns där när hon vill ha ert sällskap för jag kan tro att hon en dag kommer vilja anförtro sig till någon av er, just därför att ni är hennes föräldrar och en trygghet hon behöver. Ungdomen är en turbulent ålder. Jag hoppas det kommer gå bra ! :) 

Medarbetare på Konstnärer I Fokus

Anmäl
2014-08-29 12:56 #11 av: Snovit79

Jag har en 15 årig son. Har alltid haft klara tydliga regler som följs. Och bryts dem kommer straff.

Då det gäller tjejer, relationer osv så finns inga förbud. Utan önskan och grundlig information om t ex könssjukdomar, graviditet, skydd osv.
Nu har jag en kille som hellre hänger hemma än på "stan", men visst finns skillnader. Jag vet att jag inte får veta allt längre och det gör inget, då det inte är saker jag har med att göra. Han är ändå väldigt ärlig om dumma saker han gjort/sagt fast jag kommer tillrättavisa honom.

Pre-teen är som skrivet en känslig period. Ha tydliga regler, men uttala inga förbud på t ex killar - då kan det gå åt uppmuntran.
Mobil/ nät är lätt fixat. Går det över gränsen - ta bort konton/mobil/data(tid).


Anmäl
2014-08-29 13:46 #12 av: fridarebecka

Min lillasyster är 12, vi är väldigt öppna och pratar om det mesta i vår familj, och det tror jag hjälper henne. Hon vågar berätta det mesta för oss systrar (19 och 21 år) och även för mamma, och hon vet att det är bäst att vara ärlig.

Hon vet att vi inte vill att hon dricker förns hon är 18, men att OM hon skulle göra det (och även efter att hon fyllt 18) så ska hon berätta det för någon av oss systrar ifall hon inte vill berätta det för sina föräldrar, och då kan hon få komma och sova hos oss om hon vill, och gör hon inte det så ska hon höra av sig när hon går från festen och när hon kommit hem.
Så var vår mamma mot oss när vi var 15-16 och jag tror det hjälper vår syster att hon vet det, att vi kan sitta alla 3 systrar och mamma och diskutera hur viktigt det är att man hör av sig och är ärlig.

Så jag tror på att vara öppen och prata om vilka konsekvenser sex och alkohol kan få är bättre än att sätta förbud :)

Anmäl
2014-08-30 10:58 #13 av: Aleya

Har inte barn. Men jag minns väl fasen där allt blev pinsamt och blä.

Detta är normalt, ibland tar det längre tid att frigörelsen kommer, ibland kommer det fragment då och då ibland som nu i detta fallet kommer det som en dusch.

Kan säga att p-piller kanske mamman har pratar om i olika anledningar. Kanske dels skydd men kanske som lindring av menssmärtor.

Att sätta upp förbud är något som inte främjar situationen. Då kommer hon börja ljuga för att hon inte vågar komma med sanningen.
Varför ska man öppna sig för människor som bara blir arga då sanningen kommer fram?

Jag tycker att ni ska försöka fundera hur det var då ni var unga.
Och sätta er in i situationen och komma med en lösning så.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2014-09-05 19:55 #14 av: cookiedough101

Vill bara säga att kärlek är kärlek. Även om hon inte är kär/förälskad i någon på riktigt, så är det ändå kul att testa. Och sedan så finns det ingen ålder på kärlek, det kan hända när som helst. Och att sätta förbud mot pojkvänner och att pussas är bara tramsigt. Sånt gör man redan i 2:an, t.ex att hångla. Vill hon det kommer hon göra det i alla fall. 

Det du kan göra är att få henne att känna sig trygg att prata med dig. Var inte för mycket på, men ta upp det ibland. Och låt henne han en pojkvän, men varna att hon kan bli sårad och att man inte ska "leka" med kärlek. 

I den åldern är det väldigt intressant och jag själv har varit kär, och jag är 13. Ja, kär, på riktigt. Men låt henne ha en pojkvän, för att det är inte ditt val och det är hennes kropp och känslor. Det är något som endast hon kan och ska styra själv.

Anmäl
2014-09-06 18:55 #15 av: Mirinda

Jag är mamma till en kille som nyligen fyllt 13. Jag har också en bonusdotter som jag varit en extravuxen åt  genom hennes tonår. Du har fått så många bra svar, så jag vill bara tillägga två saker. 

Det där med att en tolvåring vill vara för sig själv på rummet långa stunder tycker jag låter fullt normalt. Vi sätter gränser för våra barn. I och med det lär de sig att själva sätta gränser. Respektera flickans behov av att vara för sig själv, men visa att du finns där om hon vill umgås. Erbjud ditt sällskap ibland, men respektera om hon inte vill.

Så gott som alla barn hänger med näsan över mobilen idag. Det är vad de sysslar med - vilka sajter de håller till på - som man bör ha koll på och prata med dem om. Kik är en sajt jag vill varna för. Där håller en del vuxna män till som, enligt min åsikt,  inte är något lämpligt umgänge för 12-13-åringar. Gå gärna in på Kik och eventuellt andra sajter som flickan håller till på och bilda er en egen uppfattning!

Medarbetare på Marsvin i Fokus
”Be true to yourself and you will be false to nobody.” Shakespeare

Anmäl
2014-09-09 01:35 #16 av: lizaohman

När ett barn utvecklas så är familjen det primära, men som tonåren smyger på så ändras primärgruppen till att bestå av kompisarna. De flesta föräldrar "får tillbaka" sina barn men det tar ända upp till 18-20 årsåldern, ibland längre. Det är bara att hålla fingrarna i kors att man lyckats visa vägen i moralträsket under den tid man haft inflytande.

Anmäl
2014-09-09 06:22 #17 av: _Fisken

Jag har 3 tonårsdöttrar och jag blir inte förvånad över det du berättar. Jag har sett och varit med om olika beteenden hos mina flickor just i dessa åldrar upp till 18 år typ. Ibland blev jag orolig. Ibland blev jag förvånad. Ibland blev det en vända till BUP.
De förvånande personlighetsförändringarna hör nog till åldern. Vissa blir inåtvända och drar sig undan. En del andra blir framåt och blir utåtriktade. Snacka om förändringens tid! Jag gjorde korstecknet och sen gjorde så gott det gick med stöd och hjälp - om de ville ha vill säga.  Jag kollade med skolan om det var problem där. Jag smygtittade från bilen ibland och kollade skolgården om döttrarna gick ensamma. Oftast såg det bra ut. Visst var det problem ibland med kamraterna. "Bööööl, jag har inte en endaste vän i hela världen!". Såna utbrott kunde det bi. Som sagt, jag är inte förvånad över det du berättar.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.