Annons:
Etikettleva-tillsammans
Läst 1384 ggr
marika_
2014-08-31 13:37

så less på att vara social

Det förväntas alltid att man ska vara så himla social jämt känner jag. Det är liksom så det "ska" vara. Man ska vilja umgås med folk men jag är så less på alla speciella dagar som dyker upp hela tiden. Alltid är det nån som fyller år, förlovar eller gifter sig eller gjort något annat som gör att det förväntas av en att man ska sitta och vara glad och trevlig en massa timmar.

Ändå umgås jag bara med de allra närmaste. Men det blir ju ändå ganska många.

Mamma och hennes sambo

Pappa och hans fru

Svärmor och hennes man

Svärfar och hans nya kvinna

Mina 3 syskon med respektive familjer och en hel hop syskonbarn

Min sambos 2 syskon och deras familjer och flera barn där med

Mina 2 närmsta vänner

Jag vet inte vad det är för fel på mig, men det känns bara jobbigt med allt utöver det vardagliga. Så fort det är en särskild dag så tänker jag alltid i negativa banor.

"å nej, till helgen fyller ju M år, då borde vi ju åka dit och vara trevliga"

"jaha, ska dom gifta sig, då blir vi ju garanterat bjudna, å då går den dan bort"

osv osv oosv

Jag SKÄMS för att jag inte tycker det är kul att träffa folk. Jag har inte alltid varit så här. Men det har smugit sig på genom åren.

Vet inte ens vart jag vill komma med detta inlägg. Men ville skriva. Kanske nån tycker/tänker lika så behöver jag inte känna mig helt konstig och missanpassad.

Annons:
Honestyisdead
2014-08-31 13:40
#1

Alla har olika behov. En del är mindre sociala och det är inget konstigt med det.

CelsiusT
2014-08-31 13:56
#2

Jag tror det sitter mycket i ens egna synsätt. Jag känner precis igen mig i det du skriver. Jag tycker det är jobbigt att vara social, ber ofta sambon om att vi ska gå hem tidigt osv för att jag ska slippa vara iväg så mycket. Och ofta drar jag mig ur och stannar hemma när det väl kommer till kritan. Men jag tror det är en mental spärr hos mig. Jag märker att jag kan påverka det mycket genom hur jag själv tänker och hur vi pratar om det här hemma. 

Men sen är det också så att vissa sociala sammanhang är jobbigare än andra. Har en kompis som jag verkligen gillar att umgås med, men avskyr att gå på hennes fester/kalas osv. Hon älskar att ha fest och vill att vi (jag o sambon) ska komma, sambon tycker det är jättetrevligt på dom där festerna men själv avskyr jag det. Har till o med varit så att han gått dit ensam, trots att det är min kompis. Kändes lite konstigt, men han hade kul och jag skyllde på att jag inte mådde bra och fick sitta hemma och mysa vilket passade mig bättre.

Medarbetare på westernridning.ifokus

Zabbio
2014-08-31 14:02
#3

Det är inte så konstigt och kan ju bero mycket på vilka förväntningar man själv eller andra ställer på en :)
Jag brukar försöka ordna så att jag kan komma undan emellanåt. Kanske går in i vardagsrummet en stund om alla andra snackar i köket. Mina närmaste vet varför jag gör så, och om någon annan frågar så svarar jag att jag helt enkelt är lite trött. Vilket inte är en lögn, jag blir väldigt trött när det är mer än några få personer och jag försöker hänga med i olika samtal (som ofta inte intresserar mig, men man försöker ju ändå). Jag blir också lite stressad av att ha mycket folk runt om mig, känner att jag ''inte får verka dum'' och så.. helt idiotiskt, men det ligger ändå och stressar. Jag känner mig osäker bland olika nya och halv-nya människor och lägger väldigt mycket energi bara på att  hänga med i samtalen och vara uppmärksam på ''allt''. Vissa verkar inte alls ha det problemet, kanske de har mindre kontrollbehov och hoppar lättare mellan olika saker…jag vet inte. Men för mig tar sociala möten alltid väldigt mycket energi.

Så jag försöker smita iväg lite ibland och sen dyka upp när jag fått andas en liten stund. Det har i längden gjort att jag till och med kan se fram emot vissa såna möten.  Fast jag brukar inte gå på fester och annat hos kompisar, för det är för stimmigt och jobbigt, så jag känner att jag mest drar ner stämningen när jag inte orkar stimma lika mycket (och jag dricker inte alkohol heller, vill helt enkelt inte). Men middagar,  födelsedagar osv brukar ju vara lite mer lugna tillställningar, kanske mycket prat och musik, men mindre spring och fläng.

Jag brukar också försöka ta mig dit med egen bil så att jag vet att jag kan ta mig därifrån om det blir för mycket. Bara att veta det hjälper.

Våga dra dig undan och ge dig själv lite pauser, är mitt råd :)  Man får lov att bli rött och behöva andas, och min erfarenhet är att folk oftast blir glada av att se en när man kommit tillbaka efter 20-30 minuter, eller så verkar de inte ha märkt att man försvann. Aldrig att någon varit sur.. ibland har folk frågat om jag mår bra om de ser mig sitta någon stans, men svarar jag att jag kommer ut igen om en stund så brukar de nöja sig med det svaret.

Och våga lägga dig i andras samtal mellan pauserna, även om det bara är för att inflika en fråga av ren artighet, eller nämna något halv-relevant anekdot. Det kan göra så att man blir mindre utanför. Och funkar det inte med ett par som diskuterar så kn man ju smyga runt och se om någon annan har en intressantare diskussion.

Och skäms inte för att du upplever att något är jobbigt. Det är ju inget du valt att göra, och man får lov att tycka mindre bra om olika saker.

Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.                                         

[Rhodugune]
2014-08-31 14:05
#4

Det låter som du är väldigt mycket introvert precis som jag.
Så jag kan tänka mig hur du känner.

I dagens samhälle är normen att man ska sträva efter att vara så extrovert som möjligt, så det är inte konstigt att du känner som att vardagen är fylld av måsten när det mesta inte fungerar som du gör.

Normen är att man ska vara social, tycka om att trivas mest med andra i grupp, för ofta höra känner du dig aldrig ensam när folk får veta hur mycket tid jag spenderar själv, .
Men det är ju självvalt så självklart känner jag mig inte ensam, jag behöver mycket egentid för att ladda batterierna.

Så ett tips är att läsa på lite vad det innebär att vara introvert, om du inte har hört talas om det innan, jag tror att du kommer att känna igen dig. :)
Det är lika normalt av vara introvert precis om att vara extrovert, så lyssna på dig själv och hur du vill ha det, inte ska du omgås en massa med folk om du inte känner att det känns rätt.
Din vardag ska få dig att må bra, få dig att känna dig glad och avslappnad och inte vara fylld av måsten, där du känner att du måste ge mer av din tid till andra än du känner att du kan.

http://www.pinterest.com/pin/32158584812778115/

marika_
2014-08-31 15:20
#5

Tyvärr har jag svårt att vara såpass "oartig" att jag lämnar ett sällskap som sitter och pratar och sätter mig i ett annat rum för mig själv. Jag har lätt att känna att jag borde ställa upp till 100% och hela tiden vara engagerad och med i samtalet . Däremot har jag ett antal gånger smitit in på toa utan att ha något ärende dit, bara för att få lugnt och få vara för mig själv i ett par minuter.

_Fisken
2014-09-17 21:24
#6

På mig låter det som du är trött helt enkelt. Du behöver ha ett antal lediga helger och rå om dig själv. 1-2 helg(er) av fyra går väl an o kuta på socialbesök. (Tycker jag)
Välj ut de närmsta och åk på deras bemärkelsedagar. Resten skriver du fina kort till och skickar med post.  Är jag krass?

Annons:
-Aida-
2014-09-18 22:56
#7

Känner igen mig, alltid är det något som dyker upp som gör att man ska fira eller träffas och ha de socialt och trevligt, spela en massa famijespel osv, jag är inte heller speciellt glad eller positivt ställd till träffar, brukar låta lite nedlåtande "ska vi fira igen, de gjorde vi ju förra veckan!"
Jag brukar gå undan ett par minuter för att få de lugnt en stund, jag är en social person och gillar att vara social men i mycket mindre grupper där de inte skrattar super högt eller pratar om saker jag inte kan vara delaktig i.

_Fisken
2014-09-18 23:02
#8

Social runt köksbordet med nära vänner och lite dricka är mitt drömläge.. Jag är inte bättre än så men jag har accepterat mig själv. :-)

Lojs
2014-09-19 15:47
#9

Även jag känner igen mig, jag har inte så många att umgås med, men det är nästan aldrig jag ser fram emot att ge mig iväg och umgås. Det tar så mycket energi och känns mer som ett måste än något att se fram emot. Poängen med mitt inlägg är mest att visa på att det är fler som tycker samma.

"If someone ever says "-You don't need more aquariums." Stop talking to them, you don't need that kind of negativity in your life." ;)
Medis på akvariefisk.

FjantYoda
2014-09-20 02:53
#10

Är sån som vill ha mina lediga dagar och har inte alls något emot att sitta i soffan en hel dag, och nu på senaste har det varit massor varenda helg + jobba heltid och jag blir så stressad.

Speciellt fester med mycket folk blir jag less på, visst att bjuda hem några goda vänner på middag någon gång och bara småprata tycker jag är okey så länge jag får vara ledig nångång, helst flera dagar i sträck!

https://www.instagram.com/aros_yoda/

[Torpedtass]
2014-09-20 12:56
#11

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver TS.
Jag kan inte gå utanför dörren utan att någon kommer över gatan eller liknande och ska prata med mig, resultatet blir att jag antingen stannar hemma eller tar bilen och åker.

Nu bor släktingar 80-150mil ifrån så där är jag skonad. Har några vänner man umgås med ibland.

Ja orkar inte umgås med folk varje dag, varje vecka, varje månad. Blir så lätt trött och sen förväntas man klara precis allting som tex gå hundra varv på stan i butiker osv trots att man inte klarar det fysiskt.

När man är på större träffar som tex släktträff så är jag mest kortfattad och tyst. Blir automatiskt då den där otrevliga och osociala personen trots att jag är det motsatta, är mest tyst i större umgängen just för att miljön är för turbulent för att jag ska orka, jag som vanligen är en mycket lugn person.

Calcifer
2014-09-22 16:18
#12

Nu har jag inte läst alla svar, men alla är olika även när det kommer till den sociala biten. De som älskar och respekterar dig bör acceptera att det finns dagar/tillfällen när du helt enkelt inte vill vara social. Jag som har asperger orkar inte vara social alla dagar. Ibland orkar jag inte ens gå till affären för jag orkar inte med att vara social med kassören. Som tur är har jag en sambo som också har asperger och aldrig dömer mig om jag säger "nej, idag följer jag inte med till dina föräldrar för jag orkar inte" och jag behöver aldrig förklara mig utan hon accepterar det på en gång och det känns så himla lättande. Tidigare i mitt liv har det ibland varit så att en del tar det personligt, som om jag inte orkar med dem specifikt, och så är det ju inte. Då har det blivit jobbigt för jag får dåligt samvete och måste förklara och förklara och förklara och de förstår ändå inte hur jag menar. Nu har jag lagt ner det där med att överförklara saker. De som känner mig bäst vet att säger jag att jag inte orkar så är det sanningen och det är inget personligt och de tar inte illa upp.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Upp till toppen
Annons: