Annons:
Etikettförhållande
Läst 885 ggr
Namii
2014-10-13 22:52

Skriva av mig lite

Måste bara få skriva av mig lite. Börjar bli jobbigt att bära på allt själv.

Är 16 och har varit tillsamman med min pojkvän i 6 månader. Han har alltid haft det jobbigt och han har berättat så många saker för mig. Inte saker man vill höra från någon man bryr sig om. Vill inte gå in på sakerna för djupt med hans föräldrar, speciellt pappan, har inte behandlat honom bra och han har försökt ta sitt liv två gånger. Detta va dock för några år sedan.

Han har add, vilket jag vetat hela tiden. Det har inte varit något problem och vi har hjälpts åt med skolan etc. Jag har alltid funnits där för honom under jobbiga perioder. För en månad sedan fick han reda på att han va deprimerad, vilket förklarar lite saker. Han mår inte bra alls, ingen större livslust, allt känns jobbigt. Även att engagera sig i mig blir jättejobbigt. Känslorna känns minskade och saker är inte som förut. Han älskar mig, bara det att det är mindre än förut pga depressionen, viket är förståeligt.

Så jobbigt att se honom må ännu sämre än han gjorde innan, han har fått tillräckligt mycket skit i sitt liv kan det ge sig. Gör så ont. Men samtidigt som jag hjälper honom, känner jag nu hur det tär på mig. Uppskattningen för det jag gör är liten, känner mig inte lika älskad och uppskattad längre.

Jag har haft mycket ångest genom åren själv, och han har hjälpt mig med. Men nu känner jag mig så "ensam" och utsatt när jag känner hur han är så frånvarande. Vill känna mig älskad igen, vill ha tillbaka alla söta sms och mysiga helger. Men det är inte så längre, han orkar inte och finner inte samma glädje längre. Han säger det som att allt känns tråkigt och meningstlöst, vad det än är. Men att det är mindre tråkigt när han är med mig. Hur jobbigt är det inte att höra att den man älskar mest både mår dåligt och inte "gillar" att  vara med en längre?

Jag har pratat med honom och han är ledsen över hur det blivit och han säger förlåt för hur han är, men det är inte hans fel så. Men är sån jobbig balans med att kämba för både honom och för mig själv. Att skolan stressar en och man ska hinna med kompisar som klagar på att man bara är med pojkvännen hjälper inte heller. Är så trött.

Blev så rörigt det här, vet inte riktigt vad jag ville få fram, allt är bara jobbigt just nu.

Annons:
Rita-S
2014-10-13 23:08
#1

om du nu vänder lite på det hela. Allt känns tråkigt och meningslöst vad än det är säger han. Men mindre när han är med dig. 

Om du översätter det från depressionssnack kanske det betyder.. "livet går att leva när jag är med dig"? :) Vilken kärleksförklaring det faktisk egentligen är från en med djup depression?

Nu säger inte jag att du skall knäppa trut och skäms för att du mår dåligt. Det skall du inte alls göra. Depressjon är en fruktansvärd sjukdom som drabbar alla i omgivningen lika väl som den som faktisk är deperimerat, och det sliter ut en och gör ont. Och det är klart du blir utmattad, det är klart du känner dig ensam när han inte orkar ge. Man är inte en dålig människa bara för att man även behöver få. För vi behöver alla få. Man är inte en dålig människa för att man inte orkar ge og ge och ge till en sjuk partner. Man är inte en dålig människa för att man en dag inte klarar mer. Vi har alla en gräns för vad vi klarar av belastning, och när man når gränsen så når man gränsen. Det gör dig inte till en usel människa, det gör dig bara helt enkelt till en människa. 

Som i filmen dogma, där en liknar tro med ett vattenglas. När man är liten är glaset litet, och det skall inte mycket till för att fylla på det. När man är stor är glaset bra mycket större, och det krävs mer att fylla på det. Du måste hitta den rätta källan. 

Det samma kan sägas om kärlek. Med åren blir våra krav mer sofistikerade, och kanske även lite större. Men jag ser det som att det går i vågor. Mår vi bra behöver vi inte lika mycket från de runt oss, men om man mår dåligt behöver man mer påfyllning av omtanke och kärlek. 

Som jag ser det här, ni behöver få båda två. Och just nu kanske ingen av er orkar ge. Jag kan inte ge dig faciten om du skall stanna och uthärda eller lämna. bara du vet vad som blir rätt för dig, för i slutändan måste du faktisk ta val för din egen skuld. Inte för hans, det är hans eget jobb att göra. Du måste ta beslut ut från vad du vill och orkar. Om du orkar stanna och kämpa en stund till är det ditt val. Ingen av oss här inne kan säga vad som blir rätt och fel. 

Men gör det med öppna ögon. Du kanske körs i botten i slutändan och blir riktig sjuk själv. Eller du klarar dig undan och hjälper honom upp. Han kanske blir friskare och kan hjälpa dig upp sen. Vem vet? Men du måste se det som är med öppna ögon.

//Rita, sajtvärd på Husmorstips,  fibromyalgi och julen, medarbetare på Lantdjur
Följ min julblogg,  bloggen och min hemsida

Portie
2014-10-14 01:29
#2

Har varit i liknande situation i våras med min pojkvän. Han kom in i en period där han var extremt deprimerad och ville ta sitt liv. Han ville då att vi skulle ha ett uppehåll vilket jag gick med på. Under denna tid (ungefär hela sommaren) som han var deprimerad så behandlade han mig likadant som din pojkvän behandlar dig. Allt kändes hopplöst för honom och han sköt gång på gång mig ifrån sig.

Men sen efter ett tag så insåg han nog hur mycket jag faktiskt hade ställt upp för honom och att jag hade funnits där trots att jag blivit dissad gång på gång. Så han började rycka upp sig och tog tag i saker som han hade velat börja med sen långt innan. Nu är han väldigt gullig och snäll mot mig och anstränger sig för att träffas och säger ständigt hur mycket han älskar mig. Jag är glad för att jag inte gav upp utan att jag ändå visade mitt stöd för honom.

Så jag tror att bara du ger din pojkvän tid (även om det är väldigt väldigt svårt och jobbigt) så kommer det bli bättre.

Upp till toppen
Annons: