Vänskap

Min vän tar all min energi

2014-10-27 18:47 #0 av: Cahirira

Hej!
Först och främst ber jag ber om ursäkt ifall det här blir lite långt, men jag känner att jag verkligen måste få andra synpunkter på hela den här situationen.

Jag har en 21årig vän som jag känt i drygt 4 år. Vår kontakt har alltid varit ganska sporadisk: vi pratar i flera månader nästan varje dag, pratar inte alls på ett par månader, börjar prata igen, etc. etc. Det finns ingen egentligen anledning till att vi slutar eller börjar prata utan det bara svalnar, liksom.

Tyvärr är denna vän deprimerad (han har asperger också, vet inte om det kan förklara en del av hans beteende?) och ganska missnöjd över sin tillvaro. Han har inget jobb och bor hos sina föräldrar i ett delat rum. Hans familj är även väldigt religiös och även om han aldrig sagt det rakt ut så misstänker jag att de är ganska stränga med att han ska leva på "rätt" sätt enligt dem (inte vara med någon innan äktenskap och såna saker)

"Problemet" med den här vännen är att han alltid söker stöd hos mig. Normalt sett skulle det inte var ett problem såklart, men det är verkligen konstant. Flera timmar varje dag.  80% av tiden pratar vi om hans problem och den resterade 20% om hans intressen. Om han frågar hur jag mår och jag säger "det är lite sådär", så frågar han inte vidare utan börjar direkt prata om hur han själv mår Det varierar från att han bara är arg över något till att han säger saker som att han vill dö, hans liv är hemskt, han hatar sin familj, osv. Jag förstår att det är svårt att vara intresserad av andra om man mår dåligt själv, men det känns faktiskt jobbigt att han aldrig bryr sig om vad jag säger eller hur jag mår.

Han säger att han vill ha hjälp och jag har verkligen försökt hjälpa honom, men jag är bara en människa som dessutom saknar någon form av psykologi-utbildning. Jag har försökt få honom att söka professionell hjälp men då sa han att han inte hade råd eller "orkade", för han måste gå igenom sin vårdcentral. Då letade jag upp frivilliga organisationer som han kan kontakta, men det ville han inte. Jag gav honom numret till en akut-linje men han ville inte prata i telefon. Jag letade upp en online hjälp men den ville han inte prata med. Det verkar liksom inte finnas någon sorts hjälp som han är villig att ta emot, så istället får jag ta allting.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är så sjukt trött på att alltid behöva lyssna och rådgiva och stötta, men samtidigt vet jag inte hur jag ska kunna säga ifrån. Så fort jag blir lite kort i svaren eller försöker byta ämne drar han bara på ännu mer och säger saker som att han vill ta livet av sig. Hur säger man till någon som är självmordsbenägen att man inte orkar lyssna längre?

Jag känner mig som en hemsk människa och usel vän som ens skriver det här, men jag vet inte hur jag ska vara en bra vän och må bra själv. Jag har själv varit deprimerad och blir nedstämd av att alltid behöva prata om det. Okej om det hade varit under några månader eller ibland, men det har ju pågått i flera år nu.

Anmäl
2014-10-27 18:54 #1 av: Evelina!

Skulle dissat en sån kompis för länge sen. Asperger eller inte, jag tycker kompisrelationer ska ge åtminstone lika mycket som de tar. Tar de för mycket är de inga sunda relationer och bör avslutas.

/Evelina, sajtvärd på löpning, medarbetare på inredning och kaninhoppning

Anmäl
2014-10-27 19:09 #2 av: Tjeja

Prova ett tag att börja prata tillbaka om dig själv istället och se vad som händer!? Jag tror faktiskt att det skulle göra skillnad och kanske t o m hjälpa honom mer än om du bara lyssnar.

Prova att leda saker han säger tillbaka till dig och ditt liv  lixom. Tex säger han  "Jag känner att jag lika gärna kan ta livet av mig"

Så svara med en jämförelse med hur du kännt eller tänkt när du mått som sämst. Tex, ja jag förstår att det måste vara jobbigt att känna så.. precis som det var skitjobbigt för mig när jag... bla bla bla.. ja jag kanske inte tänkte på att ta livet av mig men det jobbiga var att... bla bla bla.. och då gjorde jag så här, och så hände det här och då en dag när jag träffade du vet.. bla bla.. och då började vi prata om bla blab bla bla.. och vet du, då när vi satt där å pratade fick jag syn på en bla bla bla... och då tänkte jag att en sån vill jag med ha! den var ju skitsnygg!.. Tycker du också om sådana?... asså... den skulle kanske passa på du vet den där hunden som är så söt.. bla bla bla.. och gud vad jag vill ha en sån hund asså... du vet hundar är så bla blba blab lba bla.. vad som helst bla bla..

Se vad som händer!

Jag skämtar inte.. du säger att han har aspberger.. hans sinne är fullt av det som för ögonblicket fångar hans uppmärksamhet, om du stöttar/underhåller det han pratar om så smörjer det bara för mer av dessa tankar hos honom.

Få honom att tänka på andra saker! fånga uppmärksamheten genom att leda till dig själv och sedan vidare.. 

När han vänder tillbaka till sig själv i samtalet så vänder du det tillbaka till dig igen och tillbaka ut till annat..

prova!

Antingen reagerar han med att bli irriterad och frustrerad till sist och bryter själv eller så kan hans reaktion överraska till det positiva! :)

Oavsett vinst för dig! Glad

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2014-10-27 19:25 #3 av: Cahirira

#1: Ibland vill jag göra det, men då känner jag mig taskig eftersom han mår så dåligt. Lite som att det skulle vara mitt fel ifall han tog livet av sig då, även om jag vet att det egentligen inte är så.

#2: Vilken bra ide! Jag ska absolut  prova det nästa gång. Jag har väl försökt göra så lite, men då oftast "gett upp" ganska snabbt och bara återgått till att lyssna.

Anmäl
2014-10-27 19:28 #4 av: Tjeja

ge inte upp så lätt!

Vänd tillbaka och ta över konversationen tills du får någon form av reslutat/motreaktion! ;)

Om du bara provar lite i korta försök hinner du inte bryta igenom hans tankefokus tillräckligt.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2014-10-28 11:55 #5 av: [silkesnosen]

Om han är självmordsbenägen så bör du ta kontakt med hans familj eller skola så att han kan få hjälp på riktigt.  Sedan hör det till diagnosen att man har svårt att läsa andra, att man har svårt med det sociala samspelet. Du kan inte bara antyda utan du måste vara tydlig..."nu vet jag hur du mår, nu behöver jag berätta hur jag mår".

Anmäl
2014-10-29 00:41 #6 av: Cahirira

#5: Jag har kontaktat hans familj via hans bror. Enligt honom så vet familjen "hur han är" och har försökt få hjälp till honom både via kyrkan och via husläkaren (som inte ansåg att han var deprimerad, vilket förståeligt nog gjorde honom ganska upprörd). Hans föräldrar tycker inte direkt om mig så det är svårt att snacka med dem. Hans bror är mer vänligt inställd, men verkar inte ta det på så stort allvar tyvärr.

Vi pratade idag och då försökte jag styra in samtalet mer på mig själv. Det fungerade ganska bra i början men efter ett tag blev han blev irriterad över att jag skiftade tillbaka till mig själv så ofta och tyckte att jag var oförstående. Jag antar att det blir lite konstigt eftersom jag helt plötsligt beter mig annorlunda, men ja.

Anmäl
2014-10-29 06:10 #7 av: Tjeja

Bra #6! Tummen upp Hur kändes det för dig i det samtalet?  Hur avslutades er konversation? Blev det någon skillnad i hur länge ni pratade den här gången? :)

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2014-10-29 15:41 #8 av: sisela

Jag har varit så som TS vän är. När jag mådde riktigt dåligt var det svårt att prata om nåt annat än hur dåligt allt var. Det som var ett wake-up-call var att en av mina vänner sa till mig att hon tyckte det var jobbigt. typ: Hon tycker om mig och vill gärna finnas där, men det blir lite för tungt att alltid prata om hur deppig jag är.

Jag insåg då att jag var tvungen att hitta en professionell att prata med.  

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.