Annons:
Etikettförhållande
Läst 3699 ggr
[höstlöv]
2014-11-10 16:59

Att dejta med sexuella problem

Hej! Jag har under en längre tid haft lite svårt att förhålla mig till hur jag själv är, och aldrig heller önskat att det ska drabba någon annan. Livet blir ju kanske inte alltid riktigt som man tänkt sig, men det viktiga är att blicka framåt och försöka komma dit på rätt sätt. Vissa händelser kan dock skapa problem som man inte riktigt helt kan rätta till själv, jag kan jobba mycket med mig själv men ändå ligger en stor del av obehagskänslan hos den man är med. Eftersom det hela sitter i huvudet kommer förhoppningsvis  allt att fungera finfint en dag, men jag undrar lite hur andra tänker kring sånt här. 
Skulle ni känna en besvikelse om ni träffade någon och det senare kom fram att denna tyckte det var rätt jobbigt med sex? Hade  ni hellre velat att detta var något man berättade tidigt? Det svåra är att jag själv egentligen tycker att det känns som en naturlig del av att lära känna någon, så att skjuta med det hur länge som helst gör också att det känns som man "döljt" något. Självklart vill jag inte själv ha dessa problem, utan vill gärna träffa någon som klarar av att det är lite bökigt tills det känns lättare. Nu känner jag mig ofta lite kass, om en tjej inte ens klarar av att ha sex så tar ju allt stop på en gång. Trevligt har jag med de flesta annars, jag gillar att umgås och skratta så tror att detta kommit mer som en chock för de jag träffat innan. Att ge sig själv tid att komma på banan har jag också gjort, flera år och när situationen blivit tokigt har jag väntat och smält det hela flera månader innan jag träffat någon annan. Så jag skulle väldigt gärna uppskatta andras åsikter, som kanske skulle kunna ändra hur jag själv ser på det. Eftersom det är rätt känsligt har det aldrig känts lätt att prata med någon vän om det hela heller.

Annons:
Tjeja
2014-11-10 17:07
#1

Jag skulle vara "upfront" med min "läggning" som asexuell redan från början! Då slipper man ödsla tid på personer som man ändå inte kommer att kunna bygga något med i längden. Och förstås det samma för dem.

Du är inte ensam om att vara romantiskt attraherad av andra utan att vara intresserad av sex för det. Det finns fler! 

Skriv direkt i dina dejting annonser tex att du älskar romantik men är asexuell.

Man kan ju liksom vara både hetero- homo- eller biromantisk, bli kär och vilja gosa och allt det där utan att vara intresserad av sex för det!

Var stolt över vem du är och dölj inte hur du känner för dem du känner attraktion och intresse av att dejta! Då gör du både dig och dem en stor tjänst! 🙂

Lycka till! Kram

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

ChristineL
2014-11-10 17:11
#2

Var öppen från början! Jag menar inte att man ska berätta hela sitt livs historia på första dejten, men jag tror att man kommer längst på att vara öppen mot sin partner redan tidigt.

[höstlöv]
2014-11-10 17:28
#3

#1 asexuell är jag inte alls, men det är något jag önskar jag varit ibland :) Problemet är att jag mår otroligt dåligt av att ha det, med kläder på är jag väl som vem som helst men utan känner jag mig väldigt otrygg och utsatt. Det är ju inte känslor jag vill ha alls egentligen, inte heller vill jag så gärna berätta sådant i onödan heller. 
#2 men det känns väldigt svårt, hur ska man formulera det på ett bra sätt samtidigt som man sitter och pratar för första gången?

Sarah
2014-11-10 18:30
#4

Har det hänt ngt som du kanske inte bearbetat ordentligt? Vill ju inte anta det, men om du tycker att det är så jobbigt trots att du inte är ointresserad så kanske det är värt att prata med ngn om det? 

Poängen i en bra relation är ju att man ska känna sig trygg med sin partner. Att partnern får en att känna sig avslappnad. Säkerligen finns det ngn sådan för dig där ute :) 

Ang att prata om det tidigt, det är ju såklart jättesvårt att ta upp det. Samtidigt som det blir skitmärkligt om det inte tas upp. Jag dejtade en helt underbar och skitfin kille ett tag som vill hångla och mysa osv massor, men så fort han fick stånd drog han sig undan. Jag blev jätteförvirrad, speciellt då jag är van vid och gillar att ha sex ganska tidigt. Även efter en bra första dejt. Det tog en månad innan jag vågade fråga varför han drog sig undan och då kom svaret att han var så dåligt på sex. Då när vi kunde prata om det kunde vi också försöka lösa problemet. Gick inte jättebra, men jag tror att det hade gått bra om vi fortsatt träffas ett tag till. Nu blev det bara några veckor till, av helt andra anledningar.

[höstlöv]
2014-11-10 19:43
#5

men hur ska man lämna en bra hint då? Jag har försökt få hjälp för det förut, svårt att få ur sig hur man verkligen känner så det har mest blivit något tomt småprat och sedan har de väl inte känt att jag behövde någon hjälp. Det är ju lite svårt att bara berätta för någon så. Nu har jag dock äntligen få hjälp i och med att jag undersökte mig för att det inte skulle vara något fel så och berättade samtidigt att jag har svårt med själväckel och liknande. Det kan man ju behandla genom att ändra tankemönster, så bara jag får bort det så kan nog mycket lösa sig :) Det har eskalerat under senare tid så jag tycker att det är jobbigt när kompisar sitter för nära och liknande, helmysko egentligen.

 Eftersom jag fortfarande är i början av vuxenlivet så har jag inte känt någon större prestationsångest än, även om de flesta i min ålder har ett fungerande sexliv sedan ett tag så känns det som att killar inte skulle tycka allt för illa om det. Det är ju mest att jag vill att det ska vara kul och skönt, sedan får väl den andra leva med att man inte är toppen i början.

Sarah
2014-11-10 20:08
#6

Vad är det som inte funkar då? Gör det ont, är det en bara ovilja att visa upp kroppen, är det bara obehag inför närhet osv. Jag är inte heller så förtjust i om kompisar kommer för nära, men det är ju en helt annan sak med min kille. 

För dig verkar det kanske ha med självkänsla att göra. Jag hade helt andra problem med sex då jag var yngre. För mig handlade det om att jag "gett bort makten" över min sexualitet. Jag behövde lära mig att ha sex på mina villkor och tycka att det var roligt. För mig var lösningen att ligga runt :P Hade så himla roligt och det var ganska skönt att veta att jag aldrig mer behövde träffa personen igen om jag inte ville, samt att sannolikheten att killarna skulle komma ihåg mitt namn dagen efter var ganska låg, haha.

Annons:
[höstlöv]
2014-11-10 20:19
#7

nu känns det obehagligt och ja sen finns väl en viss ovilja att visa upp kroppen och liknande, något som blivit värre de senaste åren vilket jag egentligen tycker är lite konstigt eftersom jag ser ungefär likadan ut. att duscha tillsammans eller liknande går inte alls, känns trist att säga nej men då skulle jag verkligen må dåligt. Det är mest ångesten jag vill bli av med, förut kunde jag bli helt passiv eller vad man ska säga och kunde inte förmå mig att göra något eller knappt prata om något heller flera timmar efter, det blev som någon jättekonstig chock även om jag var med någon jag tyckte om.  Att ligga runt är inget som intresserar mig, visst kan jag förstå att man gör det ;) men tror  det skulle vara väldigt dumt av mig, sen behöver jag lära känna människor för att bli attraherad ordentlig, visst är utseendet viktigt men insidan lika :)

[höstlöv]
2014-11-10 22:01
#8

äsch, jag undrade ju mest bara hur andra tänkte om man skulle träffa någon som var så, resten är orelevant :)

Sarah
2014-11-10 22:18
#9

Nej det är ju inte för alla :) men för att svara på ursprungsfrågan. Det blir konstigt om det inte pratas om. Man blir förvirrad då man inte förstår vad som är fel.

Katti
2014-11-10 23:52
#10

Kan du inte bara göra klart att du är "sen i starten" och måste lära känna och lita på en person innan det blir fråga om fysisk närhet eller sex? Man måste ju inte säga det rakt ut, men t ex att du inte haft många förhållanden eftersom känslorna är viktiga för dig eller liknande. 

Min pojkvän hade något som han tyckte var ett problem och det berättade han om när vi hade träffats ett par gånger men innan vi gått längre än till kramar. Tack vare att vi har ett så öppet och nära förhållande, och väntade ett bra tag med sex, så är det dock inte alls något problem, och har inte varit det heller!

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

[höstlöv]
2014-11-11 00:16
#11

# 10 jo det skulle jag absolut kunna! Men det känns lite fel att säga att det är ovant, och sedan blir det kanske en jättetokig reaktion och bara konstigt. Jag tycker verkligen inte om att vara ouppriktig, då säger jag hellre inget alls med ditt förslag funkar nog absolut bäst ändå eftersom allt annat vore så bökigt :) Det är bara det att jag har fastnat i något slags negativt tänk- det kommer aldrig lösa sig. Jättedumt och det måste jag ju komma ifrån :)

[Underground]
2014-11-11 14:15
#12

Jag och min kille väntade ett halvår innan vi gjorde något. Det hände en sak när jag var yngre som gjorde att jag inte kunde tänka tanken på sånt igen, och efter det hade jag ett ex som inte förstod vad nej betydde… Så det blev värre och värre. Jag var verkligen på botten och otroligt livrädd för killar när jag träffade min nuvarande. Kunde bli apatisk efter en kyss för visste att det kunde leda vidare till något annat… Kunde inte röra mig eller säga något. Stängde liksom bara av ALLT, så läskigt.

Berättade detta väldigt tidigt för min kille, att jag inte ville/kunde ha sex på troligtvis väldigt länge (var helt övertygad om att det skulle ta fleeera år). Han tyckte det var jobbigt, men han förstod.

Sen har vi tagit ett steg i taget. Han märkte direkt om det blev för mycket när jag försvann med blicken, och då var det stopp och så fick man börja om från första början igen. Kunde inte röra honom, var tvungen att ha kvar alla kläder på, så jobbigt var det. Han fick prata mig igenom allt han gjorde.
Grät och var tvungen att lämna lägenheten första gången han fick stånd när vi sov tillsammans. Fick panikattack när han höll handen på mitt lår. Hade verkligen tur att träffa en kille som jag kunde lita på till 100%. Och när man kan prata med någon om allt kan man jobba på det tillsammans :)

Nu har det gått ett år och det funkar jättebra! Tycker bara att det är jobbigt ibland men inte ofta. Vi har duschat tillsammans till och med!! Jag är heeelt fascinerad över mina framsteg. Sen vet jag ju inte exakt vad ditt problem är, men bara du hittar någon du litar på så lovar jag att det löser sig. Ta allt i din takt. Känns det jobbigt - fortsätt inte. Ville bara berätta om min erfarenhet att något som kändes helt omöjligt kunde bli bra på så "kort" tid :)

[höstlöv]
2014-11-11 18:21
#13

# 12 vad kul att det löste sig för dig tillslut! Men om du hade berättat hur det var och killen då känt att det kanske var bäst att man slutade ses, hur hade du känt då tror du? Hur tänkte du kring dejtande innan du träffade honom, tyckte du ändå att det var kul att träffa någon du tyckte om eller "åt" hela sexbiten upp det hela mer eller mindre så det var mest det du tänkte på? :)

Annons:
KimE
2014-11-12 08:14
#14

Jag tycker det svåraste vore att inte få närhet och intimitet, vilket jag skulle tolka som ointresse om jag inte fick reda på vad de beror på redan den första träffen.

[höstlöv]
2014-11-12 13:52
#15

#14 att kramas lite har jag inte svårt för, sex skulle jag  inte ha första dejten annars heller eftersom det finns så många killar som bara är intresserade av det. Även om man träffar en toppenkille blir det ju dumt om man vill olika. Genom att umgås lite först så upptäcker båda om man är ute efter liknande saker, inget fel med att bara ha sex men just nu är en sån relation inget som intresserar mig. Sedan så kanske man inte alltid känner att man klickar med någon efter 1 dejten, därför känns det lite tidigt att berätta något sånt då. Det kan ju också vara så att man själv är intresserad och den andra mest tycker att det är konstigt att man berättar sånt så tidigt när de kanske inte ens vill ses igen ändå.
Men när det är lagom att säga något tycker jag känns jättesvårt att veta, jag förstår ju att man sänder ut konstiga signaler om man beter sig märkligt så fort man blir intima. Däremot är finns det ju i mitt egna intresse att undvika att berätta sådant för någon i onödan, eftersom det inte är så kul att prata om. :)

Xena0041
2014-11-13 05:31
#16

En kille/tjej som inte vill ses för att man säger att man vill ta det lugnt är ingen bra kille/tjej. En sådan kille/tjej kommer det ändå att bli problem med för att hen är ett stort ego! Det handlar om att du vill bygga upp en tillit så att du succesivt kan vara naken med honom. Är han trygg och kärleksfull så kommer han att älska att bara kyssa och kramas med dig till en början. Men om det är så att du innerst inne vet om att du egentligen inte kommer att vilja ha sex då måste du berätta det. Jag hade en sådan relation men det var en man som innerst inne inte var intresserad av sex men påstod sig tycka om det och gjorde våld på sig själv i början genom att ha sex med mig. Jag märkte direkt att nåt var galet men han vägrade att erkänna. Till slut när sanningen kom fram kände jag mig extremt lurad och arg. Jag vill ju bestämma hur jag vill leva och med vem, inte någon som påstår sig vara någon annan:(!! Hade han berättat från början och velat kämpa för en förändring då hade det varit mycket bättre. Då hade vi gått in i en kärleksrelation med öppna kort. Det är viktigt! Lycka till:)!

[höstlöv]
2014-11-13 09:30
#17

Nej jag har börjat förstå det, eller så tycker den inte om en tillräckligt men i vilket fall är det ju ingenting bra att bygga något på :) Om jag inte hade velat ha sex så hade jag inte haft några problem, jag tror absolut att man kan vara en trygg, lycklig och harmonisk människa som asexuell. Förut funderade jag på sterilisering när jag har åldern inne, det är rätt jobbigt att leva med så otroligt motstridiga känslor men eftersom jag väldigt gärna vill ha en familj i framtiden så är det inte riktigt ett alternativ. Men det är ju lite som att vara extremt hungrig men samtidigt så vänds magen upp och ner av bara tanken, man blir helt slut av att försöka leva med så motstridiga känslor tillslut. Om jag hade lurat mig själv så skulle det vara genom att tänka att jag var asexuell, eftersom det absolut vore det enklaste för mig.

Sarah
2014-11-13 11:00
#18

Du kommer att hitta en bra person som du litar på, och om du dessutom kanske ger det ett försök till att prata med ngn så tror jag att du kommer få det jättebra i sänghalmen i framtiden :)

Katti
2014-11-13 15:35
#19

Vad skulle en sterilisering göra för skillnad menar du?

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

[höstlöv]
2014-11-13 20:21
#20

#18 tack jo det är såklart att det löser sig tillslut :)

# 19 då var jag ju så less på hela grejen överhuvudtaget, tänkte att det skulle förändra hormonerna så man slapp tänka på det alls. Att de inte kommer ut i blodet på samma sätt alltså och upp i hjärnan.  Jag är mera osäker idag på om det ens påverkar sexlusten, men då tänkte jag så. Konstiga tankar som kommer upp ibland bara helt enkelt, när man är inte riktigt orkar med saker alls. Men man ska ju alltid försöka tänka positivt, mitt problem är ju att jag redan innan har en så klar föreställning över hur det kommer vara så då blir det aldrig bra. Om jag bara kan försöka tänka om så skulle ju allt lösa sig :)

Den dagen allt löst sig kommer jag ju vara världens lyckligaste människa och jag kommer nog alltid efter kunna se på det på ett speciellt sätt. Ibland måste man ju uppleva det dåliga för att kunna uppskatta det bra till fullo :) Även om jag helt klart skippat det om jag kunnat.

Annons:
KimE
2014-11-14 07:59
#21

Om du inte vill visa dig naken gör så mycket sex/kel det går med kläderna på, tills du kan se på dig själv med din partners ögon.  Ser ingen koppling alls mellan att snöra av äggledarna och sexlusten.

[Yllhilda]
2014-11-14 09:09
#22

#20 Du skulle väl fortfarande vilja ha en partner efter att du opererat dig? Och någon annan än en asexuell person skulle nog fortfarande känna behovet att vara sexuellt intim ibland, så på det sättet skulle det inte förändra något. Sen känner jag en som steriliserat sig, och hon är lika sexuellt aktiv som före operationen.

Som jag förstått känner du stark ångest inför något som för de flesta är en intim, skön stund med sin älskade, och kanske skulle du också tycka likadant när du bearbetat dina obehagskänslor. Har du funderat på att prata med en psykolog?

[höstlöv]
2014-11-14 10:17
#23

Nej men då tänkte jag så, jag trodde att det skulle göra det. En sån där tanke man tänker när man är lite arg på sig själv bara. Jag hoppas ju verkligen att obehagskänslorna försvinner eftersom jag verkligen inte vill känna så, men om det nu skulle vara så att de inte gör det ser framtiden lite mörkare ut helt klart. Jag vill ju såklart träffa någon att tycka om och senare i framtiden få en familj. Det är det viktigaste målet med mitt liv, jag skulle absolut prioritera det framför att studera vidare om jag blev tvungen att välja men det ska jag inte behöva :) Jag är väl som vilken människa som helst, bara det att jag trasslat till det lite väl för mig själv.

[Yllhilda]
2014-11-14 13:21
#24

#23 Det finns flera saker du kan göra för att få bukt med det hela. Det ena är psykolog, det andra är att leta information om liknande fall och kanske böcker om kropps-självförtroende och ångest, det tredje är att hitta en livskamrat som tycker om dig som du är och som vill hjälpa dig igenom dina svårigheter. 🙂

[höstlöv]
2014-11-15 20:16
#25

Ja det är såklart att det löser sig tillslut :) tycker mest det känts svårt att veta när man hittat någon som skulle kunna orka med det hela :)

_Fisken
2014-11-15 21:00
#26

Precis som Kvinnor hjälper män som har erektionsproblem får män hjälpa Kvinnor som har svårt med sex. Om man älskar kvinnan ifråga är sex inte enbart det man fokuserar på. Har nån ett problem med sex hanterar man det. Man tar det försiktigt. Kanske föreslår kurator.  Jag är övertygad om att det löser sig på ett eller annat sätt.

[höstlöv]
2014-11-15 22:12
#27

#26 problemet är att det inte yttrar sig fysiskt på något sätt. Däremot har jag upplevt att jag inte riktigt blivit tagen på allvar när jag sagt att det känns jobbigt, det är svårt såntdär när man inte vill såra den andra eller överdriva någonting men samtidigt bli tagen på allvar. Jag förstår ju såklart att det måste vara jättejobbigt om den andra säger att man vill ta det mycket lugnare mitt i. Jag vet inte riktigt hur man säger sånt på ett snällt sätt, om jag tycker det är jobbigt så tänker ju kanske inte jag riktigt på hur jag säger saker, jag vill bara att det ska komma fram just då.

Annons:
_Fisken
2014-11-15 23:16
#28

Om det är så, så måste man nog ha ett litet samtal när man släcker lampan eller varför inte under ett tillfälle som INTE har nåt erotiskt över sig?  Är han vettig så lyssnar han. Jag skulle inte uppleva det sårande om kvinnan berättar förtroligt detta för mig. Många har egenheter i och utanför sängen.

Tillägg: Du säger det på samma sätt som du berättar här.

[höstlöv]
2014-11-16 00:44
#29

Men det känns dåligt att ta upp det överhuvudtaget egentligen, det är ju mitt egna problem och jag vill inte att någon annan ska behöva drabbas av det.  Tvivlar på att någon kille  skulle vilja hamna i en sådan situation där de träffar någon som är så. Uppriktigt sagt så tänker jag alltid att vem som helst skulle vara bättre, att ge någon annan den besvikelsen känns inte bra alls.

_Fisken
2014-11-16 07:00
#30

Det är nog där problemet egentligen ligger. Ditt sätt att se på dig själv, dina egenskaper och hur du diskuterar runt det. Du ska nog inte dölja detta för en partner. Spela med öppna kort och prata om det på samma sätt som när du irriterar dig över ett utbrott av acne. Avdramatisera det genom att prata om det. Jag skulle nog våga påstå att alla människor nångång i livet hamnar i olika sorters problem och funderingar över sin sexualitet och hur det fungerar. Jag hade prestationsångest. Det tog nåt år att bli av med det men genom att berätta om det innan blev det avdramatiserat och det löste sig. Hon var mer än villig att hjälpa mig. Jag tror samma gäller för dig. Rätt partner vill hjälpa.

[höstlöv]
2014-11-16 11:02
#31

Saken är den att det är väldigt personligt och känsligt, inte - oj lite jobbigt att prata om utan riktigt ångestfyllt och dåliga minnen kommer tillbaka när man försöker prata om det.  Men det löser sig ju tillslut såklart!

_Fisken
2014-11-16 11:10
#32

Ok. Det är alltså riktigt jobbigt o prata om det med en partner. Jag har haft vissa saker som är jobba att prata om och det jag försöker göra är att kämpa med mig själv och ta små jobbiga steg att öppna sig. När det väl har kommit fram är det lättare. Man gör det lättare med en person man har förtroende för.

[höstlöv]
2014-11-16 14:37
#33

Jag får försöka med det :) tack för tipset!

Katti
2014-11-17 21:47
#34

Med all respekt så är jag övertygad om att du skulle må bra av att gå i terapi innan du träffar någon. Inte minst just för att du tycker att det är så jobbigt att prata om.  Visst, rätt kille vill hjälpa dig, men berättar du detta för "fel" kille (eller rätt kille med egna problem, som t ex låg självkänsla eller liknande) så kanske han inte är berädd att gå "all in" med dig på grund av detta. Och då är risken att du sjunker än längre ner i dina negativa tankar…

När du träffar en kille kommer det här bli en resa, och förhoppningsvis en mycket trevlig sådan! Genom att gå i terapi innan slipper du börja den långt ner på minussidan.

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

Annons:
[höstlöv]
2014-11-18 00:06
#35

Jo jag tror också det. Saken är den att jag har sökt hjälp (vilket jag gjort innan också men då har de väl inte uppfattat något konstigt så det runnit ut i sanden) så jag har även fått en remiss skickad nu men väntetiden är ca 2 månader. Det är ju en sån där sak som är rätt svår att få ur sig, och nu under tiden när jag haft en svacka ett tag så har jag inte någon att prata med det om heller. Det här var väl mest att sätt att anonymt få ventilera sig lite och få höra andras tankar. Just nu är jag verkligen inte i form för att ha sex med någon ny. Egentligen kan jag känna att det är lite konstigt att väntetiden är så lång när det gäller mentala problem, nu kämpar jag verkligen med att försöka klara av mina kurser men om jag fortsätter må så här vette tusan om jag orkar till jul. Vilket är jättesynd eftersom jag verkligen tycker det är kul, men det andra drar så väldigt mycket energi nu. Men man ska alltid försöka så gott man kan!

Egentligen har jag träffat någon en längre tid, jag har varit helt öppen men det har ändå inte fungerat. Jag förstår ju såklart att det är jättejobbigt för den man träffar och det har nått den punkten att jag själv känner att det kanske är bäst att runda av för bådas skull.Det känns ju såklart väldigt ledsamt för mig men man måste försöka göra vad som blir bäst för båda. Alt prata igenom det hela och få den man träffar att förstå att det enda som hjälper just nu är att ha tålamod.  Men av respekt för den jag träffar är detta inget jag vill diskutera såhär, det är därför jag tog upp det hela mer allmänt.

Katti
2014-11-18 08:58
#36

Vilken väg har du sökt hjälp? Tyvärr vet jag ickså att det är svårt att få hjälp, men i ditt sall skulle du säkert kunna få mycket hjälp av en barnmorska du kan lita på. Där tror jag du skulle kunna få hjälp ganska omgående. Otroligt mycket handlar om personkemi om man ska kunna få ur sig något jobbigt och min erfarenhet av barnmorskor är att de väldigt ofta (men inte alltid så klart) är mycket trevliga empatiska människor!

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

[höstlöv]
2014-11-18 18:01
#37

Via ungdomsmottagningen, jag är dock för gammal för att  gå dit i årsskiftet så de skickade remiss till unga vuxna psykiatrin istället.  Hon jag pratade med trodde främst att jag behövde ändra tankemönster när det gäller hur jag ser på mig själv och de verkar de kunna hjälpa till med bäst där. Jag nämnde kanske inte allt men jag tänker att om man kan få hjälp för ena biten kanske den andra blir lättare att prata om också sen.

Upp till toppen
Annons: