Annons:
Etikettleva-tillsammans
Läst 3468 ggr
jope
11/28/14, 1:26 AM

Den rätte?

Hej, Jag är en helt vanlig kille som är 35 år. Har som många andra haft flera relationer bakom mig. Är inte ovän med någon av mina tidigare relationer utan alltid skilts i vänskap. Men varenda gång jag kommer i en ny relation, så blir man förstås väldigt glad, förälskad, ni vet allt är nytt och man är nyfiken på varann. Nu till mitt problem, efter en tid börjar jag alltid utvärdera och "tröttna" på relationen. När man har lärt känna varandras olika sidor. Så känner man: "det var nog inte det här jag hadr tänkt mig", "eller så här jag ville ha det". Efter ett tag känner man inte samma kärlek på grund av tankarna, och det slutar med att man skiljs på olika sätt. Detta är för mig mer eller mindre återkommande i alla tidigare relationer, jag undrar om det är nån som känner igen sig? Eller kan säga något om det är fel på mig som tänker / gör så här? / J

Annons:
Scarlet
11/28/14, 2:19 AM
#1

#0

Men om du går in i en relation med en slags förutfattade föreställningar om hur du vill ha det eller vad du har tänkt dig, hur ska någon eventuell partner då kunna leva upp till dina förväntningar? De är inga tankeläsare, de kan inte tävla med krav som du redan har satt upp i förväg.  En sak som jag har upptäckt med åren är att en relation är något levande och föränderligt; den formas hela tiden efter vad man ger och vilken energi man investerar i den (och då ska naturligtvis båda parter bidra till det som man bygger upp tillsammans). Man växer och förändras dessutom ständigt som människa och det är en del av spänningen, att återupptäcka och lära känna sin partner om och om igen. Men mest spännande är det om man inte har några andra förväntningar förutom att lära känna den andre närmare, upptäcka nya djup och små detaljer att förälska sig i som man inte hade uppfattat som det minsta charmiga innan. 

Jag menar inte att man inte skulle få ha någon standard för visst ska man veta vad man vill men talar du med din partner om vad du vill så att ni lär er vad den andra parten förväntar sig, så att ni kan mötas i mitten och respektera varandras önskningar? Då kanske man också får ett tillfälle att inse vad det egentligen är som är betydelsefullt för en i förhållandet, och vad man är villig att släppa på eftersom det är en del av en romantisk fantasi som inte är viktigt i ett verkligt förhållande. 

Ibland kan man också bli mer kritisk som en försvarsmekanism när den första bländande förälskelsen går över och känslan börjar djupna, vilket kan vara skrämmande men det kanske också är i den fasen när man får ett bättre tillfälle att lära sig att älska sin partner trots brister och att de inte motsvarar alla ens fantasier, utan just för att de är sig själva.

Sarah
11/28/14, 10:45 AM
#2

Känner igen tankemönstret. För mig har det nog mest varit en självupptagen känsla. Jag har tillslut tänkt, jag som är så awesome kan lätt få en bättre kille, jag kan lätt få en kille som inte är sådär osv osv osv. Jag har på så sätt aktivt letat fel och sluppit släppa in ngn ordentligt. Det har ju varit dem det varit fel på. 

Killen jag är tillsammans med nu var inget undantag. Vi har nu varit tillsammans i 8 år men jag gjorde slut efter ca 2,5 år av samma anledning som du säger. Vi hade bokat en resa innan vi gjorde slut. 3 månader efter uppbrottet möttes vi på flyget. Vi reste inte tillsammans när vi väl var på plats, men många känslor kom upp då vi sågs igen på arlanda och vi hann prata en del under det dygnet som vi reste. 

Efter det gav han inte upp på att få mig tillbaka och sakta men säkert släppte jag in honom och vi blev tillsammans igen. Sen kom samma tankar tillbaka, jag kan ju lätt få ngn bättre osv och jag var redo att avsluta det hela igen. Men, jag bet ihop eftersom jag då fick sådan ångest av att såra honom igen. Tittade på honom utan mina kritiska ögon och radade upp allt bra.  Han är en fantastisk person, han är godhjärtad och generös, vi har sjukt kul ihop, vi delar kärleken till djur, han är vacker och vi har det förbannat bra ihop. Dessutom pirrar det i magen varje gång du tittar på honom. Skärp dig för fan Sarah.  

Tvingade mig själv att släppa in honom mer och mer. Jag fick aktivt bestämma mig för att jag ville ha en djupare relation och inte ge mig själv tillåtelsen att fly. För det är ju det man gör. Det tog lite tid, men jag har inte ångrat det en sekund. Det handlade bara om att bestämma sig.

obstitant
11/28/14, 11:25 AM
#3

Det första att fundera på är ju skillnaden mellan förälskelse och kärlek. När man träffar någon ny drar det ju igång en massa hormoner som lägger ett rosa skimmer över allt den andre säger och gör så att allt verkar fantastiskt. Men förr eller senare lägger sig den där hormonstormen och man börjar se den andre mer realistiskt.  För grejen är ju att alla människor är mer eller mindre småtrista, löjliga, oresonliga, småäckliga osv när vi slutar anstränga oss för att ge ett bra första intryck, och när vi inte ses genom rosa glasögon. 

Och när det där skimret avtar, det är då det avgörs om vi under tiden har hunnit bygga upp någonting som är tillräckligt bra och värdefullt för att vara värt att fortsätta arbeta på tillsammans även utan tindrande nyförälskelse. Och som #1 säger, det är då man kan börja på den riktigt häftiga resan!

Sen blir det aldrig riktigt som man har tänkt sig. Det finns så mycket bilder av hur en relation ska vara, överallt från populärkulturen till sociala mediers gullesnuttälskling (som man glömmer att nämna att man tokgrälade med en halvtimme tidigare) till… Höga Visan. Men egentligen handlar det bara om huruvida det känns bra att dela sitt liv med den här personen och fortsätta lära känna varann och fördjupa relationen mer och mer.  Och visst kan det vara svårt ibland att veta om det inte känns bra för att det inte är rätt, eller om det beror på orimliga förväntningar på HUR bra det ska kännas. Är det ett stort problem kan man ju pröva att gå i terapi, om man har råd (obs legitimerad psykoterapeut, gärna kognitiv).

[luneri]
11/29/14, 10:26 AM
#4

Jag kan känna så också, men jag undrar om det beror på mig. Jag prioriterar andra människor framför mig själv, och på nåt sätt försvinner min vilja. Tillslut känner jag att det inte är så jag vill leva. Jag är medveten om det och försöker att vara mig själv redan från början i relationer, och tänka mer på mig och vad jag vill, men av rädsla att andra ska bli besvikna fungerar det inte alltid. 

Jag tycker absolut att man ska ha i baktanke vad man vill ha i en relation, och som man mår bra av. Som redan är sagt här får man anpassa sig till den andra litegrann för att en relation ska fungera, men det ska inte gå såpass långt att man ger upp sina egna värderingar och vilja. Båda ska kunna känna en harmoni i relationen. 

Jag kan också känna att en relation dör ut litegrann också om relationen går på rutin, det vill säga att det är inte så mycket ny stimulans i förhållandet. Kanske behöver ni något som håller lågan uppe? Tex att ni hittar på något att göra ibland som avviker från er vanliga vardag får er att upptäcka varandra igen.

Aleya
11/30/14, 9:59 PM
#5

Du tar den lätta utvägen ts. Du tänker att allt blir bättre. Men egentligen har du ju aldrig sett vad som sker i ett förhållande då du flyr

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

OlgaMaria
12/1/14, 1:33 PM
#6

#2 Åh vad bra skrivet!!

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Annons:
Sarah
12/1/14, 2:05 PM
#7

#6 Tack :) 

Har haft många längre förhållanden, några år hit eller dit, Men, inget är bättre än att komma över tröskeln till ett ännu längre. Det handlar inte om att "settle" utan att våga kämpa.

Sarah
12/1/14, 2:10 PM
#8

Och det där med att vara vän med sina ex… Jag tror att det hör till i det här tankemönstret. Jag är också vän med alla mina ex. Man har inte släppt in folk  och de vet om det. Därför gör det inte lika ont den dag det väl tar slut. Det är inga stora känslomässiga katastrofer att lämna relationerna, för någon part. Dessutom har man förmodligen gått och distanserat sig en längre period medan man vägt alla för-och nackdelar. Det är en invänjningsperiod för partnern och när uppbrottet kommer är det förväntat. Det gör lite ont ett tag och stoltheten fick sig en törn, sen går man vidare utan större problem.

OlgaMaria
12/1/14, 2:25 PM
#9

Mm, jag är inte vän med något av mina ex. Håller de gärna ute ur mitt liv. Jag har alltid tänkt this-is-for-life med alla mina relationer som jag påbörjat. Gifte mig när jag var 23 och vi är lyckliga tillsammans 7 år senare. :)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Sarah
12/1/14, 2:31 PM
#10

Jag har också alltid gått in med att det ska vara för evigt :)

_Fisken
12/1/14, 2:49 PM
#11

Såg en utländsk familjeterapeut som tog upp ämnet varför så många skiljer sig. Hon sade att vi vill gärna berusa oss med förälskelser och känna oss så där underbart kära - hela tiden. Vi blir drogberoende. Ett problem, sade hon, är att den där berusande förälskelsen alltid går över och  för att fixa ett långt och fint förhållande så ska man helt enkelt bestämma sig för att "denna människa ska jag älska".  
Från min sida sett så skulle jag kunna ta det beslutet om min partner är bra för mig och inte har alltför många irriterande och avvikande egenskaper. Om hennes läggning däremot skulle avvika alltför mycket från min kanske jag skulle ha svårare att bestämma mig för att "alltid älska henne" och istället separera.  Men någonstans längs vägen måste man lixom kämpa för att det ska funka. Kampen kan vara av olika slag.  Oftast acceptans.

Halvdansken
12/1/14, 6:27 PM
#12

Jag var 37 och min (blivande) man var 39 när vi träffades på en anställningsintervju. Jag visste omedelbart att jag skulle gifta mig med honom, och nu 16 år senare är vi fortfarande tillsammans.  Märkligaste upplevelse jag varit med om.

Hatar cancer och älskar vårlökar.

Honestyisdead
12/2/14, 9:27 AM
#13

Låter som du fegar. Som tyvärr många gör idag eftersom det är så accepterat att man byter partner många gånger i sitt liv.

Tyvärr är det många som inte förstår att förhållanden går igenom olika faser. Känslor förändras under åren. Det många gör fel då är att tro att bara för att nyförälskelsen går över till något annat så är det inte rätt mer.

Annons:
_Fisken
12/2/14, 5:50 PM
#14

Är förälskelsen ytlig och flyktig?  Det kanske är när man vuxit samman som man kan komma o snacka om djup kärlek och samhörighet?

Upp till toppen
Annons: