Känslor

Till vem och hur?

2015-01-03 16:21 #0 av: LittleDoYouKnow

Det har sakta men säkert krypt sig på mig.. Något som jag länge förträngt och föraktat. Har gått hos psykolog och kurator sedan högstadiet men är nu mellan 20-25 år gammal och bor på eget håll, går heller inte hos psykolog då jag ältat samma problem om och om igen. Tills det slog mig att jag faktiskt inte berättat allt, den hela mörka sanningen om mitt liv. Inte förrns jag nu har förstått mig på mina psykiska problem som kommit med denna hemska sanning. Jag känner mig så fruktansvärt ensam, äcklig och kluven. Vem ska man berätta för och hur? hur ska någon någonsin kunna göra det ogjort? Det går inte, därför gör jag bäst i att aldrig träda fram och säga något.

Så vad är det nu för hemsk sanning jag bär på? som jag förstår har förstört stora delar av mina förhållanden. Jo, jag blev sexuellt utnyttjad av min storebror när jag var yngre. Både oralt, analt och vaginalt. Det var inga "typiska" våldtäkter med våld, utan snarare tjat och spel på mitt samvete. Jag var ung, hade aldrig haft någon pojkvän och lät mig utnyttjas. Jag mådde redan dåligt och har posttraumatisk stress, panikångest och "manodepressiv" på grund av andra saker som hänt i mitt liv.

Detta pågick ett tag, jag kan inte minnas hur länge. Men jag minns hur äcklad jag kände mig redan då och hur lite jag ville utsättas för detta.

De problem det har lett till idag är att jag stänger av mig själv för min nuvarande och tidigare pojkvän(ner). Minsta lilla uns att jag känner mig obekväm eller får höra "vi har sex så sällan" "jag kan inte minnas när vi hade sex senast" eller att min kille börjar ta på mitt kön/bröst utan att jag själv tagit initiativ. Så är det som att alla mina känslor rubbas och jag tappar dragningskraften till min kille, som jag verkligen verkligen älskar. Som behandlar mig som en prinsessa alla dagar i veckan, som jag vill skapa en framtid med. Men som jag inte längre känner mig fullt bekväm med i sängen, det är nästan som att jag känner att jag måste ha sex emellanåt för att inte förstöra vårat förhållande. Jag kan inte längre få orgasm under sex och jag vill helst få det överstökat fortast möjligt. En gång kände jag till och med att jag fick panik under sexet, att jag låg där och försökte tänka mig bort för att jag verkligen inte hade någon lust. 

Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag vet inte ens hur jag är benägen att ha en NORMAL relation till min storebror idag. Jag vet inte om han ens funderat på vad han gjort emot mig. Min mamma kommer förstås aldrig få veta något, jag vill INTE sätta dit min bror. Men jag måste få ro i min egna själ, så att jag kan må bra i mig själv och känna mig trygg med min egna kille. 

Ställ frågor om ni undrar något mer, detta är allt jag får ur mig för stunden..

Anmäl
2015-01-03 16:45 #1 av: Mr tony

Din bror är ett äckel, varför skulle du inte sätta dit honom för? Varför ska du önska honom välmående? Bara det faktum är det var din bror gör det hela värre och mindre förlåtligt.

Mvh

Anmäl
2015-01-03 17:08 #2 av: Halvdansken

"går heller inte hos psykolog då jag ältat samma problem om och om igen. "

Kanske dags att gå dit igen? Det är ju inte ett enkelt problem att hantera.

Hatar cancer och älskar vårlökar.

Anmäl
2015-01-03 17:09 #3 av: [höstlöv]

Om du nu inte vill anmäla din bror tycker jag iallafall att du kan säga upp kontakten helt med honom. Om man gör så där emot någon och inte förstår att man gjort fel måste man ha någon empatistörning. Jag kan tänka mig att du blir påmind av det hela varje gång du träffar honom så det bästa vore kanske att sluta med det helt?
Annars tror jag att det kan vara bra att verkligen bearbeta det hela med en psykolog, trauman bearbetas oftast lättare om man kan prata ut med någon om vad som hänt och sina tankar och kan få stöd ifrån denne. Att prata om andra saker och inte vilja gå inte på det som egentligen får en att må dåligt när man pratar med någon känner jag igen, känner igen mig på vissa sätt i vad du skriver och jag tror att man verkligen måste försöka tänka att allt kommer bli så mycket bättre om man tar tag i det ordentligt. 

Sedan förstår jag ju såklart att du helst inte vill att någon ska få reda på vad som hänt, men vad jag vet har psykologer tystnadsplikt.

Anmäl
2015-01-03 17:47 #4 av: LittleDoYouKnow

#1 Detta hände mellan jag var ca 11-14 år, minns ej helt faktiskt. Men han slutade och jag vet inte, vi har alltid haft varandra och gjort saker ihop som vänner. Vi har ju trots allt växt upp ihop och båda har en taskig uppväxt. Jag vet att han mår dåligt över något idag och han går på antidepressiva osv. Han pratar inte med någon om det, inte ens jag själv. Det är heller inte så lätt att bara sätta dit någon som är ens familj, du hade förstått om du var i samma situation. Speciellt när vi är en liten sammansvetsad familj som inte har så mkt släkt och vänner runtomkring oss.

#2 Det är dock andra problem jag ältat om och om igen.. Detta har jag aldrig pratat med någon om och jag vet inte ens om jag skulle klara av att säga det öga mot öga till någon. 

#3 Att säga upp kontakten är inte något jag vill, svårt att förstå kanske men vi står faktiskt nära varandra idag. Dessutom bor han hemma fortfarande, så jag ser honom ju varje gång jag hälsar på familjen (vilket jag gör nästan varannan dag). Nej, jag tänker heller inte på det varje gång vi ses. I stort sett aldrig. Dessa tankar smyger sig på när jag är ensam eller jag blir fysiskt närgången med min sambo. 

Anmäl
2015-01-03 18:16 #5 av: [höstlöv]

har du pratat med din sambo om vad som hänt? Jag förstår att det måste vara jättejobbigt att berätta för någon, men äckelkänslor och liknande är ju jättejobbigt att leva med och de kan ha uppkommit som ett uttryck för ångest du har, tvångstankar på något sätt (kommer inte ihåg exakt men har pratat om just det med någon själv) och om man bearbetar det hela ska även andra saker kunna bli bättre :)

Nu tror jag att du behöver prata med en psykolog för att bearbeta det hela men jag tror att det hela kan kännas lättare om din sambo ändå förstår varifrån dina känslor kommer :)

Anmäl
2015-01-03 18:59 #6 av: [M1nho]

Nej det är inte enkelt att sätta dit någon i familjen, men ibland är det nödvändigt. Jag har själv inte blivit utsatt för något liknande, men har varit närstående till både offret och förövaren.  Hen anmäldes och tack vare detta fick hen både straff OCH hjälp. 

Sen borde du själv söka hjälp. Det är inte bra att du håller allt inom dig och stänger in. Visst det kommer inte vara enkelt att prata om det, men jag kan nästan lova att det kommer kännas mycket bättre att slippa hålla allt för dig själv! 

Anmäl
2015-01-03 19:31 #7 av: Sarah

Tänker inte säga att du ska sätta dit din bror, det förstår jag känns jättesvårt. Däremot borde du verkligen söka hjälp igen. Du måste ge dig själv chansen att komma över det och det gör man genom att prata om det. Om det känns extra jobbigt att säga att det var din bror kanske det räcker att prata om övergreppen utan att säga vem som gjorde det. 

Våldtäkter, för det är ju vad det här är, även om du själv förminskar det genom att kalla det övergrepp som kom till av tjat, är svåra att komma över och man behöver hjälp för att göra det ordentligt. Låt inte det fortsätt att komma mellan dig och din partner. 

Anmäl
2015-01-03 19:36 #8 av: [silkesnosen]

Nu kommer jag bara att spontant skriva mina tankar och jag kan ha helt fel, men ...

Jag funderar på om en del av hans dåliga mående är vad han utsatte dig för och kanske har han blivit utsatt i sin tur, vilket gick ut över dig. Jag vet inte hur sund er relation är, men om den är med någon typ av tillit idag, så kanske ni skulle gå och träffa en terapeut tillsammans för att få stöd i att tala om de här fruktansvärda sakerna. Jag vet att trauman kan leda till att man på något märkligt sätt blir medberoende till människor man kanske borde undvika. Kanske är det så med dig och din familj.  Jag anser att du för dig och din partners skull bör gå och prata om att du blivit utsatt för övergrepp. Om du inte är redo att tala om vem förövaren är, så kan det vänta, men jag tror att ni behöver tala på djupet med varandra, så att det här ej skadar er på längre sikt. Du behöver finna en psykolog som du kan lita på och göra det för din egen skull. 

p.s Jag vill poängtera att du inte har något ansvar för din bror. Han måste själv ta konsekvenserna av sitt handlande. d.s

Anmäl
2015-01-04 14:42 #9 av: LittleDoYouKnow

#5 Nej jag har inte pratat med min sambo om det som hänt. Tror inte jag skulle våga göra det heller, även om han är världens finaste och äldre/mognare än jag. Han är verkligen en stor trygghet, men jag är rädd att det skulle förstöra hela hans syn på min familj (vilket kanske inte är så konstigt).. Men hur skulle det vara om jag berätta och min sambo aldrig skulle kunna umgås med min familj, vad ska jag säga till dom? utan att röja hela sanningen. Det är skitsvårt!
Ja, jag har funderat på att kontakta en psykolog igen. Men de jag haft tidigare har inte känts särskilt proffsiga och då har jag ändå vart på flera olika ställen. Någon som vet om det finns någon typ av nummer man kan ringa och prata ut till istället? eller en chatt med kunnig psykolog. Som en början menar jag.

#6 Att anmäla honom är uteslutet. Jag tror att detta kan redas ut/lösas på andra sett. Glad att det fungerade för din närstående, men jag vill kunna ha en bra relation till min bror i fortsättningen. Vet att vi båda haft en tuff uppväxt och ja.. Jag vet inte..  Söka hjälp har jag redan förstått, annars skulle jag inte sitta här och skriva :)

#7 Tack Sarah, jag ska absolut söka vidare hjälp.. Så fort jag får modet till!

#8 Jag tvivlar på att han blivit utsatt, men vad vet jag. Det finns liksom ingen i vår närhet som skulle göra något sådant (iaf inte vad jag kan tänka mig). Men ja, självklart har jag funderat många gånger på vad det är som får honom att må dåligt, med tanke på att ingen av oss närstående har fått veta. Min bror till skillnad från mig är ganska sluten och pratar inte så mkt om problem, han skjuter dom bakom sig. Vi har tillit för varandra idag och en god syskonrelation, jag älskar min bror, även om han sårat mig enormt i detta. Vet inte om jag förtränger omedvetet att det faktiskt har hänt, för jag ser honom inte som sådan när vi ses.  Det skulle kännas oerhört fel och jobbigt att gå och prata om detta tillsammans med min bror, i flera år har vi ju låtsas som att det aldrig har hänt. Men för mig och min partners skull, så måste jag, precis som du säger, söka hjälp på egen hand. 

Tack, jag vet att min bror är vuxen och har eget ansvar. Som min psykolog även har poängterat "Du måste lära dig att sätta gränser mot dig själv och dina nära. Du kan inte ta ansvar för att alla ska må bra och lösa hela världens problem. Du måste sätta dig själv i första hand".

Anmäl
2015-01-04 16:27 #10 av: mellissas

Jag har själv haft en svår uppväxt men inte har jag utsatt någon för övergrepp för det. Dålig ursäkt tycker jag!

Anmäl
2015-01-04 16:49 #11 av: obstitant

#9 På Nationella Hjälplinjen är det professionella som svarar, bl.a. psykologer. Det kan vara ett bra ställe att börja iom att man kan vara anonym.

http://www.1177.se/Om-1177/Om-Hjalplinjen/

Anmäl
2015-01-04 17:55 #12 av: Sarah

Du kan berätta för din sambo att du blivit utsatt för övergrepp. men inte av vem. Så att han förstår. 

Kan förstå det här med att du inte ser övergreppen då du ser din bror, efter ett tag skiljer man ibland på människan och händelserna. Vill du ha en relation med honom så ska du självklart ha det, sen får du hantera övergreppen för sig och er relation för sig. Förmodligen mår han jättedåligt över vad som hände. Ingen ursäkt såklart, men ändå. 

Anmäl
2015-01-04 18:51 #13 av: lillan-65

hej du på engelska o ja är lesen för din skul o ja förstår vad du kener (kener ijen mej i en del) o ja jillar din överskrift "till vem o hur" så har ja med tenkt ibland. Bra det där med tipset om 1177 o hjelplinjen, ja viste inte sjelv att den fans med psykolooger.

Anmäl
2015-01-05 14:31 #14 av: LittleDoYouKnow

#10 Fast jag som har läst psykologi vet att det kan bero på egna upplevelser. Har du exempelvis föräldrar som dricker/knarkar så brukar barnen oftast ta efter detta missbruk. Har man en frånvarande förälder hela sitt liv så brukar det också visa sig i diverse beteenden. 

#11 Tack! Ska kika närmre på det Blomma

#12 Ja, det vore ju bra om jag kunde göra så. Jag skulle så gärna vilja våga, bara öppna upp mig om detta. Som sagt, jag behöver ju aldrig någonsin berätta vem förövaren är om jag inte själv vill. Det är nog det som är tanken, att försöka leva i nuet och ha relationen med min bror så som den är. På ett sett så vet jag att han är den enda som vet hur vi båda har mått under våran uppväxt och att vi har stor nytta av varandra. Tack, för att du inte dömer våran relation. Trots allt så är det en familjemedlem som betyder mycket för mig.

#13 Tack! Ja, tipset kom väl tillhands Glad

Anmäl
2015-01-05 20:59 #15 av: OlgaMaria

Det låter som att du har förlåtit din bror, eller att du på något sätt visar förståelse för honom och låter bli att döma honom. Jag är så glad för din skull att du känner som du gör för din bror. Jag är så glad att du är rädd om er relation, och framför allt att den verkar vara bra för er båda idag. Förlåtelse är så helande, när den är möjlig. 

Jag skulle vilja säga att jag tror det vore bra om du pratade med din bror om det som har hänt, men jag inser att det är så oerhört svårt att veta vad som faktiskt är bäst i den här situationen. På sätt och vis känns det som att tiden är mogen för er att prata om det, men å andra sidan kanske tiden inte är mogen förrän om 30 år. Så svårt att veta, men ett bra samtal skulle nog kunna leda till mycket gott. Ett samtal där du förklarar hur du känner inför det som hänt. Jag antar att din bror mår mycket dåligt över det han gjort mot dig också. Att du har en normal relation till honom är nog mycket upprättande, men att få höra dig säga att du blivit skadad men att du förlåter honom och vill fortsätta ha den relation ni har skulle nog vara riktigt förlösande. 

Sen tror jag nog att konfrontationen/försoningen med din bror skulle kunna vara en viktig del för dig i att komma vidare. Vad tror du?

Som sagt behöver du inte berätta allt för din sambo, men jag tror det skulle vara bra om du berättade för honom att du varit utsatt för övergrepp under en längre tid. Ska du kunna läka behöver han nog förstå vad du går igenom, att det inte handlar om honom utan om dig. Du behöver förklara varför vissa saker får dig att tappa all lust, så att han kan hjälpa dig genom att inte göra sånt som får dig att må dåligt. Ett tips är ju att säga till honom att låta dig ta alla initiativ, att bara du för sex på tal. Han får helt enkelt vänta och vara redo när du är det. ;-) Blir nog mycket lättare för dig om du känner att du har kontroll.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-01-06 20:29 #16 av: vallhund

#10 Skärp dig! Bara för att du är perfekt betyder det inte att alla andra är det.

Vad gäller TS frågeställning beror det ju lite på vilken ålder det handlar om, samt hur det hela gått till. Vi människor upptäcker o utvecklar vår sexualitet redan som barn, det är inget konstigt eller onaturligt med det så länge det inte handlar om sexuellt mogna killar/bröder som tvingar sig till samlag med sexuellt omogna barn av båda könen.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 
Anmäl
2015-01-06 21:11 #17 av: Sarah

#14 Nej jag dömer inte, då jag suttit i lite liknande sits. Jag har inte blivit utsatt för övergrepp av ngn familjemedlem, men väl av personer jag älskat. Pojkvänner. Det är måånga år sedan nu och jag har gått vidare. Den första killen hatade jag länge, det var under lång tid och precis som för dig, tjat och dåligt samvete. Nu skiter jag i det, jag är indifferent till honom. Inte intresserad av att veta ngt om honom eller prata med honom, men inte heller arg. Den andra förlät jag direkt efter. Han visste att jag inte ville, han såg hur jag grät, och ändå gjorde han det, en gång. Men, jag vet varför och kan till viss del förstå varför. Jag fortsatte älska honom i många år efter. Det finns ju egentligen inga ursäkter, men det går ändå att ursäkta och förlåta, även om man får problem med sex i många många år efter. För mig är det inte kopplat till killarna, det är mest kopplat till skuldkänslorna att inte "ställa upp".  

Anmäl
2015-01-06 23:46 #18 av: [höstlöv]

# 16 jag tycker inte heller att en hemsk uppväxt kan vara en ursäkt, det kan vara en orsak men inte mer än det. Ska hon förlåta att han betett sig hemskt för att han haft det jobbigt innan? Om alla skulle tänka så skulle världen tillslut fyllas av folk som beter sig otroligt dåligt emot sina medmänniskor, vilket sedan skulle viftas bort igen och spridas vidare. Jag tycker personligen att man ska kunna ställa det kravet på sig själv.

Anmäl
2015-01-07 09:19 #19 av: Sarah

#18 Ja tänk om världen skulle vara fylld av människor som förlät, vilken hemsk värld... eh. Det bästa man kan ge sig själv är att förlåta, annars går man under av hat och ilska. 

Anmäl
2015-01-07 17:44 #20 av: mellissas

#16 När nämde jag att jag är perfekt? 

Anmäl
2015-01-07 18:09 #21 av: [höstlöv]

#19 Jag förlåter mycket men tycker inte att man ska kunna använda sin bakgrund som ursäkt. om någon slår mig betyder inte det att jag ska kunna slå någon annan och sedan tro att jag kan bli förlåten. Nu pratar jag främst om vad man ska begära av sig själv. visst gör människor dåliga saker för att de mår dåligt själva, det är väl den vanligaste orsaken men jag tycker inte att det är rätt. Man är knappast perfekt för att man tar ansvar över sina egna handlingar, däremot tycker jag att det är en väldigt viktig del av att vara en människa, att ha ett konsekvenstänkande. Nu handlar inte denna tråd heller om ett slag utan tjat om sex vilket lett till vad jag anser är sexuella övergrepp. Något som dessutom skett upprepade gånger. Jag tycker att ts med all rätt kan fokusera på hur hon själv kan återhämta sig innan hon börjar reflektera hur hennes bror mår. Visst finns en koppling men att sitta och säga att det är synd om hennes bror när ts uppenbart själv mår mycket dåligt över vad han gjort, då tycker jag att fokus ligger på lite fel ställe. 

Personligen tror jag också att det kan vara svårt att förlåta någon för sådant innan man läkt ihop. Sedan vet jag faktiskt inte heller om man måste kunna förlåta allt, sexuella övergrepp är i min mening väldig allvarliga saker som jag tror kan fräta sönder ens liv. Skulle du själv ha lätt att förlåta någon som gjort att du är inkapabel att vara nära någon du älskar? 

Anmäl
2015-01-07 19:43 #22 av: Sarah

#21 läs #17

Anmäl
2015-01-07 20:14 #23 av: [höstlöv]

# 22 jag förstår att du haft det jobbigt. Förstår dock inte vad du försöker säga med att hänvisa till att jag ska läsa det igen? :)

Anmäl
2015-01-07 20:18 #24 av: Sarah

Mad tanke på att du skrev, "Skulle du själv ha lätt att förlåta någon som gjort att du är inkapabel att vara nära någon du älskar? " så kändes det som att det behövdes upprepas. Iom att det är precis det jag gjort. Jag har haft precis samma problem med närhet som TS har haft. 

Anmäl
2015-01-07 21:05 #25 av: [höstlöv]

#24 jag förstår hur du menar nu, det var ett tag sen jag läste det du skrivit. Men jag tror ändå att majoriteten av människor brukar behöva bearbeta händelser innan de är beredda att förlåta den som skadat dem. Om nu ts söker hjälp tror jag att fokus till en början kommer ligga på hur hon mår, och detta kan förhoppningsvis utvecklas till att hon kan förlåta sin bror när hon bättre förstår varför han gjort som han gjort och inte själv lider av det på samma sätt längre. Om jag uttryck mig något hårt så beror på att hela tråden handlar om att ts ska kunna hitta sig själv och ha en normal relation med sin partner. Självklart vill hon få en bra relation med sin bror men jag tror att det är lättare att förlåta när man bearbetat det hela. Om det nu skulle vara så att hennes bror aldrig skulle be om ursäkt och aldrig erkänna att han gjort fel tror jag att jag själv iallafall skulle få svårt att förlåta honom i ts sits. Förlåt men för mig låter det bakvänt att ta upp förlåtelse innan hon fått någon som helst hjälp. 

Var det lätt för dig att förlåta? Jag förstår att du gjorde det, på en gång med den andra men var det lätt? :)

Anmäl
2015-01-07 22:13 #26 av: Sarah

Den första killen har jag inte förlåtit, jag bryr mig inte. Den andra förlät jag direkt. 

Min poäng med det hela är att, det är inte alltid man kopplar samman problemen som uppstår med personen som gjorde det mot en. Hämnd/ förlåtelse osv blir oviktigt. Visst, ingen av de killarna blev kvar i mitt liv i slutänden, så det är skillnad för TS. Men, jag ser det inte som konstigt att man plockar isär händelse och människa. 

Det viktiga är att lösa problemen man har med sig till sin relation, och det kommer inte påverkas alls av ens känslor mot förövaren. Att man stelnar till så fort ens partner rör vid en, det kommer inte ändras bara för att man brutit kontakten, eller förlåtit, eller fått in personen i fängelse. För vissa är det jätteviktigt att förövaren ska få ett straff, för andra är det det inte. Men, ingen av vägarna kommer göra det lättare att ha ett fungerande samliv senare. Det kan däremot en bra partner ge. 

Det som fick mig att komma vidare var två saker, det första var väldigt förstående partners efter allt, som jag kunde prata med ordentligt. Det andra var en längre singelperiod då jag kunde göra allt jag ville på bara mina villkor. Inget som funkar för alla kanske, med det var bra för mig ;) Men, att prata med mina senare killar om allt har varit det viktigaste. 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.