Allmänt

Att inte kunna älska ?

2015-01-04 22:25 #0 av: redstaryena

Jag börjar tro att jag inte har förmågan att kunna älska en man. Jag är 30 plus 😊
och har haft en hel del förhållande, oftast längre sådana. Allt kan kännas bra nåt år och ibland tror jag att "nu händer det" men ganska snart börjar mina känslor att svalna. Det slår aldrig fel!! Jag har aldrig känt mig fullkomlig eller älskat någon man villkorslöst, och det hade varit trevligt att få göra det. Har träffat män som jag misstänker har haft väldigt starka känslor för mig, och som jag till en början kan besvara men sen skiter sig alltid allting och jag blir uttråkad eller nåt annat. Som det är nu bryr jag mig inte om att få gensvar, utan vill bara känna genuin kärlek för någon...på riktigt. Är det mänga här som upplever samma som jag?

Anmäl
2015-01-04 22:30 #1 av: Lina Strindlund

Inte känt samma sak men är intresserad av diskussionen. :) För mig är det nästan tvärtom, jag blir lätt "kär" i folk olika sätt och m liksom hejda mig . ;) det brukar också hålla i sig länge, men ofta lyckas jag leda det till en bra vänskapsrelation. Nu har jag pojkvän sedan 3 år så det är enda alternativet för mig.

haha detta kanske låter helknasigt? ;)


Medarbetare på Rexkanin iFokus och Omplacering iFokus.

Mina största intressen är Hälsosam livsstil, Djurens välfärd och Kristen tro. 

Anmäl
2015-01-04 22:44 #2 av: redstaryena

Jag blir också lätt kär men det hår över ganska fort, och det kan väl inte vara att älska någon? Vad är älska egentligen? Vill verkligen känna det nån gång 😔

Anmäl
2015-01-04 22:54 #3 av: Sarah

Jag har varit likadan. Hade en lång relation då jag var 18-22 och efter det var jag inte ok med att älska så igen. Det var den typen av kärlek som gjorde så fruktansvärt ont. Kunde inte vara utan honom en dag utan att ha fysiskt ont, trots att vi bråkade så otroligt mycket. Efter det hade jag andra förhållande och var singel en period. Men, hade svårt att känna fullt ut. 

Sen träffade jag min kille som jag fortfarande är tillsammans med. Det var inte lätt de första åren, jag tröttnade ofta, jag gjorde slut, jag var tom osv. När vi senare försökte igen så var jag på väg in på samma bana igen. 

Jag bestämde mig bara, nu räcker det. Sa till mig själv i princip att, sluta fåna dig och ge det här en ordentlig chans nu. Det gjorde jag och jag kan inte säga att jag ångrar mig :) Det tog nog ca 4-5 år för mig att engagera mig till 100% och älska ordentligt, inte villkorslöst, men älska fullt. Jag har alltid älskat honom, men menar den typen av älska då man är helt och totalt säker. 

Så, att gå från att älska/tycka om, med reservation att "jag kan ju alltid göra slut" till att älska med tanken att blir det problem så går jag inte, då löser vi det istället, kan ta tid och det kan behövas ett medvetet och aktivt beslut. 

Anmäl
2015-01-04 23:05 #4 av: redstaryena

Ofta känns det som att "jaha då får man väl nöja sig med detta" . För männen är det inget fel på men mina känslor är liksom futtiga

Anmäl
2015-01-04 23:13 #5 av: Sarah

Var inte det jag menade dock :P Menade mer att tillåta sig/ bestämma sig för att släppa fram känslor som kanske ändå finns. 

Men. är du helt likgiltig till de du träffat så har du nog bara inte träffat rätt man ännu. Nöja sig ska man u inte göra. Mer att när man upptäcker ett beteendemönster hos sig själv som man inte trivs med, då kanske man ska motstå magkänslan ibland och ge saker en extra  chans. 

Anmäl
2015-01-04 23:26 #6 av: Lina Strindlund

Hm...älskar du dig själv då? :) Om problemet är dig och dina känslor ska du nog fokusera inåt, kanske yoga, meditera, lära känna dig själv. :) älska dig själv. Det tog ett par år för mig att göra det... innan dess så jagade jag bara någonting utifrån. Det var som tur är inte killar utan snarare djur. men ändå, det ska komma inifrån inte utifrån, känslan av mening med livet och kärleken till livet. Hoppas du förstår vad jag menar. ;)


Medarbetare på Rexkanin iFokus och Omplacering iFokus.

Mina största intressen är Hälsosam livsstil, Djurens välfärd och Kristen tro. 

Anmäl
2015-01-05 00:04 #7 av: redstaryena

#5 tror det kan ligga nånting i det där med att tillåta sig att känna.
#6 älskar mig själv vet i fan om jag gör men går det inte att älska utan det, tror ni? 😊

Anmäl
2015-01-11 00:57 #8 av: Freddy H-K

Kärlek är olika för alla tror jag. Och det är skillnad på kärlek och förälskelse (Den första fasen). Så man bör vara försiktig att jämföra kärlek med andra och lära sig skilja på kärlek och förälskelse. Bara för att förälskelse (nykär) fasen tagit slut så betyder inte det att man inte är kär Glad

Anmäl
2015-01-11 11:12 #9 av: redstaryena

#8 förälskelse har jag känt men att när det gått över känner jag oftast inget. Det är ju jätte tråkigt

Anmäl
2015-01-18 19:11 #10 av: Lina Strindlund

lär dig älska dig själv är det enda råd jag har... Skämtar


Medarbetare på Rexkanin iFokus och Omplacering iFokus.

Mina största intressen är Hälsosam livsstil, Djurens välfärd och Kristen tro. 

Anmäl
2015-01-18 19:32 #11 av: Aleya

I första inlägget låter det som att du svarare intalar dig att det måste vara som så att känslorna ska ta slut.
Eller känslorna tänker jag

Du kanske borde sätt lite lägre krav på dina känslor.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2015-01-18 21:49 #12 av: redstaryena

#10 kan ta tid och hinner väl bli 70 år innan det händer😉
#11 nja jag har ganska mkt känslor i början men sen kan det på några dagar bara försvinna. Helt sjukt! Och det känns som ett självbedrägeri och kan aldrig förstå hur fa*'jag kunnat ha så starka känslor för personen. Jag har ett "allt eller inget" syndrom när det gäller det mesta men det är så tråkigt att det händer här också. I ärlighetens namn tror jag i bland att jag är sjuk på nåt sätt

Anmäl
2015-01-18 22:12 #13 av: Sarah

Stora känslor kan försvinna på en dag, när man fått det man var ute efter då. Inget konstigt, även om det känns tungt. Då är det fel person de var riktade mot. Förmodligen har du redan från början haft dina tvivel på varje.

Anmäl
2015-01-18 23:40 #14 av: redstaryena

#13 usch får hoppas då att jag vill vara ute efter nåt annat med någon..suck...nån ggn. Något större och äkta. ⭐️👍

Anmäl
2015-01-20 20:30 #15 av: Lina Strindlund

har du gått till psykolog eller liknande? för att se om du har problem och kanske nån diagnos.


Medarbetare på Rexkanin iFokus och Omplacering iFokus.

Mina största intressen är Hälsosam livsstil, Djurens välfärd och Kristen tro. 

Anmäl
2015-01-20 21:01 #16 av: redstaryena

Nopp har jag inte. Har i heller inte tänkt på det närmre förrän nu

Anmäl
2015-01-21 10:04 #17 av: OlgaMaria

Det är ju alltid en stor förändring när den där första förälskelsen börjar klinga av. Då ser man allt med nya, mer nyktra och objektiva ögon, och dåliga sidor kommer fram som man inte lagt märke till först. Men det är ju så det är. Kärlek är när två operfekta människor hittar en glädje i att stå ut med varandra, typ. :-) Riktig kärlek växer med tiden, och har inte mycket att göra med den där första stormiga förälskelsen. Kärlek växer när man över tid fortsätter att välja varandra, när man har överseende med varandra, när man stöttar varann genom motgångar. 

Och jag tror att våra känslor är ett resultat av vad vi väljer. Välj en man för att han är bra, attraherar dig, har liknande intressen och värderingar som dig, och håll fast vid ditt val. Då kommer känslorna komma ikapp tids nog. Och man kan inte alltid vara hög på känslor. Det är inte det viktiga. Men är man med en person som man passar med, så kommer känslorna kunna komma tillbaka om och om igen. Om du blivit förälskad en gång, varför skulle du inte kunna bli det igen, i samma person? 

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-01-21 11:18 #18 av: IceTee

Det är ju väldigt vanligt att efter nykärleken gått över så känns det fel eller tomt. Jag har nästan tröttnat på min pojkvän flera gånger! Men här är jag fortfarande, och smsar med honom och är upp över öronen kär!

Det jag har gjort när jag känt att känslorna nästan är borta är att hitta på något tillsammans! Ofta pausar vi sexet, och bara smeker och känner istället. Det har hjälpt mig att det får vara helt på mina villor (jag för dåligt samvete när jag inte orkar ha sex i perioder trots att jag egentligen vet att han är helt ok med det)
Sen brukar vi bara göra roliga saker ihop! Kommer känslorna inte tillbaka efter det så var det fel kille!

Medarbetare på Skor iFokus

Anmäl
2015-01-21 11:35 #19 av: redstaryena

Jag börjar bli till åren nu känns det som 😊 , och jag tycker att jag borde lärt mig att känna mig själv mer ingående. #17 #18 problemet är att jag känner mig äcklad på dessa män, när mina känslor väl slocknat. Jag klarar inte av att tänka på dom. Och oftast blir det ju ett sånt abrupt avslut från min sida. Och klart att de då vill veta vad som hände och vill ha svar...men det fixar inte jag. Utan blir totalt kall och drar mig undan. Och då är det samma man som jag för nån veckor sen hade en relation med och allt som hör där till. Känns inte konstigt, eftersom jag alltid varit sån. Men tråkigt är det i alla fall och förstår att det inte funkar så för alla

Anmäl
2015-01-21 11:39 #20 av: OlgaMaria

Men det blir ju en grej som du vet ska hända. Blir svårt att undvika det när erfarenheten är så stark av att det alltid blir så. Tror du måste gå emot det.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-01-21 11:46 #21 av: Sarah

Hur pass "hårt" går du in i varje relation? När jag träffade min kille så var jag helt inställd på att bara dejta och ha roligt. Jag sa flera gånger att jag inte ville ha ngt seriöst. Jag dejtade en till kille de första månaderna (det visste han om), jag drog mig undan en del och tyckte att han var lite påflugen. Men, ändå drogs jag hela tiden tillbaka. 

Tror att det är lättare att inte få "panik" om man har inställningen att det är kul några dagar till. Inte för alla, men får oss som har/ haft problem med känslor. Ok, vi går ut idag med och ser om det är kul. Ok, vi tar en promenad idag, det kanske är trevligt. Sen har det plötsligt gått flera månader. Jag och killen dejtade nästan 6 månader innan jag var beredd att försöka kalla det ngt mer. Då hade jag blivit förälskad och kär i smyg. 

Anmäl
2015-01-21 11:47 #22 av: Sarah

Sen håller jag med #17 om att bestämma sig. Som jag sa ovan, ibland måste man ta ett beslut och kämpa sig igenom det. 

Anmäl
2015-01-21 11:49 #23 av: redstaryena

# 20 har försökt men det är jätte svårt när allt är som puts väck.
Jag är komplicerad även när det gäller andra situationer. Tex : min mamma kan ibland komma fram till mig och berätta hur stolt hon är över att jag är hennes dotter , helt utan anledning för sån är hon. Sen kan hon krama mig och fortsätter kanske med det som hon höll på med. Och det är väldigt svårt för mig att krama tillbaka, tycker att detnär så jäkla jobbigt. Avskyr allt sånt

Anmäl
2015-01-21 11:53 #24 av: redstaryena

#21 jag är liksom en " allt eller inget" människa när det gäller det mesta. Så därför är det mkt känslor och tar det nog lagom seriöst . Har inte gifta tankar men jag är väl som andra under tiden relationen pågår. och faktum är att inga av relationerna har varit kortare än 2 år. Sen kommer det pang, som en bomb i brevlådan, inga känslor...nada

Anmäl
2015-01-21 11:54 #25 av: Sarah

Det är svårt att släppa ner sin mur. Kan också ha svårt med fysisk ömhet från folk. Blir lite stel i ryggen om folk ska kramas osv. Men, jag har tagit mig igenom det och börjat släppa in folk. Desto mer du skriver desto mer övertygad blir jag om att du skulle må bra av att prata med någon. Känslorna finns hos dig, precis som hos alla andra, men du klarar dig själv och klarar inte av att låta dem finnas. Det är jättesvårt att tillåta sig att låta människor beröra en, fysiskt och psykiskt, men det går :) Du vill ju egentligen. 

Anmäl
2015-01-21 12:01 #26 av: redstaryena

Kan tillägga att jag har kämpat med att vara känslosammare och kärleksfullare mamma. Jag inte haft problem med att berömma eller bry mig om mitt barn. Men att krama och pluttinutta har varit svårt för mig men där har jag gjort mitt yttersta för att komma över, då jag vet att alla barn mår bra av att få det lilla extra. För det har jag alltid fått. Dock uppskattade inte jag det, men vet att det ändå varit bra . Det är som du säger #23 en mur som står i vägen. Djur har jag däremot väldigt lätt för att visa min kärlek till. Finns inga murar där

Anmäl
2015-01-21 12:35 #27 av: OlgaMaria

Har du någon aning om varför du känner sådär, att det är jobbig med den där närheten?

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-01-21 12:37 #28 av: OlgaMaria

Man brukar säga att en förälskelse kan vara från 3 månader till 2 år. Jag tror 2 år är lite speciellt, då börjar man liksom göra om allting medan man fram till det gör väldigt många saker för första gången och upptäcker varann. Efter 2 år börjar det bli vardag och lite av en brytpunkt in i något nytt/annat.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-01-21 12:43 #29 av: Sarah

Har gjort slut med flera st efter två år, även killen jag har nu, men orkar man kämpa sig igenom det, så blir det hundra gånger bättre än innan. Det är då man verkligen kommer den andra nära. Det kan få vara ett tredje år av usel relation, men tar man sig igenom det så blir det ngt nytt. 

Anmäl
2015-02-01 18:44 #30 av: Gaara

För min del så har det varit så med med mina två tidigare förhållanden. Att det går över och sedan hänger man kvar längre än man borde för att man inte vill såra den andra typ. Men mina två tidigare förhållanden har blivit till genom att jag blivit förälskad i ett utseende och blivit tillsammans innan man lärt känna killen i fråga. Nu däremot har jag ett förhållande som visserligen är relativt nytt, men som ändå känns så himla annorlunda än de två tidigare. Här fanns det en attraktion och hade funnits i två år. Sedan lärde vi känna varandra, märkte att vi var helt galet lika varandra på nästan alla sätt och efter det blev vi tillsammans. Har aldrig älskat någon så mycket och aldrig tidigare haft någon som verkligen drömmer om samma framtid som jag. Det känns som en dröm. :') Det jag ville säga är att det kan kännas så olika i olika förhållanden. Men att jag lärt mig att man inte bara ska falla för en ytlig förälskelse utan att insidan är sjukt jävla viktig. :)

Anmäl
2015-02-02 10:11 #31 av: redstaryena

#27 Vet inte varför. Tror det kan göra med min personlighet i kombi med mitt tidigare liv. Har inte alltid gjort bra val eller levt ett sunt liv, och vet inte om min hjärna tog skada, ärligt talat, eftersom jag började härja redan i väldigt unga år. Har 4 syskon och är den enda som inte har ett fungerande känsloliv. Har inga problem med att uttrycka eller att visa andra känslor, snarare tvärtom. Men just ömhet ( t.o.m ordet är besvärande att skriva) , tycker jag är jobbigt och typ "pinsamt" att visa

Anmäl
2015-02-05 17:50 #32 av: Lina Strindlund

Intressant att djur inte är ett problem... är det så att du inte litar på män/människor lika mkt som på djuren? Lite så har det varit för mig, djuren har alltid stått på min sida liksom, alltid accepterat mig. Såvitt jag vet iaf , de kan ju inte prata. Kanske du kan ta den känslan du har för dina djur, och se om du kan överföra den på en man... rätt man alltså! En bra man. jag vet itne, jag bara flummar på nu... men det är ju bra att ta det sunda från ett ställe och sprida det.

Hur gammal är ditt barn?


Medarbetare på Rexkanin iFokus och Omplacering iFokus.

Mina största intressen är Hälsosam livsstil, Djurens välfärd och Kristen tro. 

Anmäl
2015-02-05 20:36 #33 av: redstaryena

#32 snart tonåring😊 . Jag har fått jobba med mitt känsloliv en del (dock inte professionellt) och mjukna, eftersom jag fick barn. Men den insikten kom nog inte förrän efter ngr år...tyvärr. För även om jag alltid har sett till att berömma honom , så insåg jag att det saknades nåt hos mig, som han behövde, för det har jag ju med mig hemifrån.. Och ang att inte lita på människor, nja ...jag vet inte riktigt om det kan stämma lite ja, men vet inte hur det i såfall kunnat bli så 😯

Anmäl
2015-02-06 15:36 #34 av: [silkesnosen]

Jag funderar och tankar väcks kring om det handlar om dina anknytningsmönster. Kanske har du upplevt att det är riskabelt att göra sig sårbar och stänger av? Jag tror att du skulle gynnas av att gå och tala med någon, kanske främst för ditt barns skull:)

Anmäl
2015-02-06 17:02 #35 av: redstaryena

#34 när det gäller mitt barn och viljan att förändra mig, fanns där på ett annat sätt och det var egentligen inte jätte svårt och fick faktiskt stöd i det från BUP. Den hjälpen sökte jag om att få i samband med att vi "krockade" ganska ofta, men förstod snabbt att det hängde ihop med att jag b.l.a behövde öppna mig mer, vara tydlig och kanske mjukna lite . 😊 Detta är flera år sen nu , och det har blivit mycket bättre.

Men att söka hjälp för att kunna älska någon i en relation, känns väldigt mesigt och pinsamt. Det vet jag inte om jag skulle våga mig på😳
Finns det verkligen ingen annan som saknar den biten (i vuxen ålder alltså) ??

Anmäl
2015-02-06 21:38 #36 av: [silkesnosen]

#35 Jag tycker verkligen inte att det känns mesigt på något sätt. Jag tror ju att det kan gynna samtliga relationer i ditt liv och även den relation som du har med dig själv:)

Anmäl
2015-02-06 23:24 #37 av: redstaryena

#36 och andra i tråden har rätt  . Och det första steget hade nog kunnat vara att uppsöka nån form av samtalshjälp men jag DÖR av skam vid bara tanken att prata om känslor öppet. Det är åxo en grej som ger mig problem 😏 Visar tex inte "gulligull" inför andra , i en relation. Så jä*** löjlig man är

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.