Otrohet

Min fru är kär i sin jobbkollega

2015-01-12 17:23 #0 av: Tipper71

Hej,

Mitt första inlägg här på sajten och hoppas på några råd och tips på hur man ska agera i en svår situation som denna. Jag och min fru har varit gifta sedan sommaren 2012 och tillsammans sedan 2004. Nu i februari firar vi 11 år ihop. Vi hade en jobbig start på förhållandet då hon tidigare haft relationer där hon blivit ordentligt bränd och har efter det haft svårt att lita på män. Hon misstrodde även mig och letade eter signaler på att jag skulle vara otrogen etc. Jag har alltid varit fullständigt emot sådant beteende och visste att jag kunde bevisa för henne att jag var en kille att lita på. Det tog säkert två år att bygga upp förtroendet hos henne, men efter det har vi haft ett fantastiskt förhållande där vi förstår varandras behov, har gemensamma intressen och tycker om t.ex. att resa m.m.

Då hon pluggade till lärare så fick hon sin första riktiga anställning HT 2011. Det dröjde inte länge innan jag märkte att någonting inte stämde. Det visade sig då jag konfronterade henne att vid en tillställning efter arbetstid med kollegorna så var det en av de lite äldre lärarna som närmade sig min fru. Han sa förmodligen rätt saker vid rätt tillfälle och kyssar utväxlades. Det stannade dock där men min fru blev så att säga "tagen på sängen" och en lång period av osäkerhet i vårt förhållande inleddes. Jag ska inte gå in på detalj här, men det var ett antal månader som var riktigt jobbiga och jag var nästan säker på att det skulle ta slut. Hon kom dock till sans och vi bestämde oss för att ta en dag i sänder och försöka reparera skadan.

I april 2012 kände jag mig så säker på vad jag ville att jag friade till henne. Jag har alltid sagt att jag är emot att gifta sig därför att man kan inte lova någon att leva tillsammans till man dör. Men i det här fallet kände jag så starkt att det finns ingen annan kvinna jag kommer kunna älska lika mycket som henne. Sagt och gjort, i juli 2012 gifte vi oss och vi var lyckligare än någonsin! 2013 bestämde vi oss för att köpa en gemensam bostad, ett nybygge där inflyttning är nu till våren. En stor investering, den största någon av oss gjort någonsin, men också spännande och förväntansfullt. Det skulle bli vår drömbostad!

Vi började också prata om att skaffa barn. Tyvärr har det inte funkat trots aktiva försök, men vi har pratat med läkare och har hamnat i kö för utredning.

Som ni förstår har vi haft ett fint förhållande/äktenskap med höga framtidsplaner. Nu till det tråkiga. I höstas märkte jag plötsligt att hon inte var lika kärleksfull som tidigare. Till saken hör att vi har alltid haft ett väldigt fysiskt förhållande med många pussar, kramar, komplimanger etc. Allt detta upphörde från hennes sida och jag fick bara svala besvaranden på min kärlek. Till slut frågade jag vad som var fel och hon sa bara att "allt var fel". Med allt menade hon att vi inte lyckats skaffa barn på naturlig väg och hon var osäker på om hon skulle orka genom en utredning, än mindre IVF. Hon var så osäker att hon inte ville prata om det utan hon behövde tid att tänka. Ok, tänkte jag, jag skall inte pressa henne så jag sa att du får komma till mig när du orkar och att jag finns här när som helst. Jag upprepade flera gånger att jag vill att hon delar med sig av sina tankar och involverar mig.

I lördags hade det gått så lång tid och hennes beteende bara blivit underligare och underligare. Plötsligt skickas det massa meddelanden via messenger eller what's app och toalettbesöken blev bara längre och längre (där f.ö. ipad eller iphone var ständiga följeslagare). Jag märkte t.o.m. på hennes andning att något var fel. På morgonen frågade jag vad som stod på och först ville hon inte säga mer än att det var det vi redan pratat om, och jag sa - Fine! Om det är så så tror jag dig. MEN om det är något annat så vill jag att du säger det nu! 
Till slut fick hon dåligt samvete och det kröp  fram att en jobbkollega (igen, dock inte samma som förra gången) uppvaktat henne i princip från terminstart. Ordentligt! Tydligen fast beslutsam om att få min fru på ett eller annat sätt. Till saken hör att han dessutom är gift och har två barn. Till slut börjar min fru utveckla känslor för den här personen, men efter att talat om för honom om våra planer med bostadsköp och barn etc så var det inte intressant längre. Han tvärvänder och blir nästan otrevlig vilket sårar min fru. Detta är alltså storyn jag får, rakt upp i ansiktet, fullkomligt ovetandes! 

Min reaktion blir givetvis först att jag blir arg och förbannad men jag är en ganska lugn person av natur så jag lyckas tygla mig. Nu är det uppenbarligen för sent att hoppa av bostadsköpet, men hon har redan kollat upp att det ska gå att sälja i princip så fort man flyttat. Hon vill också lägga barnskaffandet på is då det ska kännas rätt när man fattar det beslutet. Hon har sagt att hon vill att allt ska lösa sig men jag kan läsa osäkerheten i hela hennes kroppsspråk.

Jag slåss nu med känslorna om jag kommer kunna lita på henne igen? Hon har brutit ett förtroende, det starkaste av alla, dessutom TVÅ gånger! Jag tror henne dock när hon säger att hon inte varit otrogen, men för mig är detta nästan samma sak. Jag älskar henne fortfarande av hela mitt hjärta men går det att lappa ihop något sådant här? Jag har sagt att jag är villig att kämpa och att jag ger det en chans till, men vad kan jag kräva av henne? Kreativa åsikter önskas (inte kommentarer som "dumpa henne" etc).

Förlåt för långrandigt brev och tack för att ni lyssnat.

Anmäl
2015-01-12 17:28 #1 av: Zabuzei

Jag läste detta inlägg, och känner verkligen medlidande för dig. Det är inte lätt att älska. Dock har jag heller inga svar på hur du ska göra med detta, och vill heller inte ge dig några tips då det kan leda dig åt fel håll. Känn efter i hjärtat hur du vill göra, och gå den vägen som känns bäst!

Anmäl
2015-01-12 17:33 #2 av: Storip

Hoppas verkligen att det löser sig Blomma

Anmäl
2015-01-12 17:48 #3 av: [Kaoskaos]

Alltid när folk kommer till mig och vill ha råd säger jag alltid " det spelar ingen roll vad jag säger för du vet redan vad DU vill! Det är bara du som kan känna vad du är beredd på ! Känner stort medlidande för dig och lycka till

Anmäl
2015-01-12 17:53 #4 av: pyromanen

Har mycket ork och energi gått pt till hus- och barnplaner så att ni glömd "gödsla och vattna" eran kärleksrelation? Kan ni prata om alternativa planer och drömmar utan barn? Vill ni varandra eller är ni mest "bara" loyala mot erat projekt?
Kanske en gemensam semester någonstans?

Anmäl
2015-01-12 17:58 #5 av: Ung1969

Redan från början könns din fru velig och opålitligt flera kvinnor skulle dö för en sådan älskare och trogen man som du . Hon är inget att lita på förlåt men jag skulle aldrig klara av det. Tycker du förtjänar bättre och hoppas allt löser sig. Jag skulle aldrig kunna skiljas från min älskade ovs vad

Anmäl
2015-01-12 18:25 #6 av: vallhund

Om ens partner sedan flera år gång på gång blir kär i andra personer oavsett om det handlar om jobbarkompisar eller chauffören på lokalbussen så är det uppenbarligen något som haltar i relationen.

Självklart förtjänar du o alla vi andra bättre, det betyder inte att det finns eller att vi kan hitta det.

Personligen kan jag inte föreställa mig att jag skulle gå i döden för en man/älskare, men högst troligt skulle jag göra det för mitt barn.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 
Anmäl
2015-01-12 18:43 #7 av: pyromanen

Att hon skulle vara "inget att lita på" som person tror jag inte riktigt på. Världen är inte så enkel att det finns pålitliga och opålitliga människor.

På din beskrivning låter det som att hon inte är så bra på ärlig kommunikation. Långa förlopp av händelser har ägt rum utan att hon nämnt det för dig och även när du frågat efter information har hon dragit sig från att öppna sig. Ett förslag är att ni tar kontakt med parterapi och får hjälp med eran kommunikation. Om man har en bra relation så är man varandras flrtroliga och hon skulle då helt självklart ha berättat för dig när npn " uppvaktade" henne.
Detdär med uppvaktningarna förresten... Det är inte jättevanligt att bli uppvaktat i längden som gift som inte är öppen för att bli förälskat i en annan. Om man är inställd på att vara trogen så lär man se till att strategiskt nämna sin äkta hälft såpass ofta att en flirt inte växer eller om nån är jävlugt attraktiv så knäna skakar när man ser hen i ögonen så låter man bli titta i hens ögon. Jag tror alktså inte på att uppvaktandet varit sådär ensidigt som du beskriver att hon sagt.

Anmäl
2015-01-12 19:30 #8 av: Ung1969

Ja inte är ärlig ingen att lita på så enkelt för tvetydig. Osäkra eller förvirrade människor eller sådana som inte vet va de vill är
För mig jobbigast och farligast . Inget att lita på och jobbigt att jobba med för stt ständigt hålla kvar de vid ens sida eller bekräfta PG deras osäkerhet antingen de ena eller andra om inte ödsla inte tid . Kärlek är redan energi krävande och dessutom ja en sådan person att älska som bara sårar en och gör en själv osäker är inte söls kul

Anmäl
2015-01-12 20:35 #9 av: Tipper71

Jag har ju också funderat på hur mycket del i själva "uppvaktningen" hon har haft. Det måste ju vara så att hon själv uppmuntrat den lite. Jag vet att hon är svag för bekräftelse och att det kan ha varit en av anledningarna. Men jag vet också att jag själv försökt att vara så bra jag kan på att ge ärliga komplimanger om hon har någon fin ny klänning, gjort något med håret, sminkat sig på något nytt sätt eller bara att hon är naturligt vacker. Så var det bekräftelsebehovet kommer ifrån förstår jag inte.
Vi hade iaf ett bra samtal nu på kvällen där jag gjorde klart att om vi ska kämpa måste viljan finnas hos henne. Hon vet inte var hon har sina känslor just nu men hon måste känna efter om hon vill leva med mig eller inte. Om vi ska gå in i den här bostadsaffären med glädje och förhoppningen att vi ska hitta varandra igen eller bara försöka få det överstökat och sälja. Hon tycker på ett sätt att jag sätter lite press på henne, att hon måste få ta sin tid. Viss tid kan jag ge, men jag vill inte att tiden ska utnyttjas till att fortsätta relationen med kollegan för att senare kanske komma fram till att hon vill leva med honom. Eller tänker jag fel?

Anmäl
2015-01-12 20:49 #10 av: vallhund

Vad behöver hon mer för tid? Antingen vill hon satsa på dig eller inte. finns inget mitt emellan.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 
Anmäl
2015-01-12 20:50 #11 av: pyromanen

Jag tycker inte du tänker fel. Jag skulle förmodligen gå steget längre och ställa ultimatum: " Jag vill att du ska följa med till parterapi och prata ärligt med mig nu, så snabbt vi bara kan få tid, annars så skickar jag in skillsmässapapper".  Det måste ju vara fruktansvärt att gå runt och  "ge tid" utan att det samtidigt arbetas på eran relation. Om hon inte är beredd att arbeta på eran relation nu, varför skulle hon vara det om en månad då? (men jag kanske har mer temprament än du...)

Ni har alt att vinna på terapi. Även om ni inte skulle lyckas hålla ihop äktenskapet så ökar terapin chansen att ni lär er av det som hänt och kan försonas med det och dels leva ett bättre liv utan bitterhet, dels inte göra om samma misstag (som ni just nu förmodligen inte vet vilka det är).   Det kan finnas helt andra orsaker än de ni själva kan se när ni sitter mitt i smeten och ser den inifrån.

Anmäl
2015-01-12 21:05 #12 av: Mr tony

Ts.

Du borde ha förstått redan vid kyssarna med den något äldre läraren(?) att hon är inget att ha.

Finns ingen jävla ursäkt för att göra sådant och liknande. " jag vet inte, det bara blev så, det var stundens hetta" och annat skitsnack duger inte.

Och nu flera år senare gråter du? Vad hade du förväntat dig egentligen?

Anmäl
2015-01-12 21:24 #13 av: Tipper71

@Pyromanen: Jag har allt funderat på det där med terapi och tänker föreslå det. Jag har aldrig varit med om något liknande så jag har ingen erfarenhet. Har hört både bra och dåligt men det beror ju givetvis vem man pratar med. Hon vill ju att det ska lösa sig, bara att jag inte stressar henne. Men jag är lite osäker på vad hon menar med det. I detta läget känner jag att jag måste bestämma takten annars kommer väntan att vara olidlig. Tack för bra tips!

@ Mr Tony: Att kasta bort 8 års förhållande (som det var då) tycker jag är lite hårt. Finns viljan att lösa situationen från båda så tycker jag det är värt det. Visst tänkte jag tanken att det kanske kunde hända igen, men ska man tänka så genom livet vågar man ju aldrig ge något en andra chans.

Anmäl
2015-01-12 23:13 #14 av: obstitant

Jag tror som #11, tid i sig löser inga problem utan det är frågan vad man gör medan tiden går. Att bara stå stilla i samma situation (som för dig är outhärdlig) är ingen lösning. Däremot om man väljer att inte göra slut direkt utan att först ta en viss tid för att gå i parterapi och se om det går att åstadkomma en förändring, det kan vara meningsfullt.

Om hon är svag för bekräftelse och har svårt att tacka nej till den, även när den går tydligt över gränsen, så är det ju något hon skulle behöva jobba med.

Man kan bli attraherad av andra, t.o.m. förälskad, när man är i en lång relation där det kanske dessutom finns en del gnissel som gör att det inte är roligt jämt. Man kan inte styra över känslor, men man kan styra över hur man hanterar dem. Det går att låta känslorna finnas där och fortfarande bete sig på "rätt" sätt (rätt utifrån de livsval man har gjort), sätta gränser för olämpligt flirtande och själv bete sig korrekt i alla lägen. Man måste inte provocera och leka med attraktionen. Förr eller senare brukar den ändå gå över, precis som den där första förälskelsen i den nuvarande partnern gjorde. 

Jag tycker också du har accepterar alldeles för mycket från hennes sida utan att hon tydligt visat att hon förstår att det hon gör inte är ok och att hon gör något aktivt för att förändra sig själv. Ge henne en chans till om du vill, men då är det mycket rimligt att förvänta dig att det faktiskt händer något under den tiden också.

Anmäl
2015-01-13 07:36 #15 av: Tipper71

Mycket klokt inlägg #14! Jag sa ungefär så till henne igår ang att hon inte kan styra sina känslor, men att man måste ändå av respekt till sin partner välja hur man hanterar dem. Jag tror inte hon förstått hur ont hennes handlande orsakat hos mig. Jag har ställt krav på att hennes"affär" måste avslutas omgående om vi ska ha en rimlig chans att lösa detta. 

Hinner tyvärr inte skriva mer nu då jag måste rusa till jobbet, men tack för goda råd och kloka tankar!

Anmäl
2015-01-13 08:24 #16 av: pyromanen

En parterapeut kan inte bota dåliga relationer eller lösa era problem. Hen kan vara katalysator för er, så att ni kan göra jobbet. Om det fungerar eller inte är altså i mycket hög grad beroende på med vilket engagemang och vilja som individerna ( du och hon) går in för arbetet! En parterapeut ställer frågor till er som för samtalet vidare på sätt ni inte fixar själva. Det är ett ypperligt tillfälle att komma till skott med att prata om det som kanske är problemens kärna och som är så jobbigt att man länge medvetet eller omedvetet undvikit det.
Att be om mer tid är väl egentligen motsatsen till att ta tag i det som behövs... Be om tillåtelse att skjuta upp det ytterligare fast ni kanske gjort det i åratal.

Anmäl
2015-01-13 09:17 #17 av: Sarah

Kan bara hålla med Pyromanen här.

Att känslor kan flyga åt fel håll är ganska naturligt om det är kämpigt i relationen. Att det inte funkat med barn kan ju absolut vara något som gör att det är lättare att se ngn annan. Även om det är ledsamt att det hänt två gånger på ganska kort tid. Antingen är hon osäker på er, eller så är hon extremt osäker i sig själv. 

Så, med den här nya killen är själva känslorna hon haft kanske inte problemet, problemet är hur hon hanterat det. Låt det inte ta tid, du kan inte gå och vänta på att hon ska bestämma om hon vill vara kvar eller ej. Parterapi låter som den bästa lösningen. Hon har gjort fel och då kan hon inte ha rätten att bestämma hur ni ska gå vidare. 

Anmäl
2015-01-13 10:52 #18 av: Mr tony

Är det verkligen vanligt att man får känslor för andra?

I mina ögon så får man det så är man inte i rätt relation.

Skulle jag veta att min fru har känslor för någon annan eller dylikt så måste det ta slut. Då jag jag vill vara i en relation där min fru bara har ögon för mig likt jag endast har ögon för henne...

Anmäl
2015-01-13 11:12 #19 av: Niklas

Har du frågat henne rätt ut om hon vill avsluta ert förhållande? Gör det annars. Vill eller kan hon inte svara tycker jag att du ska ge henne en vecka att fundera och därefter kräva ett svar. Låt det sen guida dig vidare.

Vänliga hälsningar, Niklas
» Förbättra din engelska på iFokus systernätverk, Savvity 🎈.

Anmäl
2015-01-13 11:20 #20 av: vallhund

#18 Ja det är vanligt, man kan styra över sina handlingar men inte över sina känslor. Alla andra människor blir ju inte oattraktiva bara för att man lever i en tvåsamhet.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 
Anmäl
2015-01-13 11:21 #21 av: Hera

#11 + 1

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2015-01-13 11:41 #22 av: Sarah

#18 ja det är det verkligen, är relationen tiptop på alla sätt är det kanske inte lätt hänt, men är man i en svacka så händer det. Då får man bestämma sig för om man ska agera på det eller ej. TS fru har ju valt att agera på det. Men, de flesta ser det för vad det är, ngt övergående som man ignorerar. 

Anmäl
2015-01-13 12:34 #23 av: OlgaMaria

Jag tror absolut inte man kan avgöra hur bra ett förhållande är utifrån om någon av parterna får känslor för andra eller inte. Visst spelar det roll, men personligheterna spelar också roll. Vissa har helt enkelt lätt för att bli förälskade hit och dit, sen är frågan om man lär sig att hantera det på ett bra sätt eller inte. Jag har superlätt att bli förälskad och för intresserad av många, men jag stryper det innan det ens börjat. Jag tror nog att min man också har lätt för att få känslor, men han är lika disciplinerad han och jag har verkligen 100% förtroende för honom.

Att Tippers fru var så rädd i början för att han skulle vara otrogen sa nog mer om henne själv än om Tipper. Man känner andra som man känner sig själv.

Hur som helst, om jag ska ge ett råd till dig Tipper. Du verkar vara en helyllekille och har lyckats bevisa för din fru att du är det. Kanske har hon börjat ta dig för givet efter årens gång. Hon har glömt bort sin rädsla för att du ska vara otrogen men har heller inte riktigt hunnit tänka på konsekvenserna av om hon skulle vara det själv. Har man blivit sårad av män kan det hända att man lite grann slutar sätta värde på mäns känslor och endast tycker det spelar verklig roll hur kvinnan blir behandlad i relationen. Man kan också bli rätt bra på att förmedla till sin partner att det är mina känslor som spelar roll, inte dina. Många män köper det. Och det är ju bra att du lyckats vinna hennes förtroende, men du förtjänar ju också att kunna lita på henne.

För att hon ska kunna bestämma sig för att satsa på dig och att det är helt och fullt nödvändigt att hon förtjänar ditt förtroende så behöver hon inse konsekvenserna av sitt agerande. Hon måste få chans att välja er relation och själv kämpa för den. Om hon ska kunna kämpa måste du kliva åt sidan, för nu är det du som är den som kämpar.

Så jag föreslår att du avslutar kärleksrelationen. Ni behöver ju fortfarande lösa mycket så jag menar inte att du ska sticka eller sluta prata med henne. Men stäng av kärleken. Bli lite otillgänglig och kall. Förklara att du inte längre kan lita på henne och att det är omöjligt att vara tillsammans med henne mer då du inte vet var du har henne. Hon måste förstå att hon kanske förlorat dig (för det kommer hon ju göra om hon inte ändrar sitt beteende), för att kunna inse att hon kanske vill kämpa för dig.

Kanske drar hon, men jag tror verkligen hon måste få möjligheten att själv välja att hon vill ha dig om ni ska kunna fortsätta tillsammans. Om du fortsätter få henne till sans och vinner över henne på din sida med hjälp av din charm och trofasthet så behöver inget ändras hos henne, och samma situation kan uppstå när som helst igen. Du vill inte vara med om det här om 1,2,3 år igen.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-01-13 15:57 #24 av: Tipper71

#19 Ja, jag frågade henne rakt ut, men hon svarar bara att hon inte vet. Helst av allt skulle hon vilja att allt var som förut men att hon inte kan rå över sina känslor.

Jag tror också att det kan vara lätt att bli förälskad även om man lever i en relation, speciellt om någon man kanske tycker är attraktiv och dessutom är bestämd och uppvaktande i sitt beteende. Det jag inte förstår är att mannen i fråga själv har familj, där borde väl om någon varningsklocka ringa?
Men jag håller med er andra, man måste ju se konsekvensen av sitt handlande även om man låter känslorna styra. Hon säger att det sista hon vill är att såra mig, men det är ju precis det hon gör genom att stänga ute mig och skylla på andra saker. Jag har funderat på hur lång tid det skulle ta innan hon sade något om inte jag drog informationen ur henne i lördags?

#23 Jag tror helt klart du är inne på rätt spår. Jag får också känslan, och speciellt efter vårt samtal igår, att hon faktiskt inte tror på riktigt att jag skulle lämna henne. Jag försökte vara saklig och kylig genom att förklara för henne att kommer vi fram till att vi ska separera så är det bättre att göra det tidigt. Vi kan inte dra oss ur bostadsaffären men vi kan börja planera en separation och se till att få sålt lägenheten så fort köpet är igenom. Hon sade inget rakt ut, men det såg ut på hennes ögon som hon inte riktigt väntade sig det, men det var ju bara en intuition. 

Som det är idag så måste jag själv låta det gå ett par dagar. Jag har fortfarande inte riktigt smält att det har hänt. Den här våren skulle bli den bästa på länge och vi har planerat inför den i 1,5 år! Det är tufft att agera som du säger #23, det krävs mod och styrka, samtidigt som jag vet att du har rätt. Att det inte bara är jag som måste kämpa. Jag vet också att hon av natur är en ganska stolt person och om jag agerar kyligt kan hennes motagerande bli likadant, trots att hon kanske innerst inne inte vill. Men jag antar att då är det som det är....

F*n vad detta är jobbigt!

Anmäl
2015-01-13 16:08 #25 av: OlgaMaria

Usch lider med dig. Gå in i din egen bubbla och fundera. Det är nog bara bra att du blir otillgänglig. Det kan inte alltid vara du som har tålamod med hennes känslor. Du har också känslor och de är minst lika viktiga!

Jag kan bara hoppas att hon släpper stoltheten, men det är ju viktigt att du visar konsekvenserna av hennes agerande, så att hon kan förstå vad hon gjort. Tror den viktiga konsekvensen är att du drar dig undan, inte är tillgänglig för henne längre. Tillgänglighet kräver tillit.
Kram och lycka till

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-01-13 16:48 #26 av: KitoBonito

Skickar styrkekramar till dig! Tycker du verkar oerhört klok och ska följa magkänslan. Du har fått bra tips! 

Anmäl
2015-03-18 16:31 #27 av: Vildsvin

Har du kommit någonvart?

Anmäl
2015-03-23 13:58 #28 av: Candela

Jag får känslan av att hon har varit osäker i sig själv tidigare, och därför känt sig trygg i ert förhållande. Låter kanske hårt att höra, men kan det vara så att hon har stannat hos dig av rädsla för att vara ensam/rädsla av att inte hitta någon annan hon kan lita på? 

Nu är hon äldre - hennes förtroende för killar har fått en stadig grund (genom dig), hon  har fått en utbildning och ett jobb vilket styrker hennes självkänsla, och dessutom blir hon uppvaktad av andra killar. Hon har allt hon inte hade när hon blev tillsammans med dig för 11 år sen. Då var hon osäker och beroende (?), och nu är hon självständig och trygg i sig själv.

Bara mina tankar, som kanske inte alls stämmer.

Anmäl
2015-03-23 14:29 #29 av: Gur4m1

#28 en självsätndig och trygg kvinna hade lämnat honom om hon varit missnöjd. Bekväm är hon ju säkert, och hon älskar honom nog på något vis men ibland kan man bli förvirrad, eller osm många här är inne på; Att man tar det man har, även om det är bra, för givet.

Anmäl
2015-03-23 14:41 #30 av: Candela

#29 Det är svårt att lämna någon man har levt med i 10 år, även om man är självständig och längtar till något annat. Man bryr sig ju om sin partner, såvida man inte tycker illa om varandra (vilket TS och hans fru inte verkar göra). 

Självklart vill hon inte såra honom. Att bli självständig och trygg i sig själv betyder inte att man plötsligt förlorar all sin empati och bara tänker på sig själv.

Anmäl
2015-03-23 22:43 #31 av: Gur4m1

#30 nej, jag håller med, men jag upplever att du målar upp en bild av att en kvinna skulle vara farlig om hon får självständighet ;) Eftersom hon nu blivit utbildad, och får uppmärksamhet och litar på män- så är hon redo att lämna honom. Man kan älska någon och som du säger, känna empati, men samtidigt behöva något nytt, eller lockas av spänningen utanför en relation. Men då tar man som sagt det man har, för givet.

Sen upplever jag inte att han beskriver henne som svag innan de möttes- bara att hon blivit bränd av andra män, och det har ju de flesta någon gång råkat ut för. Det var allt.  Man blir ju i allmänhet nog starkare med åldern... men alla lämnar inte sin partner för det?

Anmäl
2015-03-23 22:54 #32 av: Candela

#31 Som jag skrev i mitt första inlägg fick jag känslan av att hon varit svag i sig själv tidigare i livet, men det är självklart inte alls säkert att det stämmer. Jag ville bara ge en annan (möjlig) bild av problemet, en bild som jag själv har erfarit. 

Självklart är det inte säkert att man lämnar någon bara för att man själv har utvecklats och vuxit, men om man har en historia av att ha varit osäker och otrygg så är det inte osannolikt att man från början stannar hos någon som älskar en, oavsett om man trivs i förhållandet eller ej. Just för att man inte vågar hoppas på att någon annan kommer älska en.

Anmäl
2015-03-28 17:59 #33 av: anonymabella

Om inte någon annan redan föreslagit detta; Parterapi! 

Jag tror absolut att ni kan lösa eran relation med professionell hjälp. Lycka till!

Anmäl
2015-03-29 19:36 #34 av: Vildsvin

Hur går det för er TS?

Anmäl
2015-04-04 22:46 #35 av: Tjeja

#24 Tipper71 hur går det för dig?

Jag har spontant svårt att tro att hon inte kommer falla igen och igen om ni fortsätter. Möjligtvis att hon mognar och "landar" i sig själv och i er relation till slut.. men.. om hur länge då? ni har ju redan varit tillsammans i många år.

Hon kommer nog fortsätta att bränna sig själv på nya män den ena efter den andra om du släpper henne. Om du håller kvar och försöker kommer du själv bli neddragen av hennes nya fall.

Jag tror inte att hon avser att vara otrogen eller förstöra er relation egentligen men hon kan liksom inte stoppa sig själv när spänningen av uppvaktning kommer.

Och tyvärr.. jag tror inte att någon av hennes affärer faktiskt har stannat vid några kyssar... Det är bara vad hon vill försöka intala sig själv och dig, att det inte var så farligt och att det inte blev mer. Men jag är övertygad om att det har hänt mycket mer än så om hon har ett så starkt bekräftelsebehov som hon verkar ha.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-04-05 09:21 #36 av: Forest

Jag skulle också anse detta som otrohet att smussla och blanda in känslor är verkligen att bedra sin livspartner. Klart man kan kämpa och få det bra men frågan i ditt fall är väl lite varför är din fru öppen för flörta så pass?  

Jag vet ofta om att så fort en stor kris har inträffat i ett förhållande så är det dans på rosor man skaffar barn,hus,hund utan att verkligen tagit tag i problemet och detta gör att problemet kan börja om igen senare.

Sophie-Medarbetare på pudel

Anmäl
2015-04-05 12:20 #37 av: HavetEGött

Här saknas respekt från hennes sida och en person ändrar sig inte såvida hon inte verkligen verkligen vill och tar hjälp i tex terapi med detta. Och det tar lång tid. Du har bara ett liv och du lever nu. Lämna, bygg upp ditt inre, släpp bördan och möt det nya livet. Istället för utdragen svagt tillitsproblematiskt förhållande eller/och förändringsprocess. Jag förstår att det är mkt svårt men detta verkar inte vara alls utvecklande för ditt värde, utan snarare tvärtom.

Jag har upplevt liknande och tänkte: bättre lämna och vara deprimerad några månader än att vara kvar och bli ännu mer nedbruten och förvirrad i allt sökande efter en lösning, bara att driva lösningen är fel, den som ska driva en lösning är den som orsakat den. Och i såna här fall tror iaf jag att det ofta beror mest på den parten som väljer att vara med andra framför att ta upp ev. problematik i relation eller med sig själv. Det är mkt trevligare att ha en livsvän som ja kanske säkert tappar vägen i sina känslor ibland (typ normalt tror jag?) men som kommunicerar detta så båda får chans att istället komma fram till lösningar i "teamet". Är det inte detta som är en relation? iallafall för mig

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.