Annons:
Etikettallmänt
Läst 1643 ggr
Dumpuck
2015-01-15 13:57

Konsten att prata

Måste skriva av mig lite, på senaste tiden har det blivit lite gnabb mellan mig och pojkvännen (R). Anledningen till varför är för att jag hela tiden väljer fel tillfällen att prata, att jag hakar upp mig på saker samt att jag bara är ute efter att diskutera och kan aldrig prata. Detta är enligt honom.

Varför jag väljer fel tillfällen att prata är för att jag är konstant stressad under dagarna, detta gör att när stressen väl börjar lägga sig mot kvällen så kommer jag även på saker vi skulle ha pratat om. Detta brukar ske mellan 20:00-23:30, jag lägger mig senast 23:30, normalt. R lägger sig alltid minst två timmar efter mig, han kan med andra ord vara uppe till minst 01:30 utan problem.
Jag har alltid varit en kvällspratare, detta just på grund av stressen som gör att mina tankar snurrar hejvilt under dagarna och ingenting står klart för mig (har även Asperger). Detta vet han om och det har inte varit ett problem tidigare, men nu gör jag fel i att prata på kvällen för det blir så sent. Men jag kan heller inte prata på morgon för då är han på fel humör och har dessutom tidspress då han kliver upp 10 min innan han ska åka, jag kan heller inte prata på lunchen då han vill äta i tystnad och varva ner den timmen han är fri då.
På helgerna är det samma visa, jag är för uppe i varv under dagarna och tänker inte helt klart då. Han tar heller aldrig upp något, han tycker jag kan skriva ner det jag kommer på och ta upp det senare. Bara det att jag kommer aldrig på att skriva ner, när jag väl gör det så försvinner tankarna i samma sekund som jag tar i pennan. Vilket orsakar mer stress för mig.
Enligt han så ska jag ta upp det på kvällen, samtidigt får jag inte för det blir bara fel. Oavsett tid så blir det försent, även vid 20:00 för då är resten av kvällen förstörd istället. Jag ska ta upp det på helgerna, bara det att jag aldrig kommer ihåg det pga. stressen. Han kan aldrig ta upp något då han aldrig kommer på det även om man sagt tidigare att detta måste vi prata om.
Sedan så blir allt fel ofta, han tar det som att jag vill diskutera. Jag har frågat han flera gånger hur jag ska lägga fram saker för att det INTE ska bli en diskussion i hans huvud men jag får aldrig svar. När jag pratar så kan jag låta väldigt allvarlig oavsett vad jag pratar om - jag låter bara så, detta är en av sakerna han misstolkar trots snart 2 år ihop och det är nu på slutet som han börjat misstolka detta av någon anledning. Jag har sagt flera gånger att jag tänker väldigt noga på hur jag lägger fram saker, detta för att det inte ska misstolkas och till viss del lyckas jag med det. Men att jag tänker absolut inte sitta där och prata med hyper len röst och ett stort flin för att han inte ska misstolka mig, jag har ingen len röst naturligt så allt blir enbart fejk.
En annan sak som gör gnabben är att jag börjat fråga "vha?", detta då R kan sitta i 20 minuter och tänka ut ett svar. Jag har ett par gånger fått sitta och vänta i 45(!) minuter på att han ska svara och under den tiden är det alldeles tyst. Ibland svarar han inte ens, jag är trött på att vänta i flera minuter på ett svar men det förstår inte han. Detta är något jag hakat upp mig på, men samtidigt något jag stått ut med i över 1 års tid, det är nu som jag börjat fått nog och har börjat sätta press på han vilket har orsakat en del av våra gnabb. Han blir riktigt frustrerad och ibland till och med arg.
Han känner att jag hakar upp mig på saker, detta är något han inser i efterhand är fel när han väl förstått vad jag menat på - jag kan förklara en och samma sak på olika sätt för att försöka få han att förstå, detta tar han som att jag hakar upp mig men när jag väl hittat ett sätt som han förstår så ramlar poletten ner och han inser att jag inte alls hakar upp mig utan det är egentligen han som gör det då han är helt inne i att så här är det. Han är inställd på att jag ska diskutera och haka upp mig vilket gör att jag många gånger inte ens hinner säga en mening innan han brusar upp och sedan blir det gnabb. Att han är inställd på det och det samt att han brusar upp alldeles för fort är något han erkänt själv men som det inte riktigt blivit ändring på.

Nu har det gått så långt att jag känner inte att det ens är någon mening att prata, vilket jag sagt till honom. Allt blir fel och det mår både han och jag dåligt av.
Jag har blivit mer tystlåten av mig vilket han har problem med, han ser att något inte stämmer men samtidigt som han vill att jag ska prata så får jag indirekt inte på grund av det ovanstående. Jag vet inte vad jag ska göra!
Ursäkta lång text och eventuell fumlighet, är det något så fråga gärna.

Annons:
Halvdansken
2015-01-15 14:12
#1

Men vad är det du ska prata om hela tiden? Jag förmodar att det inte bara är "Vill du se filmen kl 8?" eller "vi behöver köpa mer toapapper nästa gång vi handlar".

Hatar cancer och älskar vårlökar.

Katti
2015-01-15 14:28
#2

Visa honom inlägget ovan!

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

[Devya]
2015-01-15 14:44
#3

Jag förstår inte riktigt.. Handlar det här om obereonde vad samtalsämnet handlar om? Isåfall är det ju uppenbart att ni inte klickar. Oo

Skogsraah
2015-01-15 14:59
#4

Undrar också lite vad det handlar om. Handlar det om problem/saker er emellan eller sådant du behöver prata om, som rör dig? Behöver man prata eller diskutera flera gånger i veckan om saker i förhållandet känns det inte som att det står helt rätt till. Känns som att han går lite i försvarsposition? I sådana fall, varför? Och hur ofta vill du prata - och om vad?

Sång & growl i Unvoid samt skapare och ensam musiker i Skogsraah - Feministisk black metal. | Bloggar om sund kroppsbild, psykisk ohälsa och feminism på skogsraah.se

Dumpuck
2015-01-15 17:08
#5

Vad gäller samtalsämnet så spelar det ingen roll, det kan vara rent allmänt, det kan vara en händelse och det kan röra vårat förhållande. Men det är ytterst sällan det rör vårat förhållande, de enda gångerna det egentligen rör det är när vi försöker reda ut hur vi ska gå tillväga för att det inte ska bli fel.
Något har hänt så att ett simpelt samtal/en pratstund kan bli till ett gnabb, ämne spelar ingen större roll. Vad gäller frågan om hur ofta, det är blandat men jag kan absolut inte påstå att det är överdrivet!
Är det fel att vilja prata någon gång ibland? Nu menar jag inget med den frågan utan det är just bara en enkel fråga.

#3 Klickar, det gör vi. Detta är något som hänt de senaste månaderna, förstår inte riktigt vad du menar med att det är "uppenbart att ni inte klickar." när det handlar om några enstaka månader av totalt 2år snart?

Tillägg på #0.
Jag tror att detta kan ha att göra med att han vantrivs på sitt jobb så fruktansvärt. Jobbet går han på nerverna mer och mer, jag tror det kan spela in lite. Han söker nytt för fulla muggar, men tyvärr utan napp.
Sedan har vi också haft mycket problem med hunden, har varit en väldigt problematisk tid med mycket pengar som lagts ut på vet.besök och operation där vi fortfarande inte fått någon typ av diagnos = båda står och vet inte vad vi ska tänka eller något, det enda vi vet är att vår hund haltar ibland men ingen vet varför. Nu är det lyckligtvis att bra tag sedan sista gången men vi är fortfarande oroliga och många frågor snurrar i våra huvuden.
Jag tror att allt detta kan spela in, det har gjort han mer stressad så varför skulle det inte kunna ha sin roll i allt? Sedan har det hänt en hel del med mig, vi har fått svar på varför jag "svimmar" och det beror på att jag tydligen får tillfälliga hjärtstillestånd. Så nu har jag en pacemaker, jag har haft en mycket tuff tid med brutala humörsvängningar sedan operationen. Kan tillägga att allt med utredningar m.m som varit med mig, det hände i samma veva som allt hände med hunden. Alltså MYCKET att ta in för oss båda.
Mer om det finns att läsa ---> HÄR
Notera att min irritation och ilska näst intill aldrig gick ut över R, jag gick antingen ut eller gjorde något annat när det svämmade över. Visst hände det ett par gånger men jag är snabb med att be om ursäkt och gottgöra det för han.

Sedan tror jag som #4 säger, han går i i försvarsposition. Han är väldigt inställd på att jag ska diskutera jämt, detta har han som sagt erkänt själv och när han väl har backat så har det gått mycket lättare att prata. Jag anklagar han inte att han misstolkar mig så, han är inte ensam och min pappa och bror har samma problem med att bli misstolkade. Vi både ser och låter väldigt allvarliga ut, många som trott att vi haft rejäla diskussioner när vi för ett simpelt samtal bara. Förvåningen som uppstår när vi börjar skratta mitt i, den ska vi inte tala om.
Men vi har varit ihop i snart 2år, detta är något som uppstått nu på slutet och han har aldrig haft problem tidigare med att prata med mig.

Skogsraah
2015-01-15 18:31
#6

#5 För mig låter det som att han inte mår bra och stänger saker inne. Det med att han vill styra dig när du "får" prata med honom och inte samt att han ofta inte ger gensvar eller väntar länge med att säga något tycker jag inte är schysst mot dig. Tycker det tyder på ointresse.

Man kan ha det svårt båda två av olika anledningar i ett förhållande under perioder, men båda måste kunna finnas där och prata och ge sin syn på saken. Förstår ju att det det blir gnabb och tjaffs ifall han alltid "drar sig undan" eller inte vill prata/diskutera.

Du kanske får ta ett allvarligare snack och fråga ifall han ens är intresserad av sådant ni behöver prata om? Eller hur din dag var, sådant du vill ta upp, ja vad som helst. Låter lite som att han kör sitt eget race i det tysta.

Sång & growl i Unvoid samt skapare och ensam musiker i Skogsraah - Feministisk black metal. | Bloggar om sund kroppsbild, psykisk ohälsa och feminism på skogsraah.se

Annons:
redstaryena
2015-01-15 18:33
#7

Ni / han är kanske bara allmänt missnöjd med tillvaron, hamnat i en vardag som upplevs som tristess? Och är man då i en relation, kan den andra personen säkert uppleva det så som du beskrivit, lite som att ens partner tröttnat. Ibland behöver man spetsa tillvaron med nåt annorlunda , behöver inte vara dyrt eller tidskrävande men nåt som du vet att ni båda hade uppskattat. Kan kan lätt börja ta varandra för givet, när alla dagar ser likadana ut både på och jobb och hemma. Och sen med detta vädret!! Svårt få att hitta motivation och känna sig uppåt när det bara är GRÅTT,GRÅTT OCH GRÅTT.

... A Nation And its Moral Progress Can Be Judged By The Way its Animals Are Treated.

Dumpuck
2015-01-16 13:07
#8

#6 Det att han är tyst länge, det har han hållit på med redan från start. Han är lite trög av sig och det accepterar jag, men det finns en gräns på hur länge man ska behöva vänta på ett svar. Därför har jag börjat satt lite press på han nu, jag vill inte behöva vänta 20 minuter på ett svar och under den tiden är det helt tyst.
Hade varit en annan sak om han sagt "jag ska fundera på det en stund, säger till när jag vet" eller liknande, men han gör inte det heller.

Jag har frågat om han ens är engagerad eller intresserad av det vi pratar om, kan vara bland annat om problemen med hunden och där anser jag att han ska vara engagerad då hunden dessutom är hans egentligen. Men samma visa där, han säger att han är intresserad men att han inte kan svara så fort eller att han inte kommer på något svar. Jag har påpekat att jag tycker det känns som om att han är totalt ointresserad och att det även känns som att han lämnar över allt på mig, detta syns att han tar åt sig men han gör ingen förändring.
Vilket i nuläget leder mer och mer till att jag helt enkelt inte vill prata längre, det är ändå jag som drar lasset. Ett allvarligare snack har inte gett något mer än att han ibland har börjat sagt att han "vet inte vad han ska svara". 

#7 Det är mycket som gör att vi är missnöjda med tillvaron, han vantrivs på sitt jobb, jag har hittills inte ens lyckats skaffa ett jobb, hunden med sin problematik, oförutsägbara utgifter m.m. Jag gör allt jag kan för att underlätta för R under dagarna, jag städar, fixar lunch tills han kommer, fixar middag, håller koll på vad som ska handlas, har hunden och tränar med honom m.m. Även då R är hemma så blir det automatiskt att allt hamnar på mig, han lägger omedvetet över saker. Exempelvis städningen så får jag oftast fråga om han kan dammsuga för annars gör han det inte, har påpekat att jag vägrar be han göra saker då det bara känns som om att jag är mamma åt han. Vi är trots allt två!
Han dammsugar kanske en gång i månaden på eget bevåg, sedan är det absolut högst 3ggr han dammsugar på en månad och då har jag bett han om det - tilläggas bör att vi dammsugar minst varannan dag också för djurhår m.m. Detta med hushållssysslorna är något som ger mig stress då jag hamnar med dom även om jag har feber eller mår riktigt dåligt psykiskt, vilket kan bidra till att jag fått kortare stubin mot R och ger upp mer och mer… Nu när jag tänker efter…

Halvdansken
2015-01-16 13:34
#9

"städningen så får jag oftast fråga om han kan dammsuga för annars gör han det inte" 😃
Jag är 54 år och har inte hittills träffat en man som frivilligt går igång med dammsugningen.

Hatar cancer och älskar vårlökar.

Dumpuck
2015-01-16 13:49
#10

#9 Hör och häpna, mitt ex hjälpte till frivilligt 😉
Jag tror detta handlar mycket om att han inte är så noga med hur det ser ut och sedan för att hans mor har varit aningen för snäll av sig, hon har haft ett riktigt kontrollbehov vad gäller städningen så hon har hellre gjort det själv då barnen ändå inte gjort det "riktigt". Så det är väl en ovana att lägga över det på någon annan.
Själv blir jag otroligt stressad och får tillslut så mycket ångest att jag stänger in mig själv om det blir stökigt, vid det laget är det nästan omöjligt för mig att ta tag i det. Därför är det viktigt för mig att hålla rent. Brukar vara typiskt de med Asperger att inte ha ordning och reda, för mycket stök leder dessutom till att man stänger in sig själv m.m. Man mår för dåligt för att ta tag i det, helt enkelt.
Jag är så, men jag har insett att regelbunden städning är väldigt givande. Jag mår inte lika dåligt, R´s morbror har också AS så R vet exakt vad diagnosen innebär och inte. Men kan nog säga utan att ljuga att han är mer förstående mot sin morbror än mot mig, mig tar han mer för givet.

Skogsraah
2015-01-16 14:00
#11

Det verkar ju lite som att han bara "lever" under ert tak, men du sköter allt? Vill du ha det så? Vad säger han när du ber honom att ta större ansvar? För det är inte en person som ska göra allt. Just nu låter det ju lite som att du blir tvungen att agera "mamma" över honom ändå, och han räknar med att du ska städa och laga mat, som en mamma. Han låter väldigt omogen i mina öron… 

Visst, vissa kanske har svårt att prata eller att komma till skott. Men hur ska ni kunna ha ett fungerande förhållande om han aldrig kan säga mer än att han inte vet vad han ska säga? Du säger att han är lite trög, men vad bygger det på? Han verkar ju nästan vara så pass trög att han inte fungerar i ett förhållande… Inte i ett samboförhållande i alla fall.

Ingen ska stå ut med att leva inom sådana ramar man inte vill. Jag antar att du inte vill göra allt med hunden, aktivering och motion, städning, laga alla måltider och se till så att han(?) har lunch. Bara en sådan sak! Han verkar inte veta hur man tar ansvar eller fördelar hushållsuppgifter rättvist.

Gillar du inte situationen måste du sätta ner foten ännu mer eller kanske ge honom ett ultimatum. Klarar han inte av att agera sambo: vilket innebär att samarbeta, både med varandra som att prata, diskutera eller bara finnas där samt att ta hand om hemmet - då får ni flytta isär eller gå skilda vägar. Det gör dig inget gott att finna dig i det här! Han glider på en räkmacka i hemmet verkar det som, och krånglar sig ur vanliga samtalsämnen ni har. Är han verkligen intresserad av er får han nog ta och visa det lite bättre.

Sång & growl i Unvoid samt skapare och ensam musiker i Skogsraah - Feministisk black metal. | Bloggar om sund kroppsbild, psykisk ohälsa och feminism på skogsraah.se

redstaryena
2015-01-16 14:03
#12

#8 menade inte alls att du ska göra mer för honom eller fler sysslor i hemmet. Utan det var mer tankar om vad hans likgiltighet kan bero på, och syftade då inte på att han var missnöjd med städningen. (för jag vet ju inte hur era städrutiner ser ut😊)

... A Nation And its Moral Progress Can Be Judged By The Way its Animals Are Treated.

Dumpuck
2015-01-16 14:10
#13

#11 Han förstår att jag inte orkar med allt, just med städningen så får jag alltid fråga han men vad gäller mat och tvätt så kan han dra sitt strå till stacken. Gör inte jag mat så fixar han det, utan protest. Han säger också till ibland att idag fixar inte du mat, idag är det jag som gör det. Är speciellt med städningen som han är lite… lat på. Förstår att han verkar omogen vad gäller hushållssysslorna, det kan jag hålla med om men i övrigt är han väldigt mogen av sig. Skavanker har han som alla andra, men mognad är inte riktigt en av dom.

Vad det bygger på, bra fråga. Jag vet faktiskt inte varifrån hans tröghet kommer ifrån… Har inte riktigt fått bra svar på det.

Tror det är dags för ett ultimatum då, hur mycket jag än är emot sådant… Men att sätta ner foten fungerar inte, inte vad jag sett hittills iaf då det går en tid och sedan är det tillbaka igen. Får nog skylla mig själv lite också då jag själv tagit på mig vissa saker i och med att jag trots allt ändå "bara går hemma" och han jobbar 100%.

Annons:
Skogsraah
2015-01-16 14:16
#14

#13 Okej, jag kanske förstod något fel. Ifall han inte får en chans att ordna något själv, som till exempel mat eller städning, för att du gör det, får du kanske lämna lite space åt honom. Jag menar om han erbjuder sig att laga mat samt gör det, och tvättar osv så är ju inte alls problemet så stort som jag uppfattade det som. Det lät som att du gjorde allt i hemmet och att du får be honom att göra allt, för att han ska göra något överhuvudtaget. Så är kanske inte fallet då?

Ett ultimatum är kanske lite hårt ifall han faktiskt hade kunnat sköta mycket i ert hem bara han fått space att göra det? Missförstod kanske en hel del där. Jag menade mer att är han både ointresserade av att prata med dig, allt från vardag till hunden till er, samt att han inte städar, lagar mat och tar för givet att du ska göra allt sådant - då kanske det är läge för ett ultimatum (om inte ett allvarligare snack funkar). Eftersom ingen bör acceptera att leva som den andras städtant/mamma samt att tas ifrån att kunna prata med den andre. Det är väl rätt basic om man bor tillsammans, att man ska kunna prata med varandra utan långa tystnader och "jag vet inte" som svar.

Sång & growl i Unvoid samt skapare och ensam musiker i Skogsraah - Feministisk black metal. | Bloggar om sund kroppsbild, psykisk ohälsa och feminism på skogsraah.se

Halvdansken
2015-01-16 17:59
#15

"Brukar vara typiskt de med Asperger att inte ha ordning och reda, för mycket stök leder dessutom till att man stänger in sig själv m.m. "

Om du nu har krav på städningen, så tycker jag att du ska ta ansvaret för det. Så blir du nöjd. Men sluta laga lunch till honom. Tvätta inte hans kläder (jag och min man tvättar våra egna, dock tar jag sängkläderna för det är viktigt för mig). Gör middag till dig själv, så kan han fixa sin.

Och prova att vara tyst i en vecka eller fyra. Ju mindre du pratar, ju mer pratar han. Bit ihop. Se vad om händer. Jag är ingen "pratare" och mitt stora problem är ofta "hur får man tyst på en man?".  Ju mindre du gör, ju mer gör han. Men det kan ta lite tid.

Hatar cancer och älskar vårlökar.

Dumpuck
2015-01-18 18:06
#16

#14 Jag får göra allt i hemmet oftast, det är sällan han ber mig att inte göra mat så han får göra det och 8 av 10 gånger så är det ändå jag som sköter tvätten. Han har börjat skärpa sig lite med det nu efter att ha fått en spark i rumpan, så att säga. Så jag hoppas det håller i sig och går åt rätt håll vilket jag känner att det gör med just tvätten, därmed skrev jag också att han hjälper till att tvätta och så självmant. 
Skulle jag inte göra mat så kan han antingen värma på lite makaroner och korv eller så blir det inget alls, det är alltså antingen något väldigt enkelt eller ingenting. Han gör inte köttfärssås exempelvis och det är mycket sällan han gör något annat. Så om det ska bli en riktig middag så är det ändå jag som får göra det. 
Jag kanske skriver väldigt klumpigt, men jag uppfattar inte som att du tog det fel. Han hjälper till självmant men det är väldigt lätt räknat hur ofta, om man säger så.

#15 Tycker lite som så att om jag ska möta han halvvägs så bör ju han kunna möta mig, är att dammsuga en/två gång i veckan för mycket begärt av han? Med städning så kör jag inte dammtorkning, dammsugning, skurning, detalj putsning m.m utan det är helt enkelt att dra igenom dammsugaren och torka diskbänken. 
Vi måste dammsuga minst varannan dag, inte för att jag vill ha rent utan också för att han är pälsallergiker (vi har en hund och två katter) och städas det mindre än det så kan han få "känningar". Så det är inte för min del enbart.

Halvdansken
2015-01-18 21:16
#17

Han kommer inte att möta dig halvvägs om han inte behöver. Sluta dammsuga. Sluta laga mat åt honom. Han är väl inget spädbarn? Om han blir sjuk så kommer han nog att ta tag i saker.

Hatar cancer och älskar vårlökar.

Katti
2015-01-19 07:57
#18

Ingen ska "hjälpa till" i ett gemensamt hushåll. Man ska hjälpas åt!!!

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

Upp till toppen
Annons: