Annons:
Etikettskilsmässa
Läst 3422 ggr
jiwisto
1/28/15, 5:20 PM

Separation, kan inte förstå mig själv ens?

Hej,
Min 5-åriga samborelation tog helt slut efter julen (vi är inte gifta eller har barn ihop) och vår bostadsrätt är redan ute på Hemnet och visning om 1 vecka - så det går undan nu. Både hon & jag är överens om detta så det är inget konstigt efter 1 års bråkande fram och tillbaks, men det är ju ändå jobbigt att riva upp hus & hem samt en del minnen som kommer fram. Nu har vi inga barn ihop, hon har egna sedan tidigare som bott med oss där jag varit bonuspappa, vilket inte varit helt lätt då hon bl.a överbeskyddat sina barn hela tiden.

Det konstiga är, att fast jag vet att jag inte kan leva vidare med henne, så skriker en del av mitt hjärta efter henne när vi inte är i närheten av varandra, men när jag ser henne blir jag irriterad på henne, för att hon är mycket aggressiv och säger en mängd fula & elaka saker om mig och vår relation…för att andra stunden vara vänlig - vilket är det jag sagt till henne att jag kommer vara hela tiden så vi kan avsluta på ett respektfullt sätt.

Nu svänger mina känslor så kraftigt att jag inte ens förstår mig på mig själv längre? Fast att jag gjort slut i överenskommelse med henne, vi bor ihop tills huset strax är sålt (och ny ägare flyttat in vilket kan ta månader), alla vänner och hennes barn (samt även mina utflugna) vet om att det är slut - så saknar jag henne oerhört då jag tänker tillbaks på våra otroligt fina minnen tillsammans.

Jag börjar fungera ganska dåligt i vardagen och på jobbet nu, tankarna maler ner mitt annars väldigt positiva humör och sinnesstämning.

Hur ska jag tänka och agera för att klara av denna separation och gå vidare på bästa sätt tycker ni? Ska jag vara lika aggressiv tillbaks på hennes påhopp? Ska jag hålla mig borta från hemmet så mycket jag kan? Ska jag fortsätta vara lugn & balanserad som jag hittills varit mot henne (vilket jag absolut inte är inombords dock)? Ska jag göra som polarna säger och dejta nya tjejer och supa ner mig (känns inte alls som jag dock)?

Please help a newly single man to reach the future without loosing my mind 🤪

Tappa inte sugen - världen är redan full av tappade sugar...

Annons:
Sarah
1/28/15, 8:56 PM
#1

Svårt att fortsätta bo ihop. Jag hade nog försökt hitta ngt eget så snart som möjligt. Annars går man ju omkring i ngt slags limbo, man kan inte sörja ordentligt, eftersom personen är där hela tiden. Är personen dessutom trevlig (iaf ibland) så blir det ännu svårare att gå vidare, eftersom man påminns om allt bra, precis som du gör nu.  När man dessutom gör slut pga ett beslut om att det inte går pga bråk osv, och inte kanske för att känslorna är slut, så blir det ju ännu svårare. 

Kanske är det inte helt fel att gå i parterapi, inte för att laga relationen, utan för att få ett bra avslut. Och, hitta en annan lägenhet ett tag.

jiwisto
1/29/15, 11:07 AM
#2

Tack Sarah, behövde höra lite ord som de från dig, man blir så lätt insnöad i sina egna tankar och har svårt att tänka rationellt under dessa omständigheter.

Tappa inte sugen - världen är redan full av tappade sugar...

Katti
1/29/15, 12:23 PM
#3

Mitt råd är att du ska försöka flytta därifrån så fort det bara går. Det sliter enormt på er båda att bo ihop. Min man sa i oktober/november 2010 att han ville skiljas. Jag var fram till den stunden övertygad om att vi hade ett mycket stabilt och tryggt äktenskap. Vi hade varit tillsammans i 15 år, gifa i 12 och hade tre barn och nybyggt hus (och tre hundar samt den obligatoriska volvon 😉). Jag flyttade inte förrän i mars, d v s ett antal månader efter att beslutet var fattat. Det går inte att beskriva hur hårt detta tog på mig. Dels skilsmässan, men också att leva så nära inpå någon som gjort mig så illa… Vi bråkade aldrig under vår tid tillsammans, vi var knappt ens oense. Efter att beslutet om skilsmässa var fattat tror jag att jag smällde igen ytterdörren två gånger och skrek en eller två gånger. För övrigt ingenting. Men oj vad jag grät…

Lösningen, som jag ser det, är inte att skrika och bråka utan att vara ifrån varandra och begränsa sig till den kontakt som ju är nödvändig. Och att på något sätt få utlopp för alla känslor är superviktigt! Prata med vänner, men var noga med att ta reda på att de verkligen vill lyssna, och låt även dem prata, annars kan du ta död på vänskap med ditt ältande. För älta är ofta precis det man behöver. Var heller inte rädd för att få professionell hjälp. Det du går igenom har trots allt hänt många andra och det finns mycket man kan göra för att underlätta vardagen och läkningen, även om det är rysligt jobbigt när det händer. 

Stort lycka till! Det finns ljus bortom mörkret, jag lovar ❤️!

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

jiwisto
1/29/15, 3:28 PM
#4

Katti,

Vilken otrolig historia du återger, du måste ha gått igenom så många av de känslor jag just nu upplever, du måste ha haft stunder då du knappt kunnat fungera i livet, kan (knappt) föreställa mig chocken och hur du klarade av att hantera barnen, hemmet & arbetet samt dig själv personligt. Det finns inga gemensamma barn involverat i min separation, tack & lov kanske. Jag finner dina råd kloka, och då utgår jag ifrån att du vet vad du talar om med tanke på din erfarenhet i ämnet. Tack för att du tog dig tid att dela med dig av dessa tips till mig.

Jag vet att det finns ljus bortom mörkret - just nu ser jag bara inte det för att det är så himla mörkt… ❤️

Tappa inte sugen - världen är redan full av tappade sugar...

Katti
1/30/15, 1:07 PM
#5

Sanningen är den att jag under en tid faktiskt inte klarade av allt det som du radar upp. Det där som man måste… Barnen var alltid högprioriterade, men resten förföll. Jag hamnade i en djup depression och kämpar fortfarande med ekonomi och sånt som jag inte skötte då…

Jag har fortfarande svårt att förstå hur det gick till, men när allt var som allra mörkast träffade jag Den Stora Kärleken. Han vände upp-och-ner på mitt liv - på det där bra sättet! Det är först nu jag inser att det vi två har tillsammans är så mycket mer än vad jag någonsin hade i det "perfekta" äktenskap jag levde i.

Jag väljer att tro att det finns en mening med det som händer. Kanske till och med det faktum att jag sjönk så långt har gjort att jag har vuxit som människa!?

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

jiwisto
1/30/15, 1:50 PM
#6

Tänk att det löste sig så att du mitt i allt detta träffade mannen med stort M, och att du kunde bli förälskad i honom och han i dig…med tanke på hur dina känslor var inom dig. För mig finns inget alternativ att inte klara av allt jag förväntas samt själv anser att jag måste - hoppas bara jag håller måttet så jag inte halkar efter på något sätt när jag väl ska påbörja mitt nya liv 🥵

Tappa inte sugen - världen är redan full av tappade sugar...

Annons:
Zyperior
1/30/15, 1:50 PM
#7

Mitt råd till folk som bör göra slut men som har svårt att ta steget är att alltid försöka leva sig in i tillvaron om 6 månader - 1 år i framtiden. Då är förmodligen allt bra, då är man på en helt annan plats i livet med nya utmaningar och känslor och det man känner idag är inte aktuellt längre. Man bör även inse att 6 månader går väldigt fort. Säger inte att det är lätt men lyckas man så underlättar det stundvis att ta sig igenom de svåra besluten och känslorna.

Avstängd från Feminism iFokus. Rätt nöjd med det.

Katti
2/18/15, 1:15 AM
#8

Hur har det gått för dig jiwisto?

Sajtvärd på Kennel iFokus, medarbetare på BARF iFokus

MrLife
2/19/15, 3:51 PM
#9

Jag förstår hur du har det….

Jag kände exakt samma känslor som du beskriver när jag och min före detta kom överens om att vi skulle skilja oss.

Nu var vi ihop i nästan 11 år, varav 9 av dem som gifta.

Det var just kaos med alla känslor och tankar som sprutade runt inom mig.

Jag grät, var glad för att sedan gråta igen och så höll det på första veckan efter att vi kom fram till att skilja oss.

Sedan landade allting för mig…så det enda du behöver är nog tid….tillåta dig själv att gråta när du behöver det….

Om du är arg, var arg…det finns inget rätt eller fel.

Något du däremot ska fråga dig, är vad du får ut av att vara ledsen över att ni har som ni har det.

Inget blir ju bättre av att man håller fast i det jobbiga och gråter en massa, kanske går ner sig.

Lägg mer energi på att försöka acceptera att det ser ut som det gör och gå vidare i livet.

Men var ärlig mot dig själv….om du är ledsen så gråt…

jiwisto
2/25/15, 4:47 PM
#10

Katti: Tack för att du frågar, det fick mig att ställa frågan till mig själv. Jag har nu köpt en ny bostadsrätt, precis den jag hade drömt om att hitta på Hemnet, så nu ligger fokus på den och att jag snart kommer slippa gå hemma i vår gemensamma bostad…ja för det är inte hemma på något enda sätt i mina sinnen - bara sjukt jobigt att gå där och vänta tills jag får flytta till min nya bostad sista april.

När det gäller känslorna, så logiken förstått att det bästa för mig har hänt. Ibland spökar hjärtat och lurar logiken med att jag kan länga tillbaks till en del saker med relationen, men då börjar jag leta efter alla dåliga saker som hänt i minnesbanken - så blir hjärtat lite mindre jobbigt att lyssna på. Det är ju som alla säger, det behöver gå lite tid, och som MrLife slriver:

"Något du däremot ska fråga dig, är vad du får ut av att vara ledsen över att ni har som ni har det."

Det har jag frågat mig så många gånger och nu känns separationen som den enda möjliga och bästa utvägen.

Allt gott till er alla!

Tappa inte sugen - världen är redan full av tappade sugar...

Upp till toppen
Annons: