Att leva tillsammans

vad gör jag när min sambo velar?

2015-03-08 08:45 #0 av: MinnaJosefin

Hej! Varnar i förväg för ett långt inlägg, men jag vet verkligen inte vad som händer eller hur jag ska ställa mig till det! 

Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 2 år. Jag är 26 år med en son på 4 år (varannan vecka) från ett gammalt förhållande och min sambo är 22. Jag har 2 långa förhållande bakom mig och jag är hans första förhållande. 

Min sambo har innan mig bara levt för att resa, se världen och upptäcka saker. Han är lite av en rastlös själ som bara vill slänga upp allt han äger och har på ryggen och dra iväg och se vart saker för honom. Vi tog det försiktigt och lugnt i början då han aldrig hade varit i en relation innan och jag hade då en son på 2 år som jag var noga med att han inte skulle få träffa för tidigt m.m. Men den kärleken som vi kände för varandra (och som vi alltid haft efter det) har jag aldrig upplevt innan. Med 2 långa förhållande bakom mig så insåg jag vad riktig kärlek var. 

Jag hade ofta i bakhuvudet att någon gång kommer han kanske vilja resa ut igen, men just då fanns inget annat än att vara med varandra. Han blev även världens bästa "extrapappa" till min son, jag kan inte förstå att en 22 åring som aldrig haft ett förhållande innan kan besitta såna kunskaper och vara så mogen. Jag hade aldrig varit lyckligare. Efter ca ett år kom rastlösheten tillbaka till honom. Han ville ut i världen igen!  Han ville ju såklart se och uppleva och resa med mig, men med tanke på min son så går ju inte det. Jag fick panik och visste inte hur jag skulle klara mig utan han. Han tyckte det blev jobbigt för han visste inte om han skulle klara av att vara utan mig, han skulle till indien i 4 mån med sin bror, och vi hade sån fruktansvärd ångest båda två. Men han behövde det och jag lät självklart honom, för vem är jag att inte låta han vara sig själv och få göra det han älskar. För att verkligen få mig att förstå att han älskade mig och att han ville spendera resten av sitt liv med mig så friade han en vecka innan han åkte. Lyckan var total. Det visade sig att han inte kunde njuta av indien resan för han saknade mig för mycket, vi pratade alltid i telefon och han bara grät och var ledsen och sa att han hade insett att resor var inte det viktiga längre, utan det var jag. Så en 4 måanders resa blev istället 1 1/2. Han kom hem och vi fortsatte vårt liv ihop och han sa att om han skulle resa fler gånger så var det med mig och min son. 

Livet fortsatte som vanligt här hemma, dock med tanken från min sida att "när kommer nästa behov av att åka iväg?" för jag vet ju att han är sån och det är viktigt för han. Han är en äventyrare. 

En annan viktig sak är att han kommer ner i depressioner regelbundet. Det här han han gjort under ca 5 års tid, och han blir helt likgiltig och kan inte känna något. Jag har alltid stöttat han i dom situationerna och sen har han blivit sig själv igen. Han är en grubblare, tänker för mycket på existens och människan så det stiger han åt huvudet. Han faller ner i depression. Och så har det varit regelbudnet i flera år för han. 

Så kom då smällen för ca 1 1/2 månad sen. Detta var när han var nere i en depression, som också har blivit mycket värre senaste tiden. Djupare och han kommer knappt ur dom. Att han inte visste vad han ville. Att han inte känner någonting (iom depressionen), han behövde komma bort. Jag försöker finnas där och ber han att skaffa hjälp! Han behöver antagligen medicineras och dom här problemen är något han alltid får leva med. Han pratar med en psykolog 2 ggr. Det hjälpte inte. Så då var vi här. Han visste inte vad han ville med oss, att han inte visste om han kunde ha den här livsstilen. Han flyttar hem till sina försäldrar i 5 dagar. Samtidigt som allt detta pågår så är han djupt deprimerad. Han kommer tillbaka efter 5 dagar och han känner att han inte vill vara utan mig och vi inser hur mycket vi älskar varandra. Återgår till vardagen, han kommer ur depressionen och blir istället hyperaktiv (jag tror han är bipolär). Tills han krashar igen och blir i upplösningstillstånd för han är helt likgiltig till allt. Då kom en ny krash för 3 dagar sen. Han vet inte vad han känner för mig. Igen. Han vet att han älskar mig men inte på vilket sätt. Är det depressionen som pratar eller är han kanske deprimerad nu för det gör han ledsen för han inte vet med mig? Blir galen! 

Det konstiga är att efter att han har berättat det för mig, jag får panik (men visar inte han det, för jag vill finnas där för han med) så blir allt konstigt lugnt..dessa 3 dagarna nu har vi småpratat lite om det, men sen varit glada, skämtat, varit nära, känt att det pirrar och vi känner oss nykära. Men han sa att han inte visste vad han kände, men sen känns det såhär?? Han säger att han också blir förvirrad av det och han vet varken ut eller in. Ena stunden är allt som vanligt precis när vi var som lyckligast med varandra och i nästa tittar han sorgset på mig...vilket får mitt hjärta att krossas. För jag vill bara vara med honom. För mig är han rätt och jag har aldrig tvekat över något. Vi har sagt att han ska fortsätta vara här för vi båda känner att det är okej och vi vill vara nära varandra. Detta är inte en situation där han utnyttjar hemmet för det är enklast så, utan det är för att han vill vara nära mig. Det vet jag och dels så känner jag det. Vi vill inte vara ifrån varandra och hela hans sätt visar att han känner känslor för mig och är kär! Men ändå säger han som han gör...att han inte vet. Då blir jag förbannad och säger "men du känner ju hur det känns nu, varför blir du deppig av att känna det, VILL du att det ska finnas en anledning att göra slut??" frustration... han säger om han förstår om jag vill att han itne ska vara här nu medans han fudnerar. jag vill inte vara utan han för det känns som om jag ska gå under men han får fan bestämma sig för jag har mått dåligt så jävla länge av allt detta velande. Han är jättesugen på att åka utomlands och det säger han med. Han säger även att han funderat på att göra slut och bara dra iväg i flera år men han är fortfarande kvar här hemma nu för han är rädd att han egenltgien vill vara med mig, han vet inte om han ska göra slut eller inte. Om han klarar att leva utan mig. Han säger att den enda anledningen till att han är här nu är för han inte har bestämt sig. Annars hade han redan åkt. Men han måste klura ut hur han känner.

Jag känenr ju hur mkt kärlek där är! När vi inte pratar om det jobbiga som händer så är vi som 2 nykära, jag förstår det inte! Vill han vara med mig men gör slut för att kunna resa? jag anser att älskar man någon så älskar man någon, och då är man med den personen och får det att funka. men nu står han inför valet att antingen vara med mig eller göra slut och sticka..

Vad ska jag göra, och hur ska jag ställa mig till detta?? OCH ska jag säga att han bor hos sina föräldrar igen tills han vet? för migär det både lugnt och inte att han bor kvar

 Känns som om jag håller på att förlora mitt liv. Kan inte leva utan han.. ursäkta det långa inlägget! kände hur mkt terapi det vara att skriva av sig :) hoppas någon kan skriva några hjälpande rader!

Anmäl
2015-03-08 09:04 #1 av: OlgaMaria

Förstår att detta är fruktansvärt svårt, men jag tror du skulle behöva släppa honom. Jag tror inte han är redo för familjelivet, och känslan av att den där singelfriheten för alltid ligger bakom honom. Jag tycker du ska uppmuntra honom att sticka iväg, att bara göra det han känner för ett tag. Utifrån det du berättar känns det ju ändå som att han kommer bli redo för dig längre fram, men frågan är om du pallar att vänta på honom, i ovisshet. Men jag tror det skulle vara ganska befriande för honom om DU sa åt honom att sticka iväg ett tag, och att ni inte ska ha så mycket kontakt på ett tag, att ni båda behöver tid ifrån varandra ett tag. Jag tror han behöver landa i att han vill vara med dig, där inget dåligt samvete över att lämna dig spelar in. Det där beslutet att ge upp sin frihet och leva familjeliv måste på något sätt mogna fram inuti honom. Och att han får tid att landa i det, och inte bara sticka hem till dig för att det känns jobbigt att vara ifrån dig just då.

Försök vara stark. Försök se detta som en möjlighet också för dig. Du kanske också behöver tid att bli mer stark och trygg i dig själv och ditt eget sällskap. Tid att bonda med dig själv och din son, dina vänner och andra intressen.

Det mesta som gör ont för också något gott med sig.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-03-08 09:19 #2 av: Lojs

Som i många andra fall så skulle jag rekommendera terapi, kanske helst parterapi, ni behöver prata igenom allt med någon som verkligen vet hur det mänskliga psyket ser ut, om det är hans depression som talar eller om det ligger mer bakom. 

Du skriver att det kändes bra att formulera allt, och det är något att ta till vara på, det är jättenyttigt att skriva ner hur man känner och det känns inte bara bra att få ordning på sina tankar, det är även otroligt nyttigt att gå tillbaka och läsa, det är svårt att komma ihåg sina exakta känslor för en månad sedan, det är till och med svårt att komma ihåg hur man kände för en vecka sedan. ;) Man lever ju i sina känslor i nuet.
Samma för honom, han skulle nog må bra av att skriva ner hur han känner, och sedan gå tillbaka och läsa. Det behöver inte vara något som någon annan läser, det kan vara en lösenordsskyddad fil bara för en själv. 

Jag har själv erfarenhet av en närstående som har problem med depressioner, hen i min familj som mår dåligt i perioder känner hela tiden när hen mår dåligt att "det går bara utför, jag har aldrig mått så här dåligt innan." osv, medan jag som tittar på utifrån ser att måendet blir bättre, att de bra perioderna blir längre och de dåliga kortare och inte lika djupa, men sådant kan man omöjligt se objektivt när man mår dåligt, då kan det vara bra med någon form av dagbok där man själv kan se sina egna ord.

"If someone ever says "-You don't need more aquariums."
Stop talking to them, you don't need that kind of negativity in your life."
;)
Medis på akvariefisk.

Anmäl
2015-03-08 09:21 #3 av: Cindy S

Jag sabbade svaret, här är en skrämbild av det.

Jessica Jones (2015-)

- Sajtvärd för superhjaltefimer.ifokus.se - Medarbetare för halloween.ifokus.se -

Anmäl
2015-03-08 09:32 #4 av: FjantYoda

Jag tänker som så här, hur länge kommer du orka med att han är så onoff, och för att inte tala om, hur påverkar det din son? Sätt er i första rummet! 

Är han t.ex. bipolär så är det bästa att han söker hjälp, jag tror inte att det funkar att gå 2 gånger till en psykolog och sen besluta att det inte funkar utan för det första behöver man hitta en som man trivs och funkar med och sen lär man behöva flertalet besök och kanske en utredning för att se om han är bipolär och ev medicinering och hjälp om hur han ska hantera det! 

Det är skitsvårt men tror det är bäst att släppa han för sin egen skull, man mår inte bra av att gå en längre tid i ovisshet  och inte veta om  "kommer han vilja resa bort en längre tid snart?" "Älskar han mig idag?" "Är han deprimerad idag?" 

Jag hade nog  bett han att verkligen ta tag i sina depressioner och samtidigt beslutar sig för vad han vill i livet, resorna skulle jag gissa på har del i depressionerna, lättare att åka iväg och skippa allt ansvar då det blir jobbigt.

Anmäl
2015-03-08 09:36 #5 av: Tanjis

Jag håller nog med första talare, han känns inte mogen! Och jag känner igen mig lite i honom, jag har inte rest särskilt mycket men jag har alltid haft svårt att ex stanna på samma arbete för länge, eller bo på samma ställe för länge.
Det fanns också en tid då jag inte klarade av att ha ett förhållande allt för länge också även om dom har varit bra många av dom. Jag är med en rastlös själ som vill upptäcka och utforska och finna mig själv, vad tycker jag om på riktigt och vad tror jag bara att jag tycker om liksom ;).
Dock så har jag varit ihop med min nuvarande i fem år. Vi har haft det jääääkligt tufft många gånger och det har varit ett rent helvete men tanken på att göra slut har aldrig varit riktig, det har kommit upp på tals men det har inte betytt något och nät vi har kommit igenom det som har varit jobbigt så är vi starkare med varandra.
Vår kärlek har förändrat mig från att vara tjejen som har tålamod att stanna max ett halvår till hon som satsar allt för ett förhållande och vill inget annat än att fortsätta sitt liv med honom!
Jag var nästan 24 när jag träffa min nuvarande.
Det jag vill ha sagt är att hans själ är nog inte mogen att binda sig till en person än (liksom jag än i dag inte kan ha samma arbete mer än kanske två år eller bo på samma ställe, där har inte jag mognat) även om eran kärlek är stark. Jag känner igen mig i det du beskriver, de djupa deppressionerna, dom slog alltid till för mig när jag hade ett bra förhållande men kände i min själ att jag hör inte hemma här, mitt hjärta protesterade emot och det skapade depressionerna för mig som till slut ledde till att jag slog mig frix samma djupa deppressionerna hamnar har i med jobb och bostad med.
Det behöver ju inte vara som det är för mig men jag kände igen det väldigt väl. Jag hoppas att du inte blev allt för ledsen nu :( men jag ville säga det som kom till mig

Anmäl
2015-03-08 11:14 #6 av: [silkesnosen]

han behöver gå till en psykolog under en längre tid och möta sig själv ist för att fly iväg så fort något känns jobbigt. Du behöver sätta din son i första rummet hur mår han runt en då pass instabil person?

Anmäl
2015-03-08 11:45 #7 av: [kerstinthemilklover]

Jag håller med #6.
Han behöver ta i tu med sig själv, och du behöver sätta dig själv och din son i första rummet.
Det är riktigt ofint av honom att låta dig klura på hans motiv och inställning till er samvaro. Varför ska du gång på gång drabbas av att han inte tar i tu med sig själv?


Han är yngre och har inga egna barn och förlorar ingenting på att vela med dig så länge du tillåter det. Han förskjuter tyvärr relationsansvaret på dig. 


Ska hela ditt liv pausa upp och vänta på att han får nästa nyck?
Jag tycker inte det, men nu är det DU som är huvudpersonen i ditt liv. Jag tycker att du skall klargöra dina villkor för din egen skull. Först när du vet vad du vill, då kan du blanda in honom.

Lycka till!

Anmäl
2015-03-08 12:52 #8 av: pyromanen

Han har problem med sin psykiska hälsa och behöver ordentlig hjälp, diagnos, lämplig behandling.

Anmäl
2015-03-08 16:28 #9 av: MinnaJosefin

tack så hemskt mycket för alla era svar!

min son är viktigare än livet själv. när han är hemma så "skärper" sambon till sig, jag märker ju att energin är låg på han, men det leks och är kärlek dom emellan ändå. sen kanske min son märker det ändå. jag lever för min son och jag måste må bra. jag accepterar inte att han sätts i en situationen att hans mamma inte mår bra. så därför har jag bestämt:

efter jag hade skrivit detta inlägget så pratade jag med sambon. jag sa till han att jag släpper han fri. och det gör ont i varje cell av min kropp och det känns som om jag går under. vi satt båda och grät jättelänge. han är verkligen så förvirrad just nu. han vet att han behöver komma iväg, hitta sig själv och behöver göra det han vill. och det har han bestämt nu att han ska. men han känner ju fortfarande känslor för mig och han kan fysiskt inte låta mig vara, både han och jag känner och säger rätt ut att denna starka kärleken finns ju. så varför ska man då skiljas åt?? det är så jävla ledsamt... han sa att när han åker så vill han ha kontakt, han kan inte tänka sig ett liv utan mig i det. han undrar med om ifall han ber mig, om jag kan komma till han, var han än befinner sig, och vara med han en vecka (han vet ju att det inte går längre pga min son). och det beror ju på.. har jag fortfarande starka känslor och jag verkligen lider fortfarande så vill jag ju det för att få vara nära han, men om han bara vill det för att han vill ha en vän där så gör jag ju det inte. han säger med att han är rädd för att åka iväg och inse att han vill vara med mig, fast han vet att han behöver växa som människa. han vill ha kontakten kvar och att vi fortfarnde ska ses. och det vet jag att han säger nu för han kan inte tänka sig att vara utan mig. vi kramas och pussas och skrattar precis som alltid annars, trots detta. jag blir så förvirrad, hur ska vi båda klara detta? och måste han åka iväg till varje pris som helst när jag märker att han vill vara med mig... när jag var hemma så kändes detta ändå rätt lugnt men bara nu när jag är på jobbet så har jag panik. jag vill bara vara med han! varje andetag smärtar när han inte är nära mig och så har det alltid känts.. jag har aldrig upplevt sån kärlek med någon innan. jag vet att det är klyschigt att säga, men jag har ngr förhållanden bakom mig och med han bara är det rätt.

Anmäl
2015-03-08 16:31 #10 av: MinnaJosefin

sen det med depressionen så kan jag ibte göra något om han själv inte vill ha hjälp.. jag har pratat (och pratar) med han så mkt om detta, och tvingat han ringa samtal när han mått som dåligast. men i slutänden bestämmer han själv. men han säger att han vet att han behöver hjälp.. så det är väl fråga om tid..

Anmäl
2015-03-08 18:29 #11 av: Tanjis

Varför måste man ha något psykiskt fel bara för att man är rastlös utav sig? Deprimerad kan ju alla bli

Anmäl
2015-03-08 19:20 #12 av: pyromanen

Depression är psykisk ohälsa, ts beskrev också annat som gjorde hon misstänkte pipolär sjukdom. Det lät inte som att det enbart handlade om "rastlöshet" eller "undommens helt normala icke vara redo att slå sig ner än".

Anmäl
2015-03-08 23:10 #13 av: Gaara

Ibland räcker kärleken inte till. Jag och mitt ex t.ex var alldeles för olika... Vi höll ihop i 5 år och 4 månader och under dessa år så fanns det tillfällen då jag sa till honom att han behövde ändra på saker om han ville fortsätta dela sitt liv med mig. Trots att han ville det så ändrades inget och det var varken rätt av mig att försöka ändra på hans sätt att leva eller för honom att ta mina framtidsdrömmar ifrån mig. I somras träffade jag en person som fick mig att inse hur mitt liv skulle kunna se ut, att jag skulle kunna få den framtid jag drömt om men att jag aldrig skulle kunna få det tillsammans med min kille hur mycket vi än älskade varandra. Så efter en del tänkande och antecknande angående positiva och negativa saker med att gå ur det förhållandet så blev det ett smärtsamt farväl. Ändock så kan jag säga att det är bland det bästa jag någonsin gjort för min egen skull men även för hans.

Nu har jag en annan pojkvän som är som jag, som har samma framtidsdrömmar som jag. Och där jag verkligen kan se att vi kommer kunna ha ett livslångt och lyckligt förhållande (Alla förhållanden har så klart mot och medgångar, men saker man verkligen kan komma över)

Ibland kan ett farväl vara det enda rätta för båda, speciellt om man älskar varandra och vill varandras bästa.

Anmäl
2015-03-09 08:57 #14 av: MinnaJosefin

Det är inte rastlöshet som gör honom deprimerad. Han har under de senaste 5 åren kommit ner i regelbundna "dippor" som vi kallar det. Detta startade medans han var utomlands. När han har dom här så vill han bara ligga, alla småsaker blir oövervinnerliga, han kan inte borsta tänderna, att äta gör han mekaniskt för jag i princip tvingar i han mat. Han känner likgiltighet inför allt. Tankar som "jag hoppas fan ingen kommer in och ger mig ett dödsbesked nu om ngn närstående för jag kommer verkligen inte bry mig eller känna något." dessa dipporna varar ungefär 1-2 veckor. när han kommer ur dom blir han hyperaktiv! kan inte sitta still, hans beteende blir nästan retfullt och "jag är bäst i världen typ." så jag VET att detta behöver vård. och som sagt, jag tror han är bipolär men vad vet jag..
vi har iaf pratat igår mer när jag kom från jobbet och även nu imorse att oavsett hur vår relation blir, så kräver jag att han söker hjälp innan han reser någonstans. han flyr ju när det blir jobbigt. jag vet ju att känslorna finns där, sånt känner man, men om vår relation ska funka överhuvudtaget så måste han ta tag i sig själv. han vet om detta också. så imorgon ska han ringa ngr samtal så får han detta i rullning. han sa även "jag vet att jag brhöver hjälp men jag tänker ändå om jag ska testa att åka en gång till och se om jag mår bättre." då vill jag bara skrika rätt ut åt han "du har dippat varje gång du varit utomlands, man kommer fan inte i såna depressioner av att inte resa! du flyr återigen." han vet om hans problem men ändå så skiter han i det.. nu ska han ju ta tag i detta imorgon, men hans likgiltighet till det är jobbigt, men han är ju med likgiltig i sina dippor så kanske är det. aaahh, onda cirklar..

Anmäl
2015-03-09 10:46 #15 av: Gur4m1

JAg tror du, TS själv är inne på rätt spår att detta nog beror på något, mer än "rädsla för singellivet" och att han inte är "redo" för att binda sig. Det är nog så att behovet av att resa, eller de här dippar och topparna beror på något och jag blev mest förvånad att man släpper psykologen efter bara två besök? Vad hinner man uppnå med två besök? Men han måste ju också själv inse att detta är ett återkommande mönster i hans liv, att han behöver söka hjälp. Sen betyder inte barn att man inte kan resa (annat än på charter). Jag vet många som åkt långa resor, genom flera länder,utan "blue children village" och sånt. Med småbarn och bäbisar...Det kräver bara lite mer planering.

Så få honom att söka hjälp, på riktigt nu. Mediciner ska finnas och sen får han bestämma sig. Men du verkar förstående, visa hänsyn och  är respektfull mot honom. Han verkar vara en bra extrapappa, så jag skulle nog kämpa för det ni har. Tänka att depressioner ju gör som du själv redan vet, tar udden ur känslor, och förvirrar.

Anmäl
2015-03-09 14:13 #16 av: pyromanen

Visst kan man resa med barn men eftersom barnen är hos sin pappa varannan vecka så funkar det ju inte att dra iväg med dom länge.

Anmäl
2015-03-09 14:32 #17 av: MinnaJosefin

såklart jag kan resa med min son, men precis som pyromanen skriver, så har han ju en pappa som inte vill vara utan han för länge:)
han kom ju fram till att han verkligen behöver hjälp nu. så jag har ringt och pratat med vuxenpsykiatrin och förklarat läget, hon jag pratade med var väldigt förstående och frågade mycket. så det kändes bra.. han ska få en remiss om hur vi går vidare nu, men hon sa att det lät som deras bord istället för en psykolog på vårdcentral (där han gått innan 2 ggr?.

tack igen för att jag får bolla med er och era ärliga och hjälpande svar! det värmer..

Anmäl
2015-03-09 14:35 #18 av: MinnaJosefin

men det som är väldigt viktig för mig nu som jag inte vet vad jag ska göra är: ska jag säga att han får flytta hel till sina föräldrar iom att han säger att han inte vet vad han känner? (jag känner ju att kärleken är precis som innan). eller ska han få vara nära mig hemma som han vill, börja på vuxenpsyk och så ser vi hur allt blir medans vi fortfarande är med varandra? jag är så splittrad i det!

Anmäl
2015-03-12 06:12 #19 av: MinnaJosefin

Jag känner mig helt förtvivlad. Min sambo är fortfarande här hemma, han är fortfarande nere i en av sina dippor, och när jag försöker fråga han om oss eller depressionen eller något överhuvudtaget så säger han bara "jag vet inte". allt är jag vet inte. jag förstår att han inte kan prata om sånt nu men jag går bara omkring här nu och är förkrossad för han inte visar känslor eller är nära mig som innan. Han verkar vara klarare nu och och skrattar ibland men ändå är han inte nära mig på samma sätt.
Jag vet inte vad som blir bäst: att säga att han inte kan vara här eller han får vara kvar. Jag tänker på mig själv i denna situationen. Det blir skitjobbigt att han ska gå här och jag inte får kärleken av honom och att vi är som vi alltid varit med varandra, kärleksfulla! Men det blir fan så jobbigt när han inte är här, att inte få se han. Att bara gå igenom detta när jag älskar han så mycket är så hemskt. Förra veckan ville han ju vara nära som innan och pussas, vad hände där emellan?? herregud, hur överlever man sånt här?

Anmäl
2015-03-12 09:58 #20 av: OlgaMaria

Nu är det ju så att han inte mår bra och kanske har problem som är större än hos vem som helst. Till viss del är ju det inget som man bara kan fixa, men jag tror att för alla som har bekymmer på ett eller annat sätt med psyket så är det ändå något som ofta blir lättare att hantera med åldern. Man lär känna sig själv, blir beredd på vad som ska hända och hur man kommer agera. Då blir det lättare att förhålla sig till sig själv och fungera tillsammans med andra. Jag tror att han behöver tid och år på sig att förstå och lista ut hur han ska fungera i den här världen. Vill du vara med på den resan? Jag vet att du vill vara med honom, men är du verkligen beredd att stå ut med att hans sätt att fungera ska påverka dig och din familj så mycket? Du kan välja att kämpa för honom, men gör du inte det kommer det finnas annat gott i livet för dig också.

Passionen i er kärlek hänger säkert också ihop med den han är. Han är passionerat glad och kär, men också passionerat deprimerad och likgiltig. Det där underbara du har med honom är ena sidan av ett mynt.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2015-03-17 07:51 #21 av: MinnaJosefin

Tack för era svar!

vi bestämde igår att vi ska gå skilda vägar. jag säger vi men det är ju inte det jag vill. han säger att han vet att han behöver resa och när jag frågar om oss så säger han att även om han inte hade behovet av att resa så är han ändå osäker på om han vill vara med mig.
jag vet att jag inte kan vara i en relation där han kommer ändra sig hela tiden och för att han ska ha en fungerande relation så måste han må bra och hitta sig själv. det som gör så ont är att förlora honom. jag vill ju fortfarande vara med han och är villig att arbeta på saker. jag vet ju all kärlek som finns mellan oss. han är fortfarande kvar hemma, för jag har bett honom. jag mår dåligt nu men tanken att inte få se honom och prata med han gör att jag får panik. det kanske är ett dumt beslut av mig och att jag gör mig själv illa genom att göra så. för hans del säger han att han kan vara här men jag måste säga till om det blir för jobbigt. vi kramas, myser och pussas fortfarande vilket gör att det känns konstigt när han säger att han inte vet vad han känner? jag har velat göra slut med tidigare relationer och då verkligen inte velat vara nära alls.

han är inte inne i en depression nu, han mår bra förutom vårt uppbrott. men han säger att han ska gå nu på vuxenpsyk och försöka få hjälp. han har även fått förlängd anställning till sista april så han kommer inte åka utomlands innan dess iaf.

vad är bättre? att släppa varandra nu eller fortfarande ha varandras närhet tills jag känner att "nu funkar det inte mer?" kommer jag någonsin känna så? han vill ha kontakt med mig om han skulle flytta till sina föräldrar, men jag vet inte om jag klarar det isf..

Anmäl
2015-03-17 08:58 #22 av: Rita-S

jag tror faktisk du segpinar dig själv om du stannar. du skulle nog bedt en god vän "tänk på dig själv och förläng inte pinan snälla du", eller hur? Att stanna med honom nu känns för mig (om jag sätter mig i samma sits) som att skrapa och skrapa på ett sår som redan finns med spetsen av en kniv. Jag tror det bästa skulle vara med ett snabbt bryt nu, så du kan få läka och komma över detta, i stället för att skapa ett större och större sår och skapa en bitterhet på insidan. Det är mitt råd till dig, hoppas du kommer fram till en lösning du kan leva med själv vilket som!Blomma

//Rita, sajtvärd på Husmorstips,  fibromyalgi och julen, medarbetare på Lantdjur
Följ min julblogg,  bloggen och min hemsida

Anmäl
2015-03-17 09:48 #23 av: OlgaMaria

Jag tror också det är bäst att försöka bryta. Det är nog lättare för dig att hitta andra glädjeämnen om du fokuserar på just det. Försök släppa honom, så att du kan bygga upp ditt nya liv.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.