Annons:
Etikettförhållande
Läst 7320 ggr
Elinmatsdotter
2015-03-14 18:44

hur stor åldersskillnad?

Hur stor åldersskillnad mellan partners tycker ni e ok eller hadde ni kunnat tänka er att ha? Tänk lite också i banorna att det är ok med tio års skillnad när man är äldre vs yngre. Vad tycker ni? :)

Annons:
Fridaaaa
2015-03-14 18:48
#1

Spelar ingen roll anser jag. Men däremot anser jag inte att det är lämpligt att en 13 åring är tillsammans med en 23 åring, men annorlunda om personen är 20 och andra 30, samma ålderskillnad. Så tycker sånt spelar lite in. Annars upp till var och en.

 Medarbetare: Sällskapskaniner, Support.

VampireGirlElvira
2015-03-14 18:50
#2

Mellan mig och min man skiljer det sig elva år mellan oss. Så åldern spelar ingen roll tycker jag. MEN det spelar en stor roll om man är yngre än femton år och är ihop med en som är äldre, för då spelar det en stor roll. Då är det INTE okej tycker jag! Då hade det varit en annan sak! Inga onödiga kommentarer nu när jag skrev vad jag tycker!!!

"I am beautiful no mater what they say.
Words won't bring me down."

VampireGirlElvira
2015-03-14 18:51
#3

Exakt #1. Det är det jag tycker också.

"I am beautiful no mater what they say.
Words won't bring me down."

Myrra
2015-03-14 18:51
#4

Det är 12 år mellan min man och mig, funkar hur bra som helst, vi har varit gifta i 15 år. Träffade honom när jag var 25 och han 37.

-Cissi-
2015-03-14 18:53
#5

Så länge båda parter är myndiga bryr jag mej inte. Min man är 12 år äldre än mej.

Medarbetare på Chinesecrested ifokus. What is it that love does to a woman? Without she only sleeps: with it alone, she lives .

Whippet
2015-03-14 18:54
#6

Så länge man älskar varandra så spelar ju åldern ingen roll men håller med er andra med det där att är man yngre än 15 år och är ihop med någon över 15 år spelar det ju roll men annars tycker jag att det är helt ok.

I'm out Vilar huvudet i handen

Annons:
pyromanen
2015-03-14 19:27
#7

Om båda är vuxna då har inte jag ngr synpunkter. Min man är 15 år äldre än mig och ungefär där går nog gränsen för hur mycket äldre jag själv skulle kunna tänka mig.

erspers
2015-03-14 19:37
#8

instämmer med ovanstående ..så länge båda är myndiga så spelar det inte någon roll..huvudsaken är ju att man trivs tillsammans

Hoseok
2015-03-14 21:33
#9

Säger som de flesta andra. Så länge båda parter antingen är omyndiga eller myndiga så bryr jag mig inte. Eller ja, försöker att inte bry mig. Jag lägger mig inte i, hur fel jag än känner att något är.

[Udoon]
2015-03-14 22:51
#10

ju äldre man är desto mindre spelar ålderskillnaden roll, tycker jag.

[Rhodugune]
2015-03-15 00:46
#11

Att det är en åldernskillnad behöver inte  betyda att man inte har en massa gemensamt, att man inte kan ha en givande relation på lika villkor.
För mig spelar åldern väldigt liten roll när jag klickar med likasinnade, det handlar om ett sätt att vara och tänka, om att ha gemensamma intressen, vad man tycker är viktigt i livet.
I det gör jag ingen skillnad bland vänner eller partners.

Det krävs dock att man tänker på en del saker på ett annat sätt, ser till att man vill ha ut samma sak av ett förhållande, tex barn kan vara en dealbreaker om den ena vill vänta tills den blir äldre att skaffa barn och den andra känner att den inte kan.

Något som man också bör ha i åtanke att det kan lätt bli en maktförskjutning därför att den ena har så mycket mer livsefarenhet, som gör att man har liksom olika mycket att säga till om för att den äldre känner att den vet bättre, lite som en förälder och det är inte sunt.

Sen finns det en för mig väldigt knasig norm som säger att man som tjej/kvinna ska man ha någon som är ungefär lika gammal eller äldre, men absolut inte en mycket yngre.
Vad jag tror så kommer det ur iden att killar överlag är så mycket omognare, vilket gör att många jag pratat med till och med skäms om de upptäcker att killen de är intresserad av är yngre och till och med väljer bort honom och missar en chans med en person som de var jätteintresserad av tills de fick reda på åldern, det tycker jag är sorgligt.

Att det är mer prestige att ha en äldre kille, som så många säger:
 -"Jag har alltid dragits till äldre killar för att jag är så mogen."
För mig är det lite  som att tycka det är coolare för att man har många fler eller bara killkompisar.
Det ser ned på både tjejer och killar, vad de kan och främjar tråkiga könsroller som vi skulle må så mycket bättre att vara utan.

Mycket av iden att killar är mycket omognare tror jag kommer ifrån att det blir liksom en självuppfyllande profetia.
De får alltid höra att de är det, så de får mindre ansvar och tjejer mer, i hemmet i skolan och lär sig att det är okej att komma undan när de egentligen inte skulle ha några problem att fixa sånt om det var självklart att de också skulle göra det.

Hur många med mig har antingen själv haft en kille eller känt någon där killen beter sig som en vuxen bebis och har inte lärt sig hur man tar hand om ett hem eller hur man vårdar ett förhållande och lägger över hela ansvaret på sin tjej för att de inte vet nåt annat?

Det handlar i mina ögon inte så mycket om ålder som hur killar uppfostras att tro att det är okej att bete sig.

Som ni märker är det något som jag har funderat mycket på, tankar som jag tycker är värda att dela.

ChristineL
2015-03-15 08:10
#12

Jag förstår inte vad du menar med "yngre v/s äldre"? Det är ju alltid nån som är äldre och nån som är yngre om man nu inte skulle vara födda samma år på samma dag…

Maria
2015-03-15 09:11
#13

Jag var 17 år när jag var ihop med en man på 34 år. Han fick t.om sova över hemma hos mig i min säng😮 Idag kan jag tycka att det var lite märkligt faktiskt och jag är glad att förhållandet inte varade. Han hade varit pensionär med råge idag medan jag fortfarande har flera år kvar att arbeta.

Året efter träffade jag min blivande man och då var jag 18 och han 24. Vår åldersskillnad på 6 år har jag aldrig märkt av.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Annons:
teddykaniner
2015-03-15 09:19
#14

#11 det är också biologiskt betingat, att män ofta väljer en lite yngre tjej och tjejer en lite äldre man. Männen väljer en yngre tjej eftersom hon har fler chanser att ge honom friska barn (statistiskt sett) eftersom hon är yngre. Tjejen söker en äldre kille eftersom han anses ge mer trygghet och skydd. Det här tänker vi ju inte på men det kan kanske ligga i bakgrunden, lika som män dras till Kvinnor med glansigt hår pga att det ger en illusion om att hon är frisk. Själv tycker jag att åldersskillnaden spelar mindre roll ju äldre man är. Tror också att ibland kan åldersskillnaden förstöra förhållandet även om man är på samma mognadsnivå, men i olika skeenden i livet.

Med vänlig hälsning,
Jenny

Åsa S
2015-03-15 09:41
#15

Tycker själv det är bäst vara i samma ålder(både på pappret och mentalt), min man är 1år äldre än mig. (Jag är 43). Vill även kunna ha en bra och lång tid ihop efter65 och män lever ofta kortare än Kvinnor så oddsen blir ju bättre ifall man är i samma ålder + är mannen 10-20år äldre är det ju större risk att man får leva sina dagar efter 65 som vårdare av sin man.

+De män jag har varit ihop med som varit 10år äldre har känts mera som 25år äldre men jag är nog rätt barnslig + jag har inga barn och folk som får barn är nog mer mogna så då märks åldersskillnad ännu mer. Min man har inga barn heller och är ännu barnsligare, det var hans tur välja film i fredags och det blev Paddington vi var de enda vuxna som var där utan barn.

fruktgumman
2015-03-15 10:55
#16

Jag vill ha en någorlunda jämngammal partner. Mer än 10 år vill jag inte att det ska skilja. Det skiljer 2 år på oss, lagom.

[kerstinthemilklover]
2015-03-15 11:30
#17

Jag håller med #16 jag vill också ha en jämngammal partner. Min är några dagar yngre än mig och vi har haft stor glädje av att vara på samma plats i livet. Att växa upp tillsammans har verkligen varit lärorikt. 
Att det går så bra har antagligen att göra med att vi är på samma ställe i livet, och därför lever på samma villkor.

Det kan man säkert göra med åldersskillnad också, men jag tror att det kan vara svårare då fler år i livet ger andra perspektiv. Men med rätt inlevelseförmåga och vilja så kan man komma långt.

Maria
2015-03-15 11:34
#18

#10 Jag tror snarare att det kan spela ännu större roll när man blir äldre och då tänker jag på pensionsåldern. Det är en stor omställning när den ena partnern slutar arbeta och den andre kanske har flera år kvar i arbetslivet eller är mitt uppe i det.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

trollslända
2015-03-15 11:41
#19

Känner ett par där han är 80 och mycket pigg. Hon är 60. Dom reser, motionerar och gör en massa saker tillsammans. Men ja.. själv vill jag inte ha en 20 år äldre eller yngre partner.

Gaara
2015-03-15 12:32
#20

Så länge båda är vuxna så spelar det ingen roll bortsett från att man kanske ska tänka på att män i regel inte lever lika länge som Kvinnor. Dock så har döden ingen åldersgräns så man kan ju inte gå för mycket efter det heller. Själv så är jag 6 år äldre än min pojkvän. Det funkar superbra för vi är så himla lika varandra på alla sätt och vis. :)

Annons:
Hoseok
2015-03-15 12:40
#21

#20 Nu är ju inte alla par kvinna och man, heller. (Vet att du inte direkt skrev det, men fick lite känsla av att det var så du menade, hehe).

Gaara
2015-03-15 13:07
#22

21# Jag vet inte ens varför du skrev den kommentaren du skrev. Har aldrig menat att alla förhållanden är kvinna och man. Däremot att män i regel lever kortare än Kvinnor. Finns inget i min text att utläsa som att alla förhållanden är hetero. :P

Hoseok
2015-03-15 13:13
#23

Jag missförstod det du skrev, helt enkelt. Jag tolkade det som att det var så du menade. Lätt att missförstå texter ibland.

Jojaton
2015-03-15 13:34
#24

För mig, personligen, vill jag inte ha en för stor ålderskillnad. Kan inte sätta exakt antal år men har dåliga erfarenheter av stora ålderskillnader som gör att jag gärna inte sätter mig i en dån situation igen. Hos andra försöker jag att inte bry mig, men måste erkänna att jag har svårt att jag har svårt att förstå extremt stora ålderskillnader och lätt tänker på alla problem som lätt uppstår. Men i längden påverkas ju inte jag av det, så jag lägger inte mycket energi på det.

Johanna - Instagram

[Rhodugune]
2015-03-15 14:00
#25

#14 Vad jag har förstått av ny forskning så löper man som man precis som kvinna än högre risk med olika syndrom/diagnoser som följd när man  skaffar barn ju äldre man blir.
Så att det skulle vara biologiskt betingat att män väntar att skaffa barn tror jag inte på. 

Jag tror som sagt att förenkla det, att det skulle vara biologiskt betingat att det också är så att Kvinnor dras till äldre och män till yngre.
Det har väldigt mycket med hur vi fostras att se på könen som så olika, fast det är en så mycket mindre skillnad biologiskt och psykiskt än vad normerna visar på, i hur olika tjejer och killar tänker och beter sig och vad man förväntar sig hur man ska vara som person baserat på deras kön.
Det handlar så mycket mer om könsroller än biologi är min slutsats och det finns studier som klart visar att det är större olikheter på invidnivå än vad det är mellan könen.

Jag tror att killar vill ha och behöver ha en trygg relation precis lika mycket som tjejer och ofta vågar de inte visa det, för det är ju inte manligt.
Om de ens vet vad de vill och behöver för att må bra i en relation.
Hur vanligt är det inte att killar inte pratar öppet om hur de känner, inte är vana att prata om hur de mår och inte har någon större förmåga eller vana att reflektera runt dem själva, hur de mår och varför och vad de behöver i en relation särskillt om det är något som inte fungerar?

Att man får dra det ur dem och ofta har de inte ens några svar, för de uppfostras tilll att bita ihop, för killar ska inte gråta eller visa känslor och har ofta inte haft någon att prata med innan de blir tillsammans med sin första partner och helt plötsligt så måste de göra något de inte har någan vana av alls.

Klart att det ofta blir pannkaka när det är så och det är fruktansvärt att killar drabbas av det viset vi ser på kön och hur vi uppfostrar våra killar till att vara och det i sin tur drabbar deras partners som försöker komma en person nära som helt inte enkelt vet hur man gör när man öppnar sig och pratar om saker och som till och med kan känna att det blir som ett intrång när det krävs av dem och inte klarar av det med en relation i kras som resultat.

Hur galet det blir, för de känner naturligtvis lika mycket som tjejer och borde ges utrymme att få känna så och inte motas in i en mall.

Och om ålder, jag tror kompabilitet inte handlar så mycket som ålder, som vad man vill och behöver ha ut av en romantisk/sexuell relation, både rent emotionellt och praktiskt, vilken typ av relation man är ute efter helt enkelt.
Även om det klart finns en gräns för alla för hur stor ålderskillnad som fungerar och som är lämplig.
Att vilken plats man är i livet behöver inte ha med ålder att göra utan av hur man är som person och vad man har för bagage och vad man har för inviduella mål och drömmar om framtiden, hur man vill att ens liv ska se ut, hur man vill bo, vill jobba med och hur stor plats vänner, övrig familj och intressen tar och vad man vill ha för typ av relation.

Så klart blir svårt att få ihop det om den ena trivs som särbo, barnlös, ej monogam och den andra inte eller den ena har ett stort behov av ensam tid eller tid för sina intressen eller andra människor i sitt liv och den andra inte. 
Tyvärr tar många för givet att alla de möter har samma synsätt som de själva på relationer, hur en relation utvecklas, vilka steg som ingår och hur fort och vad som är otrohet, det är det ju inte åldern som på verkar det.

Kan ta mig själv som exempel, jag är demi-romantisk/sexuell, behöver verkligen lära känna  en person innan sådana känslor jag växa fram, så dejting är ingenting för mig eller personer som vill ha en relation som växer fram ur en fysisk attraktion, som börjar med sex, det är inte så jag fungerar, jag faller för nära vänner jag har haft tid på mig att lära känna.
Jag är inte monogam, jag är poly för att för mig känns det rätt att man kan älska fler än en person och vilja ha en relation med dem, med alla inblandades vetskap så klart.
Ínte heller planerar jag för att skaffa barn och mina relationer behöver heller inte vara långvariga för att den ska vara en lyckad relation i mina ögon.

Så relationstrappan många har framför sig när de tänker på hur en bra relation ser ut och hur den utvecklas, att man träffar en person, som man flyttar ihop med, skaffar barn med om det känns rätt och likaså gifter sig, med mål att man ska bli gamla ihop  stämmer inte på hur jag ser på förhållanden, är inte mitt måttstock för hur en bra och givande relation ser ut för mig.

Så därför så fungerar min relation utmärkt även om det är en 17 års ålderskillnad och det är jag som kvinna som är den äldre.
Vi har varit tillsammans i två väldigt givande år och som det ser ut nu så blir det många fler och hur det än blir så är det fantastiskt nu och det kommer fortfarande vara det även om vi inte i slutändan är tillsammans.

Oavsätt om det är en långvarande eller monogam  relation man vill ha så bör man nog också titta på att man har en bra kommunikation, att det finns en öppenhet och ärlighet och att det finns ett partnerskap i grunden som gör att man möter olikheter och motgångar genom att ta hand om varandra och fokusera på att hitta lösningar.

Att det inte blir att man fokuserar på vem som har mest fel eller utgår från att den andra vill en illa när det blir missförstånd eller att det är allltid den ena som tar mest ansvar i relationen och inte får någon stöttning tillbax.

Att en relation blir så mycket bättre, mer sund om båda tar hand om och stöttar varandra och ser till vad den andra personen behöver som individ så väl som i relationen och delar vården om den emotionella biten i relationen och tar ett delat ansvar för det praktiska ett delat liv och det oavsätt kön och om man lyckas med det eller inte har inte så mycket med ålder att göra känner jag.

Elinmatsdotter
2015-03-15 15:49
#26

Jag har aldrig tänkt på att man ju dör ifrån varandra om det är för stor åldersskillnad när man e äldre (nä jag e inte alls naiv) har bara tänkt på att det spelar roll när man e i tonåring med tex 10 års skillnad då man e på lite olika nivå även fast man e lillgammal eller den äldre är barnslig. Märkligt och irriterande att det lyfts på ögonbrynen när en tjej väljer en yngre kille även när det bara skiljer ett år. Har själv råkat ut för att bli tyckt för jag hadde en kille som va 27 när jag va 17 och en annan gång där killen va ett år yngre och båda gånger tycktes det med den som va 10 år äldre blev jag förbjuden att träffa av mina föräldrar. I efterhand förstår jag att dom gjorde rätt inte för han va äldre utan för han inte var bra för mig.

sundsvallstjej
2015-03-15 16:52
#27

Ja för mig personligen så spelar åldern roll. Jag är 37  och skulle inte kunna tänka mig att vara tillsammans  med nån över 50 och ingen under 27. Hur andra gör struntar jag i så länge de är vuxna.

Annons:
[Thiah]
2015-03-15 18:39
#28

Är man myndig och nöjd i sitt förhållande kvittar åldern. Jag är 4 år äldre än min make och det märks inte alls. Tror mera på kompabilitet än viss ålder.

Gaara
2015-03-15 21:50
#29

#23 det är ingen fara. :) Jag har en del homosexuella vänner, bisexuella bekanta osv. Men själv så är jag i alla fall hetero. Så kan vara så att mina tankar kring heterosexuella förhållanden lös igenom i det jag skrev även om det inte var tänkt så.  :)

Tiktak697
2015-03-16 08:11
#30

Spelar ingen roll mellan oss är det 24 års skillnad

Mvh Tiktak

[sanna70]
2015-03-16 16:54
#31

Åldern spelar ingen roll (så länge man är myndig) det är det inre som räknas.  Jag tycker att det är viktigare att man kommer överens och trivs med varandra än man går efter ytligheter.

Honestyisdead
2015-03-16 20:56
#32

Jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med någon som hade kunnat vara min pappa.

Denna kommentar har tagits bort.
Maria
2015-03-17 08:23
#34

#33 Att vissa inte är mentalt utvecklade och passar med jämngamla bättre är väl också en ganska spydig kommentar eller rentav elak.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Annons:
ChristineL
2015-03-17 08:26
#35

#33 - Jag ser inga spydiga kommentarer?

Honestyisdead
2015-03-17 09:17
#36

#33 Vi kan inte ha läst samma tråd. Din kommentar däremot  var allt annat än trevlig. Skärpning.

[Rhodugune]
2015-03-17 13:56
#37

Det var skönt att jag missade det inlägget om att man måste vara inte helt mentalt utvecklad om man får det att fungera med än mycket yngre person i en relation.

Det kändes inte bra, blev upprörd först men sen jag tänkte att jag vill göra något konstruktivt och jag kan ta på mig att förklara varför det fungerar för mig och hur jag ser på saken.

Det är en 17 års ålderskillnad mellan mig och min kille, han är 20 år i april och jag blir 37 år senare i år.
Ärligt talat så känns det lite galet även för mig, att se det svart på vitt i text, bli påmind, för det är inget jag tänker på numera.
I början pratade vi mycket om vår ålderskillnad, nu två år senare blir det mest att det kommer upp när vi skämtar, retar varandra.
Det var mycket funderingar på det först så klart.

Jag har alltid varit tillsammans med bara jämnåriga innan och han med och det är var inget vi planerade när vi lärde känna varandra.
Vi träffades genom ett gemensamt intresse, vi är båda gamers och träffades online, blev snabbt hur bra kompisar som helst, när vi upptäckte efter ca 8 månader att det var också andra känslor inblandade.

En av anledningarna att det blev så här och varför vi klickar är för att jag  är demi-romantisk/sexuell, jag känner ingen fysiskt eller romantisk attraktion förens det först finns en väldigt nära och intim relation.

Det gör att jag alltid faller för personer som jag har en speciell och nära vänskap med innan, som jag har haft tid att lära känna ordentligt, en person som jag verkligen klickar med och kan vara mig själv och som känns som en kindred spirit redan från början.

Så för mig var det bara en tidsfråga innan jag föll för någon som inte är jämngammal med mig för jag har vänner som säkert är både 20 år äldre och yngre och har alltid haft en väldigt stor ålderskillnad bland mina vänner.

En annan anledning att det fungerar beror mycket på att vi har ett här och nu tänk.
Vi vill inte ha ett tänk som fokuserar på alla tänk om, som låter alla rädslor om framtiden ta över om hur vi kanske i framtiden kommer att vilja olika saker och inte vara rätt för varandra längre.

Det är ju bra mellan oss här och nu, om vi lät oron om framtiden vara viktigare än det, skulle vi missa att ha en bra relation här och nu och så länge den är det.
För hur länge en relation varar är vet ju ingen som vet om sin relation, det är ju inget man kan lova, att det kommer att vara för alltid.

De flesta relationer tar ju slut någon gång, det är ju väldigt få som har bara en person som de varit med från början och för resten av livet. 
Dessutom går ju de allra flesta in i det att det ska vara för alltid och det hjälper ju inte när man senare inte är rätt för varandra.

Så varför ha som mål att relationen måste fylla de kriterier med fokus på att den ska vara långvarande, för att relationen ska ses som bra och givande?
Vi kommer vara tillsammans så länge det känns bra för båda och det räcker.

Sen på ett sätt så står vi på samma punkt i livet, vi båda håller på att försöka komma underfund med vad nästa steg är, vad vi vill jobba med, han för att han precis har precis börjat jobba och jag för att jag kommer ur en längre tids sjukskrivning pga utbrändhet och med en diagnos i bagaget.

I nulägget är ingen av oss intressarad av barn eller giftemål eller de kanske vanliga trappstegen i hur ett förhållande utvecklar sig och har för mål.
Just nu är vi även långdistans, han bor i England och jag har i Sverige, träffas så ofta vi kan. 

Vi fokuserar mest på våra separata liv först och främst, jobb/skola måste gå först och vi planerar in vårt förhållande i det.
I juni kommer jag träffa hans familj för första gången, de har inte riktigt förstått grejen med vårt förhållande innan för att det är dels långdistans och pga ålderskillnaden, men nu när de förstått att han även funderar på att flytta hit så vill de lära känna mig och det känns väldigt bra.

Visst är det skillnad i en del, hur mycket vi har hunnit med att uppleva, men eftersom vi är uppvuxna i olika länder så har vi en annan erfarenhet om hur det var att växa upp, att gå i skolan, vilka barnprogram som gick på tv och det är knappast det som avgör om man har mycket gemensamt och om man har ett bra förhållande.

Något jag alltid har haft i bakhuvudet är att inte fastna i fällan att tycka och veta bäst, så det inte blir en maktförskjutning pga ålder/erfarenhet.

Och jag känner mig så pass trygg i mig själv att jag det fungerar att det är han som fått känna efter och tycka till om hur han vill ha det oss i mellan, vilket som har varit nästa steg att ta, även om jag så klart har pratat om hur jag känner så har vi gett honom utrymme att ta det i hans takt. 

Sen har han tyvärr en väldigt tuff uppväxt av flera anledningar, men som i sin tur har gett honom mycket livserfarenhet till de år han har.

Han är oerhört empatisk, läser mig som en öppen bok, hur jag mår och vad jag behöver och vi har en väldigt bra kommunikation, där vi litar på att den andra vill en väl, även om det kan bli fel och missförstånd ibland, där vi tar hand om varandra och vårt förhållande.

Det är något jag inte var van vid, vi har ett förhållande ett sätt jag inte känt av innan när jag var tillsammans med jämnåriga, där det var alltid jag som tog hand om oss båda och förhållandet innan och aldrig kände samma stöd tillbaka. 

Sen är jag polyamorös även om jag just nu väljer att bara vara tillsammans med honom tills det känns rätt eller om det gör det att öppna upp vårt förhållande.
Att vara poly innebär, om någon inte hört det innan att man kan älska fler än en person och att man kan ha fler än en romantisk/sexuell relation, med alla iblandades vetskap och stöd. 

En av anledningarna vi ser att det kan fungera även i fram tiden om vi skulle få olika behov är att vi är öppna för tanken att det kan lösas med att vi söker det vi behöver tillsammans med en annan person. 

Som jag ser det så växer man och utvecklas man hela livet och vad man behöver i en relation kan förändras, mycket större chans att man kan finna ett sätt att forfarande vara tillsammans om det är det man vill, när man accepterar att man inte kan vara allt för varandra och man lämnar utrymme för sin partner att följa sitt hjärta och växa  och glädjas med den när den hittar rätt.

Nu har jag skrivit en halv bok och kan säkert skriva lika mycket till.
Ser fram emot att svara, om det är någon som har några uppriktigt nyfikna frågor på det jag skrivit.

abcö
2015-03-17 15:29
#38

#37. Jag förstår att ni lever i nuet och visst är det bra men samtidigt hade jag varit rädd att hoppa på ett förhållande med en 20åring. (jag är själv en kvinna i ungefär din ålder) Jag skulle vara rädd pga att jag gjort bort småbarnsåren och är säker på att det inte blir några fler barn för min del.  Med en så ung person som en 20 åring så skulle jag  vara rädd att även om han säger att  han inte vill ha barn så är risken/chansen att han kommer vilja det om 10-15år. Det skulle då hela tiden gnaga i mig att "när  kommer han lämna mig för en yngre tjej som han vill bilda familj med"

Som svar till 0# ja ålder spelar roll för mig. Jag vill ha en partner som gjort bort småbarnsåren eller en som helt säkert inte vill ha barn för det blir inga barn med mig. Så jag vill inte ha en för ung partner. Det är ändå viktigt för mig att tänka på framtiden och att man har samma drömmar/mål med hur man vill leva i de stora frågorna som tex barn.

[Rhodugune]
2015-03-17 17:23
#39

#38 Det förstår jag att tänker på, liknande tankar har funnits för också, kanske inte just barn för jag är inte intresserad av att skaffa några och inte han heller.
Sen vet man ju aldrig hur man kommer att känna i framtiden och är man 20 år så har man ju tid att tänka på saken.
Men han har sagt att han aldrig känt för att skaffa barn, har funderingar på steriliera sig för att vara så säker han kan på att det inte kan bli nåt, men att han vill lämna det öppet ett tag till.

Min stora rädsla har direkt inget med vår ålderskillnad att göra utan handlar om att jag är poly, att han i slutändan känner att det är rätt för honom att bli tillsammans med någon han träffar och faller för som också är mono.

Men att låta rädslan för vad som kanske kan hända får inte styra mina val.
Hur det blir tror jag på att vi kommer att hålla så länge det är rätt för oss båda och under den tiden så kommer vi ha det fantastiskt ihop och det förändras inte, vad vi har delat och delar för att vi inte är tillsammans längre.
Jag kommer inte ångra det här förhållandet vad som än händer.

Aleya
2015-03-18 16:59
#40

Har haft både äldre och yngre. Den äldsta jag dejtat var 7 år äldre. Den yngsta var 6 år yngre. Trots att jag var 26 och han var 20 då var det jobbigt på slutet av relationen. Han tänkte på festa och sådant. Och sket i att betala räkningar. Vilket resulterade i att han hamnade hos fogden. Han hade dock skulder där redan innan vi träffades. Den äldre var mer deppig för att han "hunnit" så lite. Jag struntar i åldern. Huvudsaken är att människan är mentalt stabil och inte ältar saker. Och tar ansvar.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[EvelinaL]
2015-03-19 01:39
#41

Jag tror att det viktigaste är att man är på samma punkt i livet, inte åldern.

Annons:
Candela
2015-03-20 00:25
#42

Beror ju på hur gamla man är. Hade inte känts okej att vara ihop med min pojkvän för 15 år sen, då jag var 15 och han 27 😃 

Numera går det dock bra, när jag är snart 30 och han är 41.

Jetaime
2015-03-21 09:01
#43

Vad som är ok tycker jag är upp till var och en… För mig hade väl typ 10 år varit ok, om han var äldre. På andra hållet hade jag nog inte velat ha så många år.

IceTee
2015-03-21 16:00
#44

Jag har personligen satt en gräns på 5-6 år äldre (fyller 20 i år), men är inte stenhård på den. Jag skulle aldrig ragga på någon som jag vet är äldre, men om en 7 år äldre kille som verkar väldigt trevlig börjar prata med mig och vi klickar hade jag gett honom en chans också! Dock gäller det inte för tillfället, jag är i ett lyckligt förhållande med en kille som är 4 år äldre! Han har sagt att han aldrig tänkte på åldersskillnaden förrän han insåg att jag är 95a. När han växte upp var ju 95orna små! Precis som jag känner om 98orna och yngre! Det handlar ju om att man inte riktigt förstår att de där små ungarna också är ungdomar nu. Däremot har det aldrig stoppat oss, han kom över det väldigt fort Gällande andra så skitar jag fullständigt i åldersskillnaden, så länge båda parter är över 15 (är ena 14 och det skiljer 4-5 år neråt tycker jag att det är lite extremt, men jag skulle nog inte döma dem för det)

Medarbetare på Skor iFokus

marre96
2015-03-23 14:12
#45

Jag är 19 och min kille 26 och åldern spelar ingen roll tycker jag :)

Gur4m1
2015-03-24 05:36
#46

Har bara en gång gillat en äldre man, han var 11 år äldre. För mig är det viktigt att mannen inte bara är i ungefär samma skeende som mig, utan även delar min "kultur" ;) Dvs ska vara för jämstäldhet (som en jävlasjälvklarhet), känna till vissa saker, huor, politik, media osv. Dvs jag är inte intresserad av en kille född på 90-talet, jag vill kunna prata OM 90-talet ;)Men vad som hände på 70-talet är ju också ganska ointressant för mig, för jag levde inte då. Så jag har iallafall alltid varit med jämnåriga eller 1-3 år yngre män. Något hände där, anser jag själv. Jag upplever det lättare att hitta den typen av män jag söker i generationerna under mig, än i de över mig.

Hur andra gör skiter jag i men #1 poängterar kärnan. Det finns en brytningspunkt där en viss åldersskillnad är okej eller inte. T.ex när den äldre är vuxen och den yngre är bara barnet eller precis blivit ungdom.

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

[Forest]
2015-03-28 09:31
#47

Vad som är okej är vad hjärtat säger är rätt. Det är 8 år mellan mig och min man han är äldre än jag. Jag känner flera som har 10-17 år olika vem som är den äldre, jag anser det inte är ett dugg fel varför skulle jag döma dom?

Scorpio97
2015-03-28 15:39
#48

Jag skulle nog kunna vara tillsammans med någon som är 5-10 år äldre än mig, däremot skulle jag bara kunna tänka mig 1-3 år nedåt. Fyller arton i november.

Så länge alla är över arton-tjugo tycker jag inte att åldersskillnaden spelar roll, alla gör som dom själv vill. Kärleken är blind säger man ju.
Men är man under arton, eller till och med under femton så är man ett barn. Och då tycker jag inte det är lämpligt med alltför stora åldersskillnader. Det är skillnad på om en tjugoåring är med någon som är trettio, jämfört med en fjortonåring som är med en som är tjugofyra, trots att det är samma skillnad i år.


//Jessie

Annons:
Vyer
2015-03-29 11:20
#49

Jag har alltid varit lite… ålderfördomsfull och har aldrig tänkt att jag skulle vilja ha en relation med någon som är mycket äldre än mig … sen blev jag kär i en person som är 11 år äldre och så förändrades mina åsikter. 😃Jag är snart 25 och åldersskillnaden uppåt känns inte lika stor nu som när jag var yngre.

Jag skulle ha större problem med att dejta någon som är yngre än mig, speciellt under 20, eftersom jag senaste året arbetat på en gymnasieskola. Det känns otänkbart att dejta någon som skulle kunna vara min elev…


[Túrwen]
2015-03-30 16:44
#50

Det där känns högst individuellt jag själv är född 90 och sa att jag aldrig skulle kunna vara tillsammans med en 90-talist fram till dess att jag blev väldigt attraherad av en kille som var två år yngre än mig,dock utan någon vidare tur och har hållit mig till 80-talister hela vägen. Just nu skulle jag kunna dejta någon som är 10-13 år äldre..Tycker att om någon är myndig så får man bestämma vad man vill själv..kan tycka att det är lite konstigt om en 18 åring är tillsammans med någon som är 35+ medan det inte alls är konstigt om man som 35 åring är tillsammans med någon som är 55.

Samida
2015-04-02 20:17
#51

Handlar det om någon att bli tillsammans med så upp till 10 år äldre och 5 år yngre för min del.  Kan erkänna att man har haft en kk som varit betydligt äldre men som jag absolut inte skulle kunna vara tillsammans med!!!

[Malin_andersson_]
2015-04-03 23:55
#52

jag är 22 min man är 32 =)

redheadgeorgeous
2015-05-26 19:42
#53

Jag är 23 och min man fyller 40 i November, det är 17 år mellan oss. Jag ser inget fel med att det är stor åldersskillnad. Så länge det finns känslor och man trivs ihop är åldern bara en siffra som allt annat.

Hannah

http://bokstavsmama.blogspot.com/

Upp till toppen
Annons: