Annons:
Etikettförhållande
Läst 1928 ggr
and66
2015-03-18 17:30

min gubbe kan inte kommunicera

Jag bor sambo sen 14år tillbaka,vårat förhållande har aldrig börjat fungera.i början trodde jag att han inte kunde kommunicera om tankar och känslor för att vi nyss träffats.men än är det svårt för honom att prat om känslor,han säger att han aldriig kunnat göra det hemma under uppväxten. när jag vill veta vad han tycker i olika saker så blir han antingen arg eller tyst jag känner att vi inte kan kommunicera ,han säger aldrig nånti g om sig själv eller om sina känslor,bara om ytliga saker och jag vill att vi ska komma närmare varandra,men det funkar aldrig. det enda som händer är att jag känner mig frustrerad och efter flera timmar och dagars gräl mellan oss,där jag försöker få han och se min sida av saken och hur det känns för mig när han intekan prata med mig det känns som att han inte vill ha kvar förhållandet Han gör mig i obalans med sitt sätt och jag känner att jag mår jättedåligt av hur vårat förhållande är men han förstår inte det många gånger vill jag lämna allt och flytta.men då ska han vara nära mig och hålla i princip koll på mig jag är så less på att det aldrig tar slutmed det här sättet han har,är han sjuk psykiskt eller vad är det för fel

Annons:
Vanja
2015-03-18 17:34
#1

Har du stått ut med detta i 14 år?! 
Rätt stark ändå, jag hade tappat humöret och startat världskrig var och varannan dag.

/ Vanja 
Sajtvärd på Politik I Fokus. 

Skogsraah
2015-03-18 17:38
#2

Om det inte fungerat på 14 år tror jag tyvärr inte det finns något att göra… Särskilt när han inte verkar ha gjort något åt situationen på alla de åren. Jag tycker att du borde lämna, så du inte blir mer olycklig. En sista utväg: Parterapi?

Sång & growl i Unvoid samt skapare och ensam musiker i Skogsraah - Feministisk black metal. | Bloggar om sund kroppsbild, psykisk ohälsa och feminism på skogsraah.se

Aleya
2015-03-18 17:40
#3

Vissa människor är bara sådana och går inte att ändra på. Du får väl acceptera eller göra slut.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

OlgaMaria
2015-03-18 17:41
#4

Tror du att du kan lyssna bättre? Försöker absolut inte hitta något att anklaga dig för, men kanske finns det saker ni kan göra för att få det mycket bättre. Man utgår från sig själv och vad man själv behöver för att prata, men det kan vara helt annorlunda för någon annan. 

I din text ser jag både frustration över att han inte pratar och öppnar sig, men också frustration över att han inte är responsiv mot dig, det du säger. Att han inte bekräftar att han lyssnar på och förstår dig. När man själv har den känslan - han förstår inte mig - då är det ganska svårt att verkligen lyssna på och försöka förstå den andre. För att verkligen lyssna måste man ofta släppa sig själv helt. Då behöver du bara ha fokus på att höra det han säger, försöka ta in det och förstå. Ställa frågor utan anklaganden och visa omtanke och intresse, och inte byta över samtalet till att handla om dig. Kan du bli bättre på det? :-) Ska han kunna lyssna på dig behöver han själv öppna sig och märka att någon kan förstå och lyssna på honom.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

ChristineL
2015-03-18 17:49
#5

Nej, har det inte funkat på över 14 år så lär det inte göra det 14 år framåt heller! Lämna och starta ett nytt liv!

Gur4m1
2015-03-18 21:20
#6

Lämnde just ett liknande förhållande, jag gav upp efter bara 6 år. Snäll kille men man behöver mer helt enkelt. Jag tror inte man kan säga att din kille är "psykiskt sjuk" men han är helt klart inte rätt för just dig. Han ebhöver kanske en kvinna som kan acceptera hans sätt att "inte" vilja kommunicera, bättre.

Nu har jag en pojkvän som kommunicerar på samma nivå som mig och fy vad mycket bättre allt känns!

Jag blir däremot lite oroad när du 1. själv valt att stanna hos en sådan man i 14 år. Mår du bra, hur är det med dig som valt att vara olycklig så länge? Relationer är frivilliga, men du verkar känna dig tvungen att vara med denna man, varför?

2. Att han hindrar dig, upplever du, varje gång du "försökt lämna". Lämna bara.

Man tar sitt pick oc pack och drar, när man fixat ett nytt boende eller liknande. Drar hem till föräldrarna under tiden eller till en vän. Hur kan "hålla koll på", hindra dig?

Jag försökte i flera år att acceptera min killes bristande intresse för att kommunicera. Han ville inte skapa konflikter men förstod inte att det i sig skapade konflikter, men de lades helt och hållet på mig, känslomässigt. Så jag mådde riktigt dåligt periodvis. Det var svårt men värt det, när jag väl tog steget att lämna honom.

Ett halvår senare träffade jag någon som jag kan prata med, som pratar med mig om allt mellan himmel och jord, som kan svara med ett ja eller nej när man ställer frågor…Mitt ex kunde knappt svara ja eller nej på enkla saker.

Så slösa inte mer tid!

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

Annons:
Sarah
2015-03-19 11:42
#7

Herregud, ni är ju inte kompatibla. Du har stannat allt för länge som det är. Som andra säger, har det inte funkar på 24 år så lär det aldrig göra det.

[Rhodugune]
2015-03-19 13:17
#8

Så här tänker jag runt förhålladen, för att det ska vara en sund och stark relation så måste man älska hela paketet som är den andra personen, dennes sätt att vara.

Att man inte älskar sin partner trots dennes dåliga sidor,  utan att man även känner kärlek och förståelse även när ens partner har sina svaga ögonblick och inte är så rolig att vara tillsammans med och kanske kämpar med saker, inte orkar vara stark eller klarar av att vara kärleksfull tillbaka.

Det betyder inte att man ska acceptera att den andra aldrig kan ge en vad man behöver, det måste finnas en balans.
En känsla av att det är klart jag finns där för dig, du är finns ju alltid där för mig.
Att det  spelar ju ingen roll vem som gör mer för den andre, så länge båda finns där för varandra när det behövs.

Ibland är man helt enkelt inte kompatibla eller så borde personen i fråga helt enkelt jobba med sig själv för att kunna vara en bra partner.
Att förneka att man har personliga problem och låta de gå ut över sin partner för att det är för jobbigt att ta itu med dem, är bara själviskt även om det är mänskligt att känna så.

Rätten att ha en partner är inte självklar om man inte är beredd att öppna upp och visa sig sårbar och prata om saker så man kan lösa dem och också se till vad ens partner behöver och inte bara se till sina egna behov i relationen.

Ett kriterie som jag har numera är att personen jag är tillsammans med måste ha ett visst mått av självinsikt och förmåga att reflektera runt sig själv, sina känslor och vår relation.
Som gör att man känner att vi båda ser vad den andra, vad relationen  behöver och gör sitt bästa för att vi ska ha det bra ihop.

Där båda utgår från att man vill den andra väl även när det blir fel ibland och missförstånd och man får vara svag och erkänna hur vilsen man är och veta att den andra älskar en ändå. 

Att det det är ett teckan på att det verkligen inte står rätt till när det bara är den ena persons ansvar att vårda relationen, för att den ska över huvud taget fungera.
Är det så, så är det i mina ögon inte en sund relation. 
Det ska inte behövas läggas ner ständig omvårdnad för att relationen ska vara bra, det ska inte vara en kamp för relationens överlevnad.

Relationen bör vara så stabil och kärleksfull i grunden, bygga på en öppen kommunikation där man är trygg att vara sig själv att det inte känns som en kamp.
Att det bara känns rätt att vara tillsammans och det är därför man fortsätter att vara det, varför man väljer sin partner varje dag,  även om det så klart kanske är saker man behöver prata om och reda ut ibland.

Man kan läsa framtiden i ens förflutna.
Som många redan har sagt, har han inte insett hur illa han beter sig på 14 år, så är chansen att han ändrar sig så liten att det inte är värt att stanna.
Det är inget liv att leva att leva på hoppet att det ska bli bra i framtiden, när det aldrig varit bra.

Ibland räcker det inte till hur mycket man älskar och hur mycket man än försöker, särkillt om man är den ända som gör det i relationen.
Man får kasta in handuken, man ska göra det om det är så här, det är inget misslyckande att säga att det här är inte vad jag behöver, det är dags för mig att ge mig det.
Ta hand om dig själv, se till att du får vad du behöver för att må bra, det är det ända rätta.

Upp till toppen
Annons: