Annons:
Etikettfamilj
Läst 1580 ggr
Leviosa
2015-04-22 19:49

odräglig syster

halloj!

Jag vänder mig till er då jag inte har någon annan stans att ta vägen.
Det handlar om att min lillasyster, idag 15 år, är så sjukt och otroligt odräglig mot allt och alla i min familj. Det började för ca. ett år sedan då våra föräldrar separerade. Där har vi antagligen orsaken, men det gör det inte okej att kalla oss alla för både det ena och det andra. 

Hon ränner ute på stan eller hos sin pojkvän så mycket hon kan, och trots att mina föräldrar försökt sätta gränser för när hon ska komma hem osv så skiter hon fullständigt i detta och kommer och går som hon vill. Hon terrorriserar mina föräldrar för att tjata och bråka om att hon ska ha pengar hela tiden, och är rent utsagt förfärligt gräslig i beteendet. Även om hon inte går på mig så ofta då jag pluggar på annan ort och inte träffar henne till vardags så blir jag ledsen och mår dåligt av att höra och veta hur dåligt dom mår båda två. hon går till skolan, men ser gärna till att missa första lektionen/lektionerna, skiter i prov osv. 

Att prata med henne är totalt lönlöst. Antingen sitter hon tyst och avslutar samtalet med "jag bryr mig inte", eller så får man till svars att hon skriker en rakt ut i ansiktet. Massor av otrevligheter då.

Vad gör man i min situation? Jag pratade med min mamma för någon timme sedan och hon lät ganska nedbruten efter allt bråk min syster ställt till med idag.
Är det någon här som känner igen situationen?  Vad kan jag göra för att underlätta för mina föräldrar? De är båda jättebra föräldrar och planerar att flytta ihop igen efter skilsmässan, så det hela är långt ifrån deras fel.

MVH

Annons:
Scorpio97
2015-04-22 19:55
#1

En separation, speciellt i den åldern, kan vara väldigt jobbigt. När man redan har massa att tänka på gällande kompisar, och skolan osv.

Det kanske krävs hjälp från någon professionell? Antingen en kurator bara för din syster eller familjeterapi för hela familjen. Det kan nämligen vara svårt att lösa på egen hand. Det är såklart även viktigt att man pratar i familjen på ett lugnt och samlat sätt, där alla får komma till tals.


//Jessie

Leviosa
2015-04-22 20:21
#2

hon har själv gormat om att hon har velat blanda in socialen och gå till en psykolog men när det väl kommit till kritan så har hon blåvägrat att gå på möten osv.

Scorpio97
2015-04-22 20:28
#3

Har hon gett någon förklaring till varför?
Och har det bara gällt psykolog för enbart henne, eller för hela familjen?


//Jessie

Leviosa
2015-04-22 20:37
#4

Det enda hon sagt har varit att hon inte tänker gå för att hon inte vill, men det får man ingen vidare förklaring för. psykolog har gällt enbart henne, men jag tvekar starkt på att hon skulle gå om det gällde hela familjen. :/

Scorpio97
2015-04-22 20:42
#5

Jag tänkte bara att hon kanske känner sig utstött, eller som att det är något fel på henne om bara hon måste gå och prata med någon. Jag vet i alla fall att många i min närhet anser att man inte går till en psykolog om man är frisk, man går bara dit om man har allvarliga problem. När jag säger att jag i perioder har gått hos kurator bara för att prata trots att jag inte har några problem, inget speciellt har hänt eller dylikt så blir många väldigt förvånade. 

Därför tänkte jag att det kanske är enklare om hela familjen går, och på så sätt visar att det är ett problem som rör alla och som alla behöver arbeta med. Efter ett tag kanske hon även är villig att träffa en psykolog själv, om ni/hon känner att det behövs.


//Jessie

Leviosa
2015-04-22 21:24
#6

Intressant tanke!

Dock så känns det mer som att allt hon orsakar handlar om att hon avskyr mina föräldrar för konstiga åsikter hon har fått för sig att dom har. Hon är nämligen en såndär "superfeminist" och vänder och vrider på mycket man säger.

Jag ska framföra tankarna till min mamma och se vad hon känner för familjeterapi.

Situationen jag sitter i tynger mig väldigt mycket och jag blir jätteupprörd för när jag hör vad som pågår där hemma.

Annons:
Scorpio97
2015-04-22 21:47
#7

Jag tror inte hon avskyr era föräldrar egentligen, även om det kanske verkar så (och hon kanske även tycker det just nu). Men som sagt så händer väldigt mycket i den åldern ändå. Även utan en separation. Det är trots allt åldern man börjar bli vuxen och ska hitta sig själv, och dom flesta tar väl lite mer avstånd eller gör uppror mot föräldrarna. Det blir mycket känslor i den åldern, och dom känslorna måste få utlopp någonstans. Och då visar det sig som ilska/hat mot era föräldrar. Att hon "vänder och vrider på mycket man säger" kan vara att hon själv försöker hitta en anledning till att få bli arg på någon, för att hon egentligen inser att det är dumt av henne. Förstår du hur jag menar?
Jag är själv sjutton år, och även om jag själv inte har gått igenom någon tonårstrots egentligen, så har jag sett det i min närhet. Några av mina gamla klasskompisar festar varje helg, är hos kompisar och kommer inte hem på flera dagar, struntar i skolan osv. 

Men självklart är det viktigt att avbryta beteendet. Det säger sig själv att det inte är bra om en femtonåring är ute sent på kvällarna och skippar skolan. Men det kan vara väldigt svårt att hjälpa om hon inte själv vill det. 

Jag förstår även att det säkert är väldigt jobbigt för dig. Men jag tror det bästa är om du bara finns där, både för henne och för era föräldrar. Du kanske kan bjuda med henne på en syster-dag på stan, med bio, shopping och middag eller annat mysigt? Och försöka att inte ta upp något om det här, utan bara låta henne vara och prata om hon själv vill. Om det hela tiden är bråk och "klagomål" på henne gällande det här, så är det stor risk att hon bara låser sig ännu mer. Det kan vara bra för henne att få en fristad.


//Jessie

Leviosa
2015-04-22 22:46
#8

Du är klok du. :) Det du säger stämmer nog ganska så helt och hållet, har också tänkt på allt det där med hormoner och grejer men det är svårt att komma ihåg det i stridens hetta 😊

obstitant
2015-04-23 01:05
#9

Verkligen bra tips med familjesamtal. Om hon vägrar kan era föräldrar gå ändå och få hjälp med hur de ska hantera situationen. Det finns också ett par föräldratelefoner du kan tipsa dem om.  T.ex. mind.se/foraldratelefonen är bra, eller Rädda barnens.

När du har gett dem de tipsen kan du också fundera på hur mycket ansvar du kan och vill ta. Kom ihåg att även om du är vuxen (typ) så är det era föräldrar som är föräldrarna, och om de tycker det är jobbigt med din syster är det deras ansvar att söka stöd om de tycker de behöver det. Det betyder såklart inte att du inte bryr dig eller kan försöka hjälpa till, det är ju din familj också, men ta inte på dig för mycket!

[kerstinthemilklover]
2015-04-23 11:55
#10

Det här med tjat om pengar får mig att tänka på droger. Går hon på någonting?
För i så fall kan det verkligen förklara beteendet.
Det kan helt säkert bero på annat också men när det handlar om extremt pengafokus och riktigt dåligt beteende mot familjemedlemmar så är droger inte en helt ovanlig bakomliggande orsak.

Yoshiii
2015-04-24 07:13
#11

Är i en liknande situation, fast med min lillebror istället… Han tog skilsmässan rätt hårt och det är till och med så att mina föräldrar inte ens kan vara i samma rum längre. Väldigt infekterat. Det har till och med gått så långt att vi nu ser att han inte kommer ta studenten (han fyllde 18 nyss, har gått om första året på gymnasiet men har ändå en frånvaro på 98%). Är så arg på honom, samtidigt som jag tycker väldigt synd om honom och vill hjälpa… Jag har erbjudit mig att hjälpa honom i skolan, men det är så svårt att få kontakt med honom. Vet faktiskt inte heller vad jag ska göra :( Så jag vet vad du går igenom.

Vanja
2015-04-24 09:08
#12

Det här kanske låter underminerande. Men det kommer gå över med åldern. Jag gick igenom exakt samma sak. Började dricka i tidig ålder, skolkade massor och gjorde aldrig som jag blev tillsagd när min mamma och pappa skiljde sig. 
Detta resulterade i att det tog längre tid för mig att växa upp och att nå mina mål, men som sagt, det gav sig runt de året jag fyllde 18.

/ Vanja 
Sajtvärd på Politik I Fokus. 

Leviosa
2015-04-25 11:59
#13

Jag är ganska helt säker på att det inte handlar om droger, om inte mcDonalds och godis räknas som en.. socker är ju lika beroendeframkallande som kokain ;)

Det är hemskt, det här med skilsmässor. Även jag har känt av effekten att ha otroligt svårt att lita på folk igen. Jag tror inte föräldrarna förstår hur mycket det påverkar oss drabbade.

Förresten, 18 år?! Det är ju flera ååååår fram tills dess. 😭

Annons:
[Devya]
2015-04-25 12:04
#14

Jag har en kompis som var likadan då hon var tonåring, det gick över när hon blev äldre. Idag förstår hon inte hur hennes föräldrar orkade.

[fia85]
2015-04-25 16:32
#15

Beror ju på vad det är. Om det är droger eller annat som skadar henne så är det ju en sak. Jag förstår att du vill hjälpa henne och dina föräldrar men dina föräldrar är föräldrarna. Kom ihåg det. 

Säg till henne att du är hennes syster och att hon kan lita på dig, men försök inte en massa. Om du slutar försöka så hårt och ägnar dig åt sådant som är bra för dig tror jag det är bättre.

_Fisken
2015-04-25 18:11
#16

Din syster har en bra syster.  Var hennes bundsförvant och prata med henne. Var hennes stöd. Då har du möjlighet att påverka. Det du säger går in i hennes skalle och hon kanske säger/tänker automatiskt "nej" MEN du har planterat en tanke hos henne som påverkar.

Sen måste jag (som förälder till 4 tonårstjejer) säga att jag väljer mina strider. Att frenetiskt strida för småsaker gör att man i längden förlorar vapnen då det verkligen gäller stora grejer.

Upp till toppen
Annons: