Annons:
Etikettförhållande
Läst 2825 ggr
Lia
2015-05-09 14:51

Pojkvännens mamma

Jag kan börja med att säga att jag och min kille har varit tillsammans i 4,5 år, med både toppar och dalar. Vidare kan jag nämna att jag har Borderline, social fobi, panikångest, GAD, reumatisk smärta, IBS osv. vilka spelar stor roll i detta.

I och med mina diagnoser har jag svårt för okända/extremt svåra eller obehagliga människor, samt att jag måste anpassa mig till alla situationer med värk och kosthållning. Allt måste med andra ord noggrant planeras. Det är för mig i princip omöjligt att umgås med människor som får mig att må mycket dåligt, jag får panik och mycket ångest.

Det hela började egentligen med en graviditet för 4 år sen. Jag ville inte göra abort. Hans föräldrar (skilda) fick reda på det, hans pappa gick över huvudet på mig och sa till mamma att bestämma över mig (vilket hon tyckte lät sjukt, det var mitt och killens beslut) Hans mamma låste in honom hemma och stal hans mobil så att jag inte kunde diskutera med honom. Hon skulle hålla honom inlåst tills jag bestämt mig, fick jag höra. Jag vägrade ta det beslutet själv. Visst, jag ville inte göra abort, men jag skulle aldrig kunna bestämma det själv, det är inte bara mitt beslut att ta. Men jag fick alltså inte det. Så jag sa till mamma att jag vägrade bestämma förrän jag fick ha kontakt med killen igen. Efter många om och men fick jag till slut prata med honom, men tydligen hade jag "hotat" hans mamma… Men det var inte länge jag fick behålla kontakten med honom, utan hon fortsatte pressa och till slut såg jag ingen annan utväg än att göra abort mot min vilja så att jag kunde få tillbaka min pojkvän och att han skulle få tillbaka sin frihet.

Så "svärmor" och jag hade ju en väldigt bra start så att säga. Jag pratade inte med henne på ett år, var aldrig där. Efter ett tag började jag våga komma dit igen, men undvek henne så mycket som möjligt. Vid det här laget hade jag hunnit bli djupt deprimerad av flera anledningar och det tog hårt på min ork. Övriga nämnda diagnoser började också visa sig mer och mer. Därför började besöken där glesa ut sig mer och mer. Varje gång vi var där var vi tvungna att umgås med dem mycket och spela kort (för att de skulle kunna "lära känna mig" eller ja, utöva makt) och massa andra grejer som får mig att må riktigt dåligt. Jag klarar det bara inte! Mår dåligt bara jag tänker på det… I vintras skulle de fira hans mormors 75-årsdag, och de skulle ha massor med lekar. Jag känner egentligen ingen av de här människorna eftersom jag inte kunnat vara hos killen, så för mig med Borderline, social fobi och reumatism (och jag var dessutom inne i ett skov precis då) är det helt omöjligt att vara med på dessa. Jag försökte kompromissa eftersom de ville "lära känna mig", och då vara där, men inte leka. Man kan väl inte tvinga vuxna människor att leka? Jo minsann, då var jag plötsligt inte bjuden längre. Jag har utstått så många för mig fruktansvärda situationer hos dem 

Sen dess har det bara blivit värre. Hon pratar ständigt skit om mig bakom min rygg, TILL min pojkvän. Jag vill inte ens veta vad hon säger till andra. Hon tjatar om att han ska träffa en annan tjej, att den och den kompisen vore bättre för honom. Hon har sagt klart och tydligt att jag inte är välkommen under deras tak och hon verkligen avskyr mig. Jag har aldrig någonsin varit otrevlig mot henne. Och om jag nu skulle vilja så är jag för rädd för det och blir en ynklig mus som är snäll mot kärringen i alla fall… Det enda är att jag är väldigt tystlåten, försiktig, vill inte leka, vill inte spela kort, och ja, händelsen i början. Men annars har jag faktiskt inte gjort människan någonting! Jag kan inte hjälpa att hon hatar mig, och jag kan inte hjälpa mina diagnoser.

Det är ju såklart helt omöjligt att ta med allt som hänt under 4,5 år, men det här är väl ett litet utdrag av det jobbigaste. Efter ett långt samtal hos min psykiatriker om detta bad hon mig att hålla mig borta från mamman, eftersom hon "inte är bra för mitt psyke", eftersom jag blivit mycket sjukare efter ett besök hos dem.

Så det känns lagom kul nu när killen fyller 20 och man inte får fira honom…

Jag älskar min pojkvän, och hur hemskt det än känns så ser jag ingen framtid med honom, för hans familj hatar mig. Hur ska jag någonsin få det att fungera?

Annons:
ChristineL
2015-05-09 15:16
#1

Såhär tänker jag, det är honom du är tillsammans med och inte hans mamma. Men han borde verkligen sätta ner foten och inte acceptera sådant beteende. Han får ställa ett ultimatum till henne, antingen accepterar hon dig eller så säger han upp kontakten.

Lia
2015-05-09 15:23
#2

#1 Det är lite svårt eftersom han fortfarande bor hemma :/ Men jag håller med, han borde verkligen stå upp för mig mer, och inte acceptera att hon gör så. Många gånger säger han verkligen till henne, men inte i den grad att hon tar det till sig.

Det som oroar mig är när vi blir sambos. för som det ser ut nu vill jag varken ha henne i mitt hem eller blanda in henne med framtida barn. Och det försvårar ju. Visst, det är framtidens problem, men jag oroar mig ju för allt såklart…

ChristineL
2015-05-09 15:25
#3

#2 - Har han äldre syskon? Jag har en uppfattning av att killar som är yngst i syskonskaran har en väldigt överbeskyddande/dominant mamma.

Lia
2015-05-09 15:29
#4

#3 Ja, han är yngst, men det gör egentligen ingen större skillnad. Hon är lika dominant och bestämd med alla tre. Utom mittenbarnet, henne prisar hon till gudarna.

ChristineL
2015-05-09 15:36
#5

#4 - Det är verkligen fruktansvärt och oacceptabelt beteende! Men jag tycker nog ändå att det ligger i din pojkväns händer att reda ut det med sin mamma.

Lia
2015-05-09 16:26
#6

#5 Ja, jag får nog prata med honom om det igen… Tack för dina svar! :)

Annons:
vallhund
2015-05-12 10:20
#7

Olaga frihetsberövande är ett allvarligt brott o borde ha polisanmälts. Emotionell utpressning av en 16 årig gravid flicka är ovanligt fult beteende.

Din kille borde flytta hemifrån, helst igår.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 

Lia
2015-05-12 10:29
#8

#7 Tack för ditt svar, det är skönt att höra att det inte bara är i mitt huvud hon beter sig illa.

IaAbrg
2015-05-12 11:06
#9

Håller med vallhund.

Och det är den människan som behöver ändra på sig. Inte du.
Som hon betett/beter sig, så gör man inte!! Inte på något endaste vis!

Jag tycker du ska hålla dig undan från henne och det hemmet.
Din pojkvän/hennes son är myndig nu och kan göra precis som han vill. Hon har ingen "laglig" makt över honom längre.
Och han behöver sätta ner foten och markera mot henne att så här beter man sig INTE. Inte mot någon, faktiskt.

Och jag förstår att det inte är vad man vill höra, men… oavsett hur mycket man älskar någon, så ska och kan man inte ta vad som helst, leva hur som helst.
Du har det dessutom jobbigt nog ändå med hälsan. Du förtjänar att ha ett lugnare, bättre liv.

Kram!

Lia
2015-05-12 11:23
#10

#9 Tack så jättemycket för ditt svar! Och jag förstår hur du menar. Jag känner likadant, att om han inte vill stå upp för mig tillräckligt kanske det inte kommer fungera länge till :-/

IaAbrg
2015-05-12 11:35
#11

Det kan låta hårt, jag vet. Men nej, det går inte att bygga ett bra förhållande på en dålig grund. Det är som att bygga ett hus på dålig, sank mark - efter ett tag börjar huset bli snett och sprickor uppstår och till slut rasar det ihop.

Och till slut måste man sätta sig själv först, för om man själv inte mår bra så kommer inte heller förhållandet eller annat runt omkring en att göra det heller.

Man ska vara snäll mot sig själv. Du är värd ett liv som får dig att må så bra du bara kan. ❤️

Lätta beslut är det verkligen inte alla gånger, men livet ska inte levas med sådan ångest och sådan smärta som den människa orsakar.

Jag har själv lämnat en man jag älskade så mycket (och nog alltid kommer att älska) för att livet tillsammans med honom inte fungerade. Det är en sorg men det är också en styrka.

Lia
2015-05-13 01:52
#12

Pojkvännen pratade tydligen med sin mor idag. Hon förklarade tydligt att jag inte tar välkommen dit eftersom jag är blyg. Hon drog speciellt upp en situation för 4 år sen (fyra…!) då hon, jag och Felix åkte till affären. Jag var vegetarian och laktosintolerant och därför sa hon åt mig att ta vad jag ville äta från affären. Det var ju snällt, men jag som vuxit upp i en fattig familj har inte haft mycket valmöjligheter och är därför inte van vid att ta för mig hur som helst, och speciellt inte hos andra. Det är så jag blivit uppfostrad, och blev därför ställd, lite förvånad och ännu mer blyg. Hur skulle jag kunna begära det ena efter det andra utan att känna mig det minsta obekväm eller i alla fall blyg? Jag försökte så gott jag kunde att anpassa mig efter deras framfusighet såklart. Hon berättade nu för honom när hon tog upp denna situation att hon tyckte att jag såg rädd ut. Och detta var alltså en av anledningarna till att jag är ovälkommen. För att jag är blyg, och har svårt att ta för mig. En händelse för 4 år sen… Ja alla är vi väl olika… Men detta är väl verkligen att hänga upp sig på ingenting? Vidare förklarade han för henne att han skulle stå på min sida och välja att vara med mig om han var tvungen. Hon accepterade tydligen det, men höll fast vid att det var bättre då att han inte kom på släktsammanträffar än att han tog med sig mig. Jag kan väl ändå tycka att det "löste sig" relativt bra. Inte för att det är över än, men tills vidare. Om någon tycker illa om mig bara för att jag är blyg eller liknande så är det lika bra det. Såna människor är inte bra för mig, så det är lika bra att verkligen veta nu att jag aldrig mer behöver träffa den människan. Inga krav, och det är så himla skönt!

IaAbrg
2015-05-13 08:55
#13

Ojoj vilken underlig människa. Mamman alltså.

Jag är 44 och jag tycker också att det är smått obehagligt att få en sån situation som din i mataffären, när det är med människor jag inte känner väl. Man vill liksom inte vara till besvär/kosta något. Jag förstår dig precis.

Mamman verkar vara en människa med väldigt lite empati och förståelse för andra människor.

Bra att din kille sagt ifrån, jag hoppas att han fortsätter så. Både för din skull och för hans egen.

Det gör mig glad att du känner dig lättad! :-)

Annons:
cissi_1993
2015-05-13 20:33
#14

det kan ju vara så att det blir lättare när ni flyttarihop för om hon vill komma och hälsapå er så är det under ditt tak och där bestämmer du och din kille.

men jag skulle nog inte stanna i en relation där hans mamma va sådan mot mej då skulle han få välja. jag vill inte gå runt och mådåligt över  de.

Lia
2015-05-13 20:42
#15

#14 Ja precis, så som det ser ut nu kommer hon inte få sätta foten innanför dörren varken till lägenheten eller kyrkan… Tack än en gång för alla stöttande svar!

pälli
2015-05-14 07:41
#16

Jag ska försöka skriva så gott jag kan :P Det blir långt men jag hoppas du får en liten insyn i hur stormiga föräldrar kan vara…

Jag har själv en svår mamma, och svåra människor är knepiga. Jag har många gånger förlorat min egna värdighet för när en svår människa väl sätter igång så kan den vara väldigt övertygande. När jag bodde hemma så var det mycket att jag följde hennes anvisningar, jag hade inga större val då jag inte ville skapa osämja för det var tufft att bli ignorerad i dagar för att man inte tyckte som henne eller betedde sig som hon ville. Jag valde hellre glädje framför osämja, då fick man snällt spela efter de regler hon hade (jag fick lära mig snabbt hur hon fungerade och vad man kunde säga och inte och framför allt NÄR man kunde säga något, för ibland kunde man säga emot men det berodde mycket på vilket humör hon hade den stunden men ibland om man läste av henne fel och sa emot så vart det ett liv som hette duga).
Med sådana knepiga människor får man bli stark inombords, bygga upp sin värdighet inombords och skydda den så gott det går, jag lärde mig att le så fort hon betedde sig fel. Varje gång hon suckade åt mig och sa dumma saker om mig så log jag, om och om igen. Men det krävdes mycket att komma dit, att kunna le istället för att bli trasig, och har nog mycket att tacka för att jag ventilerade mig med vänner som kunde ge sin syn om det hela. 

Jag flyttade, jag vågade äntligen stå emot istället för att just bara le åt henne. Om du förstår hur jag menar? Jag behövde inte se henne och stå ut med hennes skrik och beteende så jag kunde stå upp för mig själv, visa vad jag ansåg inte var okej och jag kunde ställa krav.

Så… här är jag idag. Hon avskyr min pojkvän mer än någonsin, vi väntar barn dessutom och hela hennes värld har rasat pga det. Vi har bråkat i 3 månader över att jag är tillsammans med honom och sa upp min lägenhet och på senaste har vi bråkat över att jag väntar barn och att jag köpte en sprillans ny bil. I 3 månader.
Jag kan förstå att hon inte gillar min pojkvän, vi hade det stormigt i höstas, men jag kan inte förstå detta bråk. Men jag står upp för mig själv, för mitt ofödda barn och min sambo. Jag har sagt ''vi stryker ett streck över allt och börjar om eller så går vi skilda vägar för jag tänker inte älta detta mer och jag tänker inte bråka över de val i mitt liv som gjort mig lycklig''. Jag påpekade också att jag har min graviditet att bry mig om och har inte energi för elände efter elände.

Och det jag ville komma fram till, som jag hoppas du kunde förstå med inlägget om knepiga föräldrar som skapar stormar i ens liv (samt kanske kan förstå hur din pojkvän har det i sitt hem):
Det finns stormiga, knepiga föräldrar där ute. Dom vill styra och ställa, dom vill nog bara sitt barns bästa men dom går till överdrift så det blir fel. Vissa kan man inte prata med, vissa kan man. Vissa kan man reda ut problem med, vissa kan man inte. Vissa lyssnar, vissa slår dövörat till. Vissa är elaka, vissa är snälla. Det bara är så. Tyvärr har du råkat ut för en knepig människa du får dras med, gör det bästa av situationen. Var dig själv. Stå upp för dig själv och din värdighet. Du får vara blyg, du får vara tystlåten, du får ogilla lekar och du får ogilla kortspel. Du får vara allt förutom respektlös och elak. Så länge du visar respekt och är trevlig så kan du inte göra mer än så. För vissa människor och föräldrar är bara knepiga. Man ska aldrig ändra sig själv för att bli omtyckt och accepterad. Var dig själv, mer kan du inte göra. Och gillar inte någon dig, vare sig det är din svärmor eller din egna mamma eller en okänd människa, så skit i dom. Ödsla inte tid eller energi, använd din tid och energi till det som får dig att må bra istället.
Och din pojkvän har det nog tufft. Självklart ska han stå upp för dig och bra att han gjorde, men att leva under samma tak som en bestämd och rå förälder med mycket åsikter är tufft. Så otroligt tufft och det tär på en. Att ständigt få höra kritik över de vägar i livet man tagit, för du är en väg/ett val i hans liv (han har valt dig, du är en väg/ett val.. det är enklast att förklara så), är jobbigt. Att ständigt ha en sur förälder efter sig är jobbigt så man gör så gott man kan att behaga, tyvärr. Men försök förstå hans sits, han har det nog inte så lätt.

Nu vart det långt, ville bara försöka få dig att få en insyn hur det är med en tuff förälder :P Och att vissa människor bara är så, man får bara lov att acceptera alla för vad dom är.. man kan undvika dom man inte gillar, även om det är ens svärmor :)

Medarbetare på Chinese Crested ifokus.

Lia
2015-05-14 08:00
#17

#16 Tack så himla mycket för ditt svar! Det var verkligen skönt och nyttigt att läsa!

pälli
2015-05-14 08:11
#18

#17 Skönt att du tyckte det!

Medarbetare på Chinese Crested ifokus.

IaAbrg
2015-05-14 09:47
#19

#16 Åh så bra skrivet Pälli!! Det kunde vara min mamma du skriver om.
Nu vid 44 års ålder har jag, äntligen, brutit med människan. Bett henne fara åt h-vete.
BÄSTA jag gjort.

pälli
2015-05-14 11:08
#20

#19 Tusen tack! Och skönt för dig att du brutit, så länge man själv mår bra av sina beslut!

Medarbetare på Chinese Crested ifokus.

Annons:
[scrappy]
2015-05-14 23:32
#21

#16 Bra skrivet. :) Tyvärr kan stora delar av texten även vara min sambos mamma.

pälli
2015-05-16 08:46
#22

#21 Tack! Det är synd att så många dock känner igen sig i texten.

Medarbetare på Chinese Crested ifokus.

Upp till toppen
Annons: