Som du säger så ser jag detta på relationer iFokus jätte ofta. Vad jag tror är vanligt när man har problem och bråkar är att man skyller ifrån sig och varvar upp sig själv och tar ut alla sina problem på sin partner. 

Första saken som jag tror många folk gör i alla typer av förhållanden är är att istället för att lösa problemet när det uppstår så går man runt och tänker och drar förhastade slutsattser vilket bara gör saken värre. 

Andra problemet som ofta uppstår är att när man ska lösa ett problem och pratar om det så blir det ofta att man sitter och bara klagar på den andra "du, du, ditt fel" osv. Problemet som ofta uppstår då är att båda blir väldigt deffensiva och man kommer ingenstans utan bara sitter och skriker på varandra. 

Tredje saken hänger ihop lite med den första och det är att man drar förhastade slutsattser om allt. Att en person gör något för att hen inte älskar en osv. Det är bättre att bara fråga personen rakt ut istället för att sitta och försöka lista ut en anledning som igentligen inte finns. 

Sedan med komunikation. Jag är en person som själv kan ha svårt att formulera mig så jag förstår folk som kan ha svårt med dig. Din kille kanske ha svårt att formulera sig face-2-face och därför tycker om att skriva till dig istället. Acceptera det. Sedan att han sitter och pillar med mobilen visst det kan vara lite respektlöst men jag själv måste alltid hålla på med någonting när jag prata med någon etc. Det betyder inte att jag inte lyssnar eller att jag är respektlös. Jag blir extremt rastlös och får ångest om jag inte gör något. Detta har jag förklarat för min partner och han förstår det till fullo.

Så för att ge exempel på lite av dom sakerna så tänkte jag beskriva hur jag och min kille löste städnings-frågan. Jag gillar att ha allt städat och fint, jag blir lugn av det. Först trodde jag bara han inte brydde sig och var lat men när jag faktiskt började prata med honom om det så förstod jag att han inte ser röran så som jag gör det. Han lägger inte märke till det på samma sätt som jag gör och han prioriterar inte det som jag gör. Sedan förklarade jag att jag tycker det är jätte jobbigt och att stökiga rum ger mig ångest vilket han inte visste. Nu så kompromissar vi genom att jag försöker att inte lägga för mycket tid på att städa och att acceptera ifall det är lite stökigt, han försöker plocka upp mer och om jag ser något som stör mig så säger jag det så fixar han det direkt.

Tack för ditt svar!

Visst är det så. Jag är helt klart den som går och irriterar mig på saker för att till slut bara ta upp allt till ytan, allt samtidigt lixom. Dock är han så dålig på att se när jag är irriterad så han fattar inte ens att jag är sur. Vilket såklart inte är hans problem, men jag vill inte säga allt jag tycker jämt eftersom att han ser det som att jag klagar på honom då. Därför drar jag på det och när det väl kommer ut blir det bara skit lixom… Och jag blir väldigt defensiv, absolut. Har växt upp i ett hem där det är fel på allt man gör, tror det spelar in. Men försöker vara så ödmjuk jag kan, arbetar på det.

Jag vet inte om jag formulerade mig dåligt, men det är alltså JAG som inte vill prata face2face, utan han. Jag skriver hellre. Men han kan inte acceptera det eftersom han tycker det är lättare att praaaata om saker (vilket blir svårt för mig då jag tycker tvärtom…) Förstår ditt problem med rastlösheten, alla är olika. Hans problem är dock inte det, han säger att det är en dålig vana bara att ta upp telefonen så fort det plingar till. Att han försöker ändra på det.

Jag är exakt som du när det kommer till det med städningen. Dock känner jag att när vi är hos honom kan inte jag "bestämma" att nu får du faktiskt gå och diska för det börjar mögla i botten av diskhon älskling… men han VET att jag mår dåligt av att det är rörigt (precis så som du beskriver det faktiskt) men han är bara så sjukt lat. Det har resulterat i att om jag är där i några dagar och blir ensam i lgh så får jag ryck och städar igenom och diskar och fixar allt. Känns som han räknar med det nu nästan… så säger han "men imorn så fixar JAG allt, du har gjort så mycket nu" så blir det imorn men inget händer, så är man tillbaka på ruta ett igen…

Har varit i ett förhållande innan som inte fungerar lika bra som mitt nuvarande. Båda måste försöka i ett förhållande och är man den enda som försöker i ett förhållande så är den andra personen inte mogen för ett riktigt förhållande ännu. Då är det bättre att dra än att försöka ändra på sig själv eller sin partner när dom inte är redo för det.

Mitt förra förhållande fungerade också bättre… vi pratade jättemycket och kunde sitta i timmar och prata, framförallt prata LIKA MYCKET. Man gav och tog lixom. 

Det är just den biten som är så jobbig. Att jag inte vill ändra på någon. Och att jag nånstans faktiskt förstår att han kanske inte är tillräckligt mogen för mig. För jag vägrar ha ett slentrian-aktigt beteende där man kommer hem från jobbet, inte pratar, gör sitt, går och lägger sig, har sex 3 ggr i månaden och inte bryr sig om sin partner. Han säger att han inte heller vill det, men det är ju exakt ett sånt beteende han visar.

Något som också är väldigt vanligt när jag ska berätta nåt är att han avbryter TROTS att jag hatar det och blir irriterad. Typ såhär:

jag: Idag när jag gick hem från bussen så…
han: så fick bussen punka?
jag: …. neeeej den körde mot rött och plötsligt…
han: så krocka den med en gammal tant?
jag: *suck*

bara ett exempel men såhär kan det se ut med vilken konversation som helst, även när vi snackar om djupare saker. Han avbryter och hittar på egna svar antingen för att vara rolig och ironisk eller för att han tror sig veta vad jag ska säga. Varför inte bara lyssna klart? 

Hur tacklar man detta? Har såklart sagt att jag inte uppskattar detta men…

Det jag tror du får försöka fråga dig själv och honom är: Vill han inte lyssna eller KAN han inte lyssna?

inte vill: som i att han inte orkar engagera sig i nåt?

och inte kan: som att han inte är mottaglig för såna samtal?

Som i inte vill att han inte bryr sig om dig eller vad du har att säga, eller som i inte kan att han inte kan ta in det eller helt enkelt inte kan lyssna på vad andra människor har att säga. Hur tycker du han är i sina andra relationer med människor jämfört med eran?

Det låter ju som att ni kanske inte är riktigt kompatibla, att ni är för olika. Ni har redan sett väldigt mycket motgångar och uppbrott. Varför är ni fortfarande tillsammans? Du säger ju själv att du inte ser honom som en person du kan bygga familj och framtid med. Så varför är du fortfarande i detta?

Sen finns det så klart massa möjligheter att bli bättre på kommunikation. Jag är ganska introvert och min man mer extrovert. Jag är känslig när jag delar något och tycker det är jobbigt att bli avbruten eller inte få full uppmärksamhet. Uttrycker mig också lättare i skrift. Min man ringer stup i kvarten för att berätta minsta lilla, avbryter lätt, tycker om att prata och mindre om att lyssna. Men vi har fått det att funka. Vi vill samma sak i livet osv. Det känns som att våra olikheter gynnar oss, men visst kan det skära sig ibland.

Oavsett vad som händer med er vill jag uppmuntra dig att försöka ta för dig mer. Vi som är mer tysta och inlyssnande är superduktiga på att läsa andras signaler, att lyssna på dem och ta in vad de vill berätta. Och vi önskar att andra ska vara likadana mot oss, men det är de inte alltid, och det betyder inte att de inte tycker om oss, det betyder bara att de funkar annorlunda.

Min man kan ibland ta upp telefonen när jag sitter och pratar, eller på något annat sätt vara disträ. För det första pratar jag inte med honom om något viktigt om jag inte fått hans uppmärksamhet först. Han kan inte göra något annat och lyssna samtidigt, så jag säger till att jag vill prata / väntar tills han är klar med det han gör. Tar han upp telefonen så tar jag den och lägger undan den, eller berättar att jag blir ledsen att han måste titta på den. För honom är det bara en reflex, och jag får acceptera det, men jag kan berätta hur jag känner, eller bara ta bort den, istället för att sitta tyst och vara sårad. Blir du sårad - försök berätta det istället för att bara hålla det inom dig. Det är lätt annars att lagra en massa saker, och så går man runt och småklagar och gör stämningen sur, tills man exploderar. Bättre att försöka ta saker på en gång. Du kan inte lära upp honom/eller någon annan att bli som du… och förvänta sig att de ska komma ihåg dina önskemål, så säg istället till på en gång ifall något sårar dig. Då är det så mycket lättare att göra det på ett sätt som inte är aggressivt och distanserande. Det är också så mycket bättre att säga typ "jag blev ledsen när du sa/gjorde…" istället för att säga "jag tycker inte om när du inte lyssnar / gör si / gör så" - det blir så generellt och är väldigt svårt att ändra på, men säger man till direkt om det som precis hänt är det så mycket lättare att försonas, och för den andre att visa omsorg.

#8 - han tycker om att prata om sig själv och är inte mycket för att lyssna på andra. om någon berättar för oss/honom om en händelse el dylikt vill han ofta referera till sig själv. Så detta gäller inte bara mig. Han är även sina föräldrars enda barn. Kanske kan spela in? Att man är van att få all uppmärksamhet hela tiden?

#9 - Visste att någon skulle ställa frågan, jag ställer den själv ibland… Förr hade jag aldrig givit någon en andra chans. Min tankegång ändrades dock efter att jag och mitt ex bröt upp efter nästan 7 års förhållande. Jag hade ett helvete under nästan ett års tid då jag fick sms, samtal och besök från honom som jag inte ville ha i hans desperation att få tillbaka mig. Idag är han en mycket bättre person och vi har bra kontakt idag, min nuvarande är också helt ok med detta. De träffas inte och kommer aldrig behöva göra det. Men det hör inte hit. 

Detta fick mig iallafall att tänka efter lite. Så jag gav min nuvarande en andra chans som sagt och vi har det bra, oftast. Det är ju "bara" det här med kommunikationen som är jobbigt. Vi vill också samma saker i livet och vi har kul liksom.

Just det är nog mitt värsta problem, att jag lagrar och lagrar och till slut exploderar det.  Du ger mig verkligen hopp när du berättar hur du och din man har det! Jag försöker verkligen att tänka på vad jag säger när jag säger ifrån. För andra kan jag uppfattas som väldigt brysk och okänslig, men i själva verket är det tvärtom. Jag har absolut inga problem med att säga vad jag tycker, men jag tycker det är hemskt jobbigt när personer inte tar emot det man säger. 

Och jag är helt med på att alla är olika, absolut. Alla är inte som mig (tack och lov, eller nåt 😉) 

När man "ber" om ett tillfälle att prata så känner jag oftast att det blir påtvingat. Man vill bara ha en normal konversation som inte blir halvlyssnad på för att den man pratar med sitter och kollar igenom dagens mat-bilder på vilken feed de nu må vara.  Får väldigt ofta höra att "nää det har du inte sagt till mig" och liknande. Vissa saker minns han inte ens att vi gjort tillsammans och då känner man ju sig sjukt behövd och så…. not.

Jag älskar honom och han är för det mesta underbar. Men ibland känns det helt enkelt som att vi är från olika planeter…

Man kan bli otroligt mycket bättre på att kommunicera och förstå varandra, MEN i grunden kommer ni två aldrig förändras. Frågan är om du kommer stå ut med det här "hela livet", och om inte, är det värt att satsa på honom nu?

Din kille tar för sig. Han begär utrymme att bli lyssnad på osv. Du måste göra på samma sätt. Annars kommer du bli olycklig och arg. Ja, jag förstår att du vill att han ska se och förstå och lyssna på dig automatiskt, men han är inte sån. Du måste säga till - nu vill jag berätta något / jag har något jag vill prata om / nu vill jag att du lyssnar på mig. Annars kommer du bara bli olycklig som sagt. Du får också lära dig att inte förvänta dig att om du säger något rakt ut i luften betyder inte det att han hör eller kommer ihåg det. Du måste se till att du har hans uppmärksamhet och att det du sagt gått in. Så är det bara. :)

Sen… en annan väg till bättre kommunikation (för att försöka lära upp den andra går inte särskilt bra) är just att ha en bättre relation. Mer kärlek och romantik kommer göra honom mer uppmärksam på dig. Gnäll, surhet, utbrott osv kommer göra att han i viss mån undviker dig, och gärna tittar på telefoner osv istället.

Olikheter mellan två personer kan man ofta övervinna. Det är just i livets jobbiga situationer olikheterna blir som jobbigast att hantera. I stressen när man har små barn att ta hand om, när någon närstående gått bort, osv… När man själv mår dåligt har man extra höga önskemål på att den andra ska vara inkännande osv. Men allt är lika jobbigt för den andre, och det blir bara svårare att överbrygga olikheterna då. Tänk på det.

Jag får försöka ta mer utrymme helt enkelt då? Vill dock inte göra det på hans nivå eller vad man ska säga då jag ibland kan tycka det är väldigt opassande och ibland otrevligt. Nej jag säger aldrig saker som jag vill att han ska höra rakt ut längre… Då måste jag ändå säga det igen, och igen……

Det är ju inte bara vid känsliga tillfällen han missar att lyssna. Utan även vid vardagliga konversationer. Dom gångerna jag har hans fulla uppmärksamhet är när vi går till bussen tillsammans eller är ute på en löprunda/promenad.

Visst man ska inte jämföra med sina ex, men just denna bit saknar jag från mitt förra förhållande. Vill påpeka att jag aldrig sagt detta till honom, att mitt ex var bättre på vissa saker. Tror inte det gynnar någon av oss… Däremot har jag själv fått höra saker om hans ex. Sånt som man inte vill höra b.la, om ni förstår. Vissa saker säger man bara inte, om inte ens partner enträget vill höra då såklart och är OK med detta…

Måste bara inflika också att vi har ett väldigt bra sexliv. Myser ofta ochså. Dock är det enbart jag som upprätthåller den romantiska biten… Fixar och donar med sådant han finner som pest, köper saker/mat/godis han gillar och lämnar söta lappar på kylskåpet om jag åker iväg efter honom och han kommer hem före mig.

Det är sällan jag är sur länge. Självklart ska man kunna bli sur för något i vardagen, men det händer inte ofta. Håller ofta på det okcåså om jag är sur för han tycker jag drar ner hans humör så mycket och han har svårare att släppa på surigheten än jag.

Försöker verkligen ta åt mig allt det ni skriver. Vill kämpa för detta innan jag kastar in handduken ännu en gång…

Jag är ledsen att säga det men enligt mina mått mätt så är du tillsammans med en skithög.
Från hans sida så verkar förhållandet perfekt, han får uppmärksamhet gulliga lappar, mat, godis och så kan han kalla dig sur när du påkallar hans uppmärksamhet.

Han verkar inte ens anstränga sig för att du ska må bra, utan du verkar försöka säga till honom vad han ska göra för dig och när du gör det så är du sur och gnällig.

Vad jag kan avläsa så lägger du ner tankekraft känslor och energi och tar allt det känslomässiga ansvaret. Vad gör denna snubben för dig?
I ett förhållande så måste man bekräfta varandra, tycker jag.

Tycker som #13. detta låter som i början av mitt förhållande som skulle komma att vara såhär i 9 år. Du försöker komma på vad problemet är. Han är en arg man. Det är problemet. Inte kommunikation, för vore det det så skulle du märkt en förbättring redan nu. Du ändrar ditt beteende för att han ska få mer. Jag vill inte säga till dig att du ska "ta plats" för det är enligt min åsikt att sparka på någon som redan ligger, eller är på väg ner. Jag fick det rådet av en kurator som träffade mig första gången och inte visste historien.  Som var att min f.d sambo hotat mig och fått mig att vara rädd för att mista livet. Arga män ska lämnas.

#13 - Känner ofta att jag är i ett sånt där förhållande man snackar med sina polare om att man absolut aldrig vill hamna i… Han säger ofta saker som visar på att han vill lyssna på mig, älskar mig och vill satsa på oss. Jag är mamman till hans framtida barn i hans tankar . Tillåmed dagen då vi bröt upp sa han något i stil med att allt kom som en chock, han trodde allt var bra mellan oss! =/

#14 - Jag förstår vad man menar om man vill att jag ska ta plats, förstår samtidigt din input på det hela. Känner någonstans att jag redan gjort den största delen av arbetet här, att det nu är dags för honom att lägga i någon form av växel, sen kan jag känna att jag kan börja ta mer plats. Om ni förstår…

#15 Att det kom som en chock för honom säger allt, att han trodde allt var bra för att han hade det bra.
Det visar svart på vitt  hur lite han bryr sig om dig och ser hur du mår och hur oviktigt det är för honom att du har det bra med honom om han drar slutsatsen att allt är okej så länge han är den som har det bra i ert förhållande.  

Bara för att man älskar varandra så betyder det inte att man är bra för varandra, att man är kompatibla och kan dela en sund relation.
Man kan inte älska bort de olikheter ni har, han ser ut att bete sig som en egoistisk omogen skit emot dig och det är en så liten chans att det kommer att ändras att du verklgien borde släppa honom för annars har du bara mer av det samma att vänta från honom och ert förhållande.

Tyvärr måste jag säga att det är sällan ett sådant förhållande som du skriver om har ett lyckligt slut. Din kille har verkligen otäcka sidor. Jag personligen skulle gå innan det blir värre. Jag tycker du mer ska fundera på om du verkligen ska ge han fler chanser då han inte ändrar sig.

Hur gick det för trådskaparen?