Att leva tillsammans

Sambons jobb tar över

2015-05-21 14:41 #0 av: [Grodhopp]

Jag skulle nog behöva lite tips och tankar då jag känner att jag kört fast. För att ni ska förstå behövs nog en del bakgrund, men summan av problemet är att jag känner mig ensam och har väldigt tråkigt ibland i min relation. Jag är inte arg, mer fundersam och uppgiven.

Min sambo och jag har varit tillsammans i sex år, de flesta av dessa åren har varit ganska tuffa då vi båda varit igenom distansförhållande, arbetslöshet, depressioner, en flytt till ny stad, mm mm. Dessutom har min sambo en konstant förmåga att gå upp till 200% i det han gör, utbildningar, sport, jobb.... Innan mig hade han bara haft distansförhållanden och säger själv att han aldrig varit så nära med någon som med mig och att jag hjälpt honom bli den han är idag. Vi har blivit vuxna ihop och mognat ihop. Vi är idag bästa vänner och han har stöttat mig så gott han hunnit/orkat då jag varit sjukskriven i några månader nu. Han jobbar ofta från tidig morgon till sen kväll och driver eget företag vid sidan av, jobbet är även hans intresse (han jobbar med hälsa och träning). Vi visar kärlek i form av kramar och pussar men romantik finns ingen. Han går just nu igenom en rättslig tvist med en idiot till chef och det tar all kraft och är ständigt samtalsämne här hemma.

Jag har själv gjort en enorm resa mentalt och jobbar mkt med mig själv, går i terapi etc och det går verkligen framåt. Så först nu kan jag se att jag har innerligt tråkigt i min relation och detta beror inte på att jag mår dåligt i övrigt. Jag har tagit upp med honom att vi skulle behöva lära känna varandra på nytt och att helgerna inte borde gå åt till jobb eller sova framför tv:n medan jag gör annat ensam. Hittills har det inte blivit någon ändring en enda helg och jag förstår så att han är slut, men jag kan inte ha det såhär vid 27 års ålder. Den enda förändring jag fått till är att vi ibland äter mat ihop vid köksbordet.

Jag förstår honom, och han förstår nog mig, men inget händer. Han säger ofta attvhan inte har någon energi (inte lustigt). Jag har blivit väldigt bra på att klara mig själv men man ska väl ha tvåsamhet i en relation? Hur kan man börja om efter sex år ihop? Ha säger själv att han har svårt att komma på vad vi kan göra ihop medan jag tycker att ta ett glas vin och prata är fullgott, men det går inte alls att få honom göra det. Han somnar eller vill bara dricka Läsk och se på film. Man tänker nog att detta går över och är en jobbig period, men som sagt har det varit så här länge, det som tagit all tid har bara varit olika saker. Och jag har självklart frågat om han vill vara med mig och är kär och det säger han ja till utan tvivel.

Har också tagit upp detta i terapin men hade faktiskt testat allt som föreslogs, haha. Vår kommunikation är bättre, för två år sedan kunde vi inte alls prata om förhållandet utan att han fick panik eller blev trängd och jag blev arg. Så om någon har en liknande situation eller råd är jag tacksam!

Kan tillägga att jag stöttat honom till hundra under det han gått igenom så ingen ilska har uppstått av att han känner sig oförstådd eller så. Han förstår också min sjukdom och är väldigt omtänksam ang det.

Så vad säger ni därute, hur blir man ett par när man redan är det? Hur låser man upp gamla stängda dörrar? Hoppas på svar :)

Anmäl
2015-05-21 14:53 #1 av: [kerstinthemilklover]

Din dörr verkar vara öppen på vid gavel och din självupptagna sambos dörr verkar låst.
Kan du be honom att anstränga sig för din skull så att ni två kan fungera i hop?
Du måste tydligt förmedla att det är hans tur att anstränga sig nu. För uppenbarligen står han och hoppar på ditt livs pausknapp medans han återhämtar sig efter alla sina egna projekt som han är helt uppslukad av.
Har han tid för dig?

Du skulle kunna visa honom tråden i fall du inte vill säga obekvämligheter högt.


Anmäl
2015-05-21 15:07 #2 av: [Grodhopp]

Tackar för svaret!
Nej jag har inga problem med att säga obekväma saker alls, hehe, tvärtom så är jag väldigt öppen och rakt på sak!

Det där med pausknappen var väldigt bra sagt, den funkar nog. Liknelser fattar han mkt lättare än när jag pratar på för fullt (är väldigt verbal).

Han anstränger sig faktisk rätt mycket, det jag tycker är svårt är hur man kan sätta en gräns när han (enligt sig själv iaf) faktiskt MÅSTE jobba/sova för att hans ska jobba/ta alla jobb han får för att tjäna pengar mm. Han verkar alltså inte ha tid, och då inte heller för "hobbys" eller umgänge med andra utan det är jobb dygnet runt.

Hade han haft tid och inte gjort nåt av den med mig så hade jag dragit, några gånger har han prioriterat väldigt fel på semestrar etc och då har jag satt ner foten rejält,

Att han gör gulliga saker den tid han är hemma och vaken känns tyvärr lite som att bara få efterrätt utan att någonsin bli mätt på mat. Typ kan köpa något gott till mig eller serva mig med dricka tex, men det gör inte oss tightare....

Men du har en bra poäng, det är hans projekt som han frivilligt valt och det är inte min skyldighet att stå ut med. Tack.

Anmäl
2015-05-21 15:22 #3 av: [kerstinthemilklover]

Det handlar om att ta sig tid också. Man kan alltid säga att man inte har tid.

Du verkar vara en trevlig sambo som upprätthåller vardagen i din sambos stressiga kaos.  Vad ger det dig?

Det är inte meningen att låta dömande mot dig, för du verkar trevlig och omtänksam. Men jag tror att du blir utnyttjad och står och väntar bort ditt liv på någonting som inte kommer att hända. Förhoppningsvis har jag helt fel och då vet du ju det innerst inne. Om det är på det viset så kan du glömma allt jag sagt! ;)




Anmäl
2015-05-21 15:51 #4 av: Gronstedt

Periodvis jobbar jag mycket (som liten egenföretagare som nyligen genomlevt två feta lågkonjunkturer vet jag att man kan inte säga nej till jobb om man vill ha fler jobb, i alla fall inte innan man är mycket väl anskriven hos kunderna) och har utöver det fastighet och intressen att sköta . När det är så är min partner självgående. När hen vid mer sällsynta tillfällen är upptagen en längre tid är jag självgående. När vi har tid att vara tillsammans är vi tillsammans på kravlöst vis - en läsk framför en film duger precis lika bra som god mat och vin, även om vi för det mesta kombinerar med god mat och billigt vin framför en film. Eller bara sitter och fiser och nickar över varsin bok. Eller arbetar på något fastighetsprojekt hen hjälper mig med. Eller för den delen slocknar klockan 20.30 med klockan satt på tidigt för att hinna en snabbis innan det är dags att börja jobba.

Poängen är att vi inte behöver varandra, och därför har vi det så mycket bättre när vi är tillsammans. Vi gör sällan något speciellt tillsammans, men vi är ändå tillsammans bara vi vistas i samma hus.

Mitt råd är att du slutar vänta på din partner, skaffar dig egna gärningar som gör dig glad och stark och njuter av de stunder ni kan få som en krydda på livet.

Anmäl
2015-05-21 17:03 #5 av: pyromanen

Kanske inte låter så romantiskt: boka tid med varandra. Om han lever ett almnacksliv och är slut sen kan det kanske vara en lösning att sötta av och planera in tid för er två. Om inte annar så skulle det bli tydligt om han faktiskt är beredd att prioritera relationen.

Anmäl
2015-05-21 17:20 #6 av: Gur4m1

var där själv med mitt 6 års långa förhållande och dumpade den relationen i höstas.Nu är jag med en man som vill umgås med mig.Och herregud så fantastiskt det känns! :) Jag blev less att leva i "Limbo", han hade pausat allt i sit liv och drog med mig in i det.

Saken är den att ni verkar iallafall ha vissa stunder (därav hopp) där ni kommunicerar med varandra. Så saken är väl så att du behöver fundera på hur du vill ha det, och sen inse tt han inte kan tillgodose  vissa saker.

Jag började göra saker på eget håll, men det  blev ändå en tomhet att bara umgås med vänner, göra  saker och ... jag har iallafall inte min partner enbart för sex och kramar.  Måste inte vara vin eller romantiska storartade gester, men att sitta ner och äta en middag ihop är även ett tillfälle att prata...att inte glida isär, att hänga med i vad som sker. Så du har gjort ett stort steg i att få igenom det!

Det jag är nyfiken är... hans prioriteringar. Kanske han måste kapa bort något annat, för att ha mer tid med dig, eller involvera dig i något han redan har igång?  Eller så får ni prata om detta så du förstår varför han prioriterar jobbet även på sin fritid så det gå ut över ert samliv. Kanske han kan förklara att detta är en fas, fas 1 i företagande, att när han är stabil på marknaden, så kan han gå ner till 150%-100%.

Det är svårt att hitta tillbaka till varandra om ni båda inte har tiden för varandra och inte verkar vara överrens om hur mycke tid er relation förtjänar. Jag är med en kille som jag gärna bara chilla emd framför tvn med en läskoch pizza, grejen är att VARJE helg ser inte ut så. Han kan ringa på sin lunch "en luck,a jag vill träffa dig, hur ser det ut för dig?". Vilket är lite romantiskt i mina ögon, han tänkte på mig, han VILL umgås med mig och involverar mig i din dag. underbar känsla.

Låter som ni kommunicerar, ni har pratat ut med varandr aom vad ni ebhöver i er relation osv? Vad i vill ha av varandra? Ibland kna det vara bra att sitta och skriva ner sådant, tillsammans. Se om de matchar, diskutera lite runt det osv. Så gjorde jag och mitt ex och vi kom fram till att vi gillar varandra men vill olika saker, vuxit isär helt enkelt.

Du låter som en toppenpartner, och han verkar fin också, men har som du säger, djupdykt ner i sitt jobb och intresse. Hoppas det löser sig för er båda!

Anmäl
2015-05-21 17:23 #7 av: WinterPrince

Jag blev först orolig när jag läste TS inlägg, men sen lugn när jag läste #4.

Jag skulle kunna vara din sambo. Jag har en hobby som jag brinner väldigt mycket för och lägger massor med tid på. Vi satsar mot toppen och då gäller det att ligga i. Mina dagar är uppdelade i små rutor där olika saker ska göras och när jag kommer in på kvällen är jag oftast helt slut.

Jag har nyligen inlett ett förhållande, och detta är något som bekymrat mig en gnutta. Tog dock upp det med honom tidigt för att klargöra att jag är en "upptagen" människa. Han har sagt att det är helt ok med honom, och det verkar det faktiskt vara!

Jag drar dock mitt strå till stacken för att vi ska kunna ses så mycket som möjligt. Packar ihop mitt schema ännu mer vissa dagar för att frigöra andra. Lämpligt nog jobbar han eftermiddagar varannan vecka, så då försöker jag få så mycket som möjligt gjort för att sen ta det lite lugnare veckan då vi kan ses på kvällarna.

Mycket sms blir det också :)

Mitt råd är nog att acceptera hans livsstil och hitta en egen hobby. Eller häng med på hans! Det har min kille börjat göra, och vi har väldigt trevligt under tiden :)

Mvh Emelie & Jack
Exa Equestrian, Ingen död fisk, 141km

Anmäl
2015-05-21 19:16 #8 av: Gaara

Jag och mitt ex var tillsammans i 5 år och 4 månader. Det fanns ingen romantik från hans håll alls och jag är väldigt romantiskt lagd. Han visade inte ens att han blev glad för saker jag gjorde för honom. Han hade dock inget jobb, under dessa år så hade han aldrig ett riktigt jobb... Däremot så jobbade han svart på sin farsas företag lite då och då (väldigt sällan) samt att han bodde hos sin morsa. När vi blev tillsammans så var jag 23 år och han 28 och ja, han bättrade sig aldrig under dessa 5 år vi var tillsammans. Jag pratade om det med honom många gånger, frågade om han verkligen ville vara med mig och att han var tvungen att ändra på saker i så fall. Dock så hade vi ett problem till och det var att han utvecklade en kattallergi efter 10 månader tillsammans med mig så han kunde inte vara hemma hos mig längre. (Han hade dock ändå aldrig fått flytta in utan viljan att skaffa ett jobb), Detta resulterade i att jag varje helg åkte hem till hans familj, åkte hem på lördagen för att mata katten, tillbaka till dem på kvällen och hem igen på söndagen. Varje helg. Ett år var jag arbetslös och då sov jag där varannan natt och hemma här varannan natt. Kan säga att efter ett par år så började jag bli väldigt trött på det. Mot slutet så åkte jag dit lördag kväll och hem söndag förmiddag typ. Vi hittade aldrig på något tillsammans. Det var alltid samma sak, jag kom dit, vi åt pizza, tittade på tv och sov. Vi förlovade oss när vi hade varit tillsammans i 2 år, jag betalade min ring själv och han betalade sin. Fanns inget romantiskt i det och han tyckte att förlovar sig är något folk gör för att hålla fast sin partner för att den inte litar på den... Jag personligen skulle aldrig ens tänka tanken på att förlova mig med någon jag inte litar på, men det var så han såg det.

Mitt förhållande slutade med att jag föll för min kollega som är precis som jag på alla sätt och vis. Som är romantiskt lagd, vill hitta på saker, alltid tänker på de små detaljerna, som vågar prata om framtiden och planera för den. Mitt ex sa att man inte skulle ha några framtidsplaner för man blir bara besviken, men vad är det för ett liv att leva när man inte har några mål? I alla fall så gjorde jag slut i augusti förra året och trots att det var det svåraste jag gjort så är det ett av de absolut bästa beslut jag tagit. :) Jag har fått livet åter och jag kan inte vara lyckligare. :)

Fundera över för och nackdelar med att vara tillsammans med honom. Är det värt att kämpa för? Kämpar han för er, eller är det bara du? Man är ju två i ett förhållande. Ibland går det inte att få det man vill ha med en viss person. Men det är bara ni som kan avgöra hur ert förhållande ska bli.

Anmäl
2015-05-22 09:28 #9 av: obstitant

Tillfälliga perioder tycker jag man kan stå ut med att t.ex. jobbet tar precis all tid och energi. Men om det är så hela tiden och man inte ser någon ände på det skulle jag också tycka det var ett problem. Jag har en partner som periodvis jobbar väldigt mycket och de korta stunder vi ses inte har någon ork att prata öht. Men däremellan tar han ledigt och tar sig tid att göra saker tillsammans. För mig funkar det bra eftersom jag har ett stort ensamhetsbehov. Men jag skulle ledsna om vi _aldrig_ gjorde nåt ihop.

Jag känner personer som har "jobbat bort" partners som helt enkelt tröttnade på att vänta.  Det låter som att det finns en risk att din sambo håller på att göra samma sak.  Det kanske är så att han faktiskt måste lägga så mycket tid på jobbet och företaget för att få det att fungera, men det kanske också är så att hans jobb och företag i så fall faktiskt inte är kompatibla med att samtidigt ha en fungerande relation?

Anmäl
2015-05-22 13:53 #10 av: [Grodhopp]

OJ, vad många bra och fina ilägg ni gjort, vad rörd jag blir...

Ni har poänger allihop, så klart, då alla har olika erfarenheter. Det här verkar vara ett intressant ämne att diskutera. Tack för att ni tagit er tid <3

Nr 3: du har (tyvärr) inte alls helt fel och jag behöver höra vad jag faktiskt gör för hans skull för det tenderar jag att glömma bort. Han tar mig inte för given, men visst är det så att jag håller saker flytande rätt mycket, och det finns ju roligare saker i livet än det!

Nr 4: Haha, jag förtsår vad du menar med att fisa i varsitt hörn av soffan, och allt kan ju inte vara rosa romantik jämt. Är uppvuxen med företagare till föräldrar och att jobbet är något ständigt närvarande och att man inte säger nej till uppdrag. Att kunna slappna av ihop är skitviktigt, skratta åt en kass film eller käka skräpmat med dressing i hela fejjan.  MEN: jag vill nog faktiskt behöva den jag lever med, och att han ska behöva mig. Annars kan jag lika gärna vara singel och ha tillfälliga förbindelser när jag blir sugen. Självklart måste man ha ett egenvärde i sig själv och egna intressen och det har jag verkligen blivit bättre på.

Tänkte också på vad nr 7 säger,  att ta ´del av hans intressn vilket jag gjort, men det ledde inte riktigt någon vart. Dock tycker jag faktiskt att då ska han visa intresse för mina med. Jag har helt enkelt inte riktigt blivit SEDD, och det har jag ett behov av.  Du har sagt till din partner att hen får vara beredd på att du jobbar jämt och då har du varit tydlig och rak, det hade jag också tyckt var bra tt veta i början.

Jag har som sagt gått igenom en väldigt tuff period själv nu och kommer starta om helt med jobb, utbildning etc, så jag skulle inte säga att jag är ett plåster på honom direkt. Har många egna vänner och åker iväg på resor med dom tex. Min sambo och jag kommer även jobba ihop, gör redan det en del, och det tycker jag bara är kul. Där funkar vi bra och han ser vad jag gör klart och tydlig, vilket är bra. Är inte jobb i sig som stör mig, eller att ha starka intressen, utan att man får faktiskt visa intresse för VARANDRA med, som privata indivier och man och kvinna.

Det övriga ni säger om tex boka in tid  är en jättebra idé, tyvärr tenderar det att falera då han kan komma hem två timmar sent ibland, eller så sent att jag lagt mig, eller så måste han fortsätta jobbet hemma. Finns ju tyvärr bara 24 timmar på dygnet.... Det där tror jag dock har att göra med att han ha vdigt svårt att planera men det kommer jag kräva att vi gör om vi ska ha så pass seprata liv. Men ja, vi äter som sagt mat ihop ibland, då hinner man iaf titta på varandra en stund och inte bara passera, tummen upp för det!

Funderat på vad JAG vill ha i relationer har jag också gjort och även talat om, tidigt i relationen gjorde jag detta. Frågat om han vill ha det så som vi har det nu, vilket han inte vill, men då ska ju något hända med och jag har fan gjort allt jag kan nu, det kan tom jag se. Jag håller med det fler av er säger, vissa jobb är inte kompatibla med vissa relationer, vissa personer kan ine göra varandra lyckliga. Man kan inte tvinga någon att ändra sig, även om man kan kompromissa för varandras skull.

Men väldigt goda nyheter är att denna jätteaffär med hans knasiga chef nu håller på att lösa sig, det fick jag veta igår efter att jag skrivt här ironiskt nog, och om man inte när detta är över kan fokusera på annat än jobbet så vet jag att vi inte har samma mål/förstår varandra. Jag fick ett stort tack för att jag stått ut med detta och han sa att ha tycer jag är stark, det var skönt att höra. Jag har precis som någon av er skrev, också ett stort ensambehov och skulle absolut kunna leva med att veta att det kommer längre fram att man ska umgås, eller har vissa saker inbokade etc.  Men att känna att det aldrig kommer och bli besviken, samt att inte få tydliga svar funkar ju inte, då blir det som sagt att trycka på mitt livs pausknapp...

Jag ska tänka på alla era funderingar, ikväll ska vi sätta oss och snacka lite och jag hoppas verkligen att det leder till lite ny frisk luft under vingarna. Att bara få prata är något jag behövt länge så det är en lättnad bara det! Ha en härlig fredag allihop, jag hoppas jag kan uppdatera sen om hur det gick :) 

Anmäl
2015-06-04 22:48 #11 av: [Grodhopp]

Ville bara säga att jag tycker att det gått framåt. Vet inte helt hur det gick till, men jag har iaf orkat ta mig dit att jag sagt vad jag tycker EN gång till. Så mycket som han har att göra nu är omänskligt för vem som helst, men det jag går igenom med depression och ångest, sjukskrivnig och funderingar på vad man ska göra sen är inte heller lätt.

Vår kommunikation är bättre och de där stunderna vid matbordet hjälper. Men mycket hänger på att han faktiskt har haft lite mindre jobb nu och de stunderna hemma gör underverk, även om vi sällan är i samma rum. Sen har vi blvit bättre på att skratta ihop igen och berätta saker för varandra över telefon.

Vill verkligen säga till alla som jobbar mycket - testa hur det känns att jobba liiiite mindre och verkligen satsa den tiden på varandra. Det kommer vara värt det. Om det så är fem minuter. Att skriva här hjälpte mig verkligen så tack igen för att ni tog er tid att svara. Ha en kärleksfull sommar!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.